Något att skratta åt?

Man skulle kunna skratta åt delar av det libyska eländet om det inte vore så att folk råkar illa ut. De där killarna som åker vägarna fram och åter och viftar med vapen i små bilar, och skjuter sig i foten ibland, skulle kunna platsa i en brittisk filmfars av gammalt gott märke. Hette han inte Terry-Thomas, den där engelske skådisen som gjorde sig så bra som överklasstönt av sista degenerationen? Nu antas det ju vara en internationell operation i Libyen, så hela det härligt gänget från toppfilmen Dessa fantastiska män i sina flygande maskiner, alla med fint återgivna nationella karaktärer inklusive Terry-Thomas, borde passa in i den nya filmkomedin Full sprätt i ökensanden! - Usch, nej, det här är inget att skratta åt. Folk dör!

Vilken tunna som är helt rätt att hoppa i är ofta svårt att säga i förväg (det är alltid lättare att vara efterklok) men det finns ju en känsla av att åtminstone delar av vänstern hoppat åt fel håll i det här fallet. Vad det gäller imperialister, gamla kolonialister, samt skumma självhärskare i Afrika och Asien kanske de med tanke på sina egna intressen hoppar mer rätt, men då kanske det inte är så rätt för vänstern? Med andra ord: när det här så här uppjagade situationer gäller det att försöka hålla huvudet någorlunda kallt, och försöka resonera utifrån tillgängliga fakta (i den mån man kan fastställa vad som är fakta). I det avseendet kan jag rekommendera Erik Svensson på Biology and Politics som skrivit flera inlägg om libyenkrisen och vänstern. Det senaste hittar man här.

Bland mystiska aspekter av den libyska omvälvningen är möjlig inblandning av al-Qaidafigurer. Å ena sidan är al-Qaida ingen organisation utan snarare en idé, å andra sidan finns det några som kallar sig al-Qaida i islamiska Maghreb (Nordafrika) och som har utfört en del otrevligheter. Om man tror på den här rapporten från Reuters så skulle dessa människors stora intresse i den libyska konflikten för tillfället vara att skaffa vapen exempelvis från plundrade arsenaler i Libyen och köra ner dem till länder söder om Libyen. I Algeriet har man knappt återhämtat sig efter det långa och fruktansvärt blodiga inbördeskriget och är väldigt oroade för det här (säger man i alla fall från myndighetshåll).

Man får tänka på att alla dessa påstående som ofta kommer från "anonyma underrättelsekällor" kan vara vad som helst från struntprat till propaganda, mediaspin eller rena fakta. Men om vi antar att de åtminstone har en viss grund så innebär NATO:s inblandning i Libyen att man direkt eller indirekt ger stöd till krafter som man påstår sig bekämpa å det bestämdaste. För "kriget mot terrorismen" är väl inte avslutat? De som tycker att det är kul att NATO hjälper islamister att beväpna sig skrattar väl. Övriga har nog lättare att hålla sig för skratt. Nej, vad det gäller NATO kan man nog säga att "med sådana vänner behöver man inga fiender".