Worldmapper

(Det är något skumt med det här systemet: ibland försvinner bilderna efter ett tag. Men jag kör det här inlägget en gång till så får vi se om det går bättre den här gången.)

Ta det där med vår (kart)bild av världen: när jag var ung var det ganska enkelt, nämligen att Sverige och Europa låg i mitten och sedan fanns resten utåt kanterna. Så småningom var det lustigkurrar som ändrade världsbilden genom att flytta centrum så att kanske Australien låg i mitten, eller man betraktade Jorden från Nordpolen eller någon annan konstig vinkel. Men det var ju samma värld i alla fall!

Idag fick jag av en slump (alltid dessa slumpar!) tag på en nätadress till några som kallar sig Worldmapper och som har skapat en massa olika kartor som kan bidra till att vi ser världen på ett annat sätt. Det finns 366 kartor med olika teman. Här följer några exempel.

Den här kartan visar hur Jordens militärutgifter fördelade sig år 2002. Afrika och Sydamerika är inte särskilt framträdande i sammanhanget. Europa och USA däremot groteskt uppsvällda.

Antalet tandläkare kanske är lite mer jämnt fördelat - men som vanligt ligger Afrika illa till. Ser jag rätt så är Cuba lika välförsett som Mexico med odontologer.

Till sist fördelningen av barnarbete. Huvudsakligen en afrikansk och asiatisk företeelse tycks det.

Det virtuella labbet

I pappers-DN idag finns artikeln "Onlinespel kan användas för sociala experiment". (Jag hittade den inte i nätupplagan.) Forskare i sociologi och ekonomi ser de virtuella världarna i olika online-spel som potentiella studieobjekt:

De virtuella världar som byggts upp i spelen är ... perfekta för att studera sociala nätverk och ekonomiska system på ett sätt som annars inte är möjligt. Allt spelarna gör, från kommunikation till ekonomiska transaktioner, registreras och kan översättas till statistik.

Om man lägger ihop det här med framstegen under senare i neurologi, spelteori och andra vetenskapsgrenar som jag knappt begriper mig på är det inte svårt att se möjligheterna. Förr måste utopisterna skriva berättelser om idealsamhällen på isolerade öar långt borta. Som tekniken nu utvecklar sig kan man i stället "realisera framtiden i mjukvaran". Man kan skapa stommen till tänkta världar med olika grundförutsättningar, och sedan låta X antal deltagare bygga vidare. Och så får man se vad som händer.

Som slutkläm på ett surt inlägg för några dagar sedan skrev jag:

Måste vi vänta tills det kommer en superdator full med artificiell intelligens som talar om hur framtidens samhälle bäst skall byggas medan vänstergrupperna sitter och ältar det förflutna? Och vem programmerar den datorn?

Vi behöver inte vänta på nästa generation datorer. Verktyg finns för att börja bygga den framtida demokratin i cyberrymden och se hur den fungerar där, och sedan försöka föra ut resultatet till den verkliga verkligheten. Vore det inte idé att låta en del partistödspengar glida in i en sådan verksamhet, och försöka göra den världsomspännnade - det vore väl spännande!

PS. Man kan ju lägga upp andra modeller också, som den med perfekt konkurrens som en del nationalekonomer fortfarande verkar älska, och se hur länge den överlever i den virtuella verkligheten. Förresten - jag såg i Strindbergs skriverier om teater att han använde uttrycket "virtuell verklighet" redan på 1910-talet. Gubben var i vissa avseende före sin tid (och ibland var han efter, och i vissa fall bakom ... flötet - men nästan alltid intressant.) DS

Patentligan

Det finns för många bra bloggare som plockar upp intressanta fakta. Om folk bara skrev smörja kunde jag strunta i dem och gå ut i solen i stället.

Här är ett intressant fakta som jag fiskat upp från vår storbloggande vän Lennart i Silicon Valley. Rangordningen i patentligan - antal patent i vissa länder per miljoner invånare. Sverige och Finland ligger bra till. Jag antar att det delvis beror av att storföretag som Ericsson och Nokia patenterar så mycket som möjligt av sina telefonisystem för att hindra konkurrentintrång. Men eftersom även andra länder gör samma sak bör siffrorna vara jämförbara, även om Japans siffror enligt originalartikeln i The Economist är en aning uppblåsta.

Att USA "bara" ligger trea kan bero av att man visserligen har stark teknologisk och vetenskaplig utveckling, men det finns vissa aber som håller ner antalet patent per innevånare. Högteknologi och vetenskap är inte så jämnt fördelat över landet som i Norden eller Schweiz och Japan. USA tyngs ner av stora fattiga och efterblivna områden där man kan tala om "ninjaekonomi" i ordets dåliga mening. Jag skrev lite om det här. Skolsystemet är kanske inte det bästa om man går utanför elituniversitet och dyra privatskolor. Vissa typer av vetenskap angrips av religiösa fundamentalister. Sambandet mellan forskning och industri blir sämre om de tillverkande enheterna skickas till utlandet. Pengar som drivkraft är inte alltid nyttig om det leder till att snabba vinster (och direktörsbonusar) prioriteras på bekostnad av långsiktiga investeringar. Å andra sidan antar jag att staten i USA, via det militärindustriella komplexet, har ett rejält inflytande i vad forskning och företagsamhet tar sig för. Det innebär att statliga pengar öses ut i forskning som kan leda till patent - men där har vi åter frågan om hur mycket av den militära forskningen som kan ge vinster i den "riktiga" (= civila) industrin. För att ta ett exempel från förra årtusendet: någon påpekade att japanerna satte in lasrar i konsumentprodukter som CD-spelare, medan amerikanerna höll på med sina rymdkrigsprojekt.

Jag gissar att det jag skrev om USA i rätt stor utsträckning kan tillämpas på Israel. Alla israeler är inte välmående supersmarta akademiker. En rätt stor del av befolkningen är araber eller orientaliska/afrikanska judar som möjligen kan vara smarta men inte har så stora resurser att utveckla någon smartness i patentligan.

Kina skulle vara en större patenterare om man inte fortfarande var ett land med mest jordbruk samt en industri som i mycket bygger på enklare tillverkning för utlandets räkning. Samtidigt finns det öar av avancerad forskning (som rymdindustri) men de räcker ännu inte till för att lyfta landet. Snarare finns risken att den nuvarande utvecklingen spårar ur, klyftorna i landet blir för svårartade och det hela slutar med en ny revolutionär smäll. Indien lutar åt samma håll. Öar av världsledande verksamheter, men sedan ett hav av fattig lantbefolkning (och uppror som sprider sig i de eftersatta områdena). Även om indierna lyckas kopiera Kinas modell med Speciella Ekonomiska Zoner, vilket är tvivelaktigt, är det knappast patentgivande högteknologi som kommer att dras dit.

Att det lilla Cuba ligger på 44:e plats är intressant. Landet har satsat på utbildning i bred skala, och det kanske kan löna sig även i det här avseendet. Men Ryssland med sina stolta vetenskapliga traditioner ... suck!

Svensk företagsamhet - en del av gnällbältet?

Sverige har Nordens mest missnöjda småföretagare meddelar Dagens Nyheter nu på morgonen. I Finland är det inte alls samma nivå på klagokören. Kan det möjligen bero av att finnarna inte gnäller så förbannat om allt hela tiden?

I papperstidningen finns ett diagram som saknas i nätupplagan, och där blir bilden både klarare och oklarare. En norsk undersökningsfirma har delat upp företagen i de fem nordiska länderna i sådana som har 1-5 anställda respektive mer än 50 anställda. Sedan har man frågat cirka 2800 företag vad de tycker om "företagsklimatet" i en skala från noll (sämst) till tio (bäst). Där framgår att båda dessa grupper är rejält nöjda i Finland (7,2 för de små och 7,9 för de stora). Även Island och Norge har högre nöjdhetssiffror. Sverige har 5,8 och 6,8. Men skillnaden mellan Danmark och Sverige verkar inte vara så stor. Slår man ihop siffrorna för små och stora företag och delar med två blir genomsnittet för båda länderna ungefär 6,3. Borde inte svenskarna hosta upp sig och inte vara som de ökända gnälliga "pölsefascisterna"?

Det här bekräftar bilden av att det svenska systemet främst gynnar stora företag. ... säger Anna-Stina Nordmark Nilsson, som i morgon blir vd för Företagarna med 54.000 medlemsföretag.

Det kanske vi skall vara tacksamma för. För några år sedan fann jag en diskussion mellan en direktör och en företrädare för metallklubben på ett av de största svenska företagen, omkring 1950. De var ense om att det där med överdriven konkurrens inte var så bra, och att det krävdes stora enheter för att lyckas bra. Som exempel tog de holländska Philips, om jag minns rätt.

Så länge Sveriges ekonomi bygger på malm, skog, verkstadsindustri - alltså verksamheter som ofta kräver stora enheter - är det inte vettigt att låta resurserna ohämmat skölja ut på företagsamheter som inte ger så mycket klirr i kassan. Det strategiskt riktiga är inte att röja väg för företag för att de råkar vara små, utan att försöka hitta de människor som kan ge viktiga bidrag till samhällsekonomin. Det är inte säkert att det är "lättnader" för företag i det oändliga som bäst gynnar Sveriges ekonomi. Det kan i oturliga fall leda till resursförstöring. Och det är inte sänkt arvsskatt som plötsligt får det att knäppa till i skallen på Uppfinnar-Jocke så att han kläcker århundradets idé. Däremot är arvsskattetjat intressant för folk som är mer intresserade av pengar än av produktiv verksamhet, och jag tror inte att det är den gruppen som primärt skall premieras.

Vad man kan göra är bland annat att förenkla administrationen för småföretagare. Men inte genom att slopa kontrollen, utan genom att lägga om den. Låt de lokala skattekontoren eller liknande bygga upp enheter som tar hand om delar av bokföringen, så att företagarna kan inrikta sig mer på affärsverksamheten. Jag vet att det här skulle leda till protester eftersom det skulle slå mot privata revisionsfirmor (som ändå är för dyra att anlita för en del företagare) men jag ser detta som en mindre intressant invändning. Som en bieffekt av det här kanske man kunde komma åt en del skattefusk som bedrivs i skydd av F-skattesedeln.

Det enda man kan säga säkert om småföretag är att de är små. Men det är en jäkla skillnad mellan den som försöker starta eget på grund av arbetslöshet, som har sin lilla butik eller verkstad för att gå där och skrota och sköta sig själv, eller den lilla grupp som sitter på idéer som är utvecklingsbara. Krascherna bland företag som haussades upp under "den nya ekonomins" klang&jubeldagar i slutet av 90-talet visar att det inte är lätt att hitta idéer som både är högtflygande och realistiska på en gång.

Det finns anledning till att fundera på vad vi egentligen har företag till och hur de lämpligen ser ut. Ronald Coase, en engelsk ekonom, funderade på det redan på 1930-talet. Det var länge sedan jag läste hans huvudartikel i ämnet, men jag tror att det handlade om att på ett så effektivt sätt som möjligt lösa transaktionsproblem mellan olika människor. Därmed blir det en fråga för samhället i stort hur företagsamheten ser ut och regleras. Det finns inget som tyder på att en företagsamhet som släpps vind för våg automatiskt skulle fungera optimalt. Snarare tvärtom. Som Adam Smith påpekade kan företagare knappt mötas innan de börjar konspirera mot allmänheten.

Stora båtar på Stockholms ström II

Några bilder från Strömmen idag - stående uppe på Katarinavägen tillsammans med många andra tittade jag på när de stora skeppen gav sig av. Ovanför seglar (eller snarare går för egen motor) ett ryskt fartyg. Det är byggt efter hur tsar Peters skepp såg ut i början av 1700-talet.

Nedan är det lite gyttrigt därute, men det blev ingen krock. I förgrunden till höger syns Mexicos flagga.



Riggen närmast tillhör norska "Sörlandet".

”I Kina går kineserna med långa bamburör ...

(Jag skrev några kommentar till frågan om de fångna koreanska kristna i Afghanistan på Jinges blogg. Här har jag dragit ihop det hela till en text om redigerat om litegrann.)

”I Kina går kineserna med långa bamburör
och fångar missionärerna och steker dem i smör”

för att citera en revykuplett om det s.k. boxarupproret i Kina år 1900. De kinesiska upprorsmännen vände sig mot missionärer som sågs som ombud för utländska makter. Kristna predikningar och västerländska kanonbåtar – två aspekter av samma fiende. Det blev dock halshuggning snarare än smörstekning för de missionärer som boxarna fick tag på. (Jag tror versen citerades i Tore Zetterholms De främmande djävlarna.)

Nu har ett antal koreanska kristna råkat illa ut i Afghanistan och fångats av motståndsgrupper (åtminstone påstår de sig vara motståndsgrupper). Läget i landet är erkänt farligt, motståndet breder ut sig, även en uthållig organisation som Läkare utan gränser har funnit det klokast att dra sig ur. Är koreanerna i själva verket ett slags kamikaze-evangelister som sänds till områden där inte ens de mest vansinniga USAmerikanska kyrkorna vågar gå in? Varför är de där?

Att gå in som missionär i ett område som Afghanistan - där folk i gemen bara vill bli av med utländska oinbjudna besökare med eller utan vapen - tyder på nästan fullständig huvudlöshet och känslolöshet för vad lokalbefolkningen tycker. Särskilt fullständig känslolöshet för mänskliga liv hos de religiösa ledarna. Felet här är inte att folk är kristna, utan att ledare offrar fåraktigt dumma medlemmar i sina församlingar. Guds lamm kastas in i vargflocken. Det finns skäl att fundera på om den här expeditionen har inspirerats inte bara från Korea utan också från USA. (Jag kan ju vara överdrivet misstänksam också: de där koreanerna kan ju helt enkelt vara oskyldiga små lamm som skickats ut av en helt enkelt knäpp pastor i Korea utan några djupare baktankar annat än att sprida någon kristen sektlära.)

Jag vill återknyta till något som hände när Sovjet ännu existerade. Åtminstone tre gånger flög Korean Airlines in över sovjetiskt område med civila trafikflygplan. En gång vid Kolahalvön, en gång minns jag inte var det skedde, och så vid Kamtjatka. Där sköt ryssarna ner planet och en massa människor dog. Det är mycket fel för ett bolag statistiskt sett. Var dessa ”felnavigeringar” i själva verket försök att testa hur alert den sovjetiska luftbevakningen var? Sydkoreanerna kan knappast ha bedrivit sådan här aktivitet utan uppbackning från USA. Om inget har ändrats sedan den tiden har jag för mig att Sydkoreas armé står under USA:s kommando, för övrigt.

Sydkorea är mer oberoende av USA än för några årtionden sedan men jag är skeptisk mot att det tidigare militära samarbete bara skulle ha upplösts. Även om formella strukturer upphävs kan inofficiella förbindelser leva kvar. Dessutom kan en regering idka flera linjer samtidigt: Sverige samarbetade med NATO samtidigt som man officiellt var neutral. Eller Pakistans militära underrättelsetjänst ISI som skall kämpa mot islamister till stöd för USA: ISA bidrog till att bilda talibanerna en gång i tiden, och antagligen vet man fortfarande vem man kan prata med hos talibanerna om man vill något.

Finns det en inställning hos vissa koreanska grupper, och deras vänner i USA, att man kan leka väldigt vårdslöst med människoliv om ”högre syften” kan uppnås? (Den inställningen finns överallt, det vore konstigt om just de här grupperna vore immuna mot den.) Att koreanerna skulle uppnå så mycket i rent missionsarbete är tveksamt – den kristna missionen har aldrig varit framgångsrik bland muslimer vad jag vet. Däremot kan de fungera som spjutspetsar för underrättelsearbete, kanske utan att själva vara medvetna om det. Cheferna hemma i Söul däremot kan veta, och ha kontakt med militären. Korea är formellt fortfarande i krig. Det vore konstigt om det inte gick trådar från de religiösa grupperna till militären och vidare till USA. Om agenterna/missionärerna kan hitta svaga punkter i Afghanistan är det bra för den egentlige intressenten (USA alltså). Skulle de stackars tokarna dö är det lika bra, för då kan man slå på stora trumman och ropa ut hur elaka talibanerna är, alldeles som döda flygpassagerare blev ett propagandavapen mot Sovjet.

En intressant artikel i Asia Times on Line handlar visserligen om spionkriget mellan Iran och USA men illustrerar en del av den här problematiken. Efter ett rejält underrättelsenederlag för USA blev det så att ”…the CIA embarked on a different track, focusing far less on recruiting “agents” than developing as wide a base of contacts and informants as possible.” I stället för agenter kommer ”konsulter” som gradvis dras in i verksamheten utan att förstå att CIA står bakom eftersom det inte är CIA som står för den omedelbara kontakten. Det skulle alltså vara möjligt för en underrättelsetjänst att via exempelvis religiösa missionerande grupper infiltrera och samla information i områden där man misslyckas att agera på annat sätt.

De lite äldre kommer kanske ihåg oron som ”polska tavelförsäljare” orsakade under 80-talet. De påstods kränga konst i närheten av svenska flygvapenpiloter som förberedelse för ett angrepp från öst. Före Första världskriget var det ”ryska skärslipare” som vandrade runt i Norden och beskylldes för att vara tsarens spioner. Jag vet inte om det bevisats något i dessa fall, och eftersom det var fred utsattes varken polacker eller ryssar för preventiva våldsamma aktioner från myndigheter eller privatpraktiserande patrioter. Det var nog mest nys med paniken, men samtidigt är det inte otroligt att någon av dessa ambulerande företagsidkare verkligen hade kontakt med hemlandets underrättelsetjänst, ungefär som svenska sjökaptener kunde berätta för våra spionorgan om vad de såg i utländska hamnar. I underrättelsetjänsternas skumma värld är väl det mesta (utom hederlighet kanske) möjligt.

Det glesnar ...

Povel Ramel i juni, Alice Timander och Lars Forsell nyligen - idag Ingmar Bergman (vars filmer jag inte har sett). Det glesnar, de gamla kända märkena vandrar bort. Särskilt Povel tillhör det stora bakgrundsbrus jag minns ända från femtiotalet. Musikalitet och humor. En eller ett par av hans filmer har jag sett. Och Lars Forsell med sina svenska texter till franska chansonger, det var protestsånger innan termen ens var uppfunnen. "Jag står här på ett torg." "De fattigas piano." Men vad hette sångerskan, var det Ulla Sjöblom?

Povels humor och insiktsfulla texter slår mycket av dagens småstjärnor med hästlängder. Någon i Aftonbladet gnällde för några dagar sedan om att äldre saknar humor. Jag skulle vilja skicka tillbaka frågan - har ungdomar idag humor? Hur många kan tävla med Karl Gerhards skärpa? Eller med Ernst Rolfs diktion - varenda ord gick fram, för han hade nog lärt sig sjunga utan mikrofon. Eller ... Ja, tyck att jag gnäller, men jag tycker lik förbannat att det glesnar bland de stora och intressanta.

PS. Jag såg ju Bergmans version av Trollflöjten. Och den var fin! DS

Fyra sorters fattigdom

I Globaliseringens politiska ekonomi av Erik Andersson (Studentlitteratur 2001) finns fyra fattigdomsbegrepp beskrivna (se kapitel 4).

1. Ekonomisk fattigdom. Jag har varit inne på det begreppet tidigare och det innebär helt enkelt att människor har en inkomst exempelvis lägre än en eller två dollar per dag, omräknad till köpkraft i det aktuella landet.
2. Mänsklig fattigdom. Här utvecklar man begreppet genom att som FN se på medellivslängd (förväntad livslängd vid födseln), läskunnighet bland vuxna samt bruttonationalinkomst per invånare. Aktuell rangordning i HDI (Human Development Index) kan man se här. När Andersson skrev boken låg Norge överst, Sverige fyra och Sierra Leone sist och sämst till. Enligt de senaste siffrorna från 2006 var norrmännen kvar på toppen, Sverige hade gått ner till femte plats och sist är nu Niger. Det är 177 länder på listan - de 23 sista länderna ligger alla i Afrika.
   
3. Relativ fattigdom. Här ser man till inkomstskillnader och möjligheter att göra något av sitt liv. Förhållandet har varit känt av ekonomiska skribenter åtminstone sedan första hälften av 1700-talet. Vid olika tider och platser har människor olika krav på levnadsstandard (en svensk arbetare 1930 respektive 2007 har mycket olika ideer om vad en acceptabel standard skall vara). Folk som har det ganska hyfsat ekonomiskt (de svälter inte, har tak över huvud och kläder på kroppen) kan ändå känna sig ha en dålig ställning om inkomstskillnaderna är stora. Andersson skriver om ett "frustrationsgap" när människor som inte är utfattiga men känner förhoppningar om framtiden upptäcker att vägen till det verkliga välståndet stängs och de halkar bakåt. Det är snarare de här människorna än de verkligt fattiga som kan väntas revoltera när tiderna blir dåliga. Naomi Klein är nog en taleskvinna för den sortens människor när hon skriver om svikna förhoppningar hos unga akademiker i No Logo.
   
4. Social fattigdom. Människor tappar fotfästet i samhällen i snabb förändring. Är de inte med om förändringarna kan reaktionen bli kraftig. Jag antar att de al Quaida-aktivister som kommer från välbärgade miljöer tillhör den här gruppen. De har allt det moderna, men deras hjärnor hänger inte med in i det moderna samhället.
   

Inte kul med blött om fötterna

Jag läser om Tuvalu på nyhetsbyrån IPS' hemsida. Långt ute i Stilla havet, världens näst minsta land, 26 kvadratkilometer, inte mer än fyra meter över havet som högst, och de flesta invånarna bor en eller två meter över havsnivån.

Nuvarande havsnivå, alltså. Havet behöver inte stiga så mycket för att hela landet skall försvinna eller åtminstone bli obeboeligt. Stormar, vågor som slår över hela den lilla landytan, saltvatten som tränger in - dåliga utsikter. Tuvaluvierna själva släpper nästan inte ut några växthusgaser och är helt oskyldiga till att deras land riskerar att vara borta om några årtionden. Många av invånarna har redan tagit konsekvenserna av detta och flytt till Nya Zeeland. Man bygger miljövänliga anläggningar för att ta ut energi av biogas (svinspillning och liknande) men det är ju inte den här lilla folkgruppen som skall behöva anstränga sig. De kunde gott elda med supersvavelhaltig olja dygnet runt utan att det gör något. Åtgärderna måste komma i industriländerna, såväl de gamla i Europa och Nordamerika som de nya i Asien och Sydamerika.

Den konstiga tystnaden

En av de viktigaste frågor vi har att ta ställning till är FRAMTIDEN. Det är där vi kommer att leva, även om det ur mänsklig synpunkt ofta är lättare att lulla omkring i det förflutna. Den ständigt like intressante bloggaren Lennart, på andra sidan Jorden i Silicon Valley, har en intressant bloggpost om robotteknik. Den borde ha utlöst en störtflod av kommentarer, men det enda som finns kommer från mig. Och jag vet förskräckande lite om hur sådant fungerar, även om jag sett industrirobotar i aktion ute på verkstadsgolvet.

Jag har FORTFARANDE väldigt svårt att förstå att inte vänstern hugger tag i frågor om robotteknik, bioteknologi, artificiell intelligens, nanoteknik (och andra grejor som jag inte förstår mig på) eftersom det här är verktygen som skulle kunna föra mänskligheten från "nödvändighetens till frihetens rike". Vore det kanske dags att låsa in ledarna för alla vänstergrupper någonstans och säga åt dem att de slipper inte ut förrän de kan beskriva principerna för en kvantdator och ange grunddragen i nanoteknologin, och sedan förklara hur det här kan länkas in i ett demokratiskt samhälle på oändligt mycket högre nivå än den liberala mischmasch vi har idag?

En tolkning av den här konstiga tystnaden om den nya befriande tekniken är att vänstergrupperna helt enkelt inte har listat ut hur exempelvis avancerad bioteknik som ännu inte finns skall länkas samman med kampen för bättre a-kassa idag. Det är enklare att tala om det som finns här och nu. Men jag är ändå positiv, det borde kunna gå. I själva verket MÅSTE det gå, för vänstern är den enda kraft i samhället som kan föra den liberala frihetsrevolutionen till sin fullbordan och ta oss från människans förhistoria in i dess historia. Liberalerna själva kan inte göra det, vi ser dagligen hur de glider tillbaka mot alltmer reaktionära positioner.

En negativ tolkning av tystnaden kan vara att vänstern helt enkelt inte bryr sig, eller är motståndare till det enorma vetenskapligt-tekniska genombrott som sker i vår tid. Men då har den sprängt vägen till framtiden och kan lika gärna lägga sig ner och dö.

Av de bloggar som kallar sig vänster som jag tittar på regelbundet är det bara två-tre stycken som i någon större omfattning går in på naturvetenskap, teknologi och samhällsvetenskap. Är inte detta skräp? Måste vi vänta tills det kommer en superdator full med artificiell intelligens som talar om hur framtidens samhälle bäst skall byggas medan vänstergrupperna sitter och ältar det förflutna? Och vem programmerar den datorn?

Stora båtar på Stockholms ström

Stockholms ström ...

Här är båtar seglats eller rotts sedan urminnes tider. Stockholm är fortfarande mycket av en hamnstad, även om avindustrialisering och yuppiefierad ockupation av vissa området sopat bort mycket av den äkta hamnprägeln. Jag har skrivit lite om det vid några tidigare tillfällen, bland annat här och här .

Jag har sett foton från 1800-talet när Strömmen var full av stora segelfartyg. I morse kunde man få tillbaka åtminstone litegrann av den känslan längs Stadsgården och Skeppsbron där jag och många andra människor tittade på alla stora fina fartyg. "En skog av master" kunde man säga. Ankaret här bredvid tillhör Sörlandet från Norge. Där fanns också norske Christian Radich som jag minns från en fantastisk 50-talsfilm, "Windjammer". Jättestor bild, cinemaskop, jag såg den på Vinterpalatset vid Norra Bantorget. Eller ännu större fartyg, som ryssarnas Sedov och Krusenstern. Problemet med att fotografera de där bjässarna är ungefär samma som om man försöker plåta ett berg: antingen tar man en bild på nära håll och får bara med några detaljer, eller också tar man bilden på håll och då ser allt bara smått och gyttrigt ut.

Los mexicanos var igång när jag kom. Fullt med folk i riggen, och sjöng gjorde de också. Full show! Som tur var var vädret bra. Det hade väl inte varit lika kul, ens för en härdad gammal beckbyxa, att stå däruppe om det hade regnat lika mycket som på fredagskvällen. Cuauhtémoc heter deras fartyg ... inget ställe för en som har utvecklat sinne för svindel! Annars hette aztekernas siste härskare just Cuauhtémoc (dödad av spanjorerna 1526).

Managementkonsulter

När Djävulen ville ställa till riktig oreda för människorna uppträdde han i skepnad av en ... managementkonsult, ett monster som står utanför alla mänskliga regler (och tar bra betalt för det):

Managementkonsulter skaffar sig vaga etiketter och byter dem ofta, de betonar individuella skillnader och beskriver sig som unika, de splittrar sin organisationstillhörighet mellan flera organisationer, har parallella projekt hos flera kunder samtidigt och bryter upp snabbt och ofta från organisering som är på väg att stelna.

Susanna Alexius visar att dessa beteenden sammantagna fungerar som ett undflyende regelmotstånd som gör det mycket svårt att reglera konsulter.

Jojo, man såg väl dessa skumma figurer dyka upp redan på 70-talet, tillsammans med den andra skumma kategorin (ekonomer utan erfarenhet av den verksamhet vars ekonomi de antogs sköta), och inte har det blivit bättre sedan dess. Den definitiva katastrofen torde inträffa när en managementkonsult och en ekonom med gemensamma krafter, som ett ondskefullt virus, angriper ett levande och frisk organisation tills bara ett urätet skelett finns kvar.

Utsikt hem mot Söder

Den här bilden är tagen på en bergsklack mellan gamla och nya järnvägsbron över Årstaviken. vid de södra brofästena. I bakgrunden till vänster höjer sig Högalidskyrkans mäktiga profil och Tantolundens gröna backar. Gräset håller på att gulna, men lika gult som bestånden av renfana (de gula blommorna närmast på bilden) blir det inte. Renfana var förresten användbar som medel mot loppor förr, och jag undrar om det inte går att använda den som färgväxt också. (Klicka på bilden så syns blommorna och allt det andra mycket bättre!)

Hoppas bilden inte försvinner. Jag har problem med en del bilder som bara går upp i rök (eller rättare sagt: bara lämnar en tom ruta efter sig). Har haft kontakt med mästerbloggaren Jinge som kollegialt har tipsat om åtgärder men tyvärr inte hittat någon lösning ännu (är man inte datasnille så är man inte). Kan bara se att länken mellan inlägget och bilden på något sätt är bruten. Det verkar lite fånigt med ett inlägg som hänvisar till bilder - som min fotosafari i närmiljön - så hittar jag ingen lösning drar jag nog tillbaka berörda poster. Som man säger: "Tillbaka till ritbordet". (Eller sa förr, innan all konstruktion lades över på datorer,)

Mer eller mindre respektabelt

Vi kan och bör inte ha samma åsikter om allt. Olika åsikter som gnuggas mot varandra på ett anständigt sätt hjälper att ge oss en klarare bild av världen vi lever i.

Samtidigt finns det åsiktsmotståndare som är mer respektive mindre förtjänta av respekt. Jag tar ett par exempel.

EU har jag inga höga tankar om. En känd förespråkare för EU i början av 1970-talet var ledaren för norska socialdemokraterna Tryggve Bratteli. Bratteli tillhörde "världskrigsgenerationen". Han hade räddats från ett tyskt koncentrationsläger 1945 (jag tror att det ingick i det tyska "Nacht und Nebel"-programmet) och bars ut när det i stort sett bara var skinn och ben kvar av honom. Att många efter sådana erfarenheter blev varma förespråkare för europeisk enhet som kunde göra slut på krigshot och hot om nya folkutrotningar är mycket föreståeligt och respektabelt. Men att ordinära byråkrater, bönder, politiska småpampar etc. av efterkrigsgenerationen nu plötsligt grips av "fredstanken" betraktar jag som oväsentligt pladder värt föga respekt - det handlar om parasitära grupper som mest är intresserade av att snylta på EU-kassan. "Fredsvänner" som inte reagerar över planerna på att upprätta en EU-armé som kan misstänkas bli inblandad i nya kolonialkrig??? Tja?

Israel är en annan företeelse av samma sort. Det fanns en världskrigsgeneration på 40-talet som kände att något måste göras för de överlevande efter den europeiska folkutrotningen, och gjorde det. Det känner jag respekt för som princip. (Vi kan bortse från de onda motiv som USA och Sovjet hade för att tillåta att Israel uprättades,) Men när Israelprojektet har havererat och blivit en evigt malande krigsmaskin, tillika rasistiskt och arrogant, är det svårt att behålla respekten. Allrahelst som många av dagens "israelvänner" uppför sig så att man inte kan känna någon respekt för dem.

Det finns nog fler exempel, men det här får räcka för idag.

"Pengarna har tagit slut ...."???

Pengar kan vara ett suddigt begrepp. Vi har ju våra kronor och ören, men om man tittar på statistik från Riksbanken visar det sig att det inte är så enkelt. Det finns reda pengar i form av sedlar och mynt, bankkonton, olika sorters värdepapper etc., som alla kan fungera som betalningsmedel. Beroende av hur man räknar dem får man olika summor för hur mycket pengar det finns i landet. Men det spelar egentligen ingen roll för det finns en stadig tendens i alla statistiska serier.

Jag hittade en lång serie hos Statistiska Centralbyrån, från 1961 och till dags dato, och gjorde ett enkelt diagram som finns nedan. Vad alla väl egentligen vet är att pengarna sannerligen inte har "tagit slut", utan att det i själva verket aldrig har funnits så mycket pengar i Sverige som nu. Enligt den här statistiska serien fanns det 48 632 000 000 kronor penningmängd i Sverige i januari 1961. I juni 2007 var motsvarande summa 1 527 683 000 000 kronor. Penningmängden har alltså ökat med över 31 gånger under dessa år. Vi får ta siffrorna för vad de är, men de ger i alla fall en fingervisning om att det mindre handlar om pengar som tagit slut och mer om hur pengarna skall fördelas.

Sedan kan man ju göra tillägget att "pengar är inte allt". Har man verkliga resurser i form av människor och material, och saker som de bör göra, går det alltid att fixa fram pengar så att de kan sättas i arbeta. Det är det vi har riksbanker och sedeltryckerier till. Men har vi hur mycket pengar som helst, men saknar folk med rätt kunskaper och rätt material - ja då är vi ställda! Äldre ekonomiska tänkare, som Aristoteles och Keynes, förstod det där. Hur är det med de yngre förmågorna?

Spår efter de gamle

Stensättra fornborg ligger på en höjd i Flemingsbergsskogen, kanske en halvtimmes promenad från Flemingsbergs station. Ett tystlåtet minne av en orolig tid. Vilken tid närmare bestämt? Platsen är inte utgrävd och man vet väl inte när stenblock drogs ihop till murar uppe på berget, men många fornborgar kom till under femhundratalet.

Den här anläggningen sägs vara ovanligt välbevarad. Nu växer träden mellan och i de gamla murarna och blåbären mognar i skogen runtomkring. Jag tror inte det finns något vatten häruppe i form av källsprång, så platsen kan inte ha ha klarat längre belägringar. Fornborgar byggdes från 500-talet före vår tidräkning, och ungefär 1500 år framåt. Hade vi stött på någon av borgens byggare för att ställa frågor hade vi inte förstått varandra - språket har förändrats så enormt under alla dessa år att jag undrar om ens en islänning hade förstått vad våra förfäder/förmödrar från exempelvis femhundratalet av vår era sade.

På morgonens promenade stötte jag också på rådjur i det gulnande gräset. Fotograferade med fickkamerans ganska klena zoom blir resultatet lätt suddigt, ungefär som en mycket skickligt gjord oljemålning. Ett drömskt ljus i en tid när man börjar känna hur sommaren håller på att tippa överände och glida iväg mot höst.

Två sorters försäkringar

I senaste häftet av mitt liv- och husorgan Historisk Tidskrift (2/2007, sid. 420-421) finns en recension av en bok om svenskt försäkringsväsen. Som alla vet är försäkringar stentrista och ingenting man tänker på (förrän man eventuellt behöver dem). Men i en enda mening sammanfattar recensenten en av de viktigaste skillnaderna mellan privata och offentliga försäkringar:

Privata försäkringsbolag säljer sina försäkringar som produkter på en marknad och till kunder som kan och vill köpa dem, vilket inte är fallet med de offentliga socialförsäkringarna, som snarast utgör en del av statens förebyggande socialpolitik.

Detta innebär att man via de offentliga försäkringarna

... kollektivt och via en politisk process har sökt lösa problem som marknaden inte tycks lösa.

En nationalekonom skulle kalla detta för "marknadsmisslyckande", särskilt om han/hon tror på "marknaden" som lösning för alla samhälleliga problem. Vad som händer med den här typen av ekonomiska förhållanden är snarare att "marknaden" är sämre på att lösa problemen.

Det "ökande personliga ansvaret" som en del personer ömmar för innebär att en allt större del av de enskildas inkomster måste läggas på försäkringspremier. Vinstmaximerande försäkringsbolag kommer inte att vara intresserade av stora grupper människor med låg betalningsförmåga. Däremot kommer de att försöka driva upp försäkringspremier och ta till alltmer lömska metoder för att undvika att betala ut några ersättningar. Dyrt, opraktiskt och riskabelt för försäkringstagarna, alltså. Dyrt även för samhället, eftersom det ändå kommer att krävas insatser för oförsäkrade eller underförsäkrade personer (om de nu inte skall svälta ihjäl eller dö i sjukhusentreerna).

I de offentliga systemen kan de ansamlade medlen och den praktiska handläggningen av försäkringsfallen underkastas viss demokratisk kontroll. Riksdagen kan slå näven i bordet om saker verkar gå fel. I privata bolag finns företagssekretessen som hjälp för äventyrliga företagsledningar. Idealt bör styrelser och revisorer ändå reagera, men det skall man inte ge sig tusan på - särskilt inte om dessa också är inblandade i snattande av försäkringstagarnas pengar eller misshandel av kunder, eller konstiga investeringar i utlandet.

På fotosafari i närområdet

Man behöver inte gå långt för att hitta intressanta, för att inte säga tankeväckande motiv i närmiljön. Som det här skyltfönstret på en tatuerarverkstad på Hornsgatan. Smart affärsidé får man väl säga: först går töntarna och drar på sig fula tatueringar och betalar för eländet, och sedan betalar de en gång till för att bli av med smörjan. Jo, jag vet att det finns folk som tycker att det här är konst, och jag har sett foton av gubbar från bortre Söderhavet som är så tatuerade att det ser ut som de bär kostym trots att de är spritt språngande nakna - men jag tycker lik förb. att det är fult och onödigt! "Oönskade tatueringar", va!

Så går man i fem minuter eller så, ner till Bergsunds strand, och hittar den här minnesskylten i en port. Undrar om jag någonsin såg Nelly Sachs i kvarteren vid Hornstull? Jag har i alla fall hennes samlade dikter i bokhyllan. En röst ur det centraleuropeiska eländet.

Nere på Reimersholme, nära bron, blommar blomvassen. Fast den ser nästan ut att vara på väg att blomma färdigt. Och regnet hänger i luften och det är lika bra att gå hem och avsluta dagens fotosafari. (Och med risk att bli tjatig: klicka på bilderna så blir de större och mycket bättre!)

Telstar-jubileum

Det var den 23 juli 1962 som kommunikationssatelliten Telstar börjande fungera, och med ens var vi på väg in i en ny era. I början var kapaciteten inte direkt lysande, och det fanns ju interkontinental teletrafik sedan länge via exempelvis kablar under Atlanten. Men ändå, här var något nytt på gång. Den trådlösa världen höll på att skapas.

Jag kommer ihåg hur radion spelade låten Telstar med en grupp som hette The Tornados. Det ingick en del radiobrus i låten (fuskbrus tydligen, enligt artikeln i Wikipedia, men det visste man ju inte då). Det var innan vi fick fina brusfria förbindelser. Bruset var lika positivt som röken ur fabriksskorstenarna under "de gyllene åren" efter Andra världskriget. Det var framstegets röst som knastrade fram ur radioapparaterna, och i fabrikerna skapades välstånd. Numera vill vi ha bort luftföroreningarna och dessutom ha media utan rasp, brus, eller andra störningar.

Med kommunikationssatelliter kunde TV, radio, telefon- och faxmeddelanden skickas till Jordens alla hörn på nolltid. Inte då i början, men nu är vi väl i stort sett där. Och då är vi tillbaka till Marshall McLuhan och tanken om "den globala byn". Information och skvaller sprids blixtsnabbt mellan hyddorna i byn - det är bara det att idag kan en hydda ligga i New York, en annan i Överkalix, en tredje i en dammig utkant i Burkina Fasso, etc. Exploderar en bomb i Kabul är det ute över hela världen några minuter senare. (Skulle intresset vara lika stort om Smålands al-Quaida slog till i Skillingaryd?)

PS. Det fanns en svensk musikgrupp som kallade sig Telstars också. Det var populärt med internationella utblickar även på den tiden - efter den svenska FN-insatsen i Kongo i början av 60-talet var det ett band som kallade sig Balubas (efter en stam därnere). Kanske sitter det någon gammal baluba från den tiden i ett ruckel nedåt Katanga och svär över att parabolen på taket har svårt att hitta rätt satellit så att han kan se på senaste avsnittet av StarGate eller någon brasiliansk evighets-såpa? DS

Ännu mer PS. Har inte fiberoptik och andra påfund faktiskt gjort att det blivit en renässans för kommunikationer på tråd? Det är väl ändå billigare att lägga kabel på många håll än att skicka upp satelliter, och med modern datateknik skickar man enormt mycket mer genom kablarna nu än under 60-talet. Ännu mer DS.

Hernando de Soto heter han

Jag skrev igår lite svävande om "en peruansk ekonom" (svävande för att jag inte kom ihåg om han hette Toledo eller de Soto). Den tveksamheten hade jag kunnat avveckla direkt, det är bara det att jag inte riktigt vant mig vid att så gott som allt vetande finns på nätet, bara man har någon liten skärva av information att börja söka med. Nåväl, han heter Hernando de Soto, och jag hittade en recension av hans mest kända skrift här. Den bedöms tydligen intressant nog för att ges ut även på svenska. Av recensionen att döma verkar boken vara läsvärd, bland annat för att den öppnar för följdfrågor. Det är ju bra om man vill nå mer klarhet i ett ämne, och utvecklingsekonomi är verkligen något att diskutera - det berör ju i stort sett hela Jordens befolkning.

Toledo är också en peruan. Deras förre president hette så. Nuvarande är det Alan Garcia, en man med inte helt fläckfritt rykte. Det är oroligt, med strejker och demonstrationer i Peru, fast jag vet inte om det kan bli så rörigt att presidenten tar resväskorna och sticker. Sådant har hänt på annat håll i Sydamerika när "gatan" tröttnat på "presidentpalatset". Antagligen knallar tvåan i senaste presidentvalet, Ollanta Humala, omkring i kulisserna och håller tummarna för mer protester. Vänstern i Bolivia, Ecuador och Venezuela torde välkomna en sådan utveckling.

För att återgå till de Soto så hittar jag en sur diskussion om hans goda/dåliga sidor på DN. Det är Andreas Malm och Nathan Shachar som slänger skit på varandra. Här och här och här. Det första "häret" handlar egentligen om en recension av en annan bok där de Sotos teorier enligt Malm strimlas grundligt av den USAmerikanske sociologen Mike Davis. Davis anser sig tydligen kunna bevisa att de fattigas ekonomi inte alls generellt blir bättre för att de får ägandebevis på landplättar som de ockuperat. Och det var ju det jag yppade en misstanke om själv. Egentligen är Shachars genmäle så taffligt att hemmaredaktionen borde ha bett honom lugna ner sig litegrann och fundera på vissa formuleringar.

Utsikt och insikt

Det här är väl en av Stockholms mäktigaste utsikter: från Münchensbacken på Söder bort mot Stadshuset och Gamla stan. Man kan notera att Stadshusets profil störs en del av "höghusen" nere i stadens centrum. Genom att en del av den fria horisonten har försvunnit har också Stadshuset krympt. Centrumskraporna sticker upp lite grå och trista bakom det gröna taket. För övrigt lär farfar ha arbetat på Stadshusets tak i egenskap av plåtslagare. Fast jag tror att man har hunnit byta ut kopparplåtarna sedan dess.

Hur som helst: innan man smäller upp stora byggkomplex bör man fundera hur de passar in i miljön i stort. Ett bygge som syns kan göra att ett annat "försvinner".

Bilden nedan är tagen några meter ifrån den ovan, nere på mälarstranden. Här finns en liten ostädad fläck, med sand och grus, björkar, vildaplar, blommor, nyponbuskar. I bakgrunden skymtar Münchenbryggeriets gamla röda fasad. Ännu på 60-talet var bryggeriet bryggeri, och man kunde känna doften av öl. Jag tycker att även sådana här små vilda fläckar bör få finnas. De gör staden mer levande, och det skulle inte förvåna mig om det finns fjärilar och andra diverse småkryp som gillar den här miljön. Bekämpa alltså "parkifieringen" av stadens gröna fläckar. (Däremot finns det en parkeringsplats om man vänder sig 90 grader från där bilden tagits, och där kanske man kunde bygga ett hus i stället.)

När man går längs gatorna syns växtlighet tränga på överallt: trampört, maskrosor, groblad och andra tuffingar tar sig fram genom betong och asfalt. På ett sätt ser det skräpigt ut, men det kan också vara hoppfullt: livet tar sig fram vad än betonghäckarna tar sig till.

NINJA-ekonomi

Vad är nu detta? Ninja är ju en japansk slagskämpe av det nästan övernaturliga slaget, men i USA har någon lustigkurre skapat förkortningen NINJA, vilket betyder:

No Income
No Job
(No) Assets

Alltså: ingen inkomst, inget arbete, inga tillgångar. De personer som är i denna olyckliga situation råkar vara några miljoner som faktiskt har haft en tillgång, nämligen sitt hus. Men i övrigt är de under isen ekonomiskt sett. Lik förbaskat har det gått att ta lån på huset för att kunna finansiera en konsumtion som hushållet inte har råd med. Det finns firmor som har specialiserat sig på den här sortens tvivelaktiga låntagare - och det kan bara sluta på ett sätt. Så fort det blir ostadigt i ekonomin (räntan går upp, fastighetspriserna sjunker) kan inte de här människorna betala låneräntorna. Det blir privatkonkurser, tvångsförsäljningar, låneinstitut som går omkull och riskerar att dra andra med sig ... . Och från den krishärden löper följdverkningar ut i hela ekonomin. Hur många privatkonkurser det är hittills vet jag inte, men åtminstone 2½ miljon människor lär var inblandade i den här typen av dåliga lån. Även om man inte blir av med huset lär konsumtionen får dras ner rejält för många. Med tanke på det sociala skyddsnät man inte har därborta kan följderna bli förskräckliga för många.

Hittills har japaner och andra orientaler, dock inte några mordiska ninjas, hållit USA:s ekonomi under armarna genom att köpa amerikanska statspapper och ta emot dollarsedlar som blir allt mindre värda, samt hållit USA med billiga industriprodukter, men det kanske inte varar för evigt. I stället kanske en ilsken ninja kommer och kräver bot och bättring.

Det finns en peruansk ekonom som lär förespråka att de fattiga i slummen i Tredje världen skall få ägandebevis på sina hus och därigenom kunna börja skapa tillgångar som kan användas till ekonomisk utveckling. Jag har inte läst honom själv, men det är förståeligt att budskapet är populärt i liberala kretsar. NINJA-ekonomin i USA visar att det finns blottor i resonemanget: ägande i sig är ingen nyckel till framgång. En trolig utveckling är att det ekonomiska systemet fungerar som det brukar fungera, nämligen att de nyskapade tillgångarna raskt koncentreras på ett fåtal händer och de fattiga förblir lika fattiga som tidigare.

Den stora banksvindeln

Jag är så gammal att jag kommer ihåg vad som hände förr i tiden (har jag inte kommit med den plattityden tidigare, förresten ...?). Ta det där med SSU exempelvis. Om vi går tillbaka ungefär fyrtio år krävde SSU varje gång man hade kongress att bankerna skulle socialiseras. Och sedan blev det inget mer med det. De hade fått vifta med en radikal vimpel en stund och kanske fått någon upprörd borgerlig kommentar, och så kunde Gunnar Sträng ("kapitalets dräng") fortsätta med den gamla vanliga politiken. Då bör man komma ihåg att på den tiden var bankernas verksamhet mycket mer reglerade än vad de är nu.

Nu skriver Dagens Dumheter att det kommit kritik mot bankernas höga vinster. En gammal socialdemokratisk minister yttrar missnöje. "Dålig konkurrens" sägs det. Om man nu skulle tala i gamla socialdemokratiska termer är branschen "mogen för socialisering". Det är oligopol, det driver upp vinsterna och man kan inte realistiskt gå tillbaka till otaliga småbanker. Varför då vänta? Slå ihop hela klabbet till en storbank under demokratisk kontroll.

Man skulle kunna tänka sig att SSU, som håller kongress snart igen, skulle höja socialiseringens stora röda banér. Av detta syns intet på deras hemsida, men den verkar inte uppdateras nu på grund av semester. Men när jag tittade runt på hemsidan verkar sådana här konkreta förslag inte vara det man vill syssla med. Termer som "socialisering" hittade jag inte. Däremot många vackra fraser av snömoskaraktär. - För några år sedan råkade jag stöta på tösen som eventuellt kan bli SSU:s nya ordförande. Fick väl inte något intryck av att det var en person som klättrade på väggarna och gnisslade tänder i iver att störta den perfida kapitalismen.

Ett vänsteralternativ till förstatligande kunde vara att ta "konkurrensen" på allvar, kräva att det startas en offentlig bank som håller sådana räntor och annan service att den slår ut privatnissarna. Vad man än gör kunde eventuellt gny från EU kontras med att det här är samhällsviktig verksamhet som kräver rejäl offentlig kontroll. Eller helt enkelt strunta i vad EU säger - vi är väl stora starka svenska karlar som man inte puffar omkring hur som helst, eller hur?

Gamla tider var det ja - minns att jag hade funderingar på att gå med i SSU i mitten av 60-talet, men det blev inget med det. Hade jag gjort det hade det väl blivit livstidsmedlemskap, tillsammans med Kjell Olof Fäldt och andra framtidshopp. Nå, man blev tvungen att rensa medlemsregistren för ett par år sedan, och efter det var man så få i SSU (4000 har jag för mig) att Tage G Pettersson kallade organisationen för "sekt".

Molnskådare

Det var någon tysk tänkare som redan i mitten av 1800-talet klagade över att folk inte tittar på moln längre. Fast det finns nog molntittare kvar som roar sig med att försöka urskilja figurer där uppe i de förbidragande formationerna. Och med en kamera kan man föreviga det hela också.

Jag tänkte mig den här bilden (togs för två veckor sedan, visar himlen över Essingeöarna sedd från Reimersholme) som ett icke-föreställande konstverk. Några ljusare och mörkare eleganta sidengrå fält, och en sol som inte riktigt lyckas ta sig igenom molntäcket. Men vid närmare betraktande upptäckte jag en suddig gravand som flyger åt vänster mitt i bildfältet ... eller om man vänder på perspektivet blir andens huvud en bäver eller någon annan svansförsedd varelse som stretar iväg mot höger in i solen. Undrar om någon annan ser detta? (Det syns lite bättre om man klickar på bilden och får upp den i storformat.)

En del riktiga besökare också

Det där med hur många gäster man har på bloggen, och hur mycket "kvalitet" det är i besöken, är väl en fråga om definitioner. Men enligt en av de räknare som jag har på den här bloggen har 2000 personer med lite råge varit inne. Det hade jag knappast räknat med vid starten i vintras.

Många, särskilt i början var, sådana som sekundsnabbt svischade förbi, förmodligen därför att något ord jag skrivit snappats upp en en sökmotor, och där de raskt fann att det jag skrev var ointressant för dem. Kanske till och med obegripligt. Världens kunskaper i svenska är ju skamligt dålig. I räknaren Statcounter kan man bland annat se varifrån besökarna kommer, och jag tror inte att folk i Tokyo, San Francisco, Djakarta eller Sao Paolo har haft så mycket utbyte av mina funderingar. Men i något fall verkade någon i Hultsfreds kommun gå via en server på Kanarieöarna, så man kanske inte alltid vet vad som är sanning i den här världen av skumma IP-adresser?

På senare tiden har antalet "kvalitetsbesökare" ökat kan jag se, folk som har varit inne och kollat flera minuter och vid flera tillfällen ibland. "Blixtbesöken" ligger på omkring 50% nu, och andra halvan är inne längre tid.

Min poesiblogg kom i drift senare men har haft den märkliga förmågan att hela tiden ligga på tiondelen av den här bloggen. Här drygt 2000, 200 för poesin. Min blogg för recensioner har en annan sorts räknare, men där verkar antalet besökare ligga på cirka 100 hittills. Särskilt det jag skrev om Tomas Tranströmer verkar ha intresse för många.

Till alla ni "riktiga" gäster vill jag säga "hej och tack för besöket, hoppas det inte var alltför plågsamt"! Det kanske till och med gav någon tanke att grunna vidare på. Jag behöver ju inte ha rätt i allt, men skapar jag en impuls till vidare tänkande är alltid något vunnet.

Samtidigt funderar jag alltid självkritiskt varför jag skall hålla på och skriva när så många andra gör det bättre? I själva verket finns det så många bra bloggar att jag egentligen skulle kunna sitta och läsa dem dagarna i ände och strunta i mina egna försök. Mitt försvar kan vara att jag åtminstone har ett eget sätt att skriva och illustrera vad jag skriver, och därmed kan hävda lite originalitet. Så den här butiken får väl leva ett tag till. Men jag kan inte låta bli att göra lite reklam för en annan blogg, Approximation. Den skrivs av en arkitektkille i Göteborg, och jag gillar hans fina teckningar och artiklar om såväl vetenskap som politik. Titta gärna på alltihop, men särskilt skulle jag vilja rekommendera texten Det bräckliga. Det är ren och skär humanism!

PS. Just nu anger Statcounter "ställningen" mellan mina bloggar till 2011 - 200. Återigen: Tack och hej. DS

Grattis på födelsedagen, Myrdal!

Gamle gubben Myrdal är på väg att fylla åttio, och det är bara att gratulera!

Jag är inte bombsäker, men jag tror att en av de första böcker jag lånade på bibliotekets vuxenavdelning (bör ha varit 1965) var hans "Kulturers korsväg". Det innebar att jag redan då fick mig till livs en rejäl dos asiatisk historia, inklusive den särskilda historia som knyts till det märkliga landet Afghanistan. (Fast den dåtida upplagan av boken hade förlaget gett den märkliga titeln "Kulturens korsväg".) Sådant kan prägla resten av ens liv. Jag är glad att ha fått de där kunskaperna.

Sedan har hans böcker om Kina, Indien, Kambodja, Albanien, Mexico varit viktiga i mitt läsande, liksom skrifter om medeltid och konst och litteratur, och diverse skriftställningar, romaner etc. etc. Rapporter från Indien i år antyder för övrigt att den revolutionära rörelse Myrdal skrev om 1980 verkligen börjar få luft under vingarna. Den bokstavligen tyngsta boken i mitt eget bibliotek är en klump på 4,2 kilo (jag vägde den nyss) med franska karikatyrer från 1830-talet som Myrdal kommenterat och gett ut: Fem år av frihet.

En del människor blir väldigt irriterade eller upprörda när Myrdals namn nämns. Jag har väl muttrat någon gång om knölig satsbyggnad och lite onödig tendens till "name-dropping" (att i förbigående slänga ur sig namn på folk som i och för sig kan vara intressanta för ett resonemang men som kanske inte är kända idag och skulle behöva ha en vägledande förklaring). Men det skulle inte falla mig in att klättra på väggarna för den sakens skull. Efter att Myrdal hållit ett förstamajtal i Degerfors var det en upprörd vänsterpartist som frågade om "vem som helst" får tala på första maj. Svaret är självklart: ingen som har någon bekantskap med mannens verk eller sett honom agera i levande livet skulle få för sig att kalla Myrdal för "vem som helst".

Det finns ett resonemang hos Myrdal som kan vara grundläggande både för hans tänkande och för de ilskna utbrott det orsakar på vissa håll. Han har några gånger skrivit om motsatsparet den frireligiöse torparen och den fritänkande herremannen. Är man ledarskribent på Dagens Nyheter är det förmodligen den fritänkande herremannen och godsägaren man trycker till sitt liberala bröst, medan den nedtryckte men ursinnige och religiöse torparen betraktas som något som katten har släpat in. Dagens torpare och annat småfolk kan vara fromma bybor i Irak, Afghanistan eller Libanon och Palestina som hamnar under västvärldens bombmattor. (Jag skulle kunna invända att bombmattorna i rätt stor utsträckning styrs av judiskt-kristna religiösa knäppskallar, men det ändrar inte att Myrdal i stor utsträckning förmodligen har rätt.) Det är i det sammanhanget man får se Myrdals inställning till de stora bondeupproren, vare sig det var Engelbrekts eller Skanderbegs krig i den europeiska medeltiden eller 1900-talets bondekrig i Kina och Kambodja. Det var fruktansvärda våldsamma utbrott, men våldet kom inte av sig själv eller för att någon av dess ledare råkade vara elak - bönderna visste ändå vilka deras fiender var. Och då spelade det mindre roll om deras fiender och förtryckare var fina och kultiverade människor när de ändå först och främst var onda förtryckare. Jag tror att detta - rätt eller fel - har styrt Myrdals syn på bland annat bonderevolutionen i Kampuchea under Pol Pots tid och den kinesiska revolutionen. Dessa hade många primitiva drag - de utspelades ju i samhällen som delvis inte var mer utvecklade än exempelvis Tyskland under 1520-talets bondeuppror där. För en historiskt intresserad person är det ett rimligt synsätt (anser jag i alla fall) medan ledarskribenten på Dagens Nyheter kanske tycker att resonemanget är fullständigt obegripligt.

Om vissa liberala skönandar (stundtals uppträdande under vänsteretikett) inte klarar att föra en sansad diskussion när Myrdals namn dyker upp borde väl vara mest pinsamt för dem själva. Kanske är det delvis ett mindervärdeskomplex: hur många brödskrivande kulturknuttar kan tävla med Jan Myrdals kunskaper?

Jag hoppas att Myrdal har år framför sig av intensivt skrivande och publicerande.

Hårda tag - eller intelligenta?

"Hårda tag" krävs mot brottslighet. Det låter ... ja, det låter som att här skall man minsann ta i och rensa upp i träsket! Varför inte i stället kräva intelligenta tag? Är det inte bättre att vara klok än att vara våldsam? Bättre att vara eftertänksam än att bara skrika rätt ut?

Kan det möjligen vara så att det första alternativet förefaller billigast (slå några rallarsvingar, och så är problemet löst!) medan eftertanke och planering är dyrare? Kortsiktigt är det säkert också dyrt. Men det som kortsiktigt ser ekonomiskt ut kan på längre sikt bli synnerligen dyrt. Svårigheten är att kunna belägga det i siffror. Det är ju svårt att beräkna kostnader för brott som inte begås därför att ett antal ungdomar plockats ur riskzonen åratal tidigare.

En del kan ha att göra med den ilska som i och för sig rätt små vardagsbrott orsakar: cykelstölder, källarinbrott, snatterier etc. Och då är det lätt att oreflekterat kräva drakoniska åtgärder mot odrägliga småligister och darriga knarkare. De drabbar mer personligt än exempelvis storsvindlare som på avstånd knycker miljoner ur ett företag eller "lurar staten" genom skattefusk. Och i det läger hänger politiska opportunister på, och det skulle inte förvåna mig om det även i Sverige finns intressen för att göra brottsbekämpning till affärsidé (privata fängelser kan bli nästa steg efter att det som borde vara polisjobb tas över av vaktbolag).

Är det inte samma sak med skolan (och det som sker i skolan hänger nog samman en del med brottslighet senare i livet)? Hårda tag skall in för att ungarna skall lära sig ditt och datt. Vare sig det gäller små stackare som knappt lär sig läsa och skriva, eller odräglingar som sitter och hånflinar med kepsen bak och fram - om de ens behagar uppträda i skolsalen. Det billigaste är att yxa till skolan efter tämligen snäva mallar som alla skall passa in i, i den mån föräldrarna inte har råd med dyra privatskolor (där betygen dessutom kan vara misstänkt höga - man får det man betalar för). Billigt för de stackars skattebetalarna - på kort sikt, ja!

Jag är bildningsoptimist, jag tror att med rätt pedagogiska insatser kan de flesta lära sig det mesta. Men då kommer det lilla problemet: bra pedagogik anpassad per individ är inte billig. Det kommer att vara synnerligen hög lärartäthet per elev. Och det lär kosta en slant. Å andra sidan har jag, utan att begripa mig på teknik, en viss teknikoptimism. När de goda mänskliga pedagogerna samarbetar med den mest avancerade tekniken för att skräddarsy utbildningar på individnivå kan resultatet bli lysande. Snart kanske vi är i en situation där en sådan utopi kan förverkligas. Det är inte resurser som saknas, det är den politiska viljan att använda resurserna där de gör mest långsiktig nytta. Eller alternativt uttryck: avlägsna resurser från platser där de inte gör nytta eller rent av är samhällsfarliga.

Sammanfattningsvis: kloka tankar i förväg kan minska risken för desperata "hårda tag" i efterhand.

Bra brittisk deckare

Kriminalaren "Foyle's war" på ettan är rätt bra tycker jag, bättre än mycket annat i deckarstil som går på TV. Vad det gäller vissa serier från USA känns det som de tekniska detaljerna har tagit över - de är bättre på att bygga modeller av lik i varierande grad av förruttnelse än trovärdiga historier. "Ju mer långsökt desto bättre" verkar parollen vara.

Engelsmännen är bra på rekvisita samt har bra skådisar, men jag har en känsla av att även där håller man på att spåra ur. De där pajsarna i Midsomer har jag spolat (har man överhuvud någon manusförfattare värd namnet kvar?) och gamla miss Maple borde väl pensioneras bort från dessa knasiga pusselhistorier som mest verkar vara en ursäkt för att visa trivsamma gamla engelska miljöer. Det finns några serier som jag inte sett, och några fler som jag (tyvärr) sett också, med tjatiga seriemördare, men Foyle håller stilen. För den historiskt intresserade är det värt att notera att det hela utspelas i ett England som just då hade så gott som förlorat kriget. 1941 - utsparkat från det kontinentala Europa samtidigt som japanerna glufsade i sig de engelska besittningarna i Fjärran Östern. Och alla på hemmaplan var sannerligen inte fläckfria patrioter. Svartabörsare och andra skumma kriminella, agentverksamhet, rivalitet mellan olika grupper i brittiska underrättelse- och sabotageorganisationer ...

Bättre förr?

En fördel med att vara lite äldre är att man kommer ihåg hur det var förr. "Bättre förr" tycker en del att det var (ju förr dess bättre). Själv är jag ganska nollställd i det avseendet. Vissa saker blir bättre, somliga sämre. Men jag tycker det är intressant att ibland göra kontrafaktiska experiment, att flytta en företeelse i tiden eller ändra någon parameter i en historisk epok och försöka tänka ut vad den kan ha betytt för den vidare utvecklingen. Om vi tar och flyttar bloggosfären några årtionden tillbaka i tiden ...:

Låt oss nu göra tankeexperimentet att bloggmöjligheter hade funnits i samma utsträckning som idag omkring 1980 när apartheidregimen levde i högönsklig välmåga, eller 1960 när rasisterna härskade tämligen oinskränkt i USA:s sydstater. Tänk sedan att någon framfört kritik mot dessa företeelser på nätet. Hade samma sak hänt som idag när någon kritiserar Israel: svaret kommer i en flod av tillmälen, förolämpningar, hat, lögner ... ? Jag tror faktiskt det. Hatiskt och dumt.

Vi vet att det fanns den sortens människor då, även om de inte hade nätet som arena för sin rasism. En del av dem är oförbätterliga men kanske glädjer mänskligheten med sin frånvaro (är döda, alltså). En del kanske har ångrat sig och är närmast glada för att de inte hade dagens möjligheter "när det begav sig".

Det pratas en del om att "lära av historien". Ofta är det där bara struntprat. Att rabbla upp några anekdoter är inte att "lära av historien". Ibland kan man dock dra ut vissa generella slutsatser: Som att saker som det larmas om mycket under en period kan vara stendöda strax därefter, och folk vill helst inte bli påminda. Den sydafrikanska och USAmerikanska rasismen är exempel från min tidigare levnad. Den har gått från självklarhet till pinsamhet. Kommer det att vara samma sak om ett årtionde, att de israeler som bemannat vägspärrar och våldfört sig på palestinier, och de svenskar som hejat på via anonyma hatutbrott på nätet, då bara vill glömma bort vad de höll på med år 2007 - och dessutom vill att andra glömmer bort det? Jag är lite skeptisk till mänsklig anständighet, så jag tror det.

Sällsynta fåglar i fjällen

Här är en språklektion. Det norska "dverggås" motsvarar svenskans "fjällgås". Norsk "vandrefalk" är vår "pilgrimsfalk". Vilket språk man än nämner dem på så är båda inte särskilt vanliga. När det gäller fjällgåsen kan man undra om arten kommer att leva kvar.

Jag har sett fjällgäss två gånger i fjällen, omkring 1990 i Abiskodeltat. En gång var det tre stycken som stod på en sandrevel. Det motsvarade ungefär tre procent av alla fjällgäss i de svenska fjällen. En annan gång var det en ensam gås.

När Vadvetjåkka nationalpark nordväst om Torneträsk bildades 1920 var meningen att spara ett naturligt fjällandskap, inklusive fjällgässen. Men man gjorde en liten tabbe som inte var helt ovanlig på den tiden - man förstod inte att de öppna markerna som fanns där (och som gäss tycker om) hängde ihop med mänskliga aktiviteter, som slåtter. Människorna försvann när parken skapades, öppna marker växte igen och gässen stack iväg. Så har det berättats för mig. Samtidigt flyttar gässen, som Akka från Kebnekaise, ned mot sydöstra Europa till områden där galna jägare skjuter på allt som rör sig, och antalet fjällgäss har minskat kraftigt. Deras häckningsområden har drabbats och de jagas för mycket - prognosen ser inte bra ut.

Det har gjorts försök att föda upp fjällgäss tillsammans med vitkindade gäss för att få dem att flytta mot säkrare områden i västra Europa. Delvis har det lyckats, men det har dragit med sig det paradoxala att det har varit större chans att se fjällgäss på Djurgården i Stockholm än uppe i fjällen. Jag brukar titta på flockarna av vitkindade när jag går på Djurgården, då och då finns där en "fjällis".

Pilgrimsfalken är inte heller så rasande vanlig, men för 60-70 år sedan lär den ha förekommit stadigt nere i Mälardalen. Jag hade tur att se två stycken vid stranden av Torne träsk i juni i år. Först hördes en fågel ropa en bit ut på sjön, och jag fick in den i kikaren och kunde snart konstatera att det där var ingen vanligt drillsnäppa. När den flugit fram och åter en stund kom en mindre likadan, varpå de försvann. Jag antar att de var ett par. Bland rovfåglar brukar honorna vara större än hanarna.

Okammad från Mauretanien

Den här är en fläckig hyena från Mauretanien. Egentligen har väl hyenorna dåligt rykte, det är knappast smickrande att kalla någon "hyena", men på något sätt tycker jag den här ser rörande ut. Visserligen ligger benrester där, men jag tycker vår fläckige och något okammade vän tittar lite pillemariskt på oss och menar att "jag gör ju bara jobbet". "It's a hyena's job, and someone has to do it!"

Undrar om den mystiska skriften längst till höger kan vara tuaregiska? Set ser i alla fall inte ut som arabiska (tror jag).

Bullerproblem

Vi kan konstatera att ett bullerproblem finns kvar trots upprepade tillsägelser: dessa förb-e rymdskepp i science fiction-program på TV som bullrar fram ute i tomma rymden trots att inga ljud kan höras därute. Till det krävs någon sorts ganska tät atmosfär med gaser, men i den mån det finns gas mellan planeter och galaxer är den i allmänhet för tunn för att kunna fortplanta ens det minsta lilla motorknirk. - Slut på gnället. Effekterna är väl anpassade till den tänkta publikens fattningsförmåga. Tror den på motorvrål i rymden tror den säkert på hyperrymd och resor genom svarta hål också.

Skriv inte det här

Jag har helt rättvist kritiserat det grova språkbruk som somliga personer under anonymitetens täckmantel använder sig av på nätet. Här är några nya otrevliga uttryck, med förklaringar, som du inte skall använda:

• Marknads-jihadist. En person med överdrivna ideer om marknadsekonomins möjligheter och välsignelser.
• Odell. Någon som är lättsinnig med sanning och offentlig egendom. "Du är allt en riktig Odell."
  
• Odenberg. Krigshetsare, om kriget kan föras tillräckligt långt bort, med militära resurser som vi knappt har kvar.
• Odell-Odenbergkramare. Bör vara någon med närmast orangutangarmar om denna operation skall utföras i ett steg.
• Folkpartist. Folkpartist.
• Bildtbuse. Uttalar sig besserwisserartat med en sydsvensk dialekt som vi uppsvenskar inte tycker låter så kul (se not nedan).
• Ekonom-übersturmbannführer: Professor i nationalekonomi som omfattar fel teorier. "Ekonom" kan bytas mot vilken annan yrkesbeteckning som helst, om man tycker att personen på något sätt är motbjudande. Rörmokare exempelvis, om någon knäppig sådan råkar påträffas.
• Töntjöns. Verkar fungera i många sammanhang, en riktigt generell term.
  

Här får det räcka. Man får inte bli alltför uppspelt på fredagseftermiddagen,

Not: vid de tillfällen jag tittat på Bildts blogg har jag känt igen rösten bakom bokstäverna. Ganska lugn och resonerande, men inte överdrivet djupsinnig, förmodligen en rätt trevlig samtalspartner i vissa lägen, trevligt avvikande från de liberalbloggare där man genast uppfattar en gallskrikande yngling. Om Bildt är gymnasial så är han åtminstone gymnasial av en äldre och lite mer städad modell.

En not till: redan för många år sedan pekade den store Doktor Gormander på vikten att välja rätt ord när man skäller på folk. Han nämnde exemplen "kapitalistuggla" eller "kommunistmus" som varande fel.

Är nationalekonomi vetenskap?

Rubriken till det här inlägget föranleds av en artikel av Ali Esbati (ekonom, kan därmed anklagas för att kasta sten i glashus) i tidningen Flamman, samt en del inlägg på Esbatis blogg. "Nationalekonomerna" som grupp får en rejäl och delvis välförtjänt känga. "Delvis", för jag tror att den gode Ali bränner av med för grovt artilleri. Jag tänker så här:

Nationalekonomi kan betraktas som en samhällsvetenskap (alltså en uppsättning teorier som inte kan testas på samma sätt som inom naturvetenskaper, men som ändå är underställd diverse krav om källkritik, möjligheter att kolla data bakom olika påståenden, etc.). Därmed har jag svarat "ja" på frågan i rubriken.

Nästa fråga: "Är alla nationalekonomer vetenskapsmän?" Nu kommer det intressanta. Den nationalekonom som har en kritisk hållning till även sina egna teorier, och inte försöker utse sig själv till expert på samtliga samhälleliga företeelser, kan förmodligen få godkänt. Samtidigt vet vi att många inte är osjälviska kritiska sanningssökare. En del uppbär sin lön av banker men tillåts ändå att framställa sina åsikter som grundade på vetenskap. En del är statstjänstemän och pratar som de får lön för. En del sitter i Riksbanken och lär inte vara särskilt lyckade som ekonomiska prognosmakare. Ändå behandlas de som oberoende experter därför att det är politiskt lönsamt. Den dagen lönsamheten upphör kommer falluckan att öppnas ... .

Enligt min mening är nationalekonomi vetenskap, men de nationalekonomer som syns och hörs mest är sällan vetenskapsmän. Det gäller både i Sverige och internationellt, och det är tråkigt med tanke på att vi en gång var världsledande även här. Samtidigt har jag visst hopp. Det "neoklassiska" paradigmet (det är inte klassiskt, för övrigt) måste nog ha polishjälp om det skall överleva hotet från nya unga arga ekonomer.

Dags för stora Odell-drevet?

Kommunminister Odell borde ligga löst till om det är något krut i oppositionen och den allmänna opinionen. Jag antar att bloggare över hela landet redan öser etter över mannen i fråga, ifrågasätter hans moral (och det borde skvalpa över till hans chef, Reinfeldt) och nedkallar himlens vrede över denne usling. Eftersom karln inte verkar ha talat sanning om vad EU säger om allmännyttiga företag kan man åberopa tio guds bud också: "Du skall icke bära falsk vittnesbörd...".

Och jag håller med. Visserligen kan en lat opposition säga att det inte är någon idé att kräva misstroendevotum mot Odell eftersom Riksdagens majoritet ändå kommer att rösta emot. (Om man kan rösta om enskilda ministrar, jag vet faktiskt inte - om inte det går och Reinfeldt inte fockar mannen får man gå på hela regeringen.) Men det är inget bra argument. Vill Riksdagens majoritet rösta för att det är OK att ljuga, så låt dem göra det, och ta sedan upp frågan vid nästa val.

Det finns mer i den här frågan. Försvarare av européiskt samarbete bör vara bekymrade när nationella politiker skjuter EU framför sig som ursäkt för lokala försämringar som EU själv aldrig frågat om. (Själv tycker jag att vi bör lämna EU innan det säckar ihop - det är en för stor och splittrad klump för att fungera.)

Kanske detta med samhällsnyttiga företag som inte har vinstkrav på samma sätt som privatföretag kan utnyttjas mer. Vad jag förstår accepterar EU sådan verksamhet om den inte subventioneras. Allmännyttan lär ha gott om pengar och kan gott dra ner på sina hyror och därigenom tvinga igenom en generell sänkning av hyresnivåerna. Det bör ha återverkningar inte bara på privata hyresvärdar utan indirekt också på bostadsrättssidan som blir mindre lukrativ om hyrorna sjunker. Här finns ett fint politiskt köttben för de vänstrare partierna att hugga tag i! Samtidigt kanske man kan försöka plocka bort alltför marknadsentusiastiska direktörer inom de allmännyttiga bostadsföretagen.

Samma resonemang kunde väl läggas över på energibranschen. Gör hela klabbet samhällsägt och driv till självkostnad + avsättningar för investeringar. Vilka mer branscher kan vi tänka oss?

Historia och förhistoria - Finland och Polen

Jag skrev för några dagar sedan några rader om Finlands krigsmål under Fortsättningskriget 1941. Spridda vidare undersökningar - jag sökte på "Karelia" i engelska Wikipedia - gav skärvor av en spännande förhistoria. Som så många andra svenskar är jag alltför okunnig om grannarnas historia. Här är något om skärvorna, saker som jag gärna skulle läsa om i mer vetenskapligt tillförlitliga sammanhang.

En sak som man finner ganska snart vid historiska studier är att varje historia har en förhistoria. Finska vinterkriget och fortsättningskriget hade rötter som gick tillbaka till de stormiga åren när det tsarryska imperiet föll ihop, den ryska revolutionen bröt ut och Finland blev självständigt. Det som blev självständigt 1917 låg inom de gränser som det tsarryska storfurstendömet Finland hade fått (1817 har jag för mig). Därmed ingick Ladogakarelen och större delen av Karelska näset i det nya självständiga Finland.

Men somliga finnar nöjde sig inte med vad de fått 1917. Det verkade som om kaoset i Ryssland kunde utnyttjas för att erövra områden som inte tillhörde storfurstendömet men som befolkades av besläktade folk. 1918-1921 var det ju oklart om den bolsjevistiska regimen ens skulle överleva, och då fanns det en chans att kapa åt sig. Då gjorde överbefälhavaren Mannerheim för första gången sin utsaga om att inte sticka svärdet i skidan förrän både Öst- och Västkarelen hade förenats med Finland. Den återkom 1941 när ett nytt historiskt fönster för erövringar österut verkade öppna sig. På hösten det året hade ju Tyskland ha vunnit kriget på alla fronter i Europa, England var isolerat och maktlöst, Sovjet vacklade under den tyska framryckningen ... .

Finska trupper, ibland verkar de ha varit mer som privatföretag, drog 1918-1920 upp mot Petsamo, österut i Östkarelen ända till Vita havet, ner i Olonetsområdet ända till Svirfloden mellan Ladoga och Onega, till Nordingermanland strax norr om Petrograd. Allt misslyckades, utom att ta över Petsamo. Kanske det berodde av finsk resursbrist och att östkarelarna med en del undantag inte visade någon större entusiasm för de här företagen. Bland de få varaktiga resultaten är några lokala serier av frimärken som skulle gälla Karelen, Aunus/Olonets samt Nordingermanland. Den som styr postverket har den politiska kontrollen. (Eller hade, före epostens dagar.) Man försökte bevisa att de där enheterna inte tillhörde Ryssland genom att ge ut egna ( = finskarrangerade, de sorterar under Finland i frimärkskataloger) frimärken, men det fungerade inte.

Den finska aggressiviteten var inte unik. 1918 hade Polen återskapats, och man började med att kapa åt sig en stor del av det likaledes nya Litauen och tyskdominerade områden i Schlesien, samt angrep Rådsryssland för att erövra Vitryssland och Ukraina. För polackerna gick det också illa trots stora landvinster i början. De hade kunnat nöja sig med en vettig östgräns som den brittiske ministern Curzon hade föreslagit 1918 ("Curzonlinjen") men gapade över mer. Knappt tjugo år senare hade Polen gått under, och 1945 återupprättade Sovjet Curzonlinjen som polsk östgräns.

Eftersom många av sovjets ledare i slutet av 1930-talet hade varit aktiva redan under revolutionsåren och de polska och finska interventionerna omkring 1920 bör de inte ha haft några illusioner om vad finska och polska politiker och militärer kunde ta sig för. Det bör ha styrt den sovjetiska politiken. Åtminstone för den som har historievetenskapliga ambitioner bör det vara viktigt att ta hänsyn till detta. Det gör visserligen världshistorien mer sammansatt än den enkla uppdelningen ond-god, men det är ju så världshistorien ser ut när den kommer ut i verkligheten. Och eftersom det är omöjligt att köra historiska processer i repris med ändrade förutsättningar (historia är ingen laboratorievetenskap) vet vi inte vad som hade hänt om Sovjet avstått från att angripa Finland 1939. Det finns för övrigt en bok (vars titel jag tyvärr glömt) med engelsk översättning av protokollen från en flerdagarskonferens som hölls strax efter vinterkriget. Under Stalins ledning utvärderade militärerna krigets förlopp. Intressant som ögonblicksbild ur historien.

En provisorisk slutsats kan ändå vara att småstater bör undvika att gripas av stormaktsvansinne och börja karva på grannarna. Det kan slå tillbaka, kanske på oväntade sätt. Idag handlar det inte så mycket om att knipa åt sig nya territorier, men jag tror man bör se upp för personer som tycker att Sveriges försvarslinjer går vid Kanarieöarna eller i Afghanistan.

Den nya Slussen - hur kommer den att se ut?

Slussens ombyggnad är intressant för många, av olika skäl. Den nuvarande konstruktionen befinner sig i sönderfall, miljön är sliten och otrevlig, det behövs skapas mer utrymme för vattenflödet ut från Mälaren - det går säkert att hitta på fler problem.

På Stockholms stads hemsida kan man se den nuvarande Slussen samt ett par arkitektförslag i form av rörliga bilder. Det är intressant, men ändå oklart hur det kommer att se ut. De små filmsnuttarna av arkitektmodellerna har nämligen ett helikopterperspektiv, och det är ju knappast på det sättet vi i fotfolket ser Stockholm och Slussen. Jag vet hur det ser ut idag när jag fotgängar mig från Söder Mälarstrand över till Skeppsbron, hur vyn ut mot Saltsjön ter sig från Västerbron eller Rålambshovsparken, om jag står uppe på Katarinahissen, etc. Men jag har svårt att få en uppfattning om hur det fungerar med de nya förslagen. Vill man titta på modellerna i verkligheten finns de på Tekniska Nämndhuset, Fleminggatan 4. För övrigt tillsammans med en del andra intressanta modeller, vilket jag noterade när jag var där i eftermiddags.

Har vi inte redan kommit så långt i tekniken att det skulle vara möjligt att förvandla förslagen till en datavärld, en virtuell värld, där man kan "vandra" omkring med en cyberhjälm på skallen och se hur det ser ut från gatunivå (utan att i verkligheten ta ett enda steg)? Tekniken tror jag redan finns, vi behöver inte vänta på kvantdatorn som jag skrev om nyligen.

I och för sig kan man om nybyggnadsplanerna säga att "det kan nog inte blir värre än vad det är nu", men alla gamla luttrade rävar vet att det kan bli värre. Här kommer ett antal miljarder läggas upp på ett bygge som skall stå fram till slutet av århundradet åtminstone, så eftertanke krävs.

Det finns bot!

... och det är väl bra?