Idag kommer nya uppgifter om PPM-eländet i Dagens Nyheter. Fast egentligen är det inget nytt, utan bekräftar ungefär hur det fungerar i ett kasino: det är slumpen som styr (och kasinoägaren som vinner). Spararna hade fått högre avkastning på rena chansningar än på ett aktivt PPM-val, skriver DN. Och det är ju ungefär så det fungerar. Trevligt att läsa för den majoritet av folket som inte besvärat sig med några aktiva val. Spelaren vid roulettebordet gör också ett aktivt val, tänk på det, och så kan man göra det aktiva valet att inte gå dit. Men man kan inte aktivt välja var roulettekurvan kommer att hamna.
(En dunkelt ihågkommen historia: var det inte USA-ekonomen Paul A Samuelson som kastade pil i USA:s kongress för att visa hur slumpmässigt det är med aktiekursernas utveckling för olika bolag? Var det inte till och med så att det gick enligt vad hans pilar visade?)
Jag undrar om det är ett utslag av svärmintelligens att så få gör aktiva val i det här systemet? Det kanske var bra att IT-kraschen kom ungefär när den kom år 2000, och därmed på ett tidigt stadium upplyste de fåkunniga om att det farligt när man sparar sina surt förvärvade slantar vid spelbordet? En del blev lurade, men många hann uppfatta att grannen inte talade sig varm för "aktivt val" och följde då den linjen. Och då blev det i alla fall inte sämre än vad det kunde ha blivit.
Det hade varit bättre om vi fått välja vilken bank vi ville placera våra pengar i (med ett bombsäkert konto på Riksgälden som bästa alternativet!).
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
4 kommentarer:
Javisst, icke-valet av PPM-fonder är absolut ett aktivt icke-val, och ett klart utfall av "svärmintelligens". Man kan också kalla det för vanligt sunt arbetarklassförnuft!
Nu kan ju banker krascha, som vi just sett, och sedan förra kraschen i Sverige, då skattebetalarna fick träda in och betala bankaktieägarnas nota, har vi en statlig insättargaranti. Vad jag förstår så innebär denna att staten garanterar varje insättare ett belopp på 250.000 kr/bank. Har man mer på vanliga konton i en och samma bank riskerar man alltså att förlora överskjutande belopp. Banken kan alltså spela bort en del av ens insatta pengar, eller allihop, och då får skattebetalarna rädda dem som har pengar på banken. Sedan kan bankerna fortsätta och snart bygga nya bubblor som bankdirektörer och aktieägarna tjänar massor på, medan de blåses upp.
Så ser den bästa av alla världar ut. som Lasse skrev på sin blogg, vinsterna är individuella, skulderna kollektiviseras.
Riksbankens Riksgäldskontor är ingen vanlig bank om man säger så. Sätter man in sina slantar där har de en helt annan uppbackning än i en vanlig bank. Av hela staten nämligen, och det skall mycket till innan en stat går i konkurs.
Men vanliga banker tillåts inte heller göra vanliga konkurser där alla fordringsägare blir blåsta. Götabanken försvann och gamla Sparbanken och Jordbrukskassan slogs ihop vid den stora krisen på 90-talet, men jag tror inte några insättare på vaniga konton drabbades. Sådant är politiskt mycket farligt. Och det vet vårdslösa bankdirektörer som kan spekulera bort pengarna och sedan vänta på att staten ingriper.
Björn Nilsson:
Jo, och jag har för mig att det var vid den förra kraschen som staten beslutade om insättargarantin på 250.000. I det reglerade systemet hade bankerna inte samma möjligheter att blåsa upp sådana här lånebubblor.
Visst, det skulle bli ren katastrof om alla rusade till bankerna och tog ut sina pengar när det börjar osa katt. Det är ju ingen tillfällighet att alla tidningar manar folk att sitta lugnt i båten i sådana situationer. Det är det som dels räddar det finansiella cansinot och faktiskt även småfolkets lilla ekonomi, om man inte blir arbetslös pga krisen förstås. Dels räddar man de stora aktieägarna, som därmed kan kamma hem stora vinster och låta småfolket sitta där med Svarte Petter.
Det är jag vill kräkas åt systemet.
Skicka en kommentar