Vill du revolution eller vill revolutionen dig?

Det här är väl ett inlägg som på sin höjd intresserar den trängre kretsen av marxologer. Men någon måste ju skriva det, så det får bli jag, på förekommen anledning ...

Det var någon som trodde att jag inte vill ha revolution i Sverige eftersom jag inte vill ha inbördeskrig här. Egentligen är det en åsikt som inte bekymrar mig särskilt mycket eftersom anhängarna av inbördeskrig i detta land torde vara få (och förhoppningsvis illa beväpnade). Men låt oss gå tillbaka till det långa "supercitatet" från Marx som jag behandlat vid ett par tillfällen tidigare och som borde intressera större grupper av folk som kallar sig socialister. Och då uppstår frågan vem som vill ha vad? Är det jag som vill/inte vill ha revolution, eller är det i själva verket världen jag lever i som gör vad jag vill eller inte vill?

Vad Marx säger är att det är världen som vi lever i som styr vårt tänkande, inte tvärtom. Materien kommer före tanken. (Idén är inte alls konstig om man erkänner att Jorden skapades långt innan det fanns några människor.) Sedan kan tanken försöka påverka materien, men då är det en tanke som redan formats av den materiella världen. Världen stoppar in data i våra skallar, och där sker tankeprocesser som leder fram till nya idéer. Vi studerar och tänker på hur vi skall utnyttja naturen omkring oss och samhället vi lever i, och så gör vi det med varierande grad av framgång.

För att ta det där med samhällspåverkan: I samhällen som är splittrade i grupper med olika intressen kan sammanstötningarna ibland bli häftiga, särskilt när läget börjar bli revolutionärt och den härskande klassen känner sig hotad. Men att försöka reducera hela den enorma omvandlingen när ett samhällssystem kraschar och ersätts av ett annat till enbart våldsprocess är enkelspårigt. (Att jag i andra sammanhang yttrat mig positivt om exempelvis upproren i Indien beror av att jag inte tror att förhållandena i Sverige riktigt ser ut som i de värsta fattighålen i Indiens inland där överklassen redan bedriver ett sorts krig mot småfolket, och småfolket organiserar sig till väpnat försvar. Tror man att "one size fits all" är min ståndpunkt motsägande, tror man att lokala förhållanden är avgörande håller man kanske med mig.)

För det första så framgår det hos Marx att drivkraften till förändringarna kommer från den produktiva basen i samhället, förändringarna därnere kommer att framtvinga kamp och förändringar i hur samhället organiseras politiskt och kulturellt. Av Marx' citat kan man dra slutsatsen att kampen sker på många arenor, inte bara på slagfälten.

De som har äkta intresse av våld i en sådan situation är de som kommer att förlora på byte av system, alltså de delar av den gamla härskande klassen som inte har vett att byta position självmant. Samtidigt kommer våldet i det långa loppet att misslyckas om de ändrade förutsättningarna i samhället gör att den gamla makten inte längre klarar av att styra.

De grupper som däremot är i samklang med de ändrade förhållandena har föga intresse av våld. Vad de vill ha är en ordning i samhället som gör att det just fungerar bra enligt de förutsättningar som den produktiva basen skapar. De är de framåtskridande grupper som snabbast möjligt vill utnyttja det nya samhällets möjligheter.

För att återgå till inledningen: vad jag skulle vilja se är en serie kraftiga reformer, en storstädning i samhället, som till sin verkan faktiskt blir revolutionär. Illa fungerande gammalt skräp lyfts bort och ersätts av nya riktlinjer som släpper loss människors fantasi och skaparkraft för att ta oss igenom de närmsta årtiondenas kriser. De små eliternas makt sopas bort och ersätts av demokrati. Det löser man inte genom några hundra stenkastande ungdomar, eller något litet gäng med hemmagjorda bomber och glödande proklamationer - däremot om några miljoner människor tar ett millimeterkliv framåt så kommer den samlade verkan att bli enorm. Jag har en stark misstanke om att ett eftersträvansvärt systemskifte i den här delen av världen kommer att fördröjas om något "förtruppsparti" får för sig att starta folkkrig. Det första resultatet av ett sådant tilltag blir ju att hela den systemkritiska delen av samhället riskeras att slås ned. Småbus med vapen kan reaktionen leva och trivas med, demokratiska massrörelser är man räddare för. Vi ser ju redan alltmer totalitära tendenser.

Glasklart? - Nja, knappast, men tillåt mig att åter puffa för det här gamla inlägget på bloggen. Och jag lär få anledning att återkomma till "super-citatet" fler gånger.