En sorts jultips, samt mer nytt på annat håll

Det mesta av mig som publicerats på senaste tiden är översättningar, eventuellt kompletterade med kommentarer. Men idag lade Global politics upp en av mig hop-plitad originalartikel med innehåll som kanske gör någon upprörd. Se här!

Nytt (delvis) av mig på annat håll

Bild funnen på nätet. Ser lite underlig ut, men jag tror att fågeln fått vatten i ena örat. Den försöker få ut det genom att lägga huvudet på sned och ge örat en liten dask! Någon mot min tolkning?

Global politics publicerade en artikel om Somalia som jag översatt och dessutom kletat dit några egna kommentarer.

Ännu en publicering på annat håll

För några dagar sedan publicerade Global Politics en artikel om krisen omkring Kertjsundet som jag översatt. För en gångs skull lade jag inte till några egna kommentarer, jag tyckte det mesta framgick bra ändå av artikeln.

Ryssland har järnkoll på Svarta havet. Det räcker för att inse att även om NATO skickar in fler fartyg dit så kan de inte göra mycket - särskilt inte att forcera Kertjsundet. Dels är Azovska sjön innanför sundet för grunt för operationer med stora fartyg, och det räcker för övrigt med att lägga ett långt tankfartyg på tvärs över sundet för att det skall vara blockerat. Att skjuta sig in är inte att tänka på för NATO. Ryssarna skjuter tillbaka, och sedan kan det eskalera till det tredje och sista världskriget.

Det värsta som kan hända för tillfället är kanske att något NATO-fartyg kör in på ryskt vatten vid Krim och får buckliga plåtar när ryssarna knuffar ut det igen. Men på lång sikt vet man ju inte vad som kan hända.

Ännu mer publicerat på annat håll

Här är två saker, bestående av översättningar + lite kommentarer av mig själv, som publicerats på Global politics på senaste tiden. Bilden ovan av Månen har jag tagit själv.

En artikel om uigurer i Kina. Det kan verka vara ett lokalt problem, men tittar man närmare på saken finns större frågor - rentav om detta är en ny version av "det stora spelet" om Centralasien, där somliga försöker använda kinesiska muslimer som en spelpjäs.

Och så var det om verkningar av robotiseringen. Artikeln handlar om Kina, men det finns frågor om hur den här processen påverkar hela samhället, och samhällssystemet.

Mer publicerat på annat håll

Jag har översatt och lagt till några kommentarer till en artikel som skrevs för sex år sedan av den kinesiske forskaren Minqi Li. Han bor i USA (kanske bäst för den personliga hälsan?). Artikeln finns på Global Politics, här.

Publicerat på annat håll

Jag lovade/hotade med att meddela om något av mig publicerats på andra bloggar, och då får jag väl hålla löftet innan det är dags att återgå till vinteridet.

Hos Global Politics, översättning av norsk text + egna kommentarer om betydelse av robotutveckling i Kina.

Hos Lindelöf, en fundering om det självförtärande konsumtionssamhället, grundat på en gammal grekisk historia.

Stängt för säsongen

Glest med uppdateringarna, känsla av att trampa vatten, tveksam kvalitet, andra skriver bättre - det är symptom på att bloggandet inte fungerar som jag vill. Så Björnbrum får krypa in i idet för vintern. Om han kommer ut igen vet ingen.

Det som ändå kan hända på bloggen är två saker:

Pro Primo: Uppdateringar av mina två andra "bloggäventyr". Bildbloggen får ju nya inlägg var tredje dag normalt, poesibloggen mer glest men ibland händer det något även där. Kolla i högermarginalen för att se de senaste inläggen. Och den övriga bloggrullen uppdateras ju automatiskt.

Pro Secundo: Skulle jag göra någon större insats hos någon annan bloggare lägger jag även upp en blänkare om det här.

Nu närmar sig nästa fas i den stora ekonomiska krisen, klimatförändringarna verkar allt mer hotfulla, kultur och samhällsanda kraschar, USA och dess lakejer har i praktiken överskridit linjen mellan fred och krig - man kan verkligen tala om kapitalismens och till och med mänsklighetens allmänna kris - men den som vill ha djupsinniga kommentarer om det får söka någon annan stans.

Reflexioner mitt i hösten

Det börjar kännas som den här bloggen (återigen) ligger i ett stadium av borttvinande. Varje inlägg kan betraktas som, med viss sannolikhet, det sista.

Några spridda reflexioner.

Varför är det rätt vanligt att invandringskritiker samtidigt är klimatskeptiker (märkligt uttryck, men låt gå för det) samt uttalar stöd för invandring i ett område där befolkningen drabbats hårt av just våldsamma invandrare - nämligen Palestina (och därmed avses hela Palestinamandatet)? Det är tre ståndpunkter, och de hänger inte riktigt samman. För den vars tankebas är någon form av konservatism borde det medföra vaksamhet mot klimatförändringarna och deras skadeverkningar. När lokalbefolkningar under vapenhot körs bort från sina hem, eller utsätts för ständiga trakasserier, borde det väl orsaka upprördhet. Men så är det inte. Det som händer i Palestina är faktiskt värre än när kidsen bränner några bilar i en svensk förort.

Dag Sandahl, som ibland skriver roligt/tankeväckande om förhållandena i Svenska kyrkan slutar med det i bloggform. På slutet var han exempel på invandringskritiker i kombination med klimatskeptiker - det som alltså enligt mig inte riktigt passar ihop. Nåväl, då plockar jag bort honom från bloggrullen.

En annan sajt som jag funderar på att släppa är Ledarsidorna. I början fanns där en hel del intressanta artiklar om migration och om spelet i den svenska politiken. På senaste tiden tycker jag det känns mer som upplägget mer glider över till att publicera överslätande artiklar om Israel, och att kasta beskyllningar om antisemitism åt olika håll. Litegrann som om Ledarsidorna halkar ner i samma sorgliga hål som Samhällsnytt. De är anti-antisemiter som jag inte tror på. De känns inte genomtänkta och äkta, även om Ledarsidorna verkar lite smartare än Samhällsnytt. Kommentariaten hos de båda verkar dock vara i stort sett samma sorts nötter.

Att NATO-soldatesken stövlar runt i Skandinavien verkar inte bekymra någon av de två nätsidorna jag nyss nämnt. Undrar om det är en tillfällighet - eller om det inte är en tillfällighet. 

Den svenska politiken skulle behöva en politiker av tyska Wagenknechts kaliber. Går det att hitta någon sådan, exempelvis i Vänsterpartiet? Eller är alla stryk- och karriärrädda och uppkörda på något värdegrund?

 

Kandidater till Darwinpriset?

Enligt Wikipedia:

Darwinpriset (på engelska Darwin Awards) är en årlig humoristisk utmärkelse, som tilldelas den eller dem som förmodligen[enligt vem?] förbättrar mänsklighetens genpool genom att oavsiktligt ta livet av sig eller steriliserar sig på ett utomordentligt klantigt eller idiotiskt sätt. Utmärkelsen är namngiven efter evolutionsteoretikern Charles Darwin. 

I morgontidningen läser jag om kandidater till detta pris. Det är folk som "oavsiktligt ta livet av sig" genom att ta 'selfies' på ett klart olämpligt sätt. Indiska forskare har sammanställt selfie-relaterade dödsfall i världen sedan år 2011, och kommit fram till att det är minst 259 människor som omkommit på det sättet.

Vanligaste fallet är drunkning (höga vågor vid stranden, fallit över bord). Som nummer två kommer dödsfall i trafiken, till exempel framför ett annalkande tåg. 💀Tja, vad skall man säga? - Tankeförmågan räckte till för att kliva upp på spåret, men inte till att kliva av innan tåget var inne i mobilen!

De här kompisarna skulle aldrig göra något så dumt:

Den liberal-totalitära statens torpeder

Jag trodde jag kom på ett nytt roligt (?) skällsord för några dagar sedan: den liberal-totalitära statens torpeder. Men så upptäckte jag att uttrycket "liberal-totalitär" förekom på Stefan Lindgrens blogg (där han nämner liberal-totalitära kretsar), så kanske kom vi på samma fras ungefär samtidigt.

Vad handlar detta om? - För åtminstone somliga betraktare så börjar den vänliga liberala staten visa ett alltmer förgrämt och inskränkt beteende. Om dess ideologer och tjänstemän för säg 30-40 år sedan kunde ta munnen full om ofriheten i vissa länder - och därmed underförstått hävda att vi minsann är fina och demokratiska, och här "får man säga vad man vill" - så har den vidsyntheten försvunnit. Av någon anledning försvann vidsyntheten ungefär samtidigt som det gamla sovjetblocket havererade.

Nu "får man inte säga vad man vill" längre här, den liberal-demokratiska staten basar över ett samhälle som i stället börjar se alltmer liberal-totalitärt ut. Om man vill "säga vad man vill" så gäller det att se upp om man "vill" fel och har något att förlora. Jobb, familj, vänner, anseende, etc. Lägg till det en ständigt växande statlig övervakning av allt och alla så ser det lite tveksamt ut för liberal-demokratin framöver - och för demokrati överhuvud taget.

Jag skrev att staten "basar över ett samhälle". Det är ju klart att om staten vill förfölja alla människor som enligt dess mening säger något fel så har den inte resurser till det. Då är det ekonomiskt att ha gäng av inpiskare som ställer upp gratis som hetsare i media, som mötesstörare, och som kanske ibland är redo att gå utanför lagens råmärken för att klämma åt motståndare. Den sortens folk kan man gott kalla "torpeder". Med tanke på att en hel del av dem anser sig vara vänster, men ändå springer ärenden åt en stat som är deras fiende, kan man ju klämma dit med "nyttiga idioter" också.

Det har ju förekommit mycket otrevligt när torpederna varit i verksamhet de senaste åren. (Jo, jag vet att det hänt otrevligheter från andra grupper också, men detta är inte ämnet för just den här artikeln.) Bokmässan i Göteborg verkar vara aktuell som exempel just nu. När Nya Tider utestängdes så blev svaret att ordna en egen mässa. Den stoppades, och som jag uppfattar det var skälet att om den hölls så skulle torpederna dyka upp och ställa till bråk, och det ville inte polisen vara med om. Med andra ord en ganska typisk svensk lösning: om skolelev A svårt mobbar skolelev B så är det B som får flytta! Man kan ju tänka sig att en totalitär stat, som ändå försöker hålla en snygg fasad utåt, tar till lösningar av den här sorten, i stället för att låta polisen gå in och gripa deltagarna.

Nu hände det sig att redaktör Súk från Nya Tider fick hålla någon sorts anförande i FIB/k:s monter på den ordinarie bokmässan. Jag antar att det rimmar med FIB/k:s officiella syn på yttrandefrihet. Efter vad jag sett hittills (vilket i och för sig är rätt begränsat) sade inte Súk något som var lagstridigt, hot mot folkgrupp eller liknande. Hade han gjort det borde det redan ha kommit ut. - Men vad var då så upprörande enligt somliga? Det tycks vara att han överhuvud taget fick tala. Initiativet att bjuda in honom verkar ha tagits av lokala fibbare i Göteborg. Men FIB/k centralt fick någon sorts panik och har tagit avstånd från detta.

Beslutet att låta Suk utnyttja vår monter för att försvara Nya Tiders rätt att delta i Bokmässan var inte förankrat i Folket i Bild/Kulturfronts styrelse och vi kände inte till denna s k inbjudan...

... skriver man. Notera uttrycket "denna s k inbjudan". Antingen är det väl en inbjudan eller inte? Vad indikerar "s k"? Skrevs detta för att styrelsen var ängslig för att själv få torpederna på halsen? Det är nog inte så smart, för ger man efter blir de ännu mer aggressiva. Något liknande drabbade ju Ordfront för en del år sedan när man publicerade icke officiellt godkänt material om kriget på Balkan, tidskriften backade och blev väl bara en skugga av sitt forna jag. 

För övrigt bör Kommunistiska Partiet ha lärt sig en läxa: under många år har man velat förbjuda nazisterna. Men så fort liberal-totalitärerna fått ut Nya Tider från bokmässan hände det som man kunde räkna med: nu skriks det om att tidningen Proletären inte skall få vara där! Liberal-totalitärerna må larma om nazister, men deras verkliga motståndare som de inte kan leva med, de finns till vänster. Förhoppningsvis lär sig KP att undvika att ikläda sig torpedrollen framöver. Den projektil man avfyrar mot motståndarna kan ju visa sig vara en bumerang som kommer tillbaka med fruktansvärd kraft. Och det är en varning som många andra bör ta till sig.

----

PS. Som det bör sig har FIB/k-grundaren Jan Myrdal vissa synpunkter på vad som händer. Vad "Matti-affären" handlar om har jag glömt. "Bowdlerisera" handlar om att sudda olämpliga ord, kanske framförallt i populära barn- och ungdomsböcker. Kopierat från Stefan Lindgrens blogg:

Jag anser uttalandet mot att Göteborgsavdelningen inbjudit Vávra Suk att framträda på FIB/K:s monter suddigt och olyckligt och i strid med vår tradition och våra paroller. Vi har när det gällt yttrandefrihetsparollen genom åren stått för principfasta och långt mer kontroversiella ståndpunkter än den at värna Vávra Suks yttrandefrihet.

Kan bara påminna om vår korrekta hållning när det gäller Matti-affären. För att inte tala om att vi faktiskt hävdade Faurissons yttrandefrihet när han besökte Stockholm. Vi måste stå fast vid principerna och parollerna också i en tid när bibliotek bowdleriserar och bränner böcker och allmänna "vänstern" medvetet arbetar för censur och förbud.

Notis från Kina. Radikala studenter

"Kapitalistfararna" i Kinas nuvarande ledning har fått problem med studenter som tar den politiska skolningen på allvar och stödjer kämpande arbetare. Det blir något för Xi Jinping att fundera på!

Man bör väl inte dra jämförelserna för hårt, men när det började skära sig på allvar mellan partiledning å ena sidan, och arbetare och intellektuella å den andra, (tänk på Polen!) så kan utvecklingen skena iväg mot partiets fall. Lokala ledare kan bussa polis på studenter, arbetare och bönder, men om detta leder till mer oro som kan hota den "harmoni" som partiledningen eftersträvar kan rekylen bli hård. Och notera att partiet aldrig har lyckats avskaffa Mao. "Rorsmannens" ställning är alltför stark.

Det här är motsättningar som faktiskt är antagonistiska (klassmotsättningar, arbete mot kapital) och som verkar svåra att lösa med Kinas nuvarande inrikespolitik. Den går ju ut på att köra kapitalism under socialistisk täckmantel, och det är uppenbarligen en ekvation som är svårt att gå ihop. Klasskompromisser kan fungera, men inte hur länge som helst och inte under vilka villkor som helst.

De radikala studenterna gillar Mao och pekar tillbaka mot den förkommunistiska studentrörelsen i Kina 1919 som inspiration. Undrar vad gamle ordföranden hade tänkt om detta? - Kan ha fel, men jag gissar att Mao hade gillat studenter som stödjer arbetare som kämpar mot kapitalistiska företag (och ropar slagord för att hylla Mao, den Mao som formades bland annat av rörelsen 1919!).

En artikel om detta i kapitalistbladet New York Times.

Tänk på det, ungjäklar!

Sänker sjunkande avkastning på energiinvesteringar kapitalismen?

Alla samhällssystem är skapade av människor. Eftersom de skapats är de också utsatta för förändringar som slutligen gör att de går under och ersätts av något annat, ett nytt system, ett nytt sätt att organisera de gemensamma angelägenheterna. Det behöver man inte vara marxist för att förstå (men det underlättar om man har lite insikter i marxistisk samhällsteori och filosofi).

Förra året skrev jag en bloggpost där jag försökte beskriva ett antal systemförändrande kriser/kristeorier, främst sedda ur marxistisk synvinkel.  

Somliga förändringar drivs av teknisk utveckling: ångmaskiner, elmotorer, datorer etc etc. Men nu har en grupp finska forskare tittat på bland annat förhållandet mellan investeringar i energi och hur mycket man får ut av dessa investeringar och behovet av att bygga om samhällena så de kan klara av framtida problem. De använder inte termen 'peak oil', men det är väl ungefär detta det handlar om. Oljeepoken går mot sitt slut och andra energikällor kan inte kompensera för det.

En artikel i brittiska Independent ger också en sammanfattning. Här skriver Torbjörn Vennström på svenska bloggen Gemensam med anledning av samma rapport om behovet att ta avstånd från marknadsfundamentalismen.

De här frågorna når ut mer och mer. Jag antar att en och annan som läser Svenska Dagbladet sätter konjaken i fel strupe när tidningens miljöutskick skriver:

Klimatförändringar, plastöar i haven, utrotningen av djur – allt är symtom orsakade av samma sjukdom: våra ekonomiska modeller. Ekonomisk tillväxt har blivit ett självändamål som äter upp vår planet, tugga för tugga, och nu måste det få ett slut.

Låter det kontroversiellt? Det är inte mina ord. Det är FN:s (något omskrivna). I ett bakgrundsdokument till den kommande rapporten Global Sustainable Development Report 2019 hävdar en forskargrupp att vi har passerat den gräns som planeten tål. Nu måste vi hitta ekonomiska modeller som ”hjälper regeringar att styra ekonomier mot aktiviteter som orsakar en radikalt lättare börda på de naturliga ekosystemen”, skriver de.

Och de är långt ifrån ensamma om att argumentera för att vårt ekonomiska system är den största skurken i klimatdramat. Både svenska och internationella miljödebattörer har länge hävdat att vi måste hitta nya sätt att styra vår ekonomi, som jag skriver om i veckans klimatkrönika – där jag också konstaterar att näringslivets agerande inom EU tycks stärka den tesen. Se till exempel artikeln om bilindustrins misstänkta kartell här nedan.

Och det är kanske inte så märkligt ändå. Så länge vi har ett system där man tjänar pengar på att förstöra planeten, lär delar av näringslivet fortsätta agera bromskloss. Bättre då att hitta ett sätt där vi alla drar åt samma håll, kan man tycka.

Notera att det uppenbara, att det ekonomiska systemet måste granskas kritiskt och byggas om och regleras i viktiga avseenden, för att säkra vår överlevnad. Vinstdrivna företag kommer inte att klara av det - det är ju vinsten, inte överlevnaden, som motiverar deras existens. (Jag antar att det spelar ingen roll vem som formellt äger företagen - kapitalism kan drivas såväl privat som i offentlig eller kooperativ form, vinsten är ändå det viktigaste.)

Striden framöver kan handla inte om att ombyggnad måste ske, utan snarare hur. Och det lär då handla om klasskamp. Ett särdrag för kapitalismen är dess förmåga att förändras åt olika håll men ändå i grunden vara densamma, nämligen en maskin för att utvinna merarbete och mervärde.

Denna grundläggande process kan drivas under många olika etiketter - demokrati, diktatur, välfärdssamhälle, marknadsliberalism, religion etc etc - men kan få oss att ställas inför valet: socialism eller barbari. En allt extremare kapitalkoncentration i kombination med allt nervösare härskande eliter är illavarslande. Miljarder människor måste indoktrineras och  övervakas så de inte hittar på något styggt.

För att göra saken ännu värre hotar en ny väpnad uppgörelse mellan stormakterna (kanske så att en lokal eller regional konflikt plötsligt blåses upp till direkt skjutande mellan USA, Ryssland och Kina). Men även om detta värsta alternativ inte inträffar så kommer nog åtminstone de stora plundrarna av världens resurser att klä sig i gröna mantlar, tala vackert om miljö och resurser - och försöka fortsätta som vanligt.

I det läget är det tråkigt att arbetarrörelserna på de flesta håll tappat det mesta av den tidigare kraften, dumpat sin egna baser och stället börjat med identitetspolitik, och att den tidigare alterta gröna rörelsen också tappat stinget. Även om miljökamp inte helt sammanfaller med klasskamp så ligger de nära varandra. Slöseriet och förstörelsen av världen har mycket med klassamhällets arbetsmetoder att göra.

Dock - när systemet drivs på ett sätt så att avkastningen faller, när det så att säga handlar om att "kasta goda pengar efter dåliga", kommer det bli svårt för härskarna att fortsätta som vanligt, och ens överleva i nya versioner av rådande system, såvida de inte kan upprätta ett mycket brutalt diktatoriskt system (barbari). Alternativet med jämnare fördelning av resurserna, och produktion efter behov, verkar trevligare (soclialism).

Fler diagram

Det är bra när läsarna kommer med tips, som exempelvis /lasse till gårdagens inlägg. Här är några kompletterande diagram han tipsade om - tack för det!

Statistik är något man kan diskutera hur länge som helst, och det ens innan man slänger upp några staplar eller siffror. Om man gör en serie över tiden, när börjar respektive slutar den lämpligen? - det är en viktig fråga.  

Första diagrammet avser konsumtionsökning och BNP/capita och täcker såväl guldåren från 1950 och fram till 1970-talet som de senare liberala åren. En serie som gått tillbaka till industrialismens start på 1860-1870-talet i Sverige hade kanske gett en annan bild. Men jag tror att den räcker rätt hyggligt som den är: de "blå" åren har inte varit så goda ur tillväxtsynpunkt.

(Sedan kan man ju fråga sig om det verkligen är tillväxt till varje pris som är önskvärt längre, med tanke på vår planets begränsade resurser ...)

Hur som helst: ser man på de rena siffrorna så vinner socialdemokraterna tillväxtligan. Möjligen kan man säga att de blå bröderna och systrarna har haft oturen att få administrera ett system som nått sina gränser och där expansionen obönhörligt saktas ned. Vad det gäller BNP/capita (där ju även BNP är ett tveksamt mått) så har ju tillströmningen av folk till Sverige under de senaste åren gjort att den siffran nog har sjunkit ytterligare jämfört med diagrammet).

Och den här, bostadsbyggandet. Det gröna till vänster är gamla högern, det blå till höger är nya högern (utklädda till någon sorts liberaler), och i mitten den milt rosafärgade socialdemokratiska epoken. Det var då det blev något gjort, så att säga. Resultaten måste bli olika om målen är olika: är det vinsten för byggmästaren som räknas, eller samhällsvinsten av att folk har ett rimligt boende?

"Sverige i dödläge"

Det här är en artikel som ursprungligen kommer från Michel Roberts blogg, originalet är här. Det finns väl ett och annat att kommentera, men istället för att jag skriver det på läsarens näsa kan ju läsaren få göra det själv.

Ordet över till Michael Roberts:

Sverige i dödläge

Sverige har länge varit "blandekonomins" affischbarn, den socialdemokratiska staten där kapitalismen är "formad" för att ge en välfärdsstat, jämställdhet och anständiga arbets- och levnadsvillkor för majoriteten. 2018 års valresultatet har lagt ned den historien.

I gårdagens val förblev socialdemokraterna, "blandekonomins" förmodade fanbärare, det största partiet med drygt 28 procent av rösterna. Men detta var dess lägsta andel i val sedan 1908. Det viktigaste affärsvänliga partiet, de så kallade Moderaterna, förlorade också röster och fick 19,7%. Hugget genom båda dessa partier, som har alternerat i decennier i regeringen, var uppgången för de så kallade Sverigedemokraterna (en oxymoron), ett anti-invandrarparti med nynazistiska rötter som fick 17,7 procent. De mindre partierna i mitten-högern och vänstern vann också - vänsterpartiet sköt upp till 8%. Mittenpartiet De gröna kördes över och misslyckades nästan med att få de 4% som behövs för att komma in i riksdagen. De två allianserna med socialdemokratin och de företagsvänliga partierna är nästan bundna med 40% av rösterna vardera - vilket ger Sverigedemokraterna maktbalansen i den nya riksdagen. Sådant är dödläget.

Det var emellertid en illusion att Sverige var en "tredje väg" mellan ohejdad frimarknadskapitalism och kommandoekonomisk autokratisk kommunism. Den svenska arbetarrörelsens stora vinster i början av 1900-talet har långsamt blivit omkastade. Och efterkrigstidens omdirigering av något av vinsten i svensk teknik och tillverkning till offentliga tjänster (ägd av en handfull familjer) slutade för årtionden sedan. Precis som i andra kapitalistiska ekonomier har neoliberalismens politik - en återgång till fria marknader, låg beskattning för rika och företag, nedskärningar i välfärdsstaten och reallöner, ökad ojämlikhet mm - verkat i Sverige sedan mitten av 1990-talet.

Varför infördes neoliberal politik i Sverige? Liksom i andra kapitalistiska ekonomier föll kapitalets lönsamhet kraftigt från mitten av 1960-talet (till mitten av 1990-talet när det gäller Sverige). Efter en kreditboom som kraschade, och en stor bankkris, gjorde Sveriges berömda tillverkningssektor en kraftig djupdykning. Det var då som Sveriges stora partier, Socialdemokraterna och Moderaterna, antog en strikt politik för att öka vinstkvoten på bekostnad av välfärdsstaten och offentliga tjänster.

Sverige må fortfarande ha en mer jämlik inkomst- och förmögenhetsfördelning än USA och Storbritannien, men den är ändå mycket ojämn - och ojämlikheten har ökat snabbast sedan 1990-talet av alla avancerade kapitalistiska ekonomier. År 2012 var den genomsnittliga inkomsten för de högsta 10% av inkomsttagarna 6,3 gånger högre än för de nedersta 10%. Detta är en ökning från ett förhållande på cirka 5,75 till 1 år 2007 och ett förhållande på cirka 4 till 1 under mycket av 1990-talet. Sveriges rikaste 1% av löntagare såg sin andel av den totala inkomsterna före skatt nästan dubbleras, från 4% 1980 till 7% under 2012. Inklusive realisationsvinster uppnådde intäkterna i den högsta percentilen 9% under 2012. Samtidigt sjönk den högsta marginalinkomstskatten från 87% 1979 till 57% 2013.

I Sverige, som i de flesta andra nordiska länder, har skattereformer under 1990-talet minskat skattetrycket för rikare hushåll, t.ex. genom att minska kapitalbeskattningen och sänka eller slopa förmögenhetsskatt. Samtidigt har det varit nedskärningar i sociala förmåner för de fattiga.

Det som inte ofta är känt är att Sverige inte längre är höjden av offentliga tjänster. Landet är en av världsledarna i att låta offentliga tjänster som tillhandahålls av den privata sektorn betalas av regeringen. Ungefär en tredjedel av alla svenska gymnasieskolor är så kallade "friskolor", de flesta drivs av vinstdrivande företag, medan cirka 40 procent av primärvården är privatägd. Offentliga tjänster har outsourcats till nackdel för kvaliten. Svenska skolan har gått från att vara en av världens bästa i internationell ranking till "en av de mest mediokra".

Sverigedemokraternas uppkomst följer mönstret av så kallad populism som vi har sett i Tyskland, Frankrike, Italien, Danmark och andra EU-länder, liksom med Brexit i Storbritannien och Trump i USA. Det är en produkt av kapitalismens misslyckande att leverera efter slutet av guldåldern i mitten av 1960-talet, men särskilt efter den globala finansiella kraschen, den stora recessionen och den efterföljande långa depressionen.

Svensk kapitalism, ungefär som Tyskland (endast mycket mindre), har presterat bättre än de flesta andra kapitalistiska ekonomier sedan 2008. Men även i Sverige har den ekonomiska tillväxten minskat de senaste decennierna och särskilt sedan 2008.

Arbetslösheten må vara låg enligt EU-normer, men den officiella siffran döljer personer i arbetsprogram (tysk stil) och de som går på sjukpenning. Liksom i Tyskland är många jobb nu "osäkra" och lågavlönade, särskilt i små samhällen. Och det har skett en betydande minskning av de offentliga utgifterna till sjukhus, skolor, bostäder, pensioner och transport.

Och sedan är det invandring. Över 600 000 invandrare från Mellanöstern har kommit in i landet sedan den syriska / irakiska katastrofen (graf nedan). Många invandrare är unga ensamstående män och de har hjälpt kapitalistiska företag och statssektorn att övervinna en akut arbetsbrist för lågkvalificerade arbeten. Antalet invandrare per invånare är dock mycket högre än i någon annan europeisk ekonomi och det har ökat trycket på de offentliga tjänsterna som redan drabbas av neoliberala åtgärder.

Det har varit en massiv bostadsboom driven av låga räntor och kredit . Det har gynnat mellan- och överklassen, men arbetarklassen och invandrare kämpar för ordentligt boende (diagram - väntetid för hyreslägenhet i Stockholm). 

Sverige växer fortfarande mycket snabbare än mycket av övriga Europa, men det är mycket beroende av tillväxten av världshandeln och styrkan i den ekonomiska aktiviteten i Europa. Den starka tillväxten har åter drivits med en krediteldad konsumentbom, som under 1980-talet, liksom av extravärdet från invandrararbetet.

Stockholm har den näst högst uppblåsta bostadsmarknaden i världen, medan banksektorn blomstrar. De svenska bankerna har för närvarande tillgångar som är fyra gånger den nationella BNP, tvåa enbart efter Schweiz. 1980-talet upprepar sig.

Den reala BNP-tillväxten verkar stark på över 3% per år. Men om man eliminerar effekterna av extra invandrare arbetskraft är den reala BNP-tillväxten per person mycket lägre (under 1% år 2017). Den reala tillväxten per capita ses i genomsnitt vara endast 1% under årtiondet till 2026, enligt Konjunkturinstitutet.

De små samhällena i Sverige har upplevt låga löner, sämre tjänster och utsattes för en tillströmning av nya invandrare. Detta var grogrunden för Sverigedemokraternas rasistiska och nationalistiska budskap om "Sverige åt svenskarna". Socialdemokraterna betalar nu för sitt stöd till kapitalismen och den neoliberala politiken de senaste 20 åren.

Kineser i "Harnosand" - Härnösand

Har jag inte redan tidigare på bloggen noterat att ett fartyg var på väg från Kina via nordostpassagen, till västra Europa inklusive Sverige? Jag trodde det skulle lägga till på västkusten, men uppenbarligen har det kört långt upp i Östersjön.  Och så är det ett tecken i tiden: Kinas "nya sidenväg" kan landa även i svenska Ångermanland! Ett annat tecken i tiden är att det är utrustning för vindkraft som levereras.

Chinese cargo ship Tian En arrived at the Swedish port of Harnosand, ending its maiden voyage across the Arctic region to deliver wind power equipment to Europe pic.twitter.com/Yaokcpy2b5

— China Xinhua News (@XHNews) 16 september 2018

Senaste nytt: Steigan berättar att kineserna tar över driften av Israels största hamn i 25 år. Snacka om en ny värld!

Fusk?

Nedan är ett inlägg från "hatsajten" Flashback som jag kopierat rätt av. På tal om "flash" så tittade jag nyss på Valmyndighetens sida, och där ligger Miljöpartiet tre hundradelar under fyra procent! (Men kom ihåg att även om partier åker ut eller in ur Riksdagen så ligger den verkliga makten på annat håll.)

Nu över till en anonym flashbackare:

Snacket om att årets valresultat skulle vara resultatet av valfusk är rent trams.

SD:s överraskande låga resultat kan förklaras av följande faktorer:

1) Opinionsinstituten "viktade upp" SD:s resultat för mycket, efter att de hade underskattat dem alldeles för mycket inför valet 2014. "Glädjesiffrorna" för SD, i kombination med anhängarnas önsketänkande om att SD fortfarande var underskattade, ledde många till att tro att SD skulle få minst 25% i valet, och många hoppades på ännu mer. Chocken över valresultatet ledde därför till konspirationsteorier om valfusk.

2) Nästan alla opinionsinstitut visade faktiskt sjunkande siffror för SD inför valet. Många anhängare viftade bort den trenden.

3) MSM:s två månader långa kulspruteeld av attacker mot SD hade enligt min mening en mycket stor påverkan på opinionen. Väldigt många svenskar skämdes helt enkelt för att rösta på ett parti som "samhällsbärarna" i MSM hatade och föraktade så mycket.

4) Varken Sverigedemokraternas ledare eller Sverigedemokraternas anhängare tog MSM:s makt på tillräckligt stort allvar. Det är troligt att många anhängare till Sverigedemokraterna inte själva konsumerar MSM i någon större utsträckning, och därför förstår de inte vad MSM betyder för många svenskar utanför den Sverigedemokratiska bubblan.

5) Många Sverigedemokratiska väljare umgås förmodligen mest med andra Sverigedemokratiska väljare. Deras erfarenhet är därför att "alla" röstar på SD. För dessa väljare framstår valresultatet förmodligen som helt orimligt.

5) Jimmie Åkesson och SD:s strateger misslyckades med att skapa en valkampanj med fokus på det som faktiskt är grundorsaken till att människor röstar på SD, nämligen det hot mot nationen som den extrema invandringen till Sverige utgör.

5) Jimmie Åkesson och SD:s strateger fick inte ut budskapet att invandringen till Sverige fortfarande är katastrofalt hög. Många av dem som avstod från att rösta på SD tror förmodligen att "krisen är över", och att invandringen till Sverige inte kommer att bli särskilt hög framöver.

Jag måste erkänna att jag själv också blev en smula chockad över valresultatet. Jag hade trott på 19% för SD, inte 17,5%. Jag tror att opinionsinstituten helt enkelt viktade upp opinionssiffrorna för SD för mycket, så att även den som försökte göra en ärlig bedömning av SD:s styrka missbedömde sig

Jag skulle vilja lägga till något ytterligare. Enligt valmyndighetens sida så har 4 546 473 giltiga röster avgivits. Av dessa fick sd 850 114, motsvarande 18,7 procent. Somliga hade tänkt att sd skulle få mycket mer. Säg 25 procent. Om totala antalet avgivna röster är oförändrat betyder det 1 136 620 för sd med 25 procent. Mellanskillnaden mellan verkligt och tänkt utfall är 286 504 röster. Låt oss förenkla och säga att 200 000 röster på något sätt knyckts från sd. Bara mängden måste göra att frågan ställs: hur ordnades detta? Fifflande med valsedlar i liten skala, i enstaka vallokaler eller valkretsar är en sak - men massfuskande som rimligen bör täcka hela landet?! Jag såg någon som hävdade att folk satt med lampor och lyste genom röstkuverten, och slängde de som var för sd, men låter det trovärdigt? För mindre mängder av röstkuvert kanske, men för flera hundra tusen?

Med tanke på att sd i absoluta tal gjorde den största framryckningen av alla partier borde man väl vara ganska nöjda? Allrahelst som det finns brister i partiet som även anhängarna borde inse, och som gör att det inte kan slå riktigt så starkt som entusiasterna önskar.

PS. sd:s procent ligger kvar på 18,70 procent (samma som för m). men antalet röster har ökat till 851 002. Och mp ännu under spärren.

Landsbygden omringar städerna?

Nu är det en massa surr om vilket av knapptryckarkompanierna som skall vara regering respektive opposition på riksdagsnivå. Men i övrigt - finns det tendenser som på sikt kan vara mer betydelsefulla för Sveriges utveckling? Ju mindre orter, desto större avstånd från de tre storstäderna, desto mindre intresse från riksmedia. Det kan innebära fler överraskningar framöver och mer plask i den politiska ankdammen när den osynliga elefanten i rummet hoppar ner bland änderna och gör sig synlig.

Den ständigt vaksamme Tobias Hübinette ger här en översikt över vad som hänt i kommunerna landet över. Och tendensen är klar.

I hela 184 av Sveriges 290 kommuner är nu SD det näst största partiet och i 30 kommuner är SD det enskilt största partiet att jämföra med 2014 års val då SD blev det största eller det näst största partiet i ”endast” ett 50-tal kommuner. 

Varför är detta viktigt? Kanske för att politik bäst byggs underifrån. Fasta och pålitliga baser skapas lokalt och från dem kan vidare framryckningar göras med kadrer som är skolade i politiskt basarbete  som kan samhällena där de verkar. Ungefär som en förenklad kinesisk version av bondekrig: landsbygden omringar städerna. Till slut är bondehären stark nog att inta städerna och "runka perukerna av herrarnas huvuden" som det uttrycktes här i Sverige en gång.

Om man tittar på vad som hänt i kommunerna ser sd ut som detta vals stora segrare och framtidspartiet, oavsett vad som händer i rikspolitiken. Pride-liberaler och globalister kan förskansa sig i några storstadsområden och mellanstora städer ytterligare en tid, men om de tillåts fortsätta dominera ... tja, det är svårt att sia, särskilt om framtiden, men när även traditionella vänsterlän tippar över åt sd-hållet på basplanet borde paniken stå högt på dagordningen på Sveavägen 68 i Stockholm. För det som händer lokalt blir så småningom en riksangelägenhet om det händer samtidigt och likartat på många ställen. - Men jag tror inte de tar någon varning av det här. Det är bara att köra på, mot framtiden ... eller ättestupan.

Hur som helst, ta en titt på "Hübbes" sammanställning, den är intressant!

Detta är för övrig blogginlägg 5001!

Är det så advokaterna gör?

Advokaten Elisabeth Massi Fritz har fått skällning av advokatsamfundet för att hon missbrukat sin position gentemot underställda på advokatbyrån. Vidare har det framförts anklagelser om ekonomiska oegentligheter som drabbat klienter.

Samfundet klandrar Fritzan för den första punkten. För den andra kommer en märklig förklaring enligt vad Svenskan refererar. Hon slipper ...:

... påföljd i den del som rörde anklagelser om att hon hade uppmanat medarbetare att begära betalning för arbete som inte hade utförts.

Jag är inte jurist, men låter inte detta som bedrägeri, som stöld från klienterna? Nejdå:

- Varken överdebitering eller saltade räkningar läggs henne till last. Där har man inte funnit någonting som strider mot god advokatsed, konstaterar Massi Fritz advokat Monique Wadsted.

Hur tolkar man det? - Att överdebiteringar eller saltade räkningar är i överensstämmelse med god advokatsed? Något straff kunde man väl tänka sig, exempelvis att syndaren finge stå i halsjärn vid Kopparmatte på Stortorget några timmar att begapas av mängden, androm till varning!

Jag tycker att ärlighet varar längst!

Spridda funderingar om brott, rättvisa och hämnd

Ja, här sitter man och funderar!

Valdagen närmar sig sitt slut. Om några timmar torde landet drabbas av en syndaflod av eftervalsanalyser från det politiska kommentariatets skarpaste (?) hjärnor.

Under tiden kan man ju försöka proppa igen öronen och tänka på lite annat. Ta det där med dödsstraff. Det är en del som ropar efter det. Jag tvivlar på att det fungerar särskilt bra. Vi kan ta ett exempel från Sverige. Salaligan. Ett gäng från Sala som styrdes av ett psykfall och som utförde ett antal råa mord och rån i Salatrakten på 1930-talet.

Till slut åkte de fast och dömdes. Sverige hade avskaffat dödsstraffet, så det blev livstids fängelse. För ledaren Thurneman-Nilsson blev det att åka in på anstalt. De övriga i vanligt fängelse. Men så småningom släpptes alla, övergick till civilt liv ute i samhället och hördes inte av något mer i kriminella sammanhang. Offren för deras mordiska verksamhet kunde inte återuppväckas, lite nytta i samhället kunde de små småningom göra när de kom ut, och vad hade dödsstraff haft för nytta egentligen? (Det här har jag tagit ur minnet efter Anders Sundelins bok som jag läste för flera år sedan - Den magiska cirkeln - Hela historien om Salaligan.)

Rättvisan fick råda i fallet med de mordiska grabbarna från Sala, inte hämnd. När jag nu sitter och minns så minns jag en bok om Nils Flyg, den svenske politikern som hamnade i det protyska lägret under andra världskriget. (Håkan Blomqvist Gåtan Nils Flyg och nazismen.) Flyg dog 1943 men hans parti fanns kvar till krigsslutet. Några hämndaktioner verkar inte ha vidtagits mot de kvarvarande medlemmarna, funktionärerna kunde övergå till civila arbeten när partiet avvecklades. - Var det rimligt? - Tja, om man jämför deras syndalista med exempelvis quislingarna i Norge så var svenskarna oskyldiga. De fick ju aldrig chansen att så att säga "blomma upp" under tysk ockupation. Det fanns ju värre figurer att ta hand om i Sverige, som en man i polisen som ägnade sig åt flyktingspionage och därmed kunde sätta folk i verklig fara. (Där sviker mig minnet, minns inte vad han hette.)

Hur knyter vi ihop detta? - Kanske genom att säga att rättvisa (alltså ordnade och förutsägbara juridiska processer utan övervåld) är bättre än oreglerad, våldsam och ogenomtänkt hämnd där hatet tar över från förnuftet? Fast nu verkar vi glida tillbaka mot det tillståndet, och det är allvarligt. Det tyder på att något håller på att gå sönder i samhället.

Val i morgon! Ingen fara med det!

Bä! Jag är en sömnig get! Eller får kanske?

I morgon söndag är det val till riksdag, landsting och kommun. Om du skulle vara orolig för resultatet så säger jag: Var lugn, de makter som styrde förra veckan kommer att styra även nästa vecka, vilket "block" som än får flest röster. För de verkliga härskarna ställer ju inte upp till val - så dumma är de ju inte - utan kör på som vanligt.

Så du kan rösta på Kalle Anka-partiet utan att oroa dig för resultatet av detta. Storkapitalet sitter kvar.

Och skulle valresultatet vara "fel" enligt dina preferenser så kan du antingen bita i något surt äpple, eller skylla på den här ständigt närvarande hotande gestalten, allt är alltid hans fel, han måste vara världens mäktigaste trollgubbe:

Eller vad sägs om "Den sömniga getens parti"? Om inte "geten" vinner valet i morgon så är det säkert Putins fel!

Egentligen är det här med demokratiska val inget att driva med, men det är inte mitt fel (och inte ens trollgubbens fel) att politiken i detta och andra länder utvecklats på ett sätt så det inte känns bra längre, utan mer är som en trött och obegåvat poänglös fars. För tänk på att i vissa lägen kan demokratiska val vara ett mäktigt vapen för att slå mot de eviga härskarna, de som inte väljs.

Monster

Först tar vi den här kartan:

Och så den här, det är samma som ovan men jag har klippt ut vårt "närområde".

Detta kommer från Pål Steigans blogg. Den som är intresserad av deprimerande beskrivningar av hur galna (? de tyckte väl själva att de var kloka män) politiker och generaler var beredda att starta ett storskaligt folkmord. Planerna på atombombning av Sovjet fanns ju redan vid slutet av andra världskriget. Tio år senare hade det utvecklats till någonting som inte kan kallas för annat än folkmord, till utplånandet av hela stater, dess ekonomier och stora delar av befolkningarna. Och som citaten hos Steigan visar så säger dessa herrar detta rakt ut. De visste vad de ville uppnå.

Varje cirkel är ett bombmål. Den uppmärksamme iakttagaren noterar nog att stackars av kommunismen undertryckta människor dock inte var mer undertryckta än att man kunde utplåna dem med kärnvapenexplosioner och tycka det var bra. Baltikum syns inte för alla cirklar, för att ta ett exempel. Och skulle bombernas verkan ta slut vid gränsen mellan öst och väst i Europa? Skulle gotlänningar ha kunnat stå på sina stränder och utan fruktan sett svampmolnen bortåt Riga och Talinn? Hade finnarna klarat sig trots att deras östra gräns garnerats med USA:s kärnvapenmål?

Folk som på allvar planerar sånt här - och faktiskt har resurser att genomföra det - kan väl inte kallas för annat än brottsliga monster?

Många bokstäver!

Det pågår ett kinesiskt-afrikanskt stormöte i Beijing. 2018 Beijing Summit of the forum on China-Africa Cooperation.  Skall man döma av twitterfloden från Xinhua har de flesta afrikanska statsöverhuvuden kommit till Kina.

Det är naturligtvis stort och symboliskt, och ett inslag i maktkampen i dagens värld. Man kanske kan sammanfatta det som att "Afrika vänder sig till Kina", vilket ju inte är så kul för gamla kolonialister och imperialister.

Dessutom får man chansen att exempelvis lära sig vad Madagaskars president heter - många bokstäver att hålla reda på!

Madagascar's President Hery Rajaonarimampianina arrives in Beijing to attend the Beijing Summit of the Forum on China-Africa Cooperation. #FOCAC #ChinaAfrica pic.twitter.com/wxxSIXjFN3

— China Xinhua News (@XHNews) 2 september 2018

Påverkan - pytt!

Hela det där med "påverkan" är allt ganska pinsamt - vem tror att val påverkas genom ett smärre antal meddelanden på diverse sociala media? Bloggaren Svensson har gjort en bra kritik mot den här historien.

I systemtrogna Svenska Dagbladet idag gör journalisten Jonas Gummesson också tummen ner för Säpo:s påståenden om "påverkan mot valet". Eller snarare hur Säpo-rapporten läggs fram och hur media behandlade den. Rubriken är: Vilseledande om påverkan mot valet.

Gummesson skriver att varningarna om påverkan på svenska valrörelsen har avtagit i valrörelsens slutskede, eftersom ingenting inträffat. Det har faktiskt Säpo också gjort, men den slutsatsen har placerats långt ner i deras rapport och stämmer inte överens med rapportens rubrik ("Försök att påverka förtroendet för valprocessen.") Hos Sveriges Television gick det vidare i rubriken "Säpo: Fler försök att påverka valet". TT fick till rubriken: "Säpo ser ökning av försök till valpåverkan."  Reservationer om att det inte rörde sig om några påverkansoperationer kom kom sist i artikeln. Och då kan man ju fråga hur många som redan dragit sin slutsats genom att läsa rubriken och inte noterar slutreservationen?

Gummessons slutkläm:

Resultatet av Säpos vinklade rubriksättning blev en missvisande rapportering i media, där den egentliga nyheten om att ingen statsaktör lagt sig i den svenska valrörelsen mer eller mindre försvann.

Säpo måste skärpa sig när man kommunicerar med allmänheten, direkt eller via media. Annars kan tanken uppstå att det egentliga syftet med pressmeddelandet var att upprätthålla skenet av att Putin rör sig runt svenska valstugor.

Räddad!

Apan verkar inte ha uttalat sig om denna dramatik ännu, men är kanske glad att inte ha förvandlats till en hamburgare:

Ny på bloggrullen

Jag har lagt upp ytterligare en norsk blogg på listan till höger här på sidan: Derimot. Den som har svårt att läsa norska får väl köra med Google translate ... En tänkvärd Derimot-artikel i dessa dagar handlar om initiativet att bygga en ny tysk rörelse till vänster som bland annat vill ha en vettig migrationspolitik. Alternativet är ju att andra krafter tar över migrationsfrågorna - och där har vi ju Alternative für Deutschland, och för all del Alternativ för Sverige, som gärna tar över det politiska tomrum som skapats av migrationsentusiasterna.

Slump, eller rubriksättare som hade kul?

Den fågelkunnige frågar givetvis också om det är fjäll- eller dalripa som avses. Jag tycker det ser ut som dalripa på nedre bilden. Av den övre kan jag faktiskt inte bestämma art.

I medieskugga, ytterligare kanske ett litet steg ...

Det pågår någon slags idrottstävlingar i Indonesien - The Asian Games, Asiatiska spelen. Återigen marscherar en samlad koreansk trupp, nord och syd, in under gemensam flagga. Några idrottare under samma flagg kan ses som en obetydlig händelse som inte är värt att nämnas i våra media, men när det i bakgrunden arbetas för att koppla samman de koreanska ekonomierna så är detta ännu ett steg i en process som blir allt svårare att stoppa. I september är det dags för nytt möte på högsta koreansk nivå, denna gång i Pyongyang. Södra Korea är en ekonomisk stormakt, norra landsänden har kapacitet att också bli det, och de är uppbackade av Ryssland och Kina. Vill andra krafter ändra den här utvecklingen får de allt svårare - krig blir snart enda möjligheten, och koreanerna har genom president Moon och ordförande Kim sagt att de inte vill ha krig. Båda har starkt stöd på hemmaplan. Därmed kan man med viss optimism blicka framåt.
 

Two Koreas marched into the opening ceremony under unified peninsula flag at #AsianGames in Jakarta pic.twitter.com/MMO3pXZkkL

— Xinhua Sports (@XHSports) 18 augusti 2018

Gamla nordostpassagen blir nya sidenvägen

Även de små detaljerna är viktiga. När "Amerika" startar handelskrig mot hela världen så skickar Kina ett fartyg genom Berings sund och norr om Ryssland hela vägen till Europa, till Nederländerna och Sverige, med utrustning för vindkraft. (Fråga: och varför kan vi inte själva tillverka det som behövs till vindkraft? men det är mindre viktigt just nu.)

China's ice-class cargo ship "Tian En" crosses Bering Strait into "Polar Silk Road" to deliver wind power equipment to France, the Netherlands and Sweden https://t.co/9D59khtqmd pic.twitter.com/CDg3f0ym0b

— China Xinhua News (@XHNews) 17 augusti 2018

Det finns några olika aspekter på det här. Av kartan framgår att sjörutten mellan Kina och Europa är kortare norr om Ryssland än om båtarna skall gå söder om Asien, genom Suezkanalen och Medelhavet. I dagens läge är dessutom rutten genom Ishavet vänligare än i Indiska oceanen där möjligen fiender som USA och Indien kan ställa till besvär. Antagligen kan is vara värsta problemet för "sidenvägen" i norr.

Maskinöversättning antar jag

Undrar vad det är för backar som avses. Götgatsbacken eller Hantverkargatsbacken?

Inte så bra ...

... när folk kutar omkring på gatorna med leksaker som ser ut så här. Detta är ju inte något som vid en flyktig blick genast kan identifieras som en ofarlig knallpulverpistol, särskilt inte om situationen kan verka vara oklar och hotfull. Vad gör en polis när det verkar vara fråga om tiondels sekunder för att avgöra om hotet är verkligt? Kan man tänka sig ett föräldraansvar här också ..?

Hur rösta i höst? Ger den dialektiska filosofin vägledning?

(Här är ett inlägg som är alldeles för långt och pratigt och som jag petat på till och från ganska länge med. Dock är det inte färdigt, men det kanske beror av att man knappast kan skriva kort och komplett i detta ämne. Den som vill ha en auktoritativ tolkning (?) av hur man skall förhålla sig till kommande val har en länk till Kommunistiska Föreningen nedan.)

För några vecka sedan skrev en läsare och frågade detta:

Du har ju ett gott öga till maoismen och skulle vilja föreslå ett inlägg från dig om följande: Hur ställer sig MLMTT enligt ditt förmenande till höstens val? Var går huvudmotsättningen?

MLMTT är Marxismen-leninismen-Mao Tsetungs tänkande, en etikett som nog inte använts på många år. Idag heter det MLM, Marxism-Leninism-Maoism, en riktning som är stor i några länder i Asien men inte har mycket stöd i Europa. I Sverige är det vad jag vet bara två små grupper som kallar sig maoistiska, och de är (tror jag) inte särskilt vänskapligt sinnade mot varandra. Dels har vi Kommunistiska Föreningen, dels peruanerna bakom Maoistiskt Forum. Den förra mest i Stockholm, den senare mest i Malmö. (Har jag fel så skriv och rätta mig.) Den förra skriver på normal läsbar svenska på sin hemsida (här talar de om hur du skall rösta i valet), den senare tröskar på i en stil som känns rätt jobbig.

Vår läsare bifogar några förslag till huvudmotsättning:

Folket mot SD?
Folket mot regeringens och näringslivets välfärdsförsämringar?
Folket mot EU?
Folket mot Nato?

Utifrån huvudmotsättningen: Var skall rösten läggas? Skall man överhuvud taget rösta?

För att få ordning på det här får vi först se vilka viktiga typer av motsättningar som finns i den dialektiskt-materialistiska filosofin. För pratar vi motsättningar så pratar vi dialektik. Bör dock påpekas att det står lite olika termer på olika ställen, även om de avser samma sak. Hos Mao (i Om motsättningar) är termerna huvudmotsättning respektive sekundär motsättning. I Marxistisk uppslagsbok är det däremot grundläggande motsättning respektive huvudmotsättning. Jag använder dessa senare termer. Först är det alltså:

Grundläggande motsättningar
Den grundläggande motsättningen finns i ett ting från dess början till dess slut. Betraktar man det kapitalistiska systemet som ett ting så är den grundläggande motsättningen den mellan proletariat och bourgeoisie. Det finns en flertal andra grupper, men det är de två huvudklasserna som driver utvecklingen medan de kämpar om resultatet av samhällets arbete. Klasskamp alltså. Den kampen fortsätter tills proletariatet tagit makten, eller det inträtt någon katastrof så båda klasserna går under.

Sverige är inget undantag här. Vilka kriser och motsättningar vi än har inför ögonen så är de ur långsiktig synvinkel tillfälliga jämfört med motsättningen mellan arbete och kapital. (En otäck reflexion dock: klimatkrisen skulle kunna bli så allvarlig att den faktiskt tar över som grundläggande motsättning mellan hotet om förintelse och våra möjligheter att överleva.)


Huvudmotsättning
När det inte händer något annat mycket viktigt är den grundläggande motsättningen också huvudmotsättningen. Om det däremot gör det, exempelvis under krig, kan klassmotsättningarna tonas ned till förmån för andra prioriteringar. Kampen mot fascismen i Europa under Andra världskriget, och Kinas försvarskrig mot Japan, är exempel där olika klasser samarbetade mot en yttre fara. När den faran är avvärjd kan man återgå till att klasskampen igen.

Ytterligare några termer böra vara i åtanke:
Antagonistiska respektive icke antagonistiska motsättningar, samt
kvantitativa respektive kvalitativa förändringar.

Antagonistiska motsättningar är i princip olösbara om inte den ena parten på något sätt slår ner och besegrar den andra, det kan alltså gå våldsamt till. Krig, uppror, våldsam klasskamp, strider mellan folk, etniska grupper, fotbollsligister ...

Är motsättningen icke antagonistisk bör det kunna gå att hitta lösningar genom att de inblandade på ett fredligt sätt pratar med varandra och kommer överens. Normalt bör motsättningar inom arbetarklassen vara av den typen, såvida inte ...

... vi får en otrevlig förändring så att en ganska obetydligt motsättning kan växa och bli destruktiv, explosiv. Här har vi de kvantitativa och kvalitativa förändringarna. Det finns en motsättning (som mellan protestantiska och katolska arbetare på Nordirland) som är ganska liten i början. Men så växer den genom agitation allt mer, motviljan och ilskan växer kanske först i små steg tills det sker en häftig kvalitativ förändring: icke-antagonismen slår om till antagonism, och folk börjar bokstavligen slå ihjäl varandra i stället för att bara skrika skällsord åt varandra.

Eller om man tar svenska arbetare som blir alltmer kritiska mot stor invandring driven av politiker och aktivister utan att arbetarna själva får säga vad de tycker - där kan en tyst opinion växa under lång tid utan att det märks i officiella media (eller bara avfärdas och hånas), men plötsligt bryter missnöjet igenom. De etablerade politikerna har inte full kontroll över LO längre. Ännu så länge kan detta kanaliseras genom hur folk röstar, men det finns också grupper som är redo för hårdare tag.

Peru-maoisterna i Malmö vet i alla fall vad de anser! Bilden härifrån.

Låt oss se på förslagen, och så ger jag några synpunkter som ingen människa utom möjligen jag själv tar på allvar:

Folket mot SD?
Först måste vi veta vad som avses med "folket".  Jag kunde naturligtvis ha frågat, men chansar på att det avser en modernare version av det folk som stod mot monopolkapitalet, om vi pratar marxist-leninistiska från 1970-talet. Idag skulle man kunna prata om "en-procenten" som står emot alla andra, alltså arbetarklass, småföretagare och andra grupper som inte tillhör de extremt rika och mäktiga.

Eftersom SD har ett så stort genomslag numera så är "folket mot SD" inte rimligt. Stora delar av folket ingår ju i SD-sfären på grund av vänsterns vettlösa politik. Ledningen för SD är ju något annat än partiets mer eller mindre sympatiska sympatisörer, men om jag formulerar det så här: bara för att X är otrevlig behöver man inte rösta på Y som är en idiot. Alltså: finns det arbetarfiender i SD så är det inget argument för att rösta på arbetarfiender inom andra partier.

Om SD skulle bli ena sidan i en huvudmotsättning förutsätter nog det att partiet lyckas införa diktatur och sedan stöter sig med nästan hela folket.

Undrar om fackbossarna ställer upp på det här? - Är tveksam till det. En del av dem kan väl närmast ses som representanter för bourgeoisin. Det är nog ingen tillfällighet att förslag att inskränka strejkrätten kommer under en tid när det inte är så mycket strejker. Då törs man sticka fram nosen och tafsa på strejkrätten - arbetarna verkar ju passiva!

Folket mot regeringens och näringslivets välfärdsförsämringar?
Här har vi faktiskt en version av den grundläggande motsättningen: folket mot monopolkapitalet och dess regering. Den finns vare sig det är val eller inte, den är antagonistisk. Den löser man inte genom att rösta, utan genom att avlägsna monopolkapitalet. Den motsättningen måste ständigt bevakas. Nu står möjligen nästa stora gris ... förlåt, kris skall det vara ... för dörren och kapitalet kommer att utnyttja sina politiker för att i största möjliga mån låta folket betala notan.

Folket mot EU?
Om man inte bryr sig om kapitalets nationalitet, utan bara ser på motsättningen mellan arbete och kapital så är detta en grundläggande motsättning. Folket i EU mot kapitalet i EU. Och inte hjälper det att rösta här heller. Omröstningen där vi tack och lov slapp euron är ett undantag, men EU-parlamentet som positiv kraft kan vi glömma. Möjligen kan det användas som avstjälpningsplats för avdankade nationella politiker.

Folket mot Nato?
Det är inte en huvudmotsättning just nu, inte grundläggande heller även om NATO är ett förbund av kapitalistiska stater som ibland bär sig våldsamt åt. Om däremot NATO skulle uppträda aggressivt just mot Sverige kan det bli en huvudmotsättning. Likaså om NATO försöker dra oss in i krigiska förvecklingar med Ryssland. I det sista fallet är det mycket allvarligt och gör att det mesta andra måste stå åt sidan. (Om det skulle bli en folkomröstning om NATO, vilket nog NATO-politikerna i Sverige försöker undvika, kan det faktiskt vara idé att rösta - jämför euro-omröstningen.)

Slutfundering:
Frågan om vi skall rösta kommer väl före frågan vad man i så fall skall rösta på. Om alla realistiska alternativ (sådana som kan få platser i de parlamentariska församlingarna) är kass är det ju meningslöst att rösta. Jo, man kan ju lämna en blankröst eller ogiltig valsedel om det känns motigt att överhuvud taget inte rösta. Rösträtten är ju inte en gåva från överheten, utan något som folket fått kämpa sig till. Ett lågt valdeltagande kan åtminstone störa valets legitimitet, fast jag tror att politikerna inte bryr sig om det så mycket. Och jag gissar att häftiga reaktioner ute bland folket dag ut och dag in smäller högre - så det hörs in i Riksdagen - än några röstsedlar vart fjärde år.

Sega fruntimmer!

Nematoder, även kända som rundmaskar, är ena små gynnare som är svåra att se (tiondelar av millimeter), samtidigt som de verkar finnas nästan överallt. Inte nog med det: i nordöstra Sibirien har riktigt gamla exemplar hittats, och några av dem visar tecken till att leva! Det rör sig om ett par mask-fruntimmer som legat nedfrysta i 32 000 respektive 41 700 år men som tinat upp och börjat röra på sig och äta. Sega gamla tanter!

Jag kollade lite på nätet, och nematoder används som skadedjursbekämpare i trädgårdar. De skall tydligen vara vänliga (utom då mot skadedjuren), men tänk om man hittat en sort som tycker riktigt illa om människor, och som legat i årtusenden och bara väntat på hämndens timme för någon gammal oförrätt! Bra ämne för en billig skräckhistoria!

För 32000 år sedan låg isen tjock över vad som nu är Stockholm. Och det skulle den göra i 24 000 år till innan det blev en havsvik här i stället. Har ett minne av att jag läst om 30 000 år gamla blomfrön i Ryssland (eventuellt av backtrav) som fåtts att ge upphov till nya blommor, men hittar inte igen uppgiften nu. Undrar om mammutar åt de där blommorna?

Hur som helst: vissa livsformer är imponerande sega! Kanske något att tänka på vid framtida expeditioner ut i rymden? Hellre skicka robotar och ett gäng superhärdiga rundmaskar än några bräckliga människor!

Jag har länge, uppenbarligen förgäves, påpekat ...

... att om man klassas som världens äldsta man/kvinna, så har man väldigt dåliga framtidsutsikter! Att folk aldrig lär sig!

RIP. Japan's oldest person Chiyo Miyako, possibly the world's oldest too, dies at 117. She was born on May 2, 1901 https://t.co/wYDxweQ8Ye (web pic) pic.twitter.com/hmaW62ipRW

— China Xinhua News (@XHNews) 27 juli 2018

Faran i att överdriva

De nog inte helt pålitliga USAmerikanerna påstår att de eliminerat en grupp IS-folk som förberedde attentat i Saudiarabien, USA ... och Sverige. Det kan vara så, men jag tror det kan finnas källkritiska frågor här. Det är därför jag skriver "nog inte helt pålitliga".

Men slutet av en artikel  i Svenskan i detta ärende innehåller en intressant reflexion som jag funderat på länge, särskilt sedan hela regionen stängdes igen efter lastbilsattacken på Drottninggatan. En forskare som heter Aron Lund säger att:

... reaktionerna efter terrordådet i Stockholm förra året – som bland annat ledde till kraftiga politiska åtgärder – kan göra Sverige till ett lockande mål för IS. Han menar att vissa av reaktionerna från politiker, myndigheter och medier var överdrivna, vilket kan gynna terroristerna.
– Om de kunde skapa så mycket politisk- och medial röra med en relativt liten attack, vad skulle då hända om de lyckades spränga ett ännu större mål inför valet? Det skulle verkligen sätta snurr på svensk politik, vilket är vad de är ute efter, säger han

Just det, det visade sig att en väldigt liten och billig operation kunde få myndigheterna att lägga ner all kollektivtrafik i en region med bortåt ett par miljoner människor. (Fast jag tror att den lilla färjan över Riddarfjärden gick hela tiden, någon kanske missade att den kunde vara full av jihadister?) Är detta vettigt? Bör man säga till terrorister, eller deras bakom-ridån-uppdragsgivare, att "säger ni bara "bu"" så blir vi skrämda från vettet och springer som yra höns?

Som man känner sig

Det är väl ungefär så här som man känner sig i den tryckande värmen. Jag har några saker som ligger halvskrivna för bloggen, men har svårt att få någon energi att fullborda dem. Å andra sidan (det finns ju alltid ursäkter!) så antar jag att väldigt få har lust att läsa dem just för att det är så förbaskat varmt så att man inte har lust att göra något särskilt. Särskilt inte att läsa mer eller mindre dystra blogginlägg.

Men det kommer väl svalare tider någon gång ...

Äntligen!

En morgon med regn - det var inte igår precis! Men jag skulle gärna dela med mig av nederbörden till alla ställen där det brinner, och torra fält över hela landet, och sinande vattenmagasin, grundvatten och brunnar!

Smådriftsfördelar

Svenskans Tove Lifvendahl har varit på Gotland och pratat med några bönder som sitter illa till i torkan:

De återkommer till 1992, året som SMHI betecknar som ”det kanske svåraste fallet av försommartorka i vårt land under de senaste 100 åren”. Sedan dess har emellertid mycket förändrats, men trots att produktiviteten har ökat och tekniken utvecklats, tycks sårbarheten större i dag.

– Varje gård var igång då, man hade kanske 20 kor i ladugården som man kunde klara med att släppa in på en skogsbit och hämta en balvagn med hö hos grannen. Sedan dess har det skett sammanslagningar och rationaliseringar, så nu är det 150 kor i ett stall och lika många ungdjur. Med den mängden kan man inte ligga på marginaler så att man klarar torrår, förklarar Rolf.

Vi känner ju till termen "stordriftsfördelar". Stora enheter kan drivas mer rationellt, med lägre styckkostnader för att få ut en slutprodukt. Uppenbarligen finns det dock tillfällen när man snarare bör se till "smådriftsfördelar". Kanske detta är särskilt allvarligt i en bransch som ser till att vi har mat på bordet.

Nu gäller det inte bara att små och mellanstora jordbruk slås ut, det är även koncentrationen inom vidareförädlingen som är tveksam. Ju färre slakterier, kvarnar, mejerier etc., desto sårbarare blir livsmedelsförsörjningen. Men ekonomerna har ju bestämt att lokala mejerier inte är lönsamma, och vem kan säga emot det ... tills det blir kris?! Dock, när det väl blir kris är det i senaste laget för att vidta åtgärder. Blir det ett uppvaknande nu då? Kommer insikten slå igenom att, vad än EU säger, så måste Sverige ha en fungerande självförsörjning i hela kedjan från producent till konsument? Det kommer att kosta en del, och det betyder att en del marknadsfriheter åker över bord. Möjligen kan en liberal ekonom säga att det ändå är billigare att bara svälta ihjäl, men det känns inte som ett bra argument. Man skojar inte med "modernäringen" hur som helst.