Svanslös övergång och annat i Uppsala

Åter har jag tillbringat en trivsam lördag i Uppsala - det är alltid trivsamt att uppsnappa ny lärdom! Det var lite dimmigt och kanske också något regn, men blötan pågick bara när jag var inomhus och orsakade således inga problem. Några spridda foto-observationer från dagens äventyr (klicka på dem för större format):

Inte många löv mäktar att hänga kvar, men några gör det ändå envetet nedanför slottet.

... och tydligen måste Pelle Svanslös hålla till i de här trakterna om man skall döma av skylten. Två kattungar är han ute och går med, men var håller Maja Gräddnos hus? Att Måns och Bill & Bull håller sig borta skall man väl bara vara glad för.

Att gå förbi ett bibliotek med välfyllda hyllor orsakar nästan nervösa reaktioner hos den inbitne läsaren.

Vad är det som står i det där fönstret? En enhörning?

I en park hördes konstiga ljud ur mörkret, det lät som lejon och djungelfåglar och apor som väsnades. Inte nog med det - egendomliga ljusfenomen uppträdde bland träden. Svårt att fotografera men tydligen skojigt för alla barn som kunde trycka på knappar och få igång ljud- och ljusshowen. Inte bara för barn - jag smög fram och tryckte själv.

Det var länge sedan jag var inne och tittade i Uppsaladomen, men nu tog jag chansen. Där låg bland annat Johan III och vilade sig. En ganska otrevlig typ som mördade sin bror och bidrog till en kraftig inflation i Sverige. Han körde med furstarnas vanliga knep: myntförsämring för att betala sina dåliga affärer. Det innebär ungefär att man låter göra pengar som antas att ha ett visst värde men som i verkligheten innehåller mindre än utlovat. Kanske svårt att förklara numera när vi inte har guld- eller silvermyntfot i Sverige, men en levande realitet på Johan III:s tid. När folk upptäckte att pengarna innehöll mindre ädelmetall än vad deras valör skulle motsvara ville man naturligtvis ha mer mynt (om man alls ville ha dem) och därmed rasade penningvärdet och priser rakade i höjden. Det står en del om detta i Stockholms stads tänkeböcker från 1590-talet.

Och så kunde jag inte avhålla mig från att titta in på konserthuset innan det var dags att traska ned mot stationen för att ta tåget hem till Stockholm. Jag börjar uppskatta den där märkliga byggnaden mer och mer måste jag erkänna. Det är glansigt och metalliskt och dunkelt och det ena med det andra, och jag tycker inte det är så tokigt.