Unequal America

Unequal America är titeln på en artikel i juli-augustinumret av Harvard Review, och där står det en del intressanta saker. Underrubrik är "Causes and consequences of the wide - and growing - gap between rich and poor", författare Elizabeth Gudrais.


En anvisning på hur ett helt land mår är hur det står till med folkets hälsa. Extra allvarligt är det om folks livslängd blir kortare, och det är just det som händer. I mer än 50 grevskap i USA minskade medellivslängden för män mellan 1983 och 1999. För kvinnor är det ännu värre: där minskar den förväntade livslängden i mer än 900 grevskap (det är mer än en fjärdedel av alla grevskap). Fyra procent av männen och nitton procent av kvinnorna i USA kan förvänta kortare livslängd idag än för tjugo år sedan. Och landet ligger inte längre på toppen internationellt vad det gäller livslängd. (Jag har sett någonstans att amerikanerna inte är längst längre heller, så det går utför på flera fronter.)

Dålig hälsa är ojämnt fördelad mellan rika och fattiga, det behöver man inte vara någon Einstein för att räkna ut. Fattigt folk drabbas hårdare. En del kanske inte penningmässigt blir fattigare, men när de jämför sig med de rika känner de sig ändå illa utsatta och det slår på hälsan. (Jag har skrivit om det tidigare.) Men lustigt (?) nog påverkas även de rika i USA. Även om rika amerikaner lever längre lever rika i andra länder mycket längre. Det verkar som ojämlikheten kommer tillbaka och utkräver hämd på något sätt.

Ojämlikheten i inkomster har ökat sedan slutet av 1970-talet och är nu den största sedan "den gyllene eran" i USA, ungefär från 1870 till 1900, en tid av superrika och eländigt fattiga. I början av 1900-talet tog den översta procenten av USA:s inkomsttagare hand om cirka arton procent av nationalinkomsten. 1928 nådde man upp till rekordnivån när de rikaste tog 21,1 procent av alla inkomster inklusive kapitalvinster. Sedan föll andelen under tre årtionden, Andra världskriget och efterkrigstiden kom och USA:s "medelklass" växte sig stark. Den rikaste procenten fick nu nöja sig med mindre än 10 procent av alla inkomster under 1960- och 1970-talen. Sedan dess har den rikaste procenten ryckt fram igen: man passerade 15 procent 1996 och var uppe i 20,3 procent år 2006.

1965 tjänade en VD för ett större företag normalt 25 gånger mer än den genomsnittlige arbetaren. Idag är skillnaden 250 gånger. Det där är intressant. "Reaganrevolutionen" tycks ha lett till ett mycket ojämlikare land, och man börjar komma upp i skillnader mellan rika och fattiga som inte setts sedan strax före den stora börskraschen 1929. Det kan finnas ett samband.

Jag misstänker att den här fördelningen av nationalinkomsten inte bara gör att en massa människor mår illa utan att hela ekonomin snedvrids. Låg- och medelinkomsttagare har andra konsumtionsmönster än rika människor som knappt vet var de skall göra av pengarna (men definitivt vet att de vill ha ändå mer pengar!). Hade den berömda "subprime"-krisen blivit lika allvarlig om mängden av fattiga människor och mängden av sysslolöst spekulationskapital hade varit mindre? - Det kan vara så. Den våldsamma ojämlikheten tycks komma tillbaka på flera sätt, det tråkiga är att det är de som redan är drabbade som slås ner ännu mer.

Nu har ju amerikanerna inte fattat det här riktigt ännu. Inte mer än 62 procent höll med om att inkomstskillnaderna i deras land är för stora när the International Social Survey Programme kom och frågade. Medianvärdet för 43 länder var 85 procent som tyckte att skillnaderna i hemlandet är för stora. Det behövs tydligen lite folkbildning. Kanske den pågående krisen kan verka folkbildande?

Förmodligen är det "den amerikanska drömmen" som fortfarande håller många människor nedsövda - det där att man måste åka till Amerika för att kunna lyckas - men i artikeln påpekas att möjligheterna att avancera socialt är större i Danmark, Norge och Finland (och så vill jag peka på ett annat land nära dig som fortfarande har möjligheter till social mobilitet uppåt).

Tänk, det kanske kommer en tid när USA inte är så mycket intressantare i världen än vad exempelvis Storbritannien är idag (kom ihåg att för hundra år sedan var England kärnan i ett enormt imperium där solen aldrig gick ner!). Då slipper man fundera på sådana här saker.