Ur arkivet: Samhällskontrakt

Den 6 november 2008 tog jag grepp på en av de stora frågorna: hur håller samhället ihop, kan det möjligen bero av någon sorts skrivet eller oskrivet kontrakt, kan man göra något praktiskt åt saken ..?

Begreppet samhällskontrakt är gammalt. Mest blev det känt genom funderingar av filosoferna Hobbes, Locke och Rousseau på 1600- och 1700-talen. De försökte förklara hur statsmakten växte fram och vad det är för överenskommelser som ligger till grund för staten. Mer eller mindre fantasifullt tänkte man sig att människor i ett ociviliserat samhällstillstånd möttes och utsåg ledare för att få ordning och reda. Ur det här kunde konstitutioner, representation, makt, lag och rätt förklaras och försvaras.

Men kontraktet kan också vara informellt. oskrivet och på lägre plan. Det är allt det som sociologer kallar för "institutioner", alltså ofta oskrivna men kända och överenskomna regler för hur vi skall uppträda mot varandra. Jag skulle tro att man skulle kunna se samhället vi lever i som en uppsättning av skrivna och oskrivna kontrakt som ändras lite grann då och då. Ofta går det långsamt. Går det väldigt fort kan man tala om att det skett en revolution i något avseende.

Men låt oss se på det oskrivna kontraktet. När det började risa ner sig i den koncern där jag jobbade var det en och annan som sa "jag trodde inte att bolaget kunde göra på det här sättet". Man tyckte alltså att det faktiskt fanns en sorts outtalad överenskommelse: "vi ställer upp för er och ni ställer upp för oss". Eller för att ta det i lite större format: det kan finnas mer eller mindre outtalade tankar, eller om vi säger moraliska uppfattningar, hur hela vårt samhälle skall fungera. På senare år verkar kontraktet handla mycket om att "vi alla" skall ställa upp för företagen men att företagen inte har andra skyldigheter mot det samhälle de verkar i, utom att utvinna maximal vinst åt ägarna och cheferna. (Det finns företag och företagsideologer som är på väg ut ur det tänkandet, men det får jag kanske återkomma om.)

Och här händer det intressanta saker. När jag funderade på det här inlägget fick jag ögonen på ett inlägg i HuffPost. Now We Start the Fight for a People's Economy!

One gift the conservatives gave us with their election tactics was a clear mandate for socialism. They spent weeks telling the country that an Obama victory was a victory for socialism. And We, the People came out and voted and provided a clear landslide mandate to "spread the wealth around."

,,,,

Our fight starts with getting corporate power under control and working for us again. That is job one. Corporations exist because We, the People make the laws and the roads and everything else that allows corporations to exist and make money. And we do the work. Why do we do this? For OUR benefit -- Why else would we? Did we set up this system so that a very few can use its resources to get all of the benefits of everything we all do? As this blog's motto has been for several years: Who is our economy for, anyway?

We need to get the influence of corporate money our of our politics and out of our lives. Corporate resources should not be used by executives to have influence on our politics. That is not what corporate resources are supposed to be for. We, the People are supposed to tell corporations how to behave, not the other way around.

We need to keep corporate influence away from how we think about politics as well! In a democracy it is up to We, the People to tell companies what they do, not the other way around. Beyond that, we also need controls on advertising to keep them from influencing our humanity -- what we think we need and want and how we think we should live our lives, just to sell products that harm us and the planet.

Det där socialism-snacket kan vi strunta i, det handlar om amrisar som inte har så mycket susning om socialism … men sedan landar skribenten ändå någonstans i gränslandet till socialistiskt tänkande! För vad säger han? Jo helt enkelt att ekonomin och företagen skall tjäna folket, inte tvärtom. Detta kan man kalla paradigmskifte, man kan kalla det för skapande av ett annat samhällskontrakt än det som nu råder. Man kan se det som ett återskapande av äldre modeller där ekonomi och samhälle inte skiljdes åt, utan att ekonomin var inbäddad i och tjänade samhället.

En som är bekant med tanketraditionen från Marx kan tolka detta som ett skift i samhällets tänkande som beror av vad som händer i spelet mellan den ekonomiska basen och den ideologiska överbyggnaden. Om man omtolkar det hela i kontraktstermer för att hålla fast vid temat i det här inlägget kan man säga så här: fram till för några årtionden sedan hade vi en kontraktsmodell som byggde på hierarkiska industriella organisationer med omfattande statlig reglering.

När såväl industrier som hierarkier till stora delar upplösts genom produktivkrafternas utveckling (ny informationsteknologi har spelat huvudrollen här) har också det gamla kontraktet fallit. Men ett samhälle kan inte fungera utan skrivna och oskrivna kontrakt, för då är det inget samhälle längre och faller sönder, och därför måste kontraktet omformuleras.

Antagligen är den ideologiska kamp som nu förs på olika plan ett utslag av behoven av omformulering. Sättet att reagera på möjligheterna till fildelning, till open source och liknande är ett symptom på hur olika tankeskolor stöter samman. Hur olika intressegrupper vill hantera industrikriser är ett annat. Inställningen till stora olikheter i inkomster ännu ett exempel.

Och det är väl här som vänstern kört i diket igen. Hur skall man formulera ett samhällskontrakt för 2010-talet så att det stämmer överens med vad stora delar av folket faktiskt instinktivt känner är rätt därför att det stämmer med hur samhället ser ut och i vilken riktning det utvecklas nu?

På sätt och vis spelar det ingen roll om vänstergrupperna inte formulerar någonting eftersom samhällsbasens utveckling kommer ändå att driva fram ändringar, men kortsiktigt kan många problem undvikas genom att inte bara låter skeendet driva iväg. För visserligen har kapitalismen som självgående system allt svårare att fungera men det kommer inte att avveckla sig självmant även om dess krampryckningar blir allt värre. Därför är det vänsterns förbannade demokratiska plikt att visa hur ett nytt kontrakt, ett nytt avtal som håller människorna samman i ett väl fungerande samhälle, praktiskt kan se ut. När filosoferna för flera hundra år sedan skrev om sina samhällskontrakt var det tankekonstruktioner utan mycket grund i den verkliga historien. Idag skulle vi kunna bygga det nya stora avtalet mitt ute i den historiska processen. Det är en fascinerande tanke.

Ur arkivet: Praktiska förslag

Även om jag skulle kunna skriva att "ett praktiskt förslag är guld värt" så betyder det inte att jag på något sätt eftersträvar guldmyntfot. Tvärtom. Guldmyntfot är för tokar, MMT (som förklaras nedan) är för sunt tänkande människor. Det här inlägget publicerades första gången 22 oktober 2012.

Det är bra med praktiska exempel när man diskuterar ekonomi. Jag har saxat en 'bör göras-lista' från en blogg som skrivs av Britta i Upplands-Väsby. Den finns i det här inlägget  med synpunkter på kommunens planering. Tack för att jag får använda den. Intressant, läs hela inlägget! Jag vill påpeka att alla andra påfund i bloggposten du läser nu kommer från mig och är inget som Britta skall lastas för!

Här är listan, från enkla manuella jobb till större anläggningsarbeten, tillfälliga och permanenta arbeten, säsongsberoende respektive året-runt. Bra exempel!

• Tömma de offentliga soptunnorna så att inte kråkorna drar ut innehållet när de blir fulla.
• Sopa trottoarerna och rensa från fimpar så barn inte kan stoppa i sig och svälja.
• Klippa ner tistlar och (särskilt) kardborrar från gångvägarna så hundar slipper få dem i pälsen.
• Förse våra få offentliga konstverk med namnskyltar så att konstnärer inte förblir anonyma.
• Göra gångbanor utmed alla allmänna vägar.
• Ordna dörröppningar som inte hindrar rullstolar och rullatorer.
• Rensa Väsbyån och åkanterna.
• Bygga ett skal, en tunnel i marknivå kring tågen, när de passerar Väsby.

Låt oss anta att vi har en kommun med knapra finanser i en region med stor arbetslöshet. Hur gör man om man har modet att gå utanför de nutida reglerna för budget och finansiering? Nu tänker jag återknyta till vad jag skrev tidigare som exempel på hur intressanta men ofinansierade saker kan finansieras om vi utnyttjar de möjligheter som finns inom ramen för nuvarande penningsystem. Jag ställde en frågelista där, och den kan med en del modifieringar återanvändas för varje punkt på Brittas lista.

1. Skall detta åtgärdas på något sätt?

2. Om svaret är ja, så är nästa fråga: hur?

3. Nu frångår vi dagens budgetrutiner. I stället för att fråga om det finns pengar så frågar vi vilka resurser som behövs, och om de finns tillgängliga. Arbetskraft och expertis av olika typer, material, maskiner.

4. Finns inte resurser måste projektet avbrytas tills de eventuellt blir tillgängliga, eller man får tänka sig andra lösningar, eller ge sig på saker som går att utföra.

5. Finns arbetslösa människor som kan jobba med det här, och erforderlig material, är pengar inget problem. Det skapas ett konto elektroniskt (av riksbanken kanske?) som exempelvis kommunen kan debitera för personal- och materialkostnader. Det som naiva människor kallar ”att trycka pengar” handlar i dagens samhälle om att knappa in några siffror på ett konto, inte om att sprida ut sedelbuntar. Eftersom den svenska kronan inte baseras på några materiella värden kan man göra hur mycket som helst av dessa elektroniska pengar, men grundidén är att nyskapade pengar plus befintliga medel läggs ihop för att projekten skall gå ihop. (Det är alltså inte fråga om att urskillningslöst vräka ut pengar, det här är riktade och kontrollerade insatser.)

Offentliga utgifter för a-kassa försvinner och blir lön till de som får arbete. Arbeten som här utförs skall klassas som just vanliga arbeten, med lön och annat som medföljer ett vanligt arbete. Därmed kommer folk som går på a-kassa eller socialhjälp, inklusive det eländiga Fas3, att förvandlas till vanliga anställda lönearbetare. Samtidigt avvecklas en del kostnader för arbetslöshet i de sociala systemen.

Den som läst min blogg tidigare känner igen tankegångarna. Det är mitt sätt att försöka anpassa MMT (Modern Monetary Theory) till svenska förhållanden. Den svenska staten kan, om den så bestämmer, producera tillräckligt med pengar för att köpa loss resurser som ligger stilla. Staten fungerar inte som ett hushåll som måste balansera utgifter och inkomster utifrån givna penningsummor utan kan (och bör) tillhandahålla betalningsmedel som krävs för att inte viktiga resurser skall ligga oanvända.

En del tycker att detta inte är särskilt uppjagande, utan mer som vad driftiga socialdemokrater kunde hitta på under den stora depressionen. Själv ser jag det som å ena sidan samhällsnyttigt och hjälp till folk som behöver hjälp, dels som ett sätt att få bort lånehajar och skuldsättning från den offentliga ekonomin. Och det upplevs nog som väldigt uppjagande på sina håll. Om staten gör sig fria från banker och andra långivare får de ju mindre makt.

Det är klart att det finns kritiska frågor. Den om inflation har jag avfärdat tidigare. Finns det en fara idag handlar det förmodligen om deflation.

Däremot finns det andra saker att fundera över, exempelvis detta: kan lågskattekommuner utnyttja det här för att kräva att statliga gratiskonton skall finansiera saker som kommunerna borde klara själva? Rimligen borde det vara viktigare att högskattekommuner får tillgång till en sådan här tjänst, medan de rika knösarnas kommuner inte får någon tilldelning. (De har väl redan förklarat hur duktiga de är, och borde i anständighetens namn inte begära några gratispengar eftersom de klarar sig själva.) Bör det finnas motprestationer? Och vad händer med det berömda kommunala självstyret (som väl är ganska urholkat numera) om en högre instans bestämmer om kommunen X:s gatustädare skall få pengar? Vem är det egentligen som ytterst bestämmer i det här systemet? Den "oberoende" riksbanken kan vi glömma, den gör vad den får order om att göra. Det här måste ältas i någon sorts demokratisk process.

Kan ett sådant här system leda till att skatternas roll minskar vad det gäller finansiering av samhällsnyttiga tjänster, men i stället kommer att användas för att hålla tillbaka eventuella inflationsbrasor som orsakas av att det finns för mycket pengar i rörelse på sina ställen?

Som jag ser det finns det en massa möjligheter, problem och intressanta frågor här. Så då blir egentligen den yttersta frågan: hur långt utanför dagens ramar vågar vi tänka?

Ur arkivet: Den 12 april - 50 år sedan Jurij Gagarins rymdfärd

Det var 12 april 2011 som jag noterade att det var femtio år sedan den första människan for upp i rymden - och helskinnad kom ner igen.

Just det. Jag minns inte om jag har några äkta minnen från sputnik-sensationen 1957, men vad det gäller major Gagarins första rymdfärd 1961 är det annorlunda. På något sätt fick jag veta det när jag stod på (den ganska otrevliga) Högalidsskolans gård och tyckte det var väldigt spännande. De andra verkade inte särskilt intresserade. Förmodligen har de växt upp och blivit muppar som med frånvarande blick och gapande mun lullar fram i livet.

Tittade i gömmorna och hittade de här frimärkena från Tjeckoslovakien. På det översta är det alltså kosmonauthjälten Gagarin och på det nedre en av hans kollegor, German Titov.

Det kan vara av intresse att notera att Sovjetunionen var först med allt som man företog sig i rymden: första konstgjorda satelliten, första levande varelserna som skickades upp, första människan i rymden, första rymdpromenaden ... har jag glömt något? När USA senare skickade folk till Månen och påstod sig ha vunnit rymdkapplöpningen så var det egentligen utom tävlan, för Sovjet hade inte något sådant projekt. Man kan väl jämföra det med att Sovjet kom först i ett antal hundrameterskapplöpningar och gick sedan hem, varpå USA sprang ensam en kilometer och utnämnde sig till segrare i alla kategorier.

Hade det kyrilliska alfabetet varit utrustat med ett H hade German Titov fått heta Herman Titov. Men man har inte H utan det ersätts med G, så Hitler fick heta Gitler. Jag antar att vår gamle kommunistledare Hilding Hagberg figurerade som Gilding Gagberg i ryska sammanhang.

Och här finns lite information om vad Ryssland tänker sig göra i rymden de närmsta årtiondena.

Rymdtemat för idag avslutas med en raket som skjuter iväg från en pelare under Liljeholmsbron

Ur arkivet: En lektion i etik

Den här bloggposten publicerades för exakt fem år sedan. Skulle tro att den fortfarande är aktuell. Och det har på sätt och vis blivit värre, både med våldet i Palestina och de märkliga försöken att skriva bort Sovjets roll i krossandet av nazismen.

Jag nämnde för ett tag sedan Marek Edelman när han som den siste ledaren för upproret i Warszawas getto dog. Igår var det "Förintelsedagen" som skall få oss att minnas befrielsen av Auschwitz 1945. Som minnesdag verkar den svår att hantera för en del: skall radiopratarna tala om det faktiskt var Sovjets röda armé som stod för befriandet?

Till förtrytelse för de s k Förintelseförnekarna (eller "historierevisionister" som en del av dem kallar sig själva) finns det en del överlevande från Auschwitz som har sin historia att ge. Man brukar håna dem och kalla dem "överlevare". Men jag tror att det finns andra som beklagar att Hajo Meyer överlevde och fortfarande lever, för liksom Marek Edelman tar han avstånd från sionisternas kriminella politik mot palestinierna.

Moralen är ett mäktigt vapen, den är som en stark lampa i mörkret, och när den sätts på vad den sionistiska politiken lett till är synen inte vacker. Meyer skriver om sina erfarenheter från lägret:

I realized there that anybody from a dominating group who tries to dehumanize people from a minority group, can only do so if by education, indoctrination and propaganda he has already been dehumanized himself, independent of the uniform he wears.

Många israeler bär uniform. Han fortsätter:

It is a deep tragedy that in Israel this is not what one concludes from the experiences in Auschwitz. To the contrary, Auschwitz is elevated there into a new religion.

Och denna stränga kritik som jag tror måste bita hårt hos en del, men som de mest förhärdade säkert skakar av sig:

I am pained by the parallels I observe between my experiences in Germany prior to 1939 and those suffered by Palestinians today. I cannot help but hear echoes of the Nazi mythos of "blood and soil" in the rhetoric of settler fundamentalism which claims a sacred right to all the lands of biblical Judea and Samaria. The various forms of collective punishment visited upon the Palestinian people -- coerced ghettoization behind a "security wall"; the bulldozing of homes and destruction of fields; the bombing of schools, mosques, and government buildings; an economic blockade that deprives people of the water, food, medicine, education and the basic necessities for dignified survival -- force me to recall the deprivations and humiliations that I experienced in my youth. This century-long process of oppression means unimaginable suffering for Palestinians.

Idag skriver nyhetsbyrån IRIN från Gaza:

GAZA, 28 January 2010 (IRIN) - Thousands of Gazans made homeless by Israel’s 23-day military assault on the Gaza Strip which ended just over a year ago, are still in tents and damaged buildings; cold weather and recent flash floods have exacerbated their plight, say aid workers and the UN agency for Palestinian refugees (UNRWA).

Undrar vad den rättfärdige sionisten säger om det. De brukar ju aldrig medge några fel utan ständigt skylla ifrån sig. Nästan alla kommentarer till Meyers artikel har dock varit positiva vad jag har sett (utom en som verkar typiskt israeliskt propagandarabblande) och en skriver sålunda:

Here is one camp survivor who does not trade on his victimhood, and he truly was a victim. No longer however, because Mr. Meyer has obviously triumphed over the evil he experienced. Meanwhile young and well-fed Israelis and Jews around the world will trot out their victim status at the first hint of criticism of israel and the cruel and inhumane israeli practices Mr. Meyer so eloquently cites.

Nå, det är väl svårt att avfärda Meyer som "antisemit", vilket ju annars är ett tillmäle som numera öses över vem som helst som vågar rikta kritik mot Israel. Men får bosättarna elda upp sig lite mer kommer nog det också. Undrar vad israelvännerna i Sverige säger? Vad Meyer och kommentaren jag citerade säger är ungefär att israelerna håller på att glida ner i samma ondskas mörker som drev de europeiska judehatarna. Det bör anses som dålig moral att inte tala om det.

Ur arkivet: Gamla bilfabriker och vindkraft

En artikel från 18 februari 2009, när industrikrisen slog till i Sverige och de gamla bilfabrikerna vacklade. Min icke-liberala ståndpunkt är att fabriker kan användas för att göra saker, och om en sak inte lönar sig att tillverka längre kan man skrapa ihop resurserna och se om det går att göra något annat - inte bara slänga armarna i luften, ge upp, och låta hela den potentiellt användbara strukturen falla ihop med sina mänskliga och materiella resurser. Men det är klart, är man liberal så tror man på någon 'osynlig hand' som skall ordna alla problem, utan att man själv behöver ingripa på något sätt. Nå, detta hade jag skrivit för sju år och några dagar sedan:

Den 11 februari förra året visste vi inte vad vi vet om tillståndet i bilindustrin idag, även om det nog började se lite skumt ut redan då. Just den dagen skrev jag ett i eget tycke ganska bra inlägg om vindkraft på den här bloggen. Det handlade både om vindkraft och vad man skulle kunna göra om det fanns bättre samhällsplanering, i stället för att låta allt flyta och hoppas att det ordnar sig ändå.

Sparsam som jag är återanvänder jag förra årets bild!

I morse pratade man på radion om krisen på Saab och någon nämnde i förbigående det där med alternativa tillverkningar. Vindkraftverk exempelvis. Men då kom någon in och hävdade att visserligen hade Sverige varit bra på vindkraft en gång i tiden, men så hade man stagnerat och danskarna ligger nu långt före oss i utvecklingen.

Det är ju nästan så man kan bli illamående. Vad i h-e har industrins förnäma direktörer pysslat med under de senaste årtiondena? Utvecklat sin spetskompetens kanske:

Robert Nybergs teckningar hittar man här.

Ur arkivet: "finansiell repression"

Det här är ett inlägg från första mars förra året. Men med teman som varit uppe tidigare (se länkarna till babyloniska och athenska skuldavskrivningar i texten) och som fortsätter att vara aktuella. Här är aktstycket:

Ett par ekonomer (med darrig status pga tidigare dålig hantering av data) har skrivit ett dokument till Internationella Valutafonden IMF om den globala skuldsättningen. Huvudpunkterna refereras i en SR-artikel. Själva dokumentet hittar man här. Ett klipp från SR:s sammanfattning följer. Ekonomerna Reinhard och Rogoff ...:

...  har kartlagt den totala skuldsättningen i den industrialiserade delen av världen, alltså inklusive både offentliga och privata skulder, och kommit fram till att skuldsättningen mer än tredubblats på 20 år. Och nu är högre än den varit på 200 år. Det innebär, att både den offentliga och den privata sektorn tvingas betala av på lån istället för att investera. Och tillväxten uteblir.

Det finns ingen annan möjlighet än att skriva av en stor del av de skulderna om världsekonomin ska komma på fötter igen, skriver Reinhart och Rogoff. Och det kommer att krävas mycket större avskrivningar än som någonsin diskuterats i den politisk-ekonomiska debatten.

De pekar särskilt ut de svagare länderna inom eurozonen som starkt hjälpbehövande. Och skriver att västvärlden lever i ett stadium av kollektiv minnesförlust. Det är ren inbillning att tro att västländer inte kommer att tvingas till skuldnedskrivningar, åtstramningar, hög inflation och finansiell repression, skriver författarna, som ekonomiskt havererade utvecklingsländer har utsatts för.

Att stora skuldkriser bara kan lösas genom stora skuldavskrivningar visste redan härskarna i Babylonien för 3600 år sedan. Samt i Aten för 2600 år sedan. Men jag har ett par kommentarer ytterligare till detta.

Problemen finns för en offentlig sektor som tvingas finansiera mycket av sina uppgifter via lån. Med stigande ränteskulder minskar utrymmet för att göra vettiga saker i stället. Problemet är inte olöslig, men det kräver en statlig politik som är uppbyggd på egen valuta och arbetsgaranti. Jag har skrivit om det tidigare och kan förväntas återkomma i ämnet. Enda skälet till att den politiken inte redan genomförts förefaller vara att den strider mot den 'teoklassiska' nationalekonomins dogmer att staten inte kan göra något vettigt.

Vad det gäller privat sektor är det mindre troligt att räntor och amorteringar är huvudproblemet, i alla fall inte för de större företagen. Vad de gör är avhängigt av hur mycket vinst de vill plocka ut. Är vinstnivån för låg i den reala sektorn, där verkliga varor och tjänster produceras, ägnar de sig åt spekulation eller ligger helt enkelt på sina fonder. Med andra ord kan det vara så att de tunga företagen i världsekonomin snarare kan vara utlånare än lånare - de kan exempelvis köpa stats- kommun- och andra offentliga obligationer och därmed förvandla offentliga skatteintäkter till privata ränteinkomster. Baksidan av detta är en kollapsande offentlig sektor på många håll. (För små lokala företag kan läget givetvis vara mycket annorlunda vad det gäller skuldsättning och möjligheten att över huvud taget få lån.)

Kris för euron

Men så var det det där med "finansiell repression" som lämnas oförklarat. Jag gick till grunddokumentet sidan 6, och där ser vi vad som avses.

“Financial repression” includes directed lending to government by captive domestic audiences (such as pension funds), explicit or implicit caps on interest rates, regulation of cross-border capital movements, and generally a tighter connection between government and banks.

Och där ser vi var faran ligger. Ungefär som man kan ha misstänkt sedan länge: när stora fonder byggs upp kan man ge sig phan på att det kommer någon och vill sno dem! Vi som är lite äldre och hann tjäna in full ATP hann ju se hur den krympte ihop till en liten skvätt, exempelvis, men att knycka pensionsfonder är väl en internationell tendens. Andra "bundna inhemska åskådare" kan vara bankinsättningar, med andra ord att man klämmer till med extraskatter på sparande.Var det inte det man gjorde på Cypern för ett tag sedan?

Att sätta stopp för stöld av pensionsfonder för att betala andras skulder borde vara en första rangens politisk stridsfråga. Undrar om det finns något parti i Sverige, eller ens pensionärsorganisationer, som har ryggrad nog att ryta till?

Jag avstår från att gå in på debatten om vad pengar 'egentligen' är, även om det är intressant när man diskuterar skulder och vad lån är. Jag får en vision av vildögda visionärer som stormar fram och skriker "alla pengar är skuld", eller förklarar att bankerna skapar pengar alternativt inte alls skapar pengar utan bara luft. Det kanske får bli en annan bloggpost. Detta även om det är en intressant aspekt att om bankerna inte lånar ut något på riktigt när de skapar ett konto åt bolåneslaven så skulle den senare egentligen inte behöva betala tillbaka något. (Fast då borde väl bostadsrättsköpet också annulleras, eller ...?)

Ur arkivet: Favorit i repris: morotspåsen

Det här inlägget från 15 juni 2010 kan vara ett av de viktigaste på den här bloggen. Det var en uppdatering av en tidigare bloggpost från 2008 ... som inte heller gav så många reaktioner. Och bristen på diskussion om de här frågorna - som ju tillhör marxismens kärna - gör att jag inte känner det lönt att fortsätta med den här bloggen så länge till. Och jag kan ju ha helt fel om alltihop också.

Om man talar om datateknik så är 4½ år sedan inläggets publicering en lång tid. Mycket har säkert hänt vad det gäller datoriserade planeringssystem de senaste åren, men det vet jag inte mycket om. Frågan är om det är värt besväret att försöka ta reda på det. Nå, här kommer det gamla inlägget:

I februari 2008 skrev jag bloggposten Streckkod, morötter och socialism. Det här är delvis samma text, men med en del ändringar och tillägg. Jag tycker helt enkelt att den är bra och förtjänar en upputsning, och det kommer här:


Bloggposten bygger på egna erfarenheter av industriella planeringssystem fram till slutet av 90-talet, på förhållanden som kan observeras i dag i vilken konsumkassa som helst, och några doser socialistisk teori. Morotspåsen är mitt praktiska exempel.

De flesta torde ha handlat i en butik där personen i kassan viftar lite i luften med varan du vill ha - som en påse morötter - i stället för att handgripligen slå in priset i kassaapparaten. Det finns nämligen en mojäng som kan läsa av en rad av svarta streck som finns på påsen - streckkoden. Eller du kanske handlar på ett ställe där kunden själv är kassör och får läsa av koden? Genom elektronisk scanning förs varans kod över till kassadatorn som räknar ut hur mycket du ska betala. Streckkoden vi ser i butikerna är nog oftast EAN-13, en av flera koder inom GS1-systemet och gjord speciellt för produkter som skall läsas av med scanner i utgångskassor. Organisationen för GS1 har en hemsida på svenska. Där kan man också ladda ner en handledning om hur systemet fungerar för närvarande.


Antag att du inte betalar kontant utan använder ett plastkort - då tas pengar från ditt konto och transaktionen registreras i butikens bokföring eller hos en bank. Att koden hjälper till att räkna ut hur mycket som skall betalas är lätt att förstå, men det är inte slut där, långt därifrån. Nu finns det en informationspost i butikens dator - en påse morötter har sålts - och den kan användas till mycket.

Börja med butikens egen planering. En erfaren handlare vet ofta rätt bra hur mycket som kommer att säljas under en viss period. Den uppgiften kan läggas in som kontrollpunkt i datorn. Vartefter systemen blir smartare kommer mer och mer av den mänskliga administratören att kunna ”realiseras i mjukvaran”. För dagligvaror kan hela processen ske automatiskt: med ledning av tidigare försäljning och aktuellt lagersaldo kan datorn räkna fram när lagret har sjunkit till en nivå där den skall skicka en beställning om påfyllning till ett centralt lager (om butiken ingår i en affärskedja) eller direkt till en leverantör. Centrallagret med morotspåsar har också en databas där in- och utleveranser registreras. Vid behov kan datorn på eget initiativ skicka i väg order om påfyllning till en grossist eller till morotsodlaren.

Men nu kanske det behövs en massa manuellt pappersarbete när en firma beställer från en annan? Tänk om produkten importeras också, ännu mer krångel! - Icke nödvändigtvis.

Även om beställare och leverantör har olika datasystem kan de tack vare smarta program samarbeta papperslöst. Det kallas EDI, Electronic Data Interchange. Jag stötte på det redan på 90-talet när det började komma i drift. Ur ett enda grundfil i en dator skapas och skickas beställningar, orderbekräftelser, tillverkningsunderlag, plock- och packlistor, skeppningsdokument, tullhandlingar, ekonomiska underlag, fakturor, prognoser etc. inom och mellan företag. Odlaren har säkert också datoriserad uppföljning, bland annat för att beställa plastpåsar som morötterna förpackas i. Påstillverkaren har sin dator och planerar inköp av råmaterial till påsar från någon annan, etc. Med kablar och satelliter knyts ekonomiska enheter samman över hela jorden i händelsekedjor utan gräns. Enorma mängder information skyfflas omkring utan mänskliga mellanhänder.

Vad har nu detta för betydelse för socialismen? Socialism betyder bland annat att man på ett rationellt sätt planerar samhällets resurser så att alla dess medlemmar får sina behov tillgodosedda (i stället för att låta privatvinst samt efterfrågan, som ju är beroende av betalningsförmåga, bestämma). Den alldagliga streckkod på varorna som vi knappast tänker på och tar för given är i själva verket ett av de tekniska påhitt som gör en socialistisk planekonomi möjlig (detta eftersom koden stödjer kapitalistisk planering, och socialismen växer som bekant ur kapitalismens mylla). Med streckkod som en byggbit skapas kunskapsbasen som underlättar att placera resurserna där de bör vara.

Glöm Sovjets femårsplaner och försöken att bygga socialistiska ekonomier i ofta fattiga och sönderslagna länder med enorm varuknapphet, outbildad befolkning och konstant krigshot. Det här handlar om något mycket annorlunda. Vi är på 2000-talet, glöm inte det. Den historiska ramen är helt annorlunda. Socialismen skapas ur det verkligt existerande samhället, inte ur fantasibilder eller historiska anakronismer.

”Staten ska inte bestämma vad jag skall köpa!” kvider månne en liberal. Nej, det av staten som finns kvar tills vidare bestämmer inte mer än vad den ändå måste bestämma inom ramarna för demokratin. Det finns varor och typer av konsumtion som medborgarna kommer att ha synpunkter på, detta även när staten tynat bort.

Miljö- och hälsokrav kommer att bli allt hårdare. Produktion som skapar växthusgaser eller ödelägger ändliga resurser kommer att begränsas på olika sätt: klimatskatter, förbud, ransonering. Å andra sidan kan lokalproduktion och nyttiga produkter som främjar ett hälsosamt liv premieras, även om det skulle medföra extrakostnader som får dagens företagsekonomer att grina illa. Men i övrigt finns det inga skäl att tala om hur folk ska konsumera. Det är här som socialismen hugger tag i den stagnerande liberalismen och faktiskt söker förverkliga dess goda tankar om möjligheterna för människor att utveckla sina olika förmågor. För att citera vad Karl Marx skrev i Den tyska ideologin (1846, postumt publicerad) om

... det kommunistiska samhället, där ingen har en bestämd avgränsad verksamhetskrets utan där var och en kan utbilda sig i den riktning som han önskar. Staten reglerar produktionen, och detta gör det möjligt för mig att göra det ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker.

(Det där med "kritisk kritiker" var en känga åt tyska filosofer som Marx inte gillade.)

En intressant långsiktig effekt är att man kan få datoriserade nätverk som i och för sig planerar olika saker, men de kommer inte att ha något centrum där någon enskild politiskt icke ansvarig grupp kan kontrollera vad planeringen leder fram till. Demokratiskt utsedda organ med vidhängande tekniska experter kan förse nätverket med parametrar som talar om vad som är möjligt att göra, och så får beställarna hålla sig inom de ramarna, det är allt.

Detta påminner på sätt och vis om det tidlösa tillståndet i de neoklassiska nationalekonomernas perfekt konkurrens-modell där alla agerar men ingen regerar och alla obalanser omedelbart korrigeras. I dag gör vi redan grunden till detta när streckkoden på vår morotspåse får träda i aktion. Det bör dessutom vara möjligt att testköra planeringssystem i virtuella världar för att få en uppfattning om hur de kommer att fungera innan de sätts i skarp drift. Samhällsforskare har redan börjat använda online-spel som virtuella laboratorier. Jag har spekulerat tidigare om detta här, här, här och här.

Sätt in detta i en större historisk process: Marx förutsåg redan på 1840-talet att det varuöverflöd som industrialismen skapade skulle ge möjligheter till ett helt nytt samhälle. I dag har jordbruket blivit en minoritetsrörelse i de gamla industriländerna trots att vi inte äter mindre mat än tidigare. Industrialiseringen har vänts till avindustrialisering trots att det aldrig producerats så mycket industrivaror som nu, och det krävs allt aggressivare marknadsföring för att få folk att konsumera mera – det ser ut som den situation Marx tänkte på faktiskt har förverkligats. Vad finns kvar när jordbruk och industri kräver en bråkdel av samhällets mänskliga krafter? Det blir tjänstesamhället där vi tar hand om varandra. Är det ett folkstyrt tjänstesamhälle som är socialismen?

En demokratiskt beslutad rationell fördelning av produktion och konsumtion innebär att behovet av överbetalda direktörer minskar. Varför betala för tjänster som inte behövs? Det kommer att finnas gott om utrymme för folk med goda idéer för det allmänna bästa, men inte för intressen som bara vill öka kapitalet för kapitalökandets egen skull - och detta är det enda i den här processen som jag kan se skulle kunna leda till våldsamheter. Demokrati och rationell samhällsplanering efter behov måste uppfattas som ett dödligt hot av dessa små parasitära grupper - men inte av världsbefolkningens majoritet (som dock ännu inte till skillnad mot oss kan glädja sig åt ett kvävande varuöverflöd). Men så länge de små eliterna sitter vid maktens centrum får vi räkna med att de kommer att slå tillbaka desperat mot försök att ta ifrån dem deras privilegier.

Sammanfattningsvis kommer de enskilda individernas ekonomiska möjligheter (som kommer att utjämnas), i kombination med miljörestriktioner och övriga politiska beslut fattade i demokratisk ordning att vara den ram inom vilken vi fritt kan leva våra liv. Det blir en verklig frihetsrevolution. Som hjälp till det kommer de att ha datoriserade planeringssystem, och en viktig komponent i dessa är för närvarande streckkoden. Det kommer smartare lösningar framåt, utvecklingen skenar. Hur många år dröjer det innan kvantdatorn är här som ett fungerande hjälpmedel, ohyggligt mycket snabbare än dagens digitala burkar när det gäller parallella operationer (som när tusen personer samtidigt köper sin påse morötter)?

Ur arkivet: Obligatoriskt att läsa

Det här var min nyårshälsning 31 december 2009. Det finns en länk i inlägget som fortfarande fungerar. Läs den, den innehåller såväl inslagna som felslagna förutsägelser för det nu pågående 2010-talet.

Den här bilden fanns inte med i något tidigare inlägg, men den ser ju rätt rolig ut i alla fall. Eller kanske oroväckande - är det framtidens elaka smil vi ser?

Idag är det väl inte så många som bryr sig om att läsa bloggar, så man kan väl skriva lite vad som helst: hejsan toknissar - utan att någon reagerar.

Och varför skriva så mycket själv när det finns andra som gör det mycket bättre. Det här inlägget på Erik Bergs blogg skall du läsa, det är en order! Vad gör killen då? - Jo, han listar upp ett antal punkter av avgörande betydelse för det kommande årtiondet. Egentligen skulle han inte ha behövt gjort det, de skulle redan för länge sedan ha varit formulerade och omvandlade till praktisk politik av Vänsterpartiet och alla andra som kallar sig vänster i Sverige.

Jag citerar bara ett mindre stycke som förmodligen är skvatt obegripligt för de flesta inom dagens vänster:

2. Flera teknologier av kritisk betydelse för de politiska kraftmätningarna, för demokratin och för jämlikheten, närmar sig eller passerar under 10-talet de utvecklingssteg där de förutspås på allvar få betydelse. Det handlar om t ex bio- och genteknologi, kvantdatorer, artificiell intelligens, robotutveckling och nanoteknologi. När de slängs in i handlingen innebär de att nya superförmågor introduceras som kan förändra maktbalanser mellan världspoler och samhällsklasser på samma vis som tämjandet av atomkraften i form av atombomben en gång förändrade den geopolitiska maktbalansen.

Kan du tänka dig Lars Ohly eller Mona Sahlin gå upp i talarstolen och diskutera vad dessa kritiska teknologier har för betydelse och hur de kan användas? - Nä, knappast, eller hur? Och det är en dj-a skandal! Det här är inga konstiga saker, de kan passas in utan större svårigheter i Marx och Engels modell för samhällsutveckling. Men hur många inom vänstergrupperna idag känner ens till den?

När Erik nämner krafter som kan verka positivt ute i världen är det Latinamerika, medan den asiatiska jätten Kina verkar mer som ett hot. Men för de närmsta åren vill jag komplettera listan med södra Asien: Indien, Bangla Desh, Nepal och ytterligare några stater. Jag har vid några tillfällen skrivit om de maoistiska rörelserna i Nepal och Indien, och det lär finnas anledning att återkomma även nästa år.

Alldeles uppenbart bryter dessa rörelser mot den nyliberala världsordningen. Det är de mest undertryckta, "Fjärde världen", som alltmer kommer i rörelse. Stamfolk och kastlösa, kvinnor, etniska minoriteter - adderar man detta blir det rätt många människor. Får de den indiska statsjätten i gungning har det världshistorisk betydelse. Nu försöker staten och inhemska och utländska storföretag att lägga beslag på naturrikedomarna i Indiens efterblivnaste stater. Men vad händer om de inte lyckas? Om upproret i stället bryter sig ut från djungelområdena, ut på slätterna och in i städerna? Om Indiens raketkonstruktörer, IT-specialister, forskare av alla de slag börjar radikaliseras och kräva att landets fattigdom utplånas och resurserna fördelas rättvisare? I Indien finns det mest fattiga och efterblivna, och det mest progressiva och avancerade, och det gör utvecklingen där så intressant. Det är ett land som är som en kontinent med all sin mångfald.

Vad mer att säga innan jag sätter punkt för detta år?

GOTT NYTT ÅR

kan väl vara lämpligt?

Ur arkivet: Stadsförtätning - hur tätt? - historiska perspektiv

I det här inlägget, ursprungligen publicerat 19 januari 2008, kunde jag kombinera intresset för stadsplanering, historia och arkeologi! En kompletterande anmärkning om den gatulösa stenålders'staden' Chatal Huyuk som nämns nedan: folk tog sig in i husen via taken och stegar. Man har funnit skelett med uppenbara skador efter fall. Kanske vad det den erfarenheten som gjorde att idén om 'gatan' som utrymme mellan byggnader, och 'dörren' som ett sätt att gå in i hus, kläcktes?

*******************

När nu stadsförtätning diskuteras i Stockholm kan det vara värt att ställa frågan: hur tätt kan man bygga? Jag har konsulterat lagen, eller flera lagar i själva verket, för att få klart besked. Det finns en bild från stadslagen här bredvid, men vad den föreställer vet jag inte. Medeltida lagar tycks dock ha haft konstnärliga aspekter man inte ser i nutida tråkiga Svea Rikes/Rikas lag.

I den medeltida Bjärköarätten stadgas: "Icke heller får någon bygga närmare en annan, om det tarvas rum för takdropp, än två fot." Och: "Alla gator innanför muren och utanför skola vara åtta alnar breda, så att man kan åka och rida." Så var lagen i Stockholm innan mitten av 1300-talet när Magnus Erikssons stadslag infördes.

En aln är knappt 6 decimeter, en fot knappt 3 decimeter. Gatan skulle alltså vara ungefär 4,8 meter bred och därmed är Mårten Trotzigs gränd med sina 90 centimeter antingen olaglig eller inte gata. Eftersom man bör undvika att åka eller rida i den är väl det senare som gäller.

Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet säger att utrymmet mellan grannhus skall vara "ett dropprum en aln brett". Regnvatten från ett hus fick alltså inte rinna ner på grannhuset. Men där två gårdar möts kan man bygga "knut mot knut".

Angående gatubredd sägs ungefär samma som tidigare: "Alla allmänna gator skola vara åtta alnar breda, så att man kan på dem både åka och rida." Numera är det ju populärt att bygga ut över gatorna i form av övergångar mellan hus. Det var inte lämpligt enligt den gamla lagen: "Den som bygger svale tvärs över gatan tage bort den och böte... Ingen får bygga svale längre ut på allmänna gator eller allmänningar än halvannan aln, utom där det är rymliga allmänningar ...".

Överbyggnaden nedan på Magnus Ladulåsgatan på Söder kanske inte är i överensstämmelse med den gamla stadslagen?



Annars kanske en av världens första kända stadsliknande samhällen kan ge inspiration till förtätningsentusiasterna. Jag tänker på Chatal Huyuk i nuvarande Turkiet där tidiga jordbrukare för 8000-9000 år sedan byggde tätt, väldigt tätt, och upprepar den första frågan: hur tätt kan man bygga? Det man gjorde i Chatal Huyuk var att inte ha gator över huvud taget, folk gick över hustaken och klättrade ner i husen på stegar. Mer förtätat än så kan man knappast få antar jag.

Här nedan ett par rekonstruktioner hur det såg ut därnere hos stenåldersfolket:

Undrar om någon urbanist känner sig inspirerad av detta?

Ur arkivet: Myrdal möter Ganapathi

Jag gräver åter i arkivet, och vad hittar vi där? - Den 12 februari 2010 fick jag det uppseendeväckande beskedet om att Jan Myrdal varit i Indien och träffat maoisterna ute i djungeln, inklusive ledaren för det största maoistpartiet. Då skrev jag följande korta inlägg. Det finns ett fel i min text: den intervju som skedde med vietnamesernas ledare Ho Chi-minh skedde inte genom personligt besök av en journalist. Men det är en bisak, jämfört med det monumentala ointresse svenska media visade för den här uppseendeväckande händelsen. Det kanske var någon 'värdegrund' som inte stämde?

Fick just veta (tack, läsare Sixten) att Jan Myrdal, född 1927, varit i Indien. Inte nog med det, han har varit ute i markerna hos efterföljarna till de små gerillagrupper som han mötte och skrev om 1980. Nu har de blivit betydligt större. Inte nog med det, han har intervjuat generalsekreteraren för Indiens Kommunistisk Parti (maoisterna), Ganapathi. Det kanske är lika stort som när en svensk journalist tog sig ut i den vietnamesiska djungeln och intervjuade Ho Chi-minh i början av 1950-talet.

Här finns en kortare text om begivenheten, och med länk till ett längre dokument med den nog inte helt färdigredigerad intervjun med Ganapathi. Jag har skummat igenom den, inte riktigt förstått alla detaljer och kanske har en del frågetecken, men det kanske klarar ut sig så småningom.

Det är mer krut i gubben Myrdal än många av hans kritiker, det får man erkänna vad man än tycker om honom i övrigt! (Ibland tycker jag att han har krånglig satsbyggnad och ägnar sig åt så kallad name-dropping, exempelvis.)

Ur arkivet: Posten med flest träffar

Det här kan vara den bloggpost under åren som haft flest träffar (har inte pålitlig statistik för hela perioden, men det kan vara så). "Krisen kan lyfta Vattenfall" heter den och publicerades under lågkonjunkturåret 2008, 31 oktober. I och för sig är ju principen "handla när det är billigt" logisk och rimlig, men man får nog tänka på vad man köper på sig ändå. - Och jag tror att den här posten drog in en massa läsare som sökte på 'Vattenfall', inte att så många var intresserade av vad jag skrev.

Så här fina vattenfall har inte Vattenfall

Krisen kan lyfta Vattenfall står det i DN:s pappersupplaga idag. Eftersom det står "lyft" skulle man kunna tro att bolaget har någon sorts problem, men det verkar inte så av texten som följer:

Vattenfall ökade vinsten under tredje kvartalet med 17 procent – till 5,6 miljarder kronor.

Men vd Lars G Josefsson menar att finanskrisen kan vara bra för koncernen:

– Det öppnar möjligheter när priserna på tillgångar i världen går ned.

Det ser alltså ut som om man tänker springa ut och handla upp pengarna. Till detta säger väl cynikern kanske "ja ja, nu gör de slut på kassan och efter ett tag kommer de rännande och ska höja elpriset igen för att deras kassa är tom eftersom de köpt på sig en massa olönsamt skrot". Litauen kanske vill sälja Ignalina för en billig penning?

Ur arkivet: I Afghanistan vinner alltid hemmalaget

Idrott har inte varit någon stor artikel på den här bloggen, vilket beror av blogginnehavarens i stort sett totala ointresse för detta ämne. Men när nu nedräkningen till avslutningen i februari pågår så plockar jag fram en bloggpost från 25 februari 2007 där det åtminstone antyds lite av tävlan.

Bekymmer och undran över konstiga svenska militära så kallade insatser utomlands kvarstår för övrigt. Häromdagen hörde jag att svenskar skickats till Timbuktu i Mali, på något uppdrag som påstods vara mycket farligt. I praktiken handlar det väl om att försöka göra något åt islamister som fått verklig luft under vingarna sedan Libyen krossades (ja, och där var ju svenska 'vingar' i form av militärflyg också med, men vad de hade för sig är visst hemligstämplat ...).

I Afghanistan vinner alltid hemmalaget

Senast Sverige var i krig vann vi, genom att tvåla till norrmännen 1815. Men nu är det något i görningen igen: svenska soldater som formellt ingår i ett FN-uppdrag i Afghanistan står under USA-befäl. USA för krig i Afghanistan, det är inget som de försöker dölja. Vilken tänkande afghan som helst kan av detta dra slutsatsen att Sverige också är i krig med hans land.

Nu vill några ljushuvuden skicka dit svenska flygplan också, eftersom våra trupper kan behöva flygunderstöd. Den enkla lösningen på det problemet vore att ta hem soldaterna, men man kan misstänka att SAAB vill använda Afghanistan som ett skyltfönster: "Titta vad våra fina plan kan bomba, vill ni inte köpa några stycken?"

Nu närmar sig våren, och under vintern har man kunnat läsa artiklar i exempelvis Asia Times on Line där talibanernas kommendanter lovar en våroffensiv som heter duga. Redan förra året var tufft för de västliga invasionsstyrkorna. Engelsmännen fick ordentligt med smörj i sina värsta strider sedan Koreakriget. Det lär inte bli lättare för dem i år. Den "västvänliga" regimen i landet kontrollerar knappt huvudstaden, befolkningen är missnöjd för att ingenting fungerar och för alla människor som dödas "av misstag" när amerikanerna jagar omkring och skjuter och bombar urskillningslöst, talibanerna som var borta för några år sedan har gjort en stark återkomst.

Men om man struntar i etiketter som "taliban" eller "al-Qaida" (vi vet ju inte alltid vilka det är som angriper invasionsstyrkorna och deras afghanska samarbetsmän) finns det ändå en historisk lärdom att ta in: i Afghanistan vinner alltid hemmalaget! Engelsmännen försökte invadera Afghanistan tre gånger, 1840-talet, 1870-talet och 1919. De blev utkastade och tvingades till slut erkänna Afghanistans självständighet. Hur det gick med Sovjets invasion 1980 vet vi, den misslyckades trots att den sovjetiska armén var större än de NATO-förband som nu finns i landet.

Även om krigstokiga svenska militärer inte har några dubier att börja slåss i ett land där de vet att de knappast är välkomna borde de åtminstone notera statistiken: Afghanistan är en kyrkogård för angripare, och vare sig vi skickar Gripen eller inte är det hög sannolikhet att de tappra afghanerna vinner den här gången också. Och den afghanska motståndsrörelsen lär inte bry sig om nationaliteten på de utländska soldater de pangar ner. Inte ens om det är svenska yrkessoldater.

Ur arkivet: Myrdal och kören

Den 23 december 2007 publicerade jag denna drift med personer som försöker kritisera Jan Myrdal. Boken Indien väntar som det hänvisas till kom 1980. Föga kunde man 2007 ana att Myrdal några år senare skulle göra ett återbesök hos den maoistiska gerillan i den indiska storskogen. - Här är vad jag skrev 2007:

Myrdal och kören - drama i en akt

Personer:
Jan Myrdal
Kören

En tom scen med grå fond. MYRDAL står framme vid rampen och håller boken Indien väntar uppslagen framför sig. Han är vardagligt klädd. Vid fonden står KÖREN, utstyrda som egendomliga bloggare med groteska ansiktsmasker. (Kan också framföras som hörspel i radio, utan dekor.)

MYRDAL (läser med hög röst): Här lever en sjundedel av världens befolkning. Var gång vi har kommit har vi kunnat iaktta hur ett fåtal slösar allt större del av de knappa resurserna på bjäfs och luftkonditionerade tåg och nya förorter åt sig under det att de många pressas ner i allt värre fattigdom.

KÖREN: mumlar lågt och ohörbart

MYRDAL: Städerna sväller och förfaller. Utvecklingen står där och stampar och de förtrampade blir allt fler och sjunker allt djupare.

KÖREN (skanderar nu fullt hörbart): homofob, homofob

MYRDAL: Men det stora och fattiga indiska folket är inget "stackars fattigt folk". Indierna är inga stackare. Det är ett rikt och starkt folk. Vi förstår inte hur man kan skildra indier som apatiska och eländiga.

KÖREN (börjar redan vid "hur man kan … " ropa med starkare röst): homofob, homofob, homofob

MYRDAL: Att resa i Indien är ett äventyr, ett intellektuellt äventyr. Den indiska traditionen är intellektuell.

KÖREN (höjer rösten ytterligare, börjar hoppa och vifta med armarna vid "Den …"): homofob, homofob, homofob, homofob

MYRDAL: Den tankens frihet och motsägelseanda som präglar den indiska intellektuella miljön leder också till beredskap att dra de yttersta konsekvenserna.

KÖREN (ytterligare höjd röst, rör sig allt häftigare, från "intellektuella …" blir det svårt att höra vad Myrdal säger): HOMOFOB, HOMOFOB, …

I det sista avsnittet läser MYRDAL ett textavsnitt som är i stort sett ohörbart eftersom KÖREN arbetar upp sig till hysteri under det att man hoppar upp och ned och skriker HOMOFOB många gånger.

Det ohörbara textavsnittet lyder: Man kan fråga sig för vem jag skrivit. Ja, den som inte vill läsa sådant som kräver lite eftertanke och som inte är beredd att erkänna grymhetens verklighet och som anser att det är löjligt och puritanskt och maoistiskt med påpekanden sådana som att också detta svenska folkhem till stor del byggts upp av till välfärd materialiserad barnasvett, fattigbönders blodshosta och med våltäkt straffade kvinnors skrik i Indien …

Scenen avslutas med att MYRDAL slår ihop boken, rycker på axlarna och går. KÖREN fortsätter sitt uppträde ytterligare någon minut varpå skrikandet dör ut och de en efter en lämnar scenen.

Funderingar

I slutet av februari har den här bloggen funnits i åtta år. Det är nog rätt lång tid för en blogg av det mindre formatet. Men jag har aldrig velat haft den stor heller. Möjligen är det dags att avveckla. Det känns som man trampar vatten, upprepar sig. Åtminstone i början tänkte jag mig att det kunde finnas plats för en vänsterblogg skriven av någon som hade en del industri- och ekonomierfarenheter och kunde kombinera detta med marxism. Så verkar inte vara fallet, och jag blir mer och mer pessimistisk angående utsikterna att 'vänstern' (vad det nu kan betyda) skulle göra några reella framsteg. När även den formellt mest avancerade delen av 'vänstern' kämpar som djur för att islamister och brottslingar skall stämplas som 'flyktingar' och få fritt tillträde till Sverige känns det som det inte är lönt att fortsätta.

Funderar på att använda en del av den sista tiden fram  till 'födelsedagen' med att plocka fram godbitar ur det förflutna, samt (som det var i början) ha kommentarsfunktionen avstängd. Möjligen några originalinlägg till, men sedan ... .

Och jag försvinner ju inte ur bloggosfären utan finns kvar i andra sammanhang.

Rasist?

Jag hörde en äldre gentleman berätta idag: han arbetar med att hjälpa hemlösa, gamla stockholmare som bor på gatan. Han tyckte att vi borde hjälpa våra egna först, de som under långa tider har varit utan ordentlig bostad. För det hade han blivit kallad "rasist".

Mångkultur?

Thomas Nydahl utgav Kulturen vid stupet. Essäer och reflektioner år 2011. Här är ett utsnitt ur en essä om en annan författare som jag inte vet något om, nämligen Anders Johansson. Poet, fotograf, tänkare. Och Johansson var tydligen ganska tidigt ute med att fundera över mångkulturen.

Själv känner jag mig något egendomlig till mods efter att ha haft flera debatter på nätet med personer som anser det vara 'misstänkliggörande' om man försöker ta reda på korrekt identitet och bakgrund till personer som kommer till Sverige och vill ha asyl. Det kan ha påverkat mitt beslut att lägga upp nedanstående citat.

Liberal och religiös fascist som tillsammans hånskrattar åt mångkulturen???

Det ideologiska åsikts- och livsstilspaket som kallas »rnångkultur« och den politisk-religiösa rörelsen islamism är två viktiga ämnen för Anders Johansson. Han berör dem i flera större texter i sina böcker. Låt oss börja med mångkulturen. För tjugo år sedan använde man begreppet som ett sätt att beskriva ett samhälle som öppnat sig mot omvärlden, som tog emot flyktingar och invandrare och som talade om allas rätt och närvaro. Som tiden gick kom begreppet att bli ett slags ideologiskt filter för all kritik mot det som gått snett i det moderna projektet: gettobildning, segregation, etnifiering av det offentliga samtalet etc. Därmed kunde man också säga att begreppet mångkultur slog över i sin motsats och kom att beteckna ett samhälle och ett tillstånd där relativismen, bristen på kulturell och nationell identitet blir det utmärkande och där en låt-gå-anda präglar alla diskussioner. I stor beröringsångest avvisades all kritik mot projektet som antingen »rasism« eller »främlingsfientlighet». Trots att hela det politiska etablissemanget verkade vara överens om att driva politik på det sättet växte kritiken. Anders Johanssons texter har föregått denna med många år, och hans argument är i högsta grad relevanta också idag, som när han skriver:

Europa kommer möjligen inom något eller några decennier att befinna sig i ett kulturellt, socialt och religiöst krig med den muslimska världen, i grunden ännu en repris på den gamla trista kampen mellan tro och vetande. Det går inte att bemöta denna attack mot det sekulära samhället genom att vända andra kinden till, förlåta, blott bortse från, eller hänvisa till budorden. Jag tror fullt och fast på något så otidsenligt som nationell säkerhet och på ordens och tankens frihet. (ur »När samtalet tystnar«, från Sanningen är originell, 2005)

Notera filosofin, det dialektiska omslaget: från att ha varit något bra slog mångkulturen om till sin motsats. Så länge såväl vanliga invandrare som flyktingar snabbt kunde slussas in i samhället med skolor, boende och arbete gick det bra. Sedan gick det inte så bra längre. Men det verkar som den insikten ännu har svårt att sjunka in på sina håll.  Det kallas ännu så länge 'utmaningar' när skolor och samhällsservice plötsligt skall ta in mängder av människor som man inte räknat med alldeles nyss.

Jag tycker man skall vara försiktig med ordet 'krig'. Det låter USAmerikanskt, där man ägnar sig åt krig mot allt möjligt. Men oroligheter och bekymmer kan inte uteslutas. Det smäller en del bomber i Sverige idag. Det har det ju gjort förut också (tänk på den berömde 'sabbatssabotören' på 1940-talet, och rena terrordåd som attacken mot Norrskensflamman 1940) men nu verkar fenomenet mer spritt och återkommande. Dock verkar dagens sprängningar mer ha med kriminalitet och ligism att göra än med politiska eller religiösa synpunkter. Några entusiaster tänker kanske att här kan utvecklas grunden till en revolutionär folkarmé, men det tvivlar jag starkt på. Mångkulturen har blivit ett hinder för politiken. (Att släkter eller klaner i invandrarområden kan ge sig in i politiken och manstarkt rösta enligt ledarens order har inte med normal politik att göra, snarare med korruption. Någon sprängning i Malmö kan ha varit mot usel bostadspolitik, men jag har inte sett det bekräftat.)

Jag tvivlar också på att de liberaler som hyllar fri invandring, liksom de religiösa sektledarna, har så särskilt stor respekt för demokrati. Hur förenar man liberalens extrema 'individ' eller sektens gudstroende med det tvång som faktiskt finns i ett fungerande demokratiskt system. Demokratin blir ett allt tunnare skal över ett ruttnande parasitärt inre. Vem kommer att ställa upp till dess försvar när/om hela bygget går över styr? Kanske ingen. Och i den processen spelar mångkulturen i sina avarter en otrevlig roll. - Och nej, jag anser inte att exempelvis syriska islamister som gjort sig omöjliga i hemlandet skall få asyl i Sverige. De lär inte sluta med att vara intoleranta extremister bara för att Sverige tar emot dem. Förmodligen lär de förakta och hata oss (det är ju inte svenska staten, utan Allah som ger dem socialhjälp har vi fått veta!), och utdela tjuvnyp så fort de får tillfälle till det.

Partilinjen

Diagrammet kommer från bloggen Politologerna och visar hur riksdagsledamöterna anser sig böra rösta när olika intressen står emot varandra. Det är en tidserie från 1969 och fram till 2010 och därmed kan man se om det skett några intressanta förändringar.

Nåväl: när intressena är motstridiga, är det partilinjen, egen uppfattning, eller väljarnas uppfattning som gäller?

Det mest slående (tycker jag) är att det är stabilt över tiden att väljarnas uppfattning har så liten betydelse. Varför? - Kanske för att väljare dels har lagt sin röst och inte är intressanta för ett tag framåt, dels för att svenska väljare inte har någon tradition av att göra sig hörda hos riksdagsfolket. Man kan misstänka att en del av den opinionen i stället kanaliseras via partierna, och när partierna blir alltmer som tomma skal försvinner basen i demokratin - väljaren - bort i det blå. Hade vi ett system där riksdagsledamöter kunde kickas ut under mandatperioden vore det nog mer viktigt att höra inte bara partiledningens, utan även 'folkets röst', under hela mandatperioden. Samtidigt finns ju andra frågor, exempelvis om vilka som räknas när det blir konflikter? - Flertalet? De som skriker värst? De som tycker som en själv? Skall politiken styras av opinionsundersökningar?

Skiftningen över tid mellan partilinje respektive egen uppfattning gör mig mer fundersam. Röstade verkligen riksdagsledamöterna i stor utsträckning efter egen uppfattning tidigare, eller var det bara som det tyckte det borde vara fast verkligheten var annorlunda? Eller var det vanligare förr att man tyckte att partiets och den egna uppfattningen sammanföll, så det egentligen inte behövde bli någon samvetskonflikt? Jag är inte insatt i saken, men har det inte hänt att partiledningarna i vissa fall givit sina ledamöter frihet att rösta som de vill i frågor som kan vara känsliga men där partilinjen inte påverkas?

'Politolog' - finare ord för 'statsvetare'.

Inga hyresrätter, för dyrt ...

För en del år sedan läste jag Arbetarrörelsens efterkrigsprogram från 1944. Det var ett äkta socialdemokratiskt program, författat under trycket av det radikala uppsvinget mot slutet av andra världskriget och Sovjets seger över Tyskland. Även bostadsfrågan togs upp där, bland annat i form av kommunalisering av mark för bostadsbyggande. Fast på äkta socialdemokratiskt maner glömdes programmet bort så fort det någonsin gick. Hade man genomfört något i den stilen hade vi förhoppningsvis sluppit pinsamheter av den typ som beskrivs ovan: "Marken för dyr, vi har inte råd att bygga hyresrätter".Suck.

Nej!

Ett UFO, helt säkert!

Non, je ne suis pas Charlie ... je suis moi!

och

jag har mycket svårt att tro att 'främmande undervattensfarkoster' kör omkring i ytläge i inloppet till Stockholm. Om de gör det så är de inte 'främmande'.

Glesbygden tagen som gisslan!

(Den här möjligen satiriska texten har jag publicerat tidigare på annat håll, faktiskt för exakt en månad sedan. Den inspirerades av ovanstående rubrik i Svenskan. Nu har ju en del hänt under den gångna månaden, så texten är något reviderad.)

Glesbygden tagen som gisslan!

Kvällsfrid på regeringskansliet. Eftersom politiken är i stort sett DÖd innan nästa val kan man lugnt sitta i kaffeskrubben och skvallra om oväsentligheter. Telefonen ringer. En yngre tjänsteman åtar sig att svara.

- Det är regeringskansliet. Vad kan jag hjälpa till med?

- Hallå, det här är Kommando SD. SD som i SverigeDemokraterna. Vi har tagit glesbygden som gisslan. Gör som vi säger, annars ...

- Gisslan, jaha. Men vad betyder det då?

- Om ni inte gör som vi säger så ... pang pang! Ingen glesbygd mer!

- Jaha, jag förstår ... kanske ... men nu är det så att vi inte har det minsta intresse av glesbygden, allt av intresse finns ju i Stockholm. Så vi kan tyvärr inte villfara några önskemål från er på den punkten. Hejdå, och tack för visat intresse.

Kaffepimplandet och skvallret börjar igen. Någon säger "glesbygd". Skrattsalvorna får fönstren att bågna.

Det kedjade österlandet

Några rader från Verner von Heidenstams dikt 'Damaskus', publicerad 1888 i samlingen Vallfart och vandringsår:

Ty du var mig kär från mitt barndomshus,
från första sagan i brasans ljus,
du antikens sista varma
och levande dotter, du arma
i kedjor slagna Österland!

Så småningom dyker några skumma figurer upp och krossar den orientaliska drömmen i Damaskus: Sankta Västerlandina och doktor Kristen ("Han äter guld."). Dikten kan ses som en liknelse om hur den västerländska kapitalismen bryter in i, och bryter sönder Österlandet. När von Heidenstam reste i området skulle det ännu vara en del av det Ottomanska imperiet några årtionden. Efter det var det inte bara med pengar utan även med soldater på marken, ockupationstrupper och köpta lokala härskare, som de västliga imperierna slog ner och slog sönder. Resultaten av det ser vi ännu.

Damaskus 1877. Här finns en databas med gamla bilder från den här delen av världen.

Yttrandefrihet?

Den gamla politiskt vassa engelska gruppen The Clash gjorde en låt som heter Know your rights. Där räknas diverse rättigheter upp, bland annat friheten att tala ... så länge du inte är dum nog att utnyttja den.

Croneman skriver i DN om hur självcensuren kryper in, "Det har blivit svårare att vara modig och frispråkig". 

PEN-klubben, den internationella författarsammanslutningen, kom nyligen med en rapport om hur självcensuren kryper in bland skribenter även i länder där man antar att 'ordet är fritt'. Omnämns på Juan Coles blogg. Det handlar om verkan av övervakningsstaten i USA. Författare blir försiktigare.

På tal om USA och yttrandefrihet, så titta på Jinges blogg (den borde för övrigt byta namn i och med att Jinge härjar på annat håll). I det här inlägget citeras bland annat en USAmerikansk skribent som hävdar angående Charlie Hebdo:

If they had tried to publish their satirical newspaper on any American university campus over the last two decades it wouldn’t have lasted 30 seconds. Student and faculty groups would have accused them of hate speech. The administration would have cut financing and shut them down.

Överhuvud taget är man väl rätt glad i censur i USA. Finns Mark Twains böcker kvar i skolbiblioteken längre, exempelvis? Även andra böcker ryker när en konstig koalition av högerbigotter och pk-liberaler rensar ut olämplig litteratur.

Här är ett citat från bloggaren Sofia Lilly Jönsson på nättidskriften Evangelium (min kursivering):

Kritik som träffar målet möts oftare med tystnad än med fördömelse. Det gäller för normala förhållanden. Om jag inte träffar målet med min kritik så är jag mindre farlig och kan hållas upp som ett exempel på hur illvillig och dålig kritiken är. I en kapitalism där överlevnad bygger på att man lyckas att få pengar för det man gör är maktens tystnad mot sina kritiker ett vapen, det ska man komma ihåg – jag förminskar inte morden i Paris, men jag säger att ett effektivare sätt att hedra de döda satirikernas minne än att ta avstånd från terrorhandlingar är att stärka de levande satirikernas och kritikernas villkor.

(Här en uppföljning till föregående bloggpost, där Jönsson visar hur Svenska kyrkan inte gillar en kritisk bloggare.) Citatet visar på behovet av oberoende media som inte finansieras av kapitalintressen. Problemet med det är ju, som en marxist bör ha klart för sig, att kapitalisterna har en statsapparat som på olika sätt kan inskrida även mot fria media om läget hårdnar. - Och man kan ju inte befria sig från misstanken att det redan nu finns en kraftfull dirigering av media över hela världen. Tänk på den pågående vansinniga hetsen mot Ryssland och dess president, understött av förolämpningar av människor som har andra synpunkter.

Nu finns det ju ingen anledning att besvara varje konstigt påhitt, förolämpning eller knasteori som kastas efter en. Tror det var Sven Hedin som hävdade att om ett fyllo står på gatan och skriker ovett efter en stannar man inte för att diskutera med denne (detta gällde personliga påhopp på Hedin från Strindberg). Men när även vettiga frågor och kritik bemöts med tystnad är något fel. Då kan faktiskt hån som svar vara bättre, för då kan allmänheten åtminstone få reda på att det pågår någon sorts diskussion. Du vet: "Först tiger dom ihjäl oss, sedan hånar de oss ... och till slut har vi vunnit."

Det finns andra aspekter av detta. Men det får jag kanske återkomma till någon gång. Kan man inte generellt säga att klassamhälle inte är bra för yttrandefrihet - åtminstone när det gäller yttranden som 'kränker' de härskande?

Vilken betydelse hade valloninvandringen?

Här är några citat från historikern Anders Floréns Vallonskt järn Opuscula Historica Upsaliensa, 1998 (sid. 247-249):

Valloner har i svensk forskning och folkmedvetande försetts med en närmast mytisk gloria. Studien av den vallonska järnhanteringen gör det möjligt att fördjupa diskussionen av vad invandrarna rimligtvis kan ha tagit med sig från sitt hemland, både vad det gäller teknisk kunskap, företagsorganisation, bosättningsmönster och social organisation.

Det var bara en del av den vallonska järnhanteringen som överfördes till Sverige. ... Vallonbruken kom att vara koncentrerade på stångjärnssmide. Det var alltså de delar av den vallonska hanteringen som passade in i det svenska produktionsnätverket, som fördes över. De bestod dock inte oförändrade i den nya miljön. ...

Tekniken anpassades till de förhållanden som rådde i Sverige. Inte minst den nya typ av malm man kom att använda. Järnet från de svenska vallonbruken var av en mycket hög kvalitet och lämpligt för ståltillverkning. Stål hade aldrig tillverkats i södra Nederländerna. Kunskap om hur ett gott stålämne skulle produceras var därför något som måste vinnas i Sverige; det var inte något som de vallonska invandrarna kunnat haft med sig från hemlandet. ...

Den produktionsteknik, arbetsorganisation och det bebyggelsemönster som växte fram vid de uppländska bruken måste ges andra orsaker än att de betraktas som en direkt import.

Undertiteln på Floréns skrift är Industriell utveckling i de södra Nederländerna före industrialiseringen. Den handlar till allra största delen om järnproduktionen i det som nu är norra Belgien och Luxemburg. Genom att jämföra hur järnhanteringen såg ut i Vallonien på 1600-talet med motsvarande hantering i Sverige när valloner kom till de svenska järnbruken kan han dock även se vilka förändringar som invandringen eventuellt förde med sig. Och då lyser glorian inte riktigt lika klart längre. Detta innebär ingen nedvärdering av smederna, bara att de i historisk granskning blir mindre 'mytiska'. Men det kan ju vara skäl att ta upp det här när idén om att 'invandrarna byggde Sverige' sprids. Folk kom utifrån och jobbade här. De var inga idioter. Men det var inte urbefolkningen heller. Däremot var den ganska liten, och det fanns plats för påfyllning av yrkeskunnigt folk. Så var det också under de gyllene åren efter andra världskriget och fram till omkring 1970.

Men vallonerna på bruken var en egen grupp där franska språket levde kvar länge, och släktnamn finns ju ännu kvar som direkt känns igen som vallonska - Gille exempelvis. Och så är de ökända för att gnida på nyckelharpor så det ibland låter rent hemskt. Enligt franska uppslagsboken betyder 'gille' dumbom på ålderdomligt språk.

När jag rotade i släkten för en del år sedan nådde en av mina rottrådar fram till Österbybruk i början av 1700-talet, och en tant som hette Gille. Sedan kom det indikationer på att det var fel i de gamla kyrkböckerna, och att hon visserligen bodde i en Gille-familj men egentligen kan ha varit född som Baudou. Den släkten finns också kvar, bland andra en professor Baudou som är inriktad på arkeologi i Norrland. (Undrar om Baudou och Baude är samma namn?)

På tal om 'tanter' så pratade jag någon gång på nittiotalet med just en tant som varit med i tidig släktforskning om valloner i Sverige (kan ha varit på 1950-talet). Den gamle socialistledaren Kalle Kilbom som kom från bruksmiljö ledde en släktforskarresa till vallonernas urhem i nuvarande Belgien. Det dracks champagne på förmiddagarna, vilket måste ha varit en sensation för dåtidens (med rätta) torrlagda svenskar. Om man hittade några släktingar vet jag inte.

(Och nej, jag betraktar mig inte som 'vallonättling', sånt är bara trams om man nu inte heter Gille eller något liknande vallonskt. )

Varför dessa flygplanskrascher? En trend?

En gästblogg från läsare Martin. Han är själv osäker på om de här tankarna är rimliga. Någon annan som har synpunkter?

Har funderat på MH017, det försvunna MH370, kraschade Air Asia QZ8501 och andra flygplansincidenter senaste året som rent kvantitativt utgör en suspekt trend. Denna suspekta situation skall givetvis sättas i samband med ryskt flyg som vid flera tillfällen påstås ha flugit nära passagerarplan kring Sverige. Allt detta är resultatet av något som jag tror alla som känner till ”kalla kriget”-taktik förstår. Det kommer förklara alla kända detaljer kring flygkrascherna och avslöja minst en bov i dramat.

En klassisk taktik för att gömma ett flygplan på modern radar är att man lägger flygplaner strax bakom eller under ett civilt passagerarplan. (Folk har ibland sett dessa plan när de klantat sig, på nätet har folk vittnat om att de sett militärflyg väldigt nära passagerarplan.) Det är en supermakt som använder den här taktiken, de andra har inte mycket nytta av den, NATO, eftersom NATO har många utspridda landningsbanor över hela världen, så kan de haka på sina spionplan på passagerarplan över fientligt territorium och sedan landa på en flygbas inom räckvidden på andra sidan. Detta kan inte Kina, Ryssland osv göra i lika stor utsträckning, de kan i princip flyga över små länder i sina närområden på detta vis. Så vi kan vara säkra på att taktiken använts främst av NATO, vi vet att den använts av NATO i minst ett år. Detta är ett vidrigt övergrepp och NATO skall ställas till svars för ca 1000 människoliv, som de använt som mänskliga sköldar i sin ”Kalla kriget”-lek.

Det försvunna MH370 var på väg emot Kina när det försvann. Det fick ett NATO plan som ”piggy back”. Detta irriterade kineserna eller deras allierade(sannolikt Malaysia) och man besköt det militära planet, träffade det civila planet. Som nu ligger på botten i Gulf of Thailand. Radarkontakten som vände i Gulf of Thailand flög längs Thailändska gränsen och rakt över Malaysiska militärflygfältet i Penang innan radarkontakten mystiskt försvann. Var det malaysiska militärplanet som återvände till Penang under radarhöjd efter att låtsas krascha i havet. Huruvida det Malaysiska försvaret lyckades nedkämpa det amerikanska spionplanet vet vi inte, att det fattas en radarkontakt kan tyda på att det sköts ned, eller att det är ett ”stealthplan” och ger en radarkontakt som inte måste förklaras för civilister.

MH017 är en typisk NATO operation, NATO var desperata att få bra underrättelser från Östra Ukraina. Ryssar och i princip alla som är militärer vet när de amerikanska satelliterna passerar över huvudet. Detta har ingått i Sovjetunionens träningsprogram och givetvis även i ryska träningsprogram. Separatisterna har alla gjort militärtjänst i Sovjetiska armén och i Ukrainska armén, en del givetvis även i Ryska armén. Därför är det oerhört svårt att få satellitbilder som är bra, i värsta fall är de missledande. För att bryta det ryska informationsövertaget beslutade NATO att skugga MH017. Ukraina är en NATO operation, inte en NATO medlem, därför hölls den Ukrainska militärmakten, som man inte litar på för fem öre, helt i mörker om denna operationen. Samtidigt lyfter en bombrote med eskort från västra Ukraina, 3 plan. De två bombplanen skjuts ned av separatisterna med effektiva handhållna Strela eller Igla, Sovjets motsvarighet till ”Stinger” som plågade Sovjet under hela Afghanistankriget. Eskorten för bombroten stiger kraftigt enligt ryska radarbilder, sannolikt har den blivit uppmärksam på en märklig radarskugga kring ett civilt flygplan (själv eller av basen), när den kommer närmare skjuter den emot det militära spionplanet men träffar det civila passagerarplanet. (Den alternativa förklaring, att ryssarna omöjligt kunde låta ett spionplan flyga över Östra Ukraina och därför avfyrade BUK emot passagerarplanet och att den radarskugga ryssarna visar upp är spionplanet som vänder hem är också en möjlig förklaring. Men då hade NATO haft oerhört informationsövertag kring vad som hände kring MH017. Men de skulle inte kunna tala med folk om det, för då skulle de erkänna att de ägnat ett år åt att använda tusentals civila människoliv som mänskliga sköldar för provocerande militära manövrar, för att leka med sin fiende. Vilket vore värre än att säga att man själv sköt ned planet av misstag.)

Air asia QZ8501 på väg från Indonesien till Singapore och passerar militärflygfältet på Belitung i Indonesien. Enligt rapporter steg Air Asia kraftigt innan krasch, vilket tyder på att piloten gjorde något dumt, så dumt att ingen flyplanspilot gör något så dumt utom i ren desperation. Han försökte undgå en attack, men flög ett passagerarplan inte ett militärt plan, försöket att undgå attack från Indonesiskt stridsflyg var omöjligt. Oklart om stridsflyget bekämpade NATO spionplanet, men klart är att ingen spaning på Indonesiens flygfält kunde göras denna dag.

Detta sker i Sverige och Ryssarna är med jämna mellanrum uppe och markerar emot NATO plan som skuggar passagerarplan, senast var det ett SAS plan som media rapporterade att ryssarna flög ”nära”. Även Svenskt stridsflyg var uppe, kanske i samma ärende som ryssarna i fråga om SAS planet, då man inte accepterar vad skit som helst från NATO, SAS är våra civilisters plan. Detta förklarar alltså alla Ryska ”incidenter” över Östersjön under det senaste året.

Malaysia och Indonesien lutar kraftigt åt BRICS, inte minst ekonomiskt, men även i folkets lojaliteter. NATO är givetvis intresserad av om det finns militära samarbeten eller påtryckningar från Kina. Ukraina konflikten har lett till att västvärlden förlorade de finaste bitarna i skinksmörgåsen till BRICS, man hade inte kunnat uppbringa något bevis för direkt rysk intervention och började efter ett par månader bli desperata, ATOn skulle ha varit över på 10 dagar. De kunde bara inte tro på att den Ukrainska militären var så ineffektiv i att driva ut rebellerna. För NATO har aldrig mött en situation där deras reguljära trupper deserterar omedelbart de når fronten, de har alltid haft god moral i sina led. Denna desperation kostade hundratals människor livet och oavsett vem som sköt ned planen så har NATO använt 1000 människoliv och sannolikt tusentals andra, som mänskliga sköldar i en katt och råtta lek, de är lika ansvariga som om de mördat allihopa med sina bara händer.

Fy fan! Kallt eller varmt krig, det är alltid samma som drabbas!