Spridda funderingar en onsdagsförmiddag

Just när den där generationen verkligen skulle behövas håller den på att gå ur tiden ... jag tänker på hur man gör när det är knappt med tillgångar och man verkligen måste vara sparsam. Min mor som levde under större delen av 1900-talet och dog för nio år sedan tillhörde nog den sista generation som inte kastade bort en skjorta med sliten krage, utan sprättade loss och vände kragen och sydde fast den igen. Och så fick skjortan ett nytt liv. Hon hann med att göra några semesterresor till utrikes ort, vilket var stort för henne. En gång reste hon till Malta. Låset på resväskan gick sönder. Men någon på hotellet fick syn på det där och ordnade en provisorisk lagning som jag tror sedan höll i all evighet. Det var en anda som hon tyckte om och kände igen: inte bara slänga bort, utan reparera och använda så länge det går.

Generationen som lärde sig sparsamhet under de magra åren går ur tiden, kvar finns en omöjlig samling av människor som präglats av "rekordåren" och inte fattar att detta kan ta slut - att det håller på att ta slut, att tillväxt i all evighet är praktiskt omöjlig även om det är möjligt i teoretisk matematik. Eller är det sparsamma invandrare och framtidens barn man får se som framtidens hopp snarare än bortskämda medelålders och äldre? Min mor uppskattade de inrättningar som invandrare startar här i Sverige och där man kan få skor, väskor, kläder och annat lagade, i stället för att bara kasta bort och köpa nytt.

Är inte ekorrar också sparsamma?

En annan sak jag sett omnämnas på några ställen på senaste tiden (men glömt notera länkarna) är spekulationer om vad Kina tänker göra framöver. USA-knäppisarna och deras stövelslickare här hemma torde köra med att det finns ett "hot" från Kina, men vad är det då man gör för antaganden? Är det möjligen att Kinas ledare tänker ta USA:s plats som världsbuse? Alltså att det finns en utstakad väg som varje mäktig stat på uppgång måste följa, att kinesiska militärbaser och krigsföretag kommer att sprida sig som en pest över världen?

Alternativet är att kineserna inte gör det. Man gnetar vidare på sitt samhällsbygge, gör de utrikesaffärer som behövs, men tar inte över rollen som aggressiv supermakt. Man kommer inte att behandla världens befolkning som en samling kriminella som ständigt måste övervakas (principen om icke-inblandning i andra länders angelägenheter). Det räcker med att vara supermakt ändå, och låta USA sjunka ner i sin egen dypöl. En klyftig kines som studerar hur det militärindustriella komplexet i USA tillåts köra landet käpprakt åt helsicke måste ju dra slutsatsen att "nä, vi ska nog försöka göra de här sakerna på ett annat sätt". Det verkliga hotet här är nog att den som har en hammare ser alla problem som en spik, vilket betyder att USA som har en förvuxen krigsmakt ser alla problem som något som kräver militära aktioner. Ett USA på väg att kraschlanda är farligt.

Make mys, not war!

En sista fundering: den gamla sanningen att det är lättare att börja krig än att avsluta det ser vi åter i norra Afrika. Vad hände i Libyen? Det var en diktator som ibland var mot och ibland med "oss", men sedan var det en motståndsrörelse som vissa västmakter satsade stenhårt på men som i stor utsträckning visat sig vara en mediaploj. Det har gått dåligt för den trots politiskt stöd utifrån, trots att den fått NATO:s flygvapen som sitt eget flygvapen, trots allt större insats av marksoldater från NATO. Det man varit bra på har varit propaganda, och det borde vara en läxa, för det här är inte första gången som konstiga påståenden poppat upp i början av en konflikt men sedan visat sig vara osanna - men då har krisen rasat iväg så att de tidigare lögnerna är bortglömda. Nu kan det här kriget hålla på väldigt länge, och det libyska folket kommer att vara de som får betala priset för propagandamakarnas påthitt. Det spelar ingen roll vilken sida som vinner, folket kommer att förlora. Kriget får sin egen logik och målen kommer att skifta, bara dödandet fortsätter - är inte detta en logik vi känner igen från andra håll, som Irak och Afghanistan?

Den som vill läsa mera inlägg med kritik av libyenpolitiken bör ta en titt på ett par av mina bloggkollegor som skrivit en hel del, så växla förslagsvis över till Kerstin på Motvallsbloggen, eller till Björn på Third World. De skriver en massa annat intressant också, så det är bara att läsa på!