 |
| Inte min maskin, jag hittade bilden på nätet, men så här såg det ut med väska och allt! |
Tänk när man hamrade förtvivlat på de tröga och sladdriga tangenterna (fast jag hade lärt mig skriva maskin "på riktigt" med alla tio fingrarna i gymnasiet - det har jag haft nytta av senare!), trasslade med papper och färgband, Tipp-X, karbonkopior och stenciler. Vet nutidens ungdom vad en stencil är och hur man vänder på ett färgband!?
Nåja, jag kanske inte är hundraprocentigt nostalgisk vad det gäller denna fas i tekniken får jag nog erkänna ... det var lite jobbigt när man råkade slinta med fingret och fastnade mellan ett par tangenter, eller skulle försöka korrigera ett skrivfel utan att det bara blev sudd och elände på papperet.
11 kommentarer:
Mmmm, söndertrasade nagelband. Uttorkade färgband när man väl får för sig att använda den.
Men jag trodde att pretentiösa författare alltid hade gamla mekaniska skrivmaskiner. Fast då skall det väl vara "vintage" så det är nog mer pengar i att restaurera gamla och reproduktioner.
En gång i tiden var det ultramoderna författare som lade undan penna och bläckhorn och i stället började hamra på tangenterna. Nu verkar det lite pretentiöst att hänga fast vid skrivmaskiner (hör du det, Guillou!). Tiden går. Själv trivs jag bäst med att skriva för hand i alla fall.
Nej, tacka vet jag den gamla goda tiden man ristade in sina tecken i sten.
Runor, det var grejor det. Och var man ur-finne kunde man väl dra till med ett runo-kväde också, i gamle Väinämöinens anda?
Jag satt och skrev på skrivmaskin i många år. Först hade jag en egen Adler, en stor och tung kontorsmaskin, manuell. Med tiden moderniserade jag mig och skaffade en elektrisk Olivetti, som jag älskade, och senare en elektrisk IBM med kula och raderband, också en mycket bra maskin.
Jag höll på att bli tokig när jag bytte till första datorn omkring 1990, fick uront i fingrarna och händerna för att tangenterna var så sladdriga och man fick anstränga sig att inte slå för hårt på dem i början. Det gick ju över med tiden dock. I början svor jag över datortangentbordet men idag saknar jag verkligen inte skrivmaskinen :-)
Tycker bara fortfarande att datorns tangentbordd är illa utformat, rent ergonomiskt, och att det borde ha sifferdelen på vänster sida (eller valfri sida) så att man slapp flytta högerarmen så långt för att nå musen. Det är ogenomtänkt.
Hemma hos mig har vi två skrivmaskiner kvar. Fast de står på vinden. Färgband är det dock värre med.
Färgband är nog den trånga sektorn för den som har en gammal maskin kvar.
Den där IBM-maskinen med kula var en kul variant, jag minns den när du påminner mig om den. Adler kanske vi skrev på i skolan: tung tysk kvalitet. Olivetti har jag också skrivit på. Men det blev ju krångligt när man lärt sig skriva utan att titta på tangentbordet och ÅÄÖ plötsligt bytte plats. Har aldrig riktigt kommit över det.
"Orden saftar sig i munnen,
sägner samlar sig och faller,
far som forsar över tungan,
tillrar mellan mina tänder."
Den nya översättningen av Kalevala från 1999, är nästan lika bra som originalet på finska...
Jag har läst Collinders översättning ("fjärde förbättrade upplagan" 1970) och det kanske har hänt en del sedan hans tid vad det gäller översättningar.
Vad kul blogginlägg! Jag fick min skrivmaskin omkring år 93/94 då jag var 8-9 år.
Det var en stor lycka för mig som älskar att skriva och jag det blev många berättelser som flög över tangenterna. Dator skaffade vi fyra år senare och då blev nog inte skrivmaskinen lika väl använd. Den hamnade så småningom på vinden och jag flyttade hemifrån. Den sparades och jag har nu skrivmaskinen hos mig igen!
Lät lillgrabben få låna den på kul men kommer själv använda den för lite pysslande på presentsnören. Måste bara få fatt i färgband, för de var nästan slut. Nostalgi på hög nivå, och då är jag bara 26..!
Sköt om sig!
Tack för kommentaren! - Ja, om det är något som definitivt slår ut de gamla hederliga skrivmaskinerna är det väl att det snart inte finns färgband att få tag på.
Skicka en kommentar