En viss ruelse över att ekonomerna inte klarar av att spå syns i Wolodarskis skriverier i Dagens Nyheter. Han skriver:
Finansminister Anders Borg, som byggt en mur runt sig av disputerade ekonomer, har gång på gång underskattat stormens styrka.
För mig låter det inte så konstigt. Nyckelorden är disputerade ekonomer. Kanske mur också. Om man är bakom en mur kan det vara svårt att uppfatta de viktiga och intressanta företeelser som finns därutanför. Dessa ekonomer har kläckt ur sig doktorsavhandlingar, men är det ett kvalitetstecken om man tänker sig någon slags relation mellan kunnande och den ekonomi där de antas verka? Det är nog inte så stor konst att skaffa sig ett stort kunnande som är fullständigt oanvändbart.
Själv fick jag en rätt negativ bild av ekonomer när jag studerade nationalekonomi tidigare detta årtusende. Med en rätt lång bakgrund inom en stor industri tänkte jag att även jag kan ha en del praktiska kunskaper som är av nytta (och jag har ju dessutom hanterade miljoner som inte var fiktiva tankeexperiment utan högst reella i bokförningen) men det fick jag aldrig något intryck av att proffsekonomerna tyckte var väsentligt. De hade sina idéer om vad "företagen" har för sig och att jag sett exempelvis priskalkyler i levande livet var inte av intresse. Det stämde ju inte med läroböckerna malande marginalism.
Alltså: Borg sitter förmodligen bakom en mur av folk som visserligen kan kläcka ur sig krånglig matematik och läsa upp en del neoklassiska trossatser vid behov, men hur mycket verkliga insikter har de av hur det fungerar runt om i samhället? Muren måste bort om verkligheten skall bli synlig.
Mer Wolodarski:
Under min egen tid som civilekonomstudent i Stockholm i slutet av 90-talet berördes 30-talsdepressionen flyktigt. Dess lärdomar tycktes passé, knappast relevanta för vår tid av politisk och ekonomisk globalisering. Undervisningen i finansiell ekonomi var präglad av en ensidig tro på att marknader alltid fungerar rationellt.
Förenklat kan budskapet sammanfattas så här: finanssektorns aktörer är rationella. Prissättningen på marknaden är korrekt, den går att lita på. Och hög skuldsättning är ingen nackdel. Lönsamma projekt kan ju alltid finansieras med nya lån.
Men sanningen - och den är knappast ny - är att beslutsprocesser sällan följer lärobokens rationella beskrivning. Intuition, flockbeteende och rädsla måste också vägas in i kalkylen.
Tja, sent skall syndaren vakna! Gårdagens religiösa trossatser blir nu "en ensidig tro". Inte är det mitt fel om Wolodarski har lärt sig en massa dumheter i skolan. Ytterligare en godbit att hacka på:
Kanske är det naivt att tro att professionella bedömare ska kunna förutspå allvarliga finansiella svackor. Om det inte gick på 1930-talet, varför skulle det gå nu?
Jag är inte säker på saken, men signalerade inte Kommunistiska Internationalen att det var kris på gång? Strax före den stora börskraschen 1929 bröt sig Kilboms falang ur det svenska kommunistpartiet bland annat med hänvisning till att kapitalismen hade stabiliserats i en evig högkonjunktur. De flesta kilbommare återgick senare till socialdemokraterna och en liten grupp blev pronazistisk. Och under hela trettiotalet var det kris, och den tog inte slut förrän kriget bröt ut.
Men om vi hänger upp oss på "professionella bedömare" och som affärsmässigt sinnade personer fråga varför man skall betala professionella bedömare som inte klarar av att göra bedömningar? Ta in amatörer med lite grå celler i skallen i stället, eller konsultera någon tant som spår i kaffesump! Det kan inte bli sämre. Det verkar som om Borgs mur av disputerade ekonomer utan större plågor kan rationaliseras bort. Att exempelvis USA:s usla affärer generellt, och de oerhörda inkomstklyftor som finns där, kombinerat med teknikskiften och lite annat i världen exempelvis spekulationskapitalets betydelse, inte skulle ha någon betydelse ... tror man det är man inte kompetent som ekonom. Hade ekonomerna varit kompetenta och professionella hade de rest sig som en man/kvinna och ropat: Detta håller inte, det kommer att bli kris!
På tal om USA. Här är några synpunkter från en historieprofessor i USA som jämför dagens kris med trettiotalskrisen. Det finns likheter och olikheter. En av de intressantare är att det finns mindre tryck från organiserade arbetare och handlare idag än då. Folket har blivit, eller gjorts maktlösare. Min reflexion är att den del av ekonomin där större delen av folket befinner sig påminner allt mer om den oreglerade situation med perfekt konkurrens som förekommer i läroböckerna, medan kapitalägarna befinner sig i en helt annan värld. Det är väl därför en del personer skäller om "kapitalism för de fattiga och socialism för de rika". Staten i USA köper ut de rika - hur vore det om man köpte ut de fattiga, skulle det verlkligen bli dyrare?
9 kommentarer:
Det enda som skapar ett värde är arbete, men det skapar ju problem för ekonomisk teori för detta faktum alltid leder tillbaks till Marxistiska slutsatser.
Inomkapitalistisk ekonomisk teori är ett enormt ad hoc-teoribygge för att undvika en marxistisk slutsats, deras teorier är oförmögna att göra förutse verkligheten. En grundläggande förutsättning för en vetenskaplig teori är att den kan förutse ett verkligt skeende, något ekonomiska teorier konsekvent misslyckas med.
Jo, det är klart att en grundläggande ekonomisk modell som inte tar hänsyn till viktiga förhållanden (som den ökända teorin om perfekt konkurrens) inte är något vidare om man vill använda den till något i den verkliga världen. Om man vill gå från virtual reality till real reality, så att säga.
Frågan om vad värde verkligen är är intressant. En del försöker smita ifrån den genom att säga att värde inte finns, andra hänvisar till prislappen på varan. Och som samhällsvetenskap har ju nationalekonomin svårt att göra definitioner som är lika exakta som inom naturvetenskapen. "Värde" kan vara en social konstruktion medan ljusets hastighet knappast är det hur man än mäter hastigheten. Att arbete och värde hör ihop borde det dock inte vara någon tvekan om. Ja, såvida man inte är neoklassiker förstås. Klassikerna hade ju inga problem med arbetsvärdeläran!
Problemet med värde uppstår när man försöker studera det men givna randvillkor. Randvillkoret är att värde skall förklaras inom det kapitalistiska systemet, då blir det jobbigt. Pengar är ett derivat, precis som alla varor är ett derivat av arbete. Så man räknar på vad ett derivat kostar i ett annat derivat.
Då kan man invända att olika arbete är olika mycket värt i pengar. Där har vi pudelns kärna, det är föreställningen att ett visst arbete är mer värt än ett annat som gör hela ekvationen olöslig.
Ekonomisk teori är ett ad hoc bygge för att bevara dessa skillnader.
Det är ju bara dumheter att hävda att bubblor inte kan förutsägas. Jag har förutsagt varenda en av dem, till fromma för min egen ekonomi.
Men som sagt, har man betalt för att inte se, och häftigt bra betalt dessutom, då ser man inte.
Å andra sidan har ju somliga av dessa de blindaste av ekonomer skapat sig personliga förmögenheter på kuppen, så så helt irrationella är de ju inte. De följer ju bara den av dem själva så lovprisade "ekonomiska egoismens princip".
Martin, det som förvirrar är väl att pris och värde sällan sammanfaller, om man nu resonerar som klassikerna från Smith fram till Marx gjorde och tar varans arbetsinnehåll som grund. Jag brukar hänvisa till Ricardo och säga att ju mer standardiserad och konkurrensutsatt en produkt är, desto större är möjligheten att värde och marknadspris ligger ganska nära varandra. (Ricardo antar ju helt enkelt två typer av varor, antingen helt unika eller helt standardiserade, men jag ser en glidande skala mellan extremerna.)
Kerstin, du får ladda väskan med kristallkula och några koppar kaffesump och åka upp till Stockholm och bli ekonomisk rådgivare! Ett litet stånd utanför börshuset kanske: "Madame Kerstin spår din framtida konjunktur." Ja, det är klart att Wolodarski snackar lite konstigt, "alla" har ju sett det här komma. Tror jag såg första varningen om huskrisen i USA redan i början av förra året, exempelvis.
Även vissa disputerade ekonomer kunde förutsäga krisen, t.ex. den färske ekonomipristagaren Paul Krugman som varnade för flera år sen. Och med fullständigt relevant argument, dvs bostadsbubblan.
Intressant. Fast som "liberal" har väl Krugman varit icke riktigt rumsren jämfört med "the Chicago boys" inom ekonomin. Det är klart att "vem som helst" kan räkna ut att ett helt land inte kan leva på kredit hur länge som helst, men om det som "vem som helst" säger inte räknas och ignoreras ... .
Tror som sagt att det var tidigt förra året jag såg första varningen om just bostadsbubblan, men då var det en mindre känd ekonomiprofessor i USA som var framme. Och jag tror han räknar sig som marxistiskt inspirerad, och därmed helt ute. I alla fall till de senaste veckorna när intresset för Marx åter vaknat till liv.
Bubblor, finanskriser, pyramidspel,
m.m. kommer alltid att finnas.
Många är också medvetna om att de är delaktiga i dessa icke hållbara
fenomen som förr eller senare kraschar.
Tyvärr är det också många som
tjänar pengar på dessa fenomen
så länge de pågår. Då de karschar
får man hoppa på ett annat spår.
Ex: Många är de som har tjänat mycket pengar på att spekulera i
TULIPANLÖKAR, DIAMANTER, GULD, MARK, SKOG, FASTIGHETER, UTLÅNING
AV PENGAR, m.m. Så länge det går så länge är man med - MAN HAR INGET VAL.
Klart att man har valmöjligheter.
Skicka en kommentar