Levande historia dör bit för bit

Det finns en underavdelning av historieämnet som kallas samtidshistoria eller nutidshistoria och förekommer på några högskolor i Sverige. Gränsen för vad som faller inom respektive utanför vad som räknas till dem är ungefär om det finns någon kvar som kan berätta. Om jag kan tala om att jag kliade mig på näsan för en minut sedan är det samtidshistoria. Det finns folk som kan berätta om vad de upplevde för femtio, sextio, sjuttio år sedan, men så glesnar det raskt ut och så är det slut. De berättande rösterna tystnar.

Nu är den siste kände veteranen från Första världskriget död, en 110-årig australier. Det bör väl finnas några åldringar som var små barn under detta krig och som ännu kan berätta om upplevelser då, men snart är de borta de också. Då är Första världskriget inte samtid längre.

Man kan fråga sig om den elektroniska världen på något sätt ändrar det här. Redan idag kan vi spara filmer och ljudupptagningar av hygglig kvalitet av nära och kära. Hur blir det framöver när gamla berättarglada släktingar kanske kan bevaras ännu bättre i något märkligt datorminne? Visserligen kan de väl inte ens då göra mer än att dra sina gamla favorithistorier, men kan de göra det i form av ett naturtroget hologram kommer det ju ändå att kännas levande - och då blir det ju levande och samtida igen!