Mötesstörningar - bra politik?

Jag lyssnade nyss till en debatt i P1 angående störningar av Sverigedemokraternas möten i Malmö. Ung vänster har tydligen varit i gång, och jag sätter ett frågetecken i kanten för det. För det är tvivelaktigt att mötesstörningar kan fungera särskilt bra. Kanske det går om det handlar om öppet nazistiska smågrupper som uppträder hotfullt, men knappast mot en mer etablerad och putsad organisation som Sverigedemokraterna.

Kan det vara så att mötesstörningarna har blivit en ersättning för en praktiskt och fungerande politik? Vi vet ju hur det är. "Om du inte accepterar globaliseringen är du rasist, dum i huvudet, främlingsfientlig"! skränar det officiella Sverige åt oss. (Officiellt gör de ju det inte, men det finns en underton åt det hållet. De som inte sväljer "den enda vägen" måste ju definitionsmässigt vara dumma, eller hur?) Det bör alltså finnas utrymme för en politisk rörelse som stenhårt dissar den globalisering som sker på de härskande eliternas villkor utan att därför ramla in i gnället på "invandrarna".

"Bör finnas ..." var det ja. Och det finns ju folk som tänker så, men Vänsterpartiet står där och tvekar. Ledningen vill in i värmen hos Sahlin, en person som måste sägas företräda den officiella linjen och som med mycket låg sannolikhet kan tänkas utvecklas i positiv riktning ur V:s (och de egna vänsterinriktade medlemmarnas) synpunkt. Och en del i Ung vänster stör möten.

Jag försökte forska lite mer genom att titta på Ung vänsters hemsida. Det stod ingenting om mötestaktik mot SD. Läste det här inlägget och dess kommentarer men blev inte så mycket klokare. Möjligen finns där tankar som pekar i rätt riktning i alla fall.

Att försöka övertyga den hårda kärnan i SD om brister i deras politik är förmodligen hopplöst, de är nog inte intellektuellt tillgängliga. Det finns någon undersökning från USA (har kanske skrivit om den men hittar inte inlägget) som antyder att en viss typ av människor som har en oriktig uppfattning om något sakförhållande blir ännu mer övertygade om sin uppfattning när det påvisas att de faktiskt har fel. En del SD-are kan vara åt det hållet.

Däremot står striden om de människor som kan dras till SD, och det är många fler. Om de tycker att viktiga delar i SD:s politik som rör den egna vardagen är bra medan de insuttna partierna skiter i dem, ja då är nog en hel del människor benägna att överse med vissa mindre trevliga idéer och personer i SD om det är förhållanden som inte verkar ha så stor betydelse för vad som händer idag. Med andra ord: om man inom Vänstern tycker att SD är ett problem kan prioriteringarna både i toppen och i ungdomsförbundet för att möta problemet vara tvivelaktiga. Båda kan ju vara fördelaktiga ur SD:s synpunkt.

Avslutningsvis: Ida Gabrielsson från Ung vänster fick i alla fall in en poäng i debatten när hon pekade på liberalernas oförmåga att tidigare ta avstånd från ett våldsamt överfall på ett UV-möte i Farsta.

Är man på riktigt dåligt humör skulle man kunna fråga om vissa liberalgrupper tänker sig att använda nazi-influerade gäng som stormtrupper mot den politiska vänstern? Ur liberal synpunkt kanske det är bättre att UV är sysselsatt mer med att bekämpa SD:s gatumöten än liberalernas politik? Då kan man ju också säga att "jamen de är ju för våld, de får skylla sig själva" om det blir vidare otrevligheter.