Sänker sjunkande avkastning på energiinvesteringar kapitalismen?

Alla samhällssystem är skapade av människor. Eftersom de skapats är de också utsatta för förändringar som slutligen gör att de går under och ersätts av något annat, ett nytt system, ett nytt sätt att organisera de gemensamma angelägenheterna. Det behöver man inte vara marxist för att förstå (men det underlättar om man har lite insikter i marxistisk samhällsteori och filosofi).

Förra året skrev jag en bloggpost där jag försökte beskriva ett antal systemförändrande kriser/kristeorier, främst sedda ur marxistisk synvinkel.  

Somliga förändringar drivs av teknisk utveckling: ångmaskiner, elmotorer, datorer etc etc. Men nu har en grupp finska forskare tittat på bland annat förhållandet mellan investeringar i energi och hur mycket man får ut av dessa investeringar och behovet av att bygga om samhällena så de kan klara av framtida problem. De använder inte termen 'peak oil', men det är väl ungefär detta det handlar om. Oljeepoken går mot sitt slut och andra energikällor kan inte kompensera för det.

En artikel i brittiska Independent ger också en sammanfattning. Här skriver Torbjörn Vennström på svenska bloggen Gemensam med anledning av samma rapport om behovet att ta avstånd från marknadsfundamentalismen.

De här frågorna når ut mer och mer. Jag antar att en och annan som läser Svenska Dagbladet sätter konjaken i fel strupe när tidningens miljöutskick skriver:

Klimatförändringar, plastöar i haven, utrotningen av djur – allt är symtom orsakade av samma sjukdom: våra ekonomiska modeller. Ekonomisk tillväxt har blivit ett självändamål som äter upp vår planet, tugga för tugga, och nu måste det få ett slut.

Låter det kontroversiellt? Det är inte mina ord. Det är FN:s (något omskrivna). I ett bakgrundsdokument till den kommande rapporten Global Sustainable Development Report 2019 hävdar en forskargrupp att vi har passerat den gräns som planeten tål. Nu måste vi hitta ekonomiska modeller som ”hjälper regeringar att styra ekonomier mot aktiviteter som orsakar en radikalt lättare börda på de naturliga ekosystemen”, skriver de.

Och de är långt ifrån ensamma om att argumentera för att vårt ekonomiska system är den största skurken i klimatdramat. Både svenska och internationella miljödebattörer har länge hävdat att vi måste hitta nya sätt att styra vår ekonomi, som jag skriver om i veckans klimatkrönika – där jag också konstaterar att näringslivets agerande inom EU tycks stärka den tesen. Se till exempel artikeln om bilindustrins misstänkta kartell här nedan.

Och det är kanske inte så märkligt ändå. Så länge vi har ett system där man tjänar pengar på att förstöra planeten, lär delar av näringslivet fortsätta agera bromskloss. Bättre då att hitta ett sätt där vi alla drar åt samma håll, kan man tycka.

Notera att det uppenbara, att det ekonomiska systemet måste granskas kritiskt och byggas om och regleras i viktiga avseenden, för att säkra vår överlevnad. Vinstdrivna företag kommer inte att klara av det - det är ju vinsten, inte överlevnaden, som motiverar deras existens. (Jag antar att det spelar ingen roll vem som formellt äger företagen - kapitalism kan drivas såväl privat som i offentlig eller kooperativ form, vinsten är ändå det viktigaste.)

Striden framöver kan handla inte om att ombyggnad måste ske, utan snarare hur. Och det lär då handla om klasskamp. Ett särdrag för kapitalismen är dess förmåga att förändras åt olika håll men ändå i grunden vara densamma, nämligen en maskin för att utvinna merarbete och mervärde.

Denna grundläggande process kan drivas under många olika etiketter - demokrati, diktatur, välfärdssamhälle, marknadsliberalism, religion etc etc - men kan få oss att ställas inför valet: socialism eller barbari. En allt extremare kapitalkoncentration i kombination med allt nervösare härskande eliter är illavarslande. Miljarder människor måste indoktrineras och  övervakas så de inte hittar på något styggt.

För att göra saken ännu värre hotar en ny väpnad uppgörelse mellan stormakterna (kanske så att en lokal eller regional konflikt plötsligt blåses upp till direkt skjutande mellan USA, Ryssland och Kina). Men även om detta värsta alternativ inte inträffar så kommer nog åtminstone de stora plundrarna av världens resurser att klä sig i gröna mantlar, tala vackert om miljö och resurser - och försöka fortsätta som vanligt.

I det läget är det tråkigt att arbetarrörelserna på de flesta håll tappat det mesta av den tidigare kraften, dumpat sin egna baser och stället börjat med identitetspolitik, och att den tidigare alterta gröna rörelsen också tappat stinget. Även om miljökamp inte helt sammanfaller med klasskamp så ligger de nära varandra. Slöseriet och förstörelsen av världen har mycket med klassamhällets arbetsmetoder att göra.

Dock - när systemet drivs på ett sätt så att avkastningen faller, när det så att säga handlar om att "kasta goda pengar efter dåliga", kommer det bli svårt för härskarna att fortsätta som vanligt, och ens överleva i nya versioner av rådande system, såvida de inte kan upprätta ett mycket brutalt diktatoriskt system (barbari). Alternativet med jämnare fördelning av resurserna, och produktion efter behov, verkar trevligare (soclialism).