Världens näst folkrikaste land (idag, kanske folkrikast om några årtionden)? - Indien! Bollywood, spännande kryddor, filosofi och religiös mystik, högteknologi, nästan-stenålder, omätlig rikedom, avgrundsdjup fattigdom - Indien.
Atombomber, krigstillstånd med grannen som också har Bomben (Pakistan), en örlogsflotta som seglar allt längre bort från de egna kusterna, en ekonomi som utvecklas ibland och ibland inte. Det är Indien, ett land som man inte kan bortse ifrån.
När Jan Myrdal och Gun Kessle gav ut Indien väntar (Nordstedts 1980) stod det i förordet:
Länge såg det ut som de upprorsrörelser Myrdal/Kessle besökte i Andra Pradeshs skogar 1980 var marginalfenomen på utdöende efter sextiotalets bondeuppror. Eftersom de dessutom kallade sig maoister ansågs de av omvärlden vara än mer ur takt med tiden. Därtill var rörelsen hopplöst splittrad i en mängd partier och grupper med olika ideer om hur Indiens problem skulle lösas. Våldsamt uppror eller valkamp? De kallades, och kallas fortfarande naxaliter efter orten Naxalbari i norra Västbengalen där det första upproret bröt ut 1967. Men det verkar som "naxalit" kan betyda vad som helst i form av väpnade grupper på indiska landsbygden, från högt motiverade politiska vänsteraktivister till vanliga rövarband. (Dessutom finns det ett stort antal uppror som förs efter nationalistiska snarare än naxalitiska principer av olika folkgrupper från Kashmir till Assam.)
Utvecklingen står där och stampar och de förtrampade blir allt fler och sjunker allt djupare. Men det stora och fattiga indiska folket är inget "stackars fattigt folk". Indierna är inga stackare. Det är ett rikt och starkt folk. ... detta gästfria, starka och vänfasta fattiga indiska folk. ... det är här utanför städerna i Tredje världens bondefattigdom som framtiden föds; här trampas nu detta århundrade ett vin som kommer att skölja över länderna.
Omkring år 2000 ändrades bilden. Några stora naxalitgrupper med bra lokal förankring och egna territorier i östra Indien gick samman och bildade CPI(maoist). Och med ens fanns en större och enhetlig kraft som började göra sig hörd och fruktad även av de indiska rikspolitikerna. De mobiliserar kastlösa och stamfolk för att bygga upp basområden och en folkarmé. Det har länge skrivits om att de försöker skapa en nordsydlig "röd korridor" genom Indiens fattigare landsbygdsområden, men av senare rapporter ser det ut som man nu också bygger ut rörelsen i östvästlig riktning och går mot städer och industriorter. Den teknologiska nivån som rörelsen uppvisar antyder att man arbetar på alla nivåer: den maoistiska milisen har fortfarande pilbågar och hemmagjorda mynningsladdare, men ledarna har också bärbara datorer och satellittelefoner, och kampen förs ut på nätet ...
... vilket ger mig tillfälle att tipsa om några indiska nätadresser. Det finns några sajter som jag kollar ofta för att få en del av det senaste. Den första (Naxalrevolution) är sympatiskt inställd mot naxaliterna, den andra (Naxal terror watch) fientlig, den tredje (Maoist resistance) är möjligen en inofficell sajt för maoistpartiet. Den ersätter en annan likaledes klart misstänkt inofficiell sajt som avbröts pga hackning men som jag tror fortfarande är tillgänglig. Ett originellt drag är att innehållet i sajterna delvis är likartade genom att alla saxar artiklar från den indiska dagspressen (som inte är naxalitvänligt). Men sedan har var och en sina egna originella bidrag också, som inte alltid handlar om Indien. Att driva bloggar som officiellt propagerar för våldsamt uppror är naturligtvis inte lagligt. Och så får man tänka på att läsa alltihop med en nypa salt, eller två. Alla har sin egen historia att dra.
Lokalt från de områden där kampen är som hårdast finns en neutral blogg från delstaten Chhattisghar samt en icke-neutral från eller om stamområdena i Bastar.
En institution som vill skriva vetenskapligt om händelser i Indien och dess grannstater är South Asia Intelligence Review.
Några indiska dagstidningar som jag brukar titta i ibland är Times of India, The Hindu och The Telegraph (Kalkota). Slaskblaskor egentligen, Indiens Expressen eller Aftonbladet, men de ger lokalfärg.
Det finns givetvis tonvis med indiska hemsidor och bloggar som beskriver den politiska kampen ur olika aspekter. Även om man begränsar sig till sådana som har engelska som huvudspråk antar jag att man skulle kunna sitta hela dagarna och inte göra annat än att läsa. Det finns en indisk vänster som inte försöker bygga väpnade grupper i djungeln men som styr några delstater efter valsegrar, och de har helt andra synpunkter än maoisterna. I själva verket har några av de våldsammaste sammanstötningarna på senare tid varit mellan maoister och delstatsregeringen i Västbengalen som leds av CPI(Marxist).
Jag undrar om inte upproret kommer att ändra karaktär ju mer det kommer in i städerna och ut på nätet. Revolutionärerna verkar ha god förmåga att anpassa sig efter lokala förutsättningar, och det är svårt att tänka sig att arbetare i Kolkata (Calcutta) vill slåss på samma sätt som stamfolk långt ute i djunglerna. På senare tid har man intresserat sig för småhandlarnas problem gentemot stora affärskedjor och bönder som jagas bort från sina marker för att ge plats åt storföretag, inhemska och utländska. En tidigare generation av naxaliter omkring 1970 verkade betrakta våld närmast som ett självändamål, men förhoppningsvis har de ersatts mer tänkande individer. Det allmänna omdömet om CPI(Maoist) även från fiender verkar vara just att de är bra på att tänka och planera och genomföra sina planer.
Att maoisterna kan slå ut den indiska staten är möjligt men mindre sannolikt, samma att den indiska staten kan slå ut maoisterna (det har man ju misslyckats med i 40 år nu från båda håll). Det kanske slutar med en "nepalesisk lösning", alltså förhandlingar som förhoppningsvis kan leda till slut på den politiska korruptionen och oförmågan att lösa folkets problem som hänger ihop med den mjuka indiska staten.
Den gamle vänsterikonen Che Guevara skrev att man inte skall göra uppror mot en stat som har ett uns av legalitet. I Indien finns det massvis med grupper som uppenbarligen aldrig läst Che - eller inte bryr sig om just den där meningen. Man kan undra om det är så jäkla lyckat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar