I ett tidigare inlägg spydda jag galla över bland annat nationalekonomer som inte kan förklara vad som händer (förrän det hänt) eftersom de sitter fast i sina fåniga små orealistiska neoklassiska modeller. Signaturen Under ytan (som inte verkar vara ”under isen”) ryckte ut till ridderligt försvar i en kommentar, och givetvis finns det brister i mitt resonemang. När man skäller på några få rader har nyanserna en tendens att försvinna, om man säger så. Tack vare Under ytan får jag chans att utveckla saken ytterligare något pinnhål, och jag inkallar hjälp från bildat håll, från doktor Karl Heinrich Marx. Här är några saker han hävdar:
- I ett klassamhälle är den härskande klassens idéer de dominerande idéerna (annars vore inte den härskande klassen härskande!).
- Ju mer utvecklat det kapitalistiska samhället blir, desto större blir tvånget att dölja dess dåliga sidor. Därmed förvandlas nationalekonomerna från hederliga sanningssökare till inhyrda flåbusar som skall försvara kapitalisternas intressen mot alla opposition.
Det där är fortfarande övergripande sammanfattningar av hur läget är, men de visar på det väsentliga tror jag. Ett sätt att "dölja" är att försöka skjuta vanliga textbeskrivningar av samhället åt sidan till förmån för alltmer komplicerade matematiska modeller som torde skrämma bort de flesta människor och knappast ge upphov till kritiska frågor. För hur kan man kritiskt granska något som är hart när omöjligt att förstå?
Här är en ekonom som får godkänt tror jag, John Maynard Keynes
Förutom det som jag kallade "det väsentliga" finns ju det ”oväsentliga” som Under ytan förtjänstfullt framhåller: alla de ekonomer som driver alternativ forskning, som för fram avvikande idéer och uppslag. Intressant nog verkar det som om avvikande ekonomer i Sverige ändå kan hitta en fristad – om de kan få jobb på något universitet i USA exempelvis. Men – och det här är viktigt för min syn på det hela – även om det finns folk som pekar åt annat håll än de usla modellerna så är det modellerna som gäller eftersom de tjänar den härskande klassens intressen.
Motståndsrörelser finns, men den är ännu inte stark nog för att vräka bort smörjan. Det kan bland annat bero av yrkesekonomernas position i samhället. De blir nog ofta instängda tillsammans med olämpligt sällskap. Som av en händelse kom lite relevanta siffror från Ekonomistasbloggen, där man refererar till …:
... s k alumni-enkäter om vad tidigare studenter nu jobbar med, hur snabbt de fick jobb och vad de tjänar. Här är några glimtar från enkäterna från universiteten i Uppsala, Stockholm och Lund:
Nationalekonomer får snabbt jobb. En klar majoritet (60-70%) av de nyexaminerade hade jobb inom tre månader och närmare 85-90% inom ett halvår.
Nationalekonomer får oftast jobb i privat sektor.... Andelarna ligger mellan 50% (SU), 62% (UU) och 80% (LU).
Ingångslönen varierar mellan 25.000 och 30.000 kr (UU och LU – på SU frågar man inte ens om lönen!).
Dessa villkor låter inte proletära direkt. Vilka begrepp har de här personerna om villkoren för s k ”vanligt folk”? Att hälften av nationalekonomerna i Stockholm inte hamnar i privat sektor beror väl på närheten av alla centrala förvaltningar och departement här i stan. Jag tycker att vetskapen om nybakade ekonomer utan större livserfarenhet som går vidare till befattningar där de kan få bestämma över viktiga saker borde ge upphov till vissa olustkänslor. Eller om de nu bara har att expediera vad cheferna säger åt dem att göra ...?
Knut Wicksell, svensk ekonom av världsklass ... och det var för länge sedan!
Man kan ju fundera ytterligare några steg: bör nationalekonomer som har privata anställningar ges samma vetenskapliga trovärdighet som forskare på högskolor? Bör forskare på högskolor ges samma trovärdighet som en helt fristående person som kan finansiera sin verksamhet helt själv och inte är beroende av lön eller anslag? - Jag är inte den första som funderat på hur en bankanställd ekonom samtidigt kan vara ett vetenskapligt orakel om samhällsekonomi utan att någon frågor vem som betalar personens orakelsvar! Är det forskaren eller bankmannen som vi har att göra med?
Modellerna är hopplösa. Är modellförvaltarna utom allt hopp? - Nja, det här är väl en något cynisk kommentar om mänsklighetens trohet till sina övertygelser, men jag misstänker att ett drastiskt regimskifte raskt kommer att övertyga modellförvaltarna om att de skall börja prata för helt andra modeller! (Kappvändare och vindflöjlar, för att uttrycka det annorlunda.)
6 kommentarer:
Intressant - som vanligt.
Men att Keynes skulle få godkänt? Det får han inte av Stefan Lindgren i senaste numret av Clarté (ska vara nr 2/2009 fast det står nr 3). Hans artikel har rubriken Kris,krig och ännu mera krig och är en polemik mot ett tidigare inlägg av Benny Andersson.
Själv håller jag på den store (nära två meter långe)J K Galbraith!
Nja, vem som får godkänt beror väl på betygsskala och skola antar jag. I Nationalekonomiska friskolan får alla MVG naturligtvis.
Lord Keynes var väl i alla fall bättre än många andra såskoppar, fastän hans General Theory kom först sju år efter att Depressionen hade börjat. Nästa gång kanske jag låter Schumpeter få en guldstjärna i kanten. Han är väl Keynes främste rival bland de stora ekonomerna under mellankrigstiden.
Och Galbraith är också intressant, exempelvis hans självbiografi och ett par andra böcker som jag läst för länge sedan. Tror hans son James också har sunda åsikter om ditt och datt inom ekonomin.
Här är ett lästips:
http://www.othercanon.org/ där ekonomer samsas som inte tror på det neoklassiska schemat.
Skillnaden mellan "the other canon" och neoklassikerna, "the standard canon" kan beskådas på listan på http://www.othercanon.org/papers/organisation.html
Som väl är reagerar man även inom mainstream mot neoklassicismens orealistiska antaganden. De senaste årens "pris till Nobels minne" har ju t.ex. oftast gått till kritiker av detta.
Fast det är ju inget som syns i i-ländernas ekonomiska politik. Det visar sig gå utmärkt att gynna kapitalister och höginkomsttagare utan skenteorier som legitimerar bedrägeriet.
Jo, jag har lite funderingar på att skriva något om ekonomgrupper utanför "huvudströmningen" exempelvis de som kallar sig icke-autistiska. Har för mig att James Galbraith (J K:s son) finns med i det sammanhanget. Tack för länktipsen, jag lägger dem på lager för framtida bruk.
Roligt att kunna bidra till ett så genomarbetat inlägg och efterföljande debatt. Känner mig nästan lite smickrad. Skriver ett litet svar på gehör..
Nationalekonomin används precis som alla andra vetenskaper selektivt i verkligheten. Precis som du påpekar är det de styrande som pekar ut vilka modeller och doktriner som ska gälla. Det skapar i sin tur ännu fler studenter som skriver eller forskar i samma anda. Ja-sägare helt enkelt. Men detta är som sagt inte unikt för nationalekonomin och det är inte heller dess fel. Att nationalekonomin som "vetenskap" så ofta tas gisslan beror nog snarare på att ekonomin är en så central del av allas vardag. Precis som religion används den (ofta förvanskad och anpassad) i helt politiska syften censurerad från obekväma bilagor och fotnötter. Det är också på detta sätt som de oftast används i förvaltningen. Man framställer ett beslutsunderlag med pros och cons, vilka sedan på ett lämpligt vis gallras efter beslutsfattarens behag. Jag har varit med om det många gånger och det är en av anledningarna till att jag behöver vara anonym.
På ett sätt är det tragiskt och på ett annat farligt men rent etiskt har jag valt att se på det som att jobbet är att framställa ett så rättvisande beslutsunderlag som möjligt. Det är sedan beslutsfattarens ansvar vad den väljer att blunda för. Oftast är denna person inte nationalekonom och även om den vore det så är det oftast inte dess uppdrag att vara vetenskapligt objektiv. Själv tror jag inte jag skulle vilja ha det ansvaret.
Tack för ytterligare kött på diskussionsbenet, "Ytan". Det blir väl så (kan jag säga som gammal privattjänsteman) att man försöker tala om för chefen hur läget är. Och hittar den skojaren ändå på något annat får man sitta i fikarummet tillsammans med de andra underhuggarna och snacka skit om chefen.
Det vi har varit inne på här kan ses som en diskussion inom ramen mer för vetenskapssociologi än nationalekonomi. Under vilka villkor arbetar yrkesekonomen? Varför finns dessa villkor och vem har satt upp reglerna - och varför?
Den som lagt fram så bra underlag som möjligt har i alla fall rent samvete vad än chefen hittar på. Det är ju chefen som har ansvaret (och betalt för att ta ansvaret - men om den gynnaren tar sitt ansvar är ju en annan historia!)
Att nationalekonomi inte är ensam i att sitta fast i regler och tankar som kan vara otidsenliga är helt rätt. Frågan är då bland annat om nationalekonomi skall räknas som "vetenskap" och falla under vetenskapliga regler. Den kan ju också ses som "moral science" och då tror jag andra överväganden också kan komma in. När jag gått lite mer på min kurs i filosofi kanska jag får en glasklar bild av hur det förhåller sig. Det gäller bara att förstå hur Edmund Husserl vill förklara saken ...
När tid och lust infinner sig tror jag frågor om nationalekonomi åter kommer upp på bloggen. Stay tune to this station!
Skicka en kommentar