Idag skriver Erik Wijk i Aftonlövet om just planekonomi. Det är en hel del intressanta synpunkter. Kanske de verkar radikala idag, om några år kan de vara standard. Men typiskt nog är de enda kommentarerna hittills av liberal-mupp-karaktär. Rubriken är: En värld av möjligheter. Det är just det jag själv försökt puffa för. Wijken skriver:
Modern datakapacitet och internet skulle göra en planerad produktion och konsumtion långt mer effektiv, flexibel och individtillvänd än någonsin kapitalismen. Marknadssamhällets paradargument är med lite eftertanke dess svagaste sidor.
Javisst, det är logiskt och det är nödvändigt för att ta hand om planetens resurser på ett vettigt sätt för flertalet människor. Möjligheterna finns, de är inte lätta att förverkliga, men de finns:
Att bygga upp ett system där varje enskild brukares önskemål finkalibreras med alla produktionsenheters och transportslags kapacitet är fullt möjligt och samtidigt en utmaning att utvecklas för alla datorkunniga. Tillväxtfanatikerna kan lugnas genom visionen att datorkraften ska spridas till alla samhällslager i jordens alla hörn och där stimulera all sköns kreativitet. Risken för skenande resursförbrukning är ändå liten, eftersom tekniken som behövs är fysiskt småttig, medan de besparingar av material och energi som möjliggörs när förnuft och behov ersätter överutbud och spekulation är enorma. Att miljöhänsyn, hushållning och rättvisa blir grundbultar är ett uppdrag för politiker och medborgare. En blandning av förbud, beskattning och upplysning blir styrmedel grundade i demokratiska beslut.
Men vem skall genomföra det här? Vem skall gå in på den politiska arenan och förespråka den stora kombinationen av demokrati, datologi och ekologi? - Det vete fan. Visserligen finns det folk som faktiskt till och med har betalt för arbeta med sådant här, men de är väl mer intresserade av att slingra sig in i Sahlins regering än att driva framtidsfrågor.
Effektiviteten och flexibiliteten är inte längre ett argument för kapitalismen. Data- och nätverkskraften skulle rätt programmerade vara helt överlägsna instrument. Kreativiteten, medborgarandan och ansvarstagandet skulle frigöras på by- och planetnivå.
Hur långt och fort vi ska gå? Tja, låt oss bestämma det tillsammans efterhand. Men vi kan väl börja – nu!
Ja du Erik, det är intressant det du skriver. Det kan diskuteras och vidareutvecklas. Men jag misstänker att det massiva stöd du borde få från vänsternissarna snarare blir en ointresserad gäspning. Eller att man kurar ihop sig ett ett hörn och med olustig min deklarerar att man hellre pysslar med hbtq.
14 kommentarer:
Kanske kan ett skäl till ointresset vara att de flesta av oss - trots allt - har erfarenhet av datorer och dess effekter. Bland annat frasen "Jasså fungerar det inte, det måste vara systemets fel", eller "Nej det kan vi inte göra, vårt datorsystem tillåter det inte."
Problemet med datorisering är ju att man bygger en rutin. Och rutiner kan förvisso vara bra. Men de kan också ställa till bekymmer på så vis att de är svåra att ändra och ofta får oförutsedda konsekvenser.
Det känns helt enkelt inte särskilt tryggt att överlåta hela samhällsekonomin till en datorrutin. Vad gör vi om den var feltänkt?
Datorerna fungerar för det mesta, de gör vad vi säger åt dem att göra (om vi gör det på rätt sätt) och egentligen är det programmen det hänger på. Lika litet som en folkmassa på tiotusen personer blir utslagen för att en av dem får hjärnblödning och dör, lika lite kommer en havererad dator att slå ut världsomspännande datanät omfattande miljontals datorer och trafik dem emellan. Vi vet ju hur det är idag: något som läggs ut på nätet är i princip omöjligt att kontrollera om inte hela nätet slås ut, men sker det har vi inte mycket till samhälle kvar. Med andra ord har vi redan nu en grundstruktur att jobba vidare på. Det går alltså inte att sticka huvudet i sanden och låtsas att datorerna, datanäten, mjukvaran, satelliterna och kablarna bara försvinner för att man inte vill se dem. I stället bör vi se möjligheterna - eller dö. Och i detta nät kommer många rutiner att samverka och det kommer att vara möjligt att provköra dem i virtuella världar innan man övergår till skarpt läge. Make history or be history.
Givetvis. Jag har agiterat i snart tjugo år för automatisering av kollektivtrafiken, t.ex. - det är absurt att det sitter folk och kör bussar och t-banetåg samma sträcka dag ut och dag in. Så visst finns det mycket att datorisera.
Vad jag vänder mig emot är att försöka bygga in hela samhällets behov i en rutin - nån sorts ersättning till "femårsplanen" i gammalt socialistiskt tänkande, vilket ditt inlägg låter ana.
Fast det kan ju tänkas att det inte var så du menade. Men vad menade du då?
Fortfarande berörs inte planekomins egentliga brister och dess oförmåga att veta vad vi alla individer egentligen vill ha och till vilket pris. Oavsett om planekonomin styrs av datorer eller tiotusentals räknenissar på GOSPLAN så vet staten inte vad jag vill ha till middag ikväll eller om jag stannar vid ett café och tar en latte på vägen hem..ja eller om jag avstår ifall jag tycker att latten är för dyr. Jag vet ju inte ens det själv än.
Det där har jag redan förklarat. Den stora livsmedelsbutiken vet inte att person X kommer att handla varorna y och z just idag, men av någon anledning klarar man av att i allmänhet ha varorna på hyllan i alla fall. Så är läget idag. Jag förstår inte varför det skulle ändras imorgon när små lokala planeringar läggs ihop till övergripande resursplanering under demokratisk kontroll.
Nej det har du inte. Orsaken till varför livsmedelsbutikerna vet vad de skall ha på hylloran är att de ständigt får reda på vad kunderna vill ha och till vilket pris, genom hur mycket kunderna köper.
I ett planekonomiskt system sätter däremot staten löner och priser varvid denna feedback-funktion är satt ur funktion. Det spelar alltså ingen roll ifall det är en superdator eller en räknenisse med penna och papper som bestämmer hur många stövlar som skall produceras. Ingen av dem vet hur som helst hur många som behövs.
Inte heller löser datorerna det demokratiska dilemmat i planekonomi. Det blir hur som helst experter som måste sätta löner och priser varför den demokratiska kontrollen är omöjlig.
Det har jag förklarat. Jag kan inte hjälpa att du envisas med att leva kvar i primitiva modeller som byggdes under svåra bristförhållanden för länge sedan. Resonemanget måste helt föras efter dagens möjligheter, inte ett hoppande mellan avancerade styrsystem och lanthandel av farfars modell. Gå tillbaka till mitt gamla inlägg om morötspåsen och streckkoden, det går lite djupare in i det tekniska. Jag fick "vid sidan av" besked av en insatt person att ett stort möbelföretag redan på nittiotalet använde en liknande modell för övrigt. Förvånar mig inte, för vid samma tid satt jag och knappade i industriella logistiksystem som redan kunde en hel del.
Björn,
Jag har redan läst det och även besvarat det i diskussionen på biology&politics.
(http://biologyandpolitics.blogspot.com/2008/10/karl-marx-och-kapitalet-alltmer-populra.html )
Fortfarande, det spelar ingen roll om det är streckkoder eller superdatorer. Så länge staten sätter löner och priser har du samma dilemma där du har en produktion som inte har en aning om vad som efterfrågas och till vilket pris. Inget logistiksystem i världen, oavsett kapacitet eller datorkraft kan lösa det. Det tekniska är helt enkelt ointressant.
Din kompis på möbelföretaget fick nämligen kontinuerligt uppgifter via hur mycket som såldes och till vilket pris av den varan han hade, då han är en av många aktörer i en marknadsekonomi. Detta kunde han använda som grund till hur mycket som skulle produceras till nästa vecka. Det får du inte om staten sätter löner och priser.
Jag ifrågasätter om du begriper vad du själv skriver vid det här laget. När informationen finns på nätet finns den där, oavsett vem som tar ut och använder den som beslutsunderlag. För enkla dagligvaror torde det ofta inte behövas några andra beslut än de som systemet kan generera själv. När prissystemet fungerar, låt det fungera, när det inte fungerar (vilket har hänt och orsakat enorma bekymmer - som det skenbart billiga fossilbränslet som vi gjort oss farligt beroende av) så måste styrning in. Att mässa om "staten" hela tiden är meningslöst såvida man inte förklarar vem staten är. På sikt kommer den att försvinna men argumentering av din sort gör att den får onödigt andrum. För vem får gå in och röja när kapitalister som inte gör något annat än jobbar enligt de spelregler de själva vill ha håller på att slå ut såväl sig själva som hela samhällsekonomin?
Okej jag skall ta det så tydligt och så långsamt som möjligt så du förstår:
(1) Ett planekonomiskt system förutsätter att staten inte bara bestämmer vad som skall produceras. Den måste även bestämma alla priser och löner. Detta torde vara självklart för varje påläst marxist. Utan en statlig pris- och lönesättning så kommer vissa pga utbud och efterfråga få betydligt högre lön än andra, och vissa varor och tjänster kommer vara väldigt dyra och endast finna åt vissa med mer pengar än andra oavsett om alla företag är statliga monopolföretag.
(2) Därmed råder alltså statlig pris- och lönsättning inom planekonomi. Problemet är att då är prismekanismen ur funktion. Det är den mekanism som din polare i möbelbranschen använde som underlag för att estimera hur mycket han kan sälja nästa vecka av en viss vara. Prismekanismen är alltså vad som säljs av en viss vara för ett visst pris, som har ett visst utbud (och utbudet beror på antalet varor och konkurrenters varor och dess pris) vid en viss tidpunkt.
(3) Om det inte finns någon prismekanism så vet inte producenten vad som efterfrågas. Det spelar då ingen roll om han har streckkoder eller all världens datorer. Det finns ingen information av värde att mata in i systemet.
Detta är primärt varför planekonomi inte fungerar. Sovjet kollapsade inte för att GOSPLAN inte hade streckkoder, utanför att systemet inte fungerade.
Nu är jag ingen vän av planekonomi, men man skall ha klart för sig att företag med en anständig storlek planerar sin verksamhet på på ett planekonomiskt vis.
Verkligheten stämmer av princip aldrig med planen, så de duktiga företagen är de som kan hantera förändringarna.
Trots min ovilja mon planekonmi tycker jag det är en intressant diskussion hur vi kan och ska använda ny teknologi till att förbättra vårt samhälle. Sverige borde kunna ligga i framkant!
H2
H2 tycker att Sverige borde ligga i framkant medan Niklas fortsätter med att vara illa påläst och med en fix uppfattning som absolut inte får ändras på. Niklas kan varken ge order till "Staten", samtiden, framtiden, det ekonomiska systemet, marxismen eller den teknologiska utvecklingen. Det enda han kan göra är att försöka kleta sig fast och upprepa sig. Och med det tänkandet kommer Sverige att sjunka tillbaka, inte ligga i någon framkant.
Jag hade hoppats på en större tillströmning av produktionskunniga människor till den här debatten. Kommer det någon sådan kan jag släppa in synpunkterna. I övrigt betraktar jag den som avslutad.
Såvärst produktionskunnig är jag väl inte. Kanske kan jag bli lite mer om debatten hyfsas.
Så här har jag fattat det:
Det finns tre sätt att fördela nyttigheter, enligt Karl Polanyi: omfördelning, marknad och gåvor. Marknad och gåvor är när de enskilda bestämmer "för sig" (vid marknad räknar man pengar, vid gåvor inte). Omfördelning är när man fattar ett politiskt beslut.
Förklara för mig, snälla Björn, vilken roll du hade tänkt dig att datorer skulle ha i detta, som de inte redan har.
Producenter kan via datorer bättre veta vad deras kunder ska ha i ett marknadssystem, men det är lik förbannat marknad.
Om staten använder datorer för att ta reda på vad folk vill blir det mer marknad och mindre politiska beslut. Poängen med politik är ju att man snackar sig samman och bestämmer sig för en sak. Poängen med politik är att man inte låter individuell efterfrågan styra.
Problemet med kapitalismen är knappast att det är svårt att veta vad marknaden vill. Problemet är att de som bestämmer över kapitalet inte är intresserade av detta annat än perifert. Problemet är att det inte är vi - i egenskap av producenter och konsumenter - som bestämmer över kapitalet. Problemet är att kapital och stat i mycket följer samma mönster, som skulle kunna kallas makt.
Björn jag tror du helt missar min poäng. Du skriver hela tiden om en befintlig produktion. Men vad jag försöker betona är att en effektiv statisk produktionskedja inte är det primära problemet i planekonomi. Snarare tvärtom. De få gånger något som liknar planekonomi har fungerat är just när statiska produktionsmål på ett fåtal produkter skall spottas ut under en kortare tid. Se tex på de allierades krigsindustri under WWII. Under sådana begränsade situationer må man, otroligt förenklat, kunna jämföra en planekonomi med ett företag. Men under alla andra förutsättningar är en sådan jämförelse omöjlig och livsfarlig.
En planekonomi omfattar allt i en ekonomi. Det handlar inte bara om att göra befintlig produktion effektiv på några produkter. Det är ett system som skall ersätta hela pris- och lönesättningen, som idag avgörs med utbud och efterfråga. Detta är den svåraste nöten. Det innebär att staten måste försöka ersätta de miljarders miljarder beslut som alla individer gör dagligen vilket sedan återspeglas i utbud och efterfråga, och som sedan i sin tur är individens drivkraft, orsak till utveckling och effektivisering.
Och då spelar datorer ingen som helst roll.
Skicka en kommentar