Av någon anledning ödar jag fortfarande tid på att läsa kommentarer till Mohamed Omars blogg. Där blommar verkligen den alternativa historiesynen ut, den som bygger på att man bygger ihop en ny historia och skapar ett parallelluniversum där det som hänt här inte hände där och tvärtom.
En av de intressantare teorierna som ett ljushuvud i MO:s skara av kommentatorer kläckt ur sig är att det var Polen som startade Andra världskriget. Tyskarna försvarade sig bara. Det som påstods vara en tysk provokation, där några tyskar klädde ut sig till polacker och började skjuta varpå Tyskland kunde motivera sitt angrepp, sopar denna glada historiereviderare bort. Det var naturligtvis de polskjudiska intressena som var i farten, som angrep Tyskland med ett gränsintermezzo, varpå tyskarna slog tillbaka!
Clio, hjältediktens, retorikens och historieskrivningens beskyddarinna verkar uppgivet titta mot skyn efter hjälp mot kvacksalvare och rena bedragare som härjar inom hennes fögderi
Kriget mellan Sverige och Ryssland 1788 brukar uppges ha börjat genom ett gränsintermezzo som fejkades av Gustav III, men i det historiska parallelluniversat kanske det var ryssarna som började? I alla fall i det andra universat?
I ett historiskt parallelluniversum fanns verkligen de nordvietnamesiska torpedbåtar som i vårt universum inte angrep några USA-fartyg i Tonkinbukten 1964. - Man kan nog dra fram fler exempel. Metoden hos den här sortens människor verkar gå ut på att bortse från det stora skeendet, det som vi vet ungefär hände, men i stället komma dragande med detaljer om ditt och datt som skall bevisa motsatsen. Eftersom detta inte fungerar om de skulle möta fackhistoriker måste de i stället dra ut på cyberrymdens allmänningar där de kan hitta meningsfränder och godtrogna människor att lura upp.
Om man orkar läsa långt ner i kommentarerna till det här inlägget kommer man fram till den polska teorien. Att polackerna var aggressiva, nationalistiska och dumma i huvet kan man hävda utan att mixtra med den historiska sanningen alltför mycket. De hjälpte ju Tyskland att stycka Tjeckoslovakien 1938 och röjde därmed väg för det nazistiska segertåget in i deras eget land.
Men i Jonssons Nazismen i dokument ser jag ett uttalande av Hitler där han säger att han redan våren 39 funderade på krig mot Polen. Och det finns tidigare uttalanden där han ger en tidplan om att Tyskland måste vara redo för krig omkring 1940.
Jag antar att i den parallellvärld där MO:s läsare verkar leva är alla dessa dokument naturligtvis förfalskningar och eventuella vittnesmål lögner eller resultat av tortyr. Tyskland var definitionsmässigt fredligt och offer för konspirationer av de otäcka judarna och bolsjevikerna och andra skumma element. I princip är diskussion därmed omöjlig, eftersom det gäller andra regler för hur historisk forskning går till i det andra universat där de här människorna opererar. Tyvärr försöker de dra över sin smörja till vårt universum, och där gäller det att sätta en gräns. Det här är knäppgökar, men jag skulle faktiskt vilja se att fackhistoriker slängde en del finhet över bord och gick ut och angrep dem vid källan, exempelvis i kommentarssörjan hos MO.
Ljugs det inte inom historien då? Jodå, men kanske inte så mycket bland riktiga historiska forskare. För att ta ett aktuellt exempel: en historiker med inriktning på Andra världskriget och vad som hände i Europa skulle förmodligen inte komma med påståenden att "befrielsen av Europa började 1944 vid D-dagen" eller att "Amerika vann kriget i Europa". En liberalmupp som hämtar sina historiska kunskaper från US-Amerikanska biofilmer skulle dock kunna göra det, och förmodligen göra det utan att förstå att han eller hon gjort bort sig. Sovjet vann kriget i Europa.
Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Vad är “Quantum Entanglement”?, kvinnopolitisktforum skriver “Arbetsskador minskat med 40 %”?, Anders_S skriver Arrangörer på rockfestivaler jagar inte knarklangare, Jinge skriver Spektakulär naturfilm på Youtube – i HD, kimmuller skriver Aktivisternas pressmeddelande – samt soundtrack
12 kommentarer:
Intressant tanke att Polen skulle ha angripit Tyskland. Isåfall skulle det väl ha varit uttryck för historiens mest lyckade självmordsförsök (med tanke på att de krossades på en vecka eller nåt sånt). Teorin måste alltså innehålla ett antagande om Polackernas kollektiva depression och dödslängtan (eller totala okunskap om Tysklands militära styrka)...
Haha, jo polacker är en dyster samling naturligtvis! Eftersom våra historierevisionister speciellt pekar ut judiskpolska intressen bakom kriget måste ju i synnerhet de polska judarna vara självmordsbenägna! Det var ju några miljoner som strök med under resans gång.
Du skriver om filosofi ser jag. Ber att få titta in vid tillfälle!
Allvarligt talat, så är vi helt överens om att riktig historieforskning i stor utsträckning handlar om revision av tidigare historiebeskrivning. Men det nya godkänns bara om metoderna för historievetenskap tillämpats t ex sträng källkritik.
Det tycks som Robert Faurisson och många, många andra har reviderat historien om nazisternas judeutrotning på åtminstone tre punkter:
Det kan inte röra sig om 6 milj offer, gasning kan inte ha förekommit i de flesta koncentrationslägren, om ens i något och det finns ingen dokumenterad order från Hitler om utrotningen.
Det tycks också vara så att auktoritativa historiker som tidigare hävdat den officiella förintelsehistorien har fått backa på dessa tre punkter. Detta har ännu inte nått ut till den stora allmänheten. Den får hålla tillgodo med den gamla officiella historien, i vårt land speciellt propagerad av en statlig institution.
Revisionisterna har mött stort motstånd i sitt långvariga arbete. Som vi vet hotas de i många länder av fängelse och dryga bötesbelopp samt förlust av jobb och medborgerligt förtroende.
Det vore på tiden att sådant upphörde och att judeutrotningarna under WWII kunde diskuteras normalt inom historievetenskapen.
Som det nu är blir en följd att Robert Faurisson och en del andra utifrån sina framgångar frestas att vitmåla Hitler och nazismen. För amatörer och unga människor kan det bl a gå så långt som att tro att Polen anföll Tyskland 1939. Utan att kunnaframlägga några bevis.
Är på resande fot idag och kan inte ge så många långa kommentarer just nu.
Men spelar det någon roll att man inte hittar någon officiell order om "slutgiltig lösning" om man genom att kolla dokument och historiska reliker kommer fram till att en sådan process faktiskt pågick? Den som Arvid Rundborg skrev om redan 1943?
Sex miljoner är naturligtvis inget heligt tal annat än för psedohistoriker. Men frågan är om sänkningen av de tyska siffrorna kommer att bli så radikala som de sovjetiska? Dessutom strök väl några miljoner icke-judiska slaver med i samma process, och hur många avlivades i förövningen till de storskaliga utrotningarna, när tyskarna dödade fysiskt och psykiskt handikappade människor? Det kan bli en märklig exercis med topplistor med antalet döda.
Att en felaktig handläggning av förintelsekritiker kan ge rekyleffekter och förvandla en del av dem till onödiga martyrer är självfallet olyckligt, likaså att de som kritiserar vad tyskarna höll på med slarvar eller skarvar med fakta eftersom de tycker att det ändå gynnar en god sak.
Var det inte så att tyskarnas första försök med gas var i bilar, men det funkade för långsamt? Då gick man över till mer industriell teknik? Eller först sköt man ju folk, men Himmler blev dålig i magen när han fick se en avrättning och förespråkade andra mer oblodiga metoder (om jag minns historien rätt).
Hollywood har ju faktiskt bidragit en del till historierevisionismen om man säger så...
Tack för bilden på Clio, hjältediktens, retorikens och historieskrivningens beskyddarinna. En ny bekantskap för mig!
Hollywood har bidragit till att jänkarna lever i en drömvärld, och att liberalmuppar härhemma inbillar sig att de lär sig historia genom att titta på självförhärligande filmer som småsaker blåsts upp till enorma historiska händelser.
Clio har ju ett antal systrar som också är av intresse för den som gillar konst - de beskyddar dikt, teater och annat, förutom historieskrivningen. Jag menare muserna alltså!
Just Tonkin-bukten är annars ett bra exempel på historierevisionism. USA påstod länge att de faktiskt blivit attackerade och det sågs som historisk sanning. Nu har man gått ifrån detta.
Andra exempel på detta är sänkningen av Lusitania vid 1:a världskriget där man nu erkänt att fartyget transporterade vapen, vilket man då inte ville erkänna.
Historierevisionismen har gjort stora förändringar också av förintelsen. Det sägs inte längre att fyra miljoner judar ska ha gasats i Auschwitz. Siffran har gått ned till en miljon döda, och av dem en minoritet som gasades. Omfattningen av gasningar i själva Tyskland förändras ständigt i historieskrivningen.
Massakern i Katyn fastställdes i Nürnbergrättegångarna som utförd av tyskarna, trots att alla idag vet att det var Sovjet som låg bakom. Atombomben som tyskarna ska ha sprängt, vilket fastställdes under Nürnbergrättegångarna, tror ingen historiker på idag.
Det är inte paralella universum. Det är helt enkelt nya historiska rön som man kan ta hänsyn till eller lagstifta emot som i Kanada, Tyskland och Frankrike. Vi ska vara glada över att historia kan debatteras och revideras.
Om det är nåt fenomen där vi skall vara tacksamma att historieskrivningen fortskrider så är det Kina. Mao framstår mer och mer som ett cyniskt monster ju mer forskningen gräver, vilket ju är något annat än den bild som förmedlades under hans livstid...
Att göra noggranna undersökningar och vid behov revidera tidigare påståenden är historieforsknings ansvar. Men slänger man forskningens källkritiska regler överbord är färden mot parallelluniversat i full gång. Det som jag har läst av historierevisionister på Mohamed Omars blogg ger kusliga förnimmelser av en väldigt otrevlig människotyp som inte är ute efter någon historisk sanning, utan att försöka sopa igen spåren efter nazisternas härjningar.
Hur många judar fanns i Europa 1933? Hur många fanns det 1945? Kan historierevisionisterna på något trovärdigt sätt förklara mellanskillnaden? Eftersom de knappast kan göra det måste de i stället fiffla med detaljer och oväsentligheter i det stora sammanhanget, något som en äkta historiker inte gör. En bevisligen påhittad historia om Första världskriget bevisar inte att Första världskriget aldrig ägt rum.
Men en del tror på konstiga teorier som bygger på skeva urval av fakta, och då är det rätt att säga att de befinner sig i ett parallellt universum med annan historia.
Du ställer intressanta frågor: Hur många judar fanns i Europa 1933? Hur många fanns det 1945?
För självklart är det inte så enkelt. Då måste vi också veta exakt hur många judar som flytt. När Polen flyttade ett halvt land västerut, hur många judar befann sig då i Ryssland och kan vi vara säkra på beräkningarna? Hur många judar flydde egentligen till andra länder som t.ex USA och Sverige? Fanns det judar som flyttade tillbaka till sina hemländer, men visa av förföljelserna dolde sin etnicitet?
Det kan ha varit fem miljoner judar som dog som historikerna säger idag. Eller färre.
Och källkritik är självklart viktigt. När Kurt Gerstein berättar om klädhögar på 30-40 meter i Belzec ses han som ett sanningsvittne av många forskare. Är det källkritik? Är det källkritik att rakt av acceptera att tre miljoner färre dödade i Auschwitz inte ska påverka antalet dödade judar? Är det källkritik att tro på Nürnbergrättegångarnas tal om att göra tvål av judar (en av lögnerna från 1:a världskriget du talar om), tyska atombomber och hjärnknackningsmaskiner? Är det källkritik när Elie Wiesel beskriver geysrar av blod i Babbi Yar? Dessa påståenden har inte skett i ett paralellt universum.
Historierevisionismen var det som återförde källkritiken i förintelseforskningen, något dess nestor Raul Hillberg var tacksam för. Och det ska vi också vara.
Antalet offer (som aldrig kan bli exakt) torde vara oberoende av hur riksgränser flyttades hit och dit. Tar man Europa som helhet blir frågan oväsentlig. Och att i länder som Polen och Tyskland+Österrike efter kriget bara fanns kvar några tiotusental individer av åtminstone 200.000 i Tyskland och några miljoner i Polen påverkas obetydligt av den politiska geografin. Och samma sak gäller alla andra grupper som nazisterna och deras allierade och underhuggare gav sig på.
Angående klagomålen på Mao tidigare torde den allmänna befolkningsutvecklingen och medellivslängdens fördubbling under hans tid indikera någonting också.
Skicka en kommentar