Funderingar om faktaresistens

Lite funderingar om 'Faktaresistens'.

I dag kan det offentliga samtalet (ungefär = folk som skriker otidigheter mot varandra) låta ungefär så här:

A: Du är faktaresistent!
B: Näha, för du är faktaresistent!

Och det är ju inte så roligt att lyssna till i längden. Förmodligen handlar det om att A och B har varsin uppsättning 'fakta' som inte överensstämmer, och vars innehåll man inte är beredda att revidera så länge det gäller den egna faktalådan.

- Håller helt med dej Björnbrum, det är sk*ttråkigt med dårar som skriker åt varandra i stället för att prata om riktiga fakta!

Sett ur den objektive betraktarens synpunkt (om det nu finns någon sådan - kanske en besökare från något avlägset solsystem?) så är detta motstånd mot fakta ett motstånd mot sanna uppgifter som A presenterar för B, eller B för A. Även om sakuppgiften är sann så möts det med ett trist "dä trooor jaa inte på". Man är resistent, motståndskraftig, mot fakta.

Men låt oss analysera! Förslagsvis finns det ett antal olika typer av faktaresistens.

1. Oförmåga att ta in fakta på grund av just bristande förmåga att ta in fakta. Man kan rått tala om "ren jäkla dumhet", men så grova behöver vi inte vara. Ett objektivt fakta kan vara omöjligt att förstå för en person med bristande egna kunskaper eller oförmåga att förstå vad det hela handlar om. Ibland är det ursäktligt, för vissa saker kan vara svåra att förstå. I andra fall kanske man kan ... hm, ja ... muttra något om "dum jäkel" ... .

2. Det är i någons intresse att inte förstå, även om hen i själva verket handlar rätt bra vad det handlar om. Detta torde betyda antingen att någon tjänar pengar på att inte förstå, eller att det finns något privatintresse som ligger bakom resistensen. Jag tror man ser mycket av det på klimatsidan. Det kan vara företag som tjänar på miljöförstöring, eller folk som helt ideellt gillar att fräsa runt i bränsleslukande bilar.

3. Fallet jag nämnde ovan, där A och B kan sitta med olika uppsättningar fakta men inte klarar av att se kopplingarna, eller kanske av något skäl vägrar att se dessa. Jag gissar att inom en del vetenskaper med olika skolor, och religion, kan detta vara vanligt. Om professor eller pastor A erkänner att professor eller pastor B faktiskt har en del vettiga synpunkter riskerar hen (eller om det mest är en 'han') sin egen position.

4. Nu är vi inne på förtroende. Utan förtroende kan ett samhälle inte fungera bra, det bryts ned i inbördes misstänksamma individer och grupper. Det är ett misstroende som hela tiden finns i klassamhällen, ibland dolt men ibland öppet och fientligt. Att bygga förtroenden tar tid, att riva ner dem går snabbt. En osviklig metod att riva ner förtroenden är att ljuga. Politiker, så kallade experter, företagsledare, forskare, ämbetsmän, opinionsledare i media, med flera - där finns folk som bör hantera fakta försiktigt och inte ljuga eller förtiga.

Jag skulle tro att det alltid finns personer i folkdjupet som har kufiska åsikter, som minsann aldrig tror på något som kommer uppifrån, som vet att alla ljuger och är mutkolvar. I normalfall bör det vara en liten grupp som kan ignoreras, även om dess medlemmar verkar vara fastklistrade vid datorerna dygnet runt för att meddela omvärlden sina åsikter.

Men när känslorna av att det ljugs eller förtigs sprider sig bland större grupper är det en annan sak. Det blir ett riktigt samhällsproblem, särskilt om det faktiskt är så att man med rätta - utan att vara särskilt konspiratoriskt eller misstänksamt lagd - kan anta att här är det fulspel på gång. Problemet här är sållningen av påstådda fakta: när regeringen, migrationsindustrin, läkemedelsindustrin, det militärindustriella komplexet etc. påstår olika saker kan det vara rätt ibland, fel ibland. Har man svårt med fakta är det enklaste att avfärda allt vad de (skurkarna) säger. Och då blir det väldigt svårt att diskutera. Ljugande och fifflande har skapat resistens mot vad överheten vill att vi skall tänka och tro. Allt fler skriker tillbaka att "vi tror inte på era lögner!"

Nu försöker överheten möta det här genom kampanjer mot "falska nyheter" (vilket ungefär betyder sociala medier och sajter som de själva inte kontrollerar). Jag skulle tro att om det händer något med resistensen om detta genomförs så är det väl att den ökar ytterligare. Censur är inget bra medel för att lösa sociala problem, de byggs snarare upp bakom en mur av tystnad för att explodera vid något senare tillfälle. Och som det ser ut nu så är de gamla medie- och propagandacentralerna allt svårare att upprätthålla.

- Måste säja att jag är väääldigt skeptisk mot Dagens Nyheter och den där Wolodarski!

Till sist: Även erkända och till synes pålitliga fakta kan alltså vara felaktiga. Vetenskapligt och journalistiskt arbete handlar ju bland annat om att plocka sönder gamla sanningar och ersätta dem med nya. Så i vissa fall är det helt rätt att vara resistent! Och för att krångla till det för den som vill ha helt klara linjer så kan det vara en löpande skala mellan 'rätt' och 'fel'. Men då är vi inne på filosofi, och det får jag återkomma till någon gång.