Indien - 77% riktigt fattiga

Jag skrev en del nedan om Indien, ett land där mycket kan hända. För ett tag sedan hade Dagens Nyheter stora artiklar om Indien som ett land där det går framåt. Idag har man en mindre notis som berättar att trots en tillväxt på över 8% är det bara en minoritet som drar nytta av den. Jag kollade på en indisk sajt och fann att urprunget till notisen är en rapport från ”National Commission for Enterprises in the Unorganized Sector (Ministry of Small Scale Industries, Government of India)” med titeln ”Draft Report on Conditions of Work and Promotion of Livelihoods in the Unorganised Sector - 27th April' 2007”.

Minoritet och majoritet har andra proportioner i Indien än i Europa. Landet har ju över en miljard invånare. 77% får försöka leva på ungefär tre kronor om dagen. Det är bortåt 800 miljoner. En minoritet på kanske 250 miljoner har fått det bättre. Massjälvmord bland fattiga bönder är ett känt problem sedan flera år.

Den indiska demokratin fungerar så tillvida att väljarna för några år sedan kunde rösta bort en öppet nyliberal regering som inte visade att den ville göra något för de breda massorna. Däremot fungerar den inte så långt att regeringarna på riks- och delstatsnivå verkligen tar itu med massfattigdomen. Där har vi demokratins dilemma idag (inte bara i Indien): du får rösta hur du vill, men sedan kommer det in andra krafter och "korrigerar”. Det är den oförmågan att göra politik som underlättar för de många upprorsrörelserna, bland annat naxaliterna som sprider sin antiparlamentarism över landsbygden med allt större kraft.

De ledande i Indien vill imitera Kinas framgångar genom att skapa Speciella Ekonomiska Zoner (SEZ) där storföretag får verka på mycket förmånliga villkor. En av dessa zoner finns i Västbengalen, en delstat som har styrts av CPI(M), Indiens Kommunistiska Parti (Marxistiskt), under många år. CPI(M) bröt sig ur Indiens Kommunistiska Parti 1964, då som revolutionärer inspirerade av Kina. Inspirationen från Kina hänger tydligen kvar, men nu med kapitalistiska förtecken. Det hela har lett till våldsamma upplopp med många döda när västbengaliska bönder har vägrat sälja jord till en SEZ.

Längre söderut, i Andra Pradesh, pågår en liknande strid. Där är dock CPI(M) i opposition och har ställt sig på böndernas sida. När de som har jord ser vad som händer med de mängder av människor som inte har någon är det inte märkligt att de desperat håller fast vid vad de har. På samma sätt kämpar stamfolk mot att storbolag kommer och utvinner naturresurser på deras områden – de får ju själva inte mycket utbyte av det.

För några år sedan, när det hettade till i Nepal, började jag läsa nyhetssammanfattningarna i Nepalnews på nätet. Det var tydligt att även motståndare till det maoistiska upproret där var klara över bakgrunden: massfattigdom och dålig och korrupt politisk ledning av landet. Nu ser jag samma sak i många kommentarer vad det gäller Indien. Problemen finns öppna för alla att se, men den ansvariga ledningen verkar inte ha mycket att komma med och korruptionen och vanstyret fortsätter. Därmed kommer upproren, inklusive det maoistiska, att fortsätta.