Mer än 25 procent av regeringens skattesänkningar och andra satsningar nästa år går till den tiondel av befolkningen som tjänar allra mest.
Den tiondel av befolkningen som har minst inkomster får däremot bara 1 procent. Det här visar siffror från riksdagens utredningstjänst, som tagit fram uppgifterna åt oppositionspartierna.
Det här kan tas som ett intressant exempel på hur resurserna inom ett samhälle omfördelas via medvetna politiska beslut. Staten ingriper direkt för att göra de rika rikare. Möjligen tror man att samhället på det sättet skall bli 'effektivare', eller också rör det sig helt enkelt om att kortsiktigt köpa röster från folk som på lång sikt själva kommer att skadas av den politiken.
Och då närmar vi oss det där med 'världsklass'. Michael Roberts har publicerat ett par pyramider som visar hur det ser ut med fördelningen av rikedom i världen. Nedan är den ena. (Jag antar att siffrorna bör tas som ungefärliga, de rika vill ju inte alltid visa upp allt de har.) Sverige driver iväg åt det hållet, mot att bli av 'världsklass', och motkrafterna till det är ynkligt svaga.
15 kommentarer:
att ta från de fattiga och ge till de rika
Kan man plundra många fattiga så blir slutsumman ändå rätt stor!
Det ironiska i hela systemet är att skattesänkningar för de fattigaste också bara ger de rikaste mer i fickan.
Det är klart, det är ju det som är tanken bakom det hela. En procents sänkning är ju en procent vare sig man är miljonär eller fattiglapp, men i reda pengar är det något annat.
Förvärvsarbetaren kan inte tjäna något på skattesänkningar, i slutändan är varje skattesänkning pengar rakt ned i de superrikas ficka. Det är inte en möjlig väg för de fattiga att få det bättre, vilket inses lätt.
Ja, det torde vara så att eventuella sänkningar tas tillbaka (med råge) på annat sätt. Man kan ju sänka kommunalskatten men ta igen det genom avgiftshöjningar i stället. Och kommunalskatten är ju en plattskatt som gynnar de som har det bäst ställt.
Björn,
modern prissättning av varor och tjänster utgår sedan länge inte ifrån vad det kostar att utföra tjänsten eller skapa produkten. Utgångspunkten i handelsekonomi snarare än produktionsekonomi är vad kunde kan betala, de moderna prissättningsmodellerna påverkas därför av en bred skattesänkning och höjer ofelbart priset. Handel vill inte sälja mer, de vill tjäna mest per enhet. Produktion däremot har bara en möjlighet att öka sina intäkter och det är att öka produktionen, men produktionsekonomi är kommunism, sånt som kina sysslar med. Här dominerar handeln helt.
Hm hm hm, det där låter som ett argument för att hävda att kapitalismen i vår del av världen håller på att köra sluta på sig själv, eller ...?
Björn,
det är flera saker. Men det jag kallar handel är spekulation. Väst har baserat hela sin nationalekonomi på handel, det är en monoistisk nationalekonomisk intelligencia, som inte kan se den dialektiska motsättningen mellan handel och produktion. De har helt hemfallit till handel, för pengar är lätta att sätta matte på, varor har kvalitativa skillnader som är svårare att beräkna. Handel söker brist, en värld där handeln dominerar stagnerar ofelbart.
Man kan gömma inflation bäst man vill, men man har glömt att inflation inte bara är formler i en dator, det är något verkligt. Det är bilen som går sönder och behöver lagas, det är huset som behöver renoveras osv. Inflationen är konstant oavsett vad "mattesnillena" på nationalekonomiska institutioner får för sig. Därför förfaller handeln ofelbart.
Jag vill föregripa att nån kverulant säger "Det där stämmer bara om man har inflation" med att säga ett ord:
Räntegap.
"prissättningsmodellerna påverkas därför av en bred skattesänkning och höjer ofelbart priset"
Vad lutar du dig mot att det höjer ofelbart priset?
Jag kan tänka mig att det kan vara så under vissa förutsättningar, men knappast alltid.
Förutsättningar förändras markant beroende på vilka regleringar som finns.
"Det är bilen som går sönder och behöver lagas, det är huset som behöver renoveras osv."
Försöker förstå hur du menar.
Att varor förlorar i värde är en sak. Förmågan till produktion en annan.
I ovan exempel så har bilen och huset förlorat i värde, men förmågan att producera kan trots det finnas kvar, dvs bilmekanikern och snickaren är då värdeskapande.
Pengars förmåga att bevara sitt värde i en modern fiatekonomi är väl främst kopplat till just förmågan till produktion.
"Handel vill inte sälja mer, de vill tjäna mest per enhet"
Tycker jag låter som marginalkostnadsteorin.
Men marginalkostnadsteorin är ifrågasatt. Finns flera undersökningar, baserat på intervjuer, som pekar på att vinstmaximering som mål, i enighet med marginalkostnadsteorin, inte är det vanliga.
Tja, säg det som är universiellt och så osubtilt så att det beskrivs i ekonomisk teori.
När söker handel att sälja mer? Jo, när nån annan kan fylle den brist man söker skapa. I spekulationsekonomi garderar man sig oftast mot detta genom kundstratifiering, man delar in kundsegment och köper aktier i de olika aktörerna i de olika segmenten. I platser där brist inte kan fyllas med andra aktörer, varesig det är av praktiska skäl eller reglering så agerar handeln exakt som jag beskriver. När du köper en alvedon i Sverige betalar du 50 000 gånger mer än amerikanen. Det finns också ett verkligt skäl bakom att ingen vill låta jordbrusproduktion lyda under marknadsprinciper, det skapar nämligen brist och har gjort det i varje land som provat.
vad gäller inflation så bör du tänka på att läroboken snackar om "produktion" inte om produktion. I "Produktion" ingår tjänsteproduktion, i produktion finns bara produktion av saker du kan ta på, det är nämligen bara fysiska objekt som kan propagera VÄRDE in i framtiden. Tjänsten har 100% realinflation. Matematiska trixande ändrar inte detta faktum. Skall vi blanda in teori så åstadkommer matematisk inflationshämmande att det saknas valuta till underhåll, för att stävja spekulationens stagntion och uondvikliga krasch.
Under vissa förutsättningar räcker aldeles utmärkt. Assymetriskt är det givetvis, men det finns inga vattentäta skott i en ekonomi. Man höjer naturligtvis inte priset på varor i inflationsmåttets varukorg, det vore att såga av grenen man sitter på. De varorna är dessutom utsatta för en mer svårstratifierad konkurrens. Men räntegap är ofelbart, huspriser är ofelbart, produktion med 100% inflation så som tjänster är närmast ofelbart. Dessa räcker för att skapa ett nollsummespel för den arbetande massan.
Det blir tydligare med riktade skattesänkningar så som krogmomsen. Där vet ju handlaren redan vad kunden kan betala, den kunde betala exakt det som fanns innan skattesänkningen och den sänkningen ledde till en total marginalhöjning i hela branschen. När det gäller skattesänkningar på lön är det hela lite subtilare och går inte i ett enda steg på samma tydliga och enkla sättet, men principen finns där som närmast en termodynamisk lag.
Fast att det just inte är universellt är vad undersökningarna visar, dvs att firmors prissättningskriterier skiftar och att de inte använder sig av marginalkostnadsteorin nämnvärt.
Att marknadsfundamentalister inom bank och finansmarknaden tar beslut efter den teorin innebär inte att alla inom handel följer den.
"Tjänsten har 100% realinflation."
Tittar man på det isolerat ja, men ekonomier är till stor del flöden där saker och ting hänger ihop. Ta ditt bil- och husexempel, där återskapas värde "in i framtiden" genom tjänsten reparation.
"Under vissa förutsättningar räcker aldeles utmärkt."
Både räntegap och huspriser påverkas av hur regleringar ser ut. De påverkas också av hur beskattning av ränteintäkter och land/fastigheter ser ut, måste tilläggas.
Jo, jag håller med om att krogmomssänkning inte leder till lägre priser för konsument. För att det skall ske måste det till reglering i någon form, som tvingar krögaren att avhända sig momssänkningen till konsument. Det är en utbudsåtgärd, och de tenderar att bara fungera när tillräcklig efterfrågan finns.
Men en låglöneskattesänkning fungerar inte på samma sätt. Den ökar efterfrågan och är inte styrande per se. Att sedan banker och finans/kreditinstitut vill komma åt de skattesänkarpengarna ligger återigen i hur regleringar och beskattningen ser ut gällande dem.
Låglöneökning är förstås att föredra, eftersom det har mycket bättre utjämnande effekter, genom att vinst fördelas något bättre, och att man (åtminstone teoretiskt) kan tillgodoräkna sig högre pension. Men vissa skattesänkningar, under sviktande efterfrågan, hjälper till under en sådan period.
En matmomssänkning hade jag sett som något bra, men inte utan reglering. Det är ju helt onödigt att göda t.ex. ICA mer än vad som redan gjorts.
Skicka en kommentar