Näringslivet har ingen kultursyn skriver en vass penna i Svenskan. Ja, det kan nog stämma på sina håll.
Jag minns för många år sedan, när en sekreterare på Det Stora Företaget där jag arbetade berättade om tiden när hon jobbat med Stora Gubbar på höga nivåer - det gick aldrig att prata med dem om teater eller andra kulturhändelser vid lunchbordet, sådant flinade de bara åt. De stod ovanför sådant.
När jag försöker räkna lite bakåt så får jag det till att det förmodligen rörde sig om personer som gått i ingenjörsutbildning på fyrtio-femtiotalet. De kunde teknik och industridrift, men hur mycket visste de om kulturella rörelser i samhällena där deras produkter skulle säljas? Hur många av dem läste och funderade över tankarna som Marshall McLuhan förde fram tidigt under sextiotalet, när vi började se hur det mekaniska och elektromekaniska samhället fick ge alltmer plats för det elektroniska? Hur många insåg att förändringar i samhällets grundläggande tekniska nivå skulle slå igenom i form av radikalt annorlunda tänkande hos många människor, och därmed andra krav på företagen och deras produkter? - Förmodligen inte många. Och det gick ju naturligtvis inte i längden.
Men nu är väl den generationen bortpensionerad, och man kan fråga vilka nya som kommer in? Nya grupper av fackidioter (nu med ekonom-diplom, antar jag) eller faktiskt en del som klarar av att läsa både romaner, årsrapporter och kulturella strömningar i samhället? Eller åtminstone har vett att konsultera personer som klarar av detta?
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
8 kommentarer:
Vi kommer ihåg Facit. De var bara intresserade av fotbollslaget Åtvidaberg. Där stod ingen kultur högt i kurs. Så gick det som det gick när de trodde att mekaniska räknemaskiner var framtiden samtidigt som miniräknarna gjorde sitt intåg.
Ja, nu står vi "med Facit/facit i hand" om man nu skall vitsa till det om en så tråkig historia ...
Sture Linnér (1917-2010) doktorerade i grekiska 1943, tillbringade sedan resten av krigsåren i Grekland innan han återvände till Sverige och arbetade småningom på SAF under 1950-talet. Hans omdöme om många av direktörerna, den gamle Marcus Wallenberg et consortes var att de var väldigt snäva i sin syn och närmast skröt om att de bara läste balansräkningsrapporter. Han lämnade senare SAF och arbetade bl.a. inom FN.
En annan jag kommer att tänka på som intellektuell inom SAF är Anders Wijkman som arbetade där till början av 1970-talet. Han lämnade organisationen och har sedan dess bl.a. arbetat med miljöfrågor oc dragit slutsatser om exponentiell tillväxt som SAF/SN inte vill höra.
Historiskt har det funnits djupt bildade människor inom SAF men frågan är om de inte försvann någonstans kring 1968-upproren.
Månne klagomålen om att "den bildade borgaren" har försvunnit är berättigade? Finns det något som kan kallas "borgerligt kulturbärande skikt" numera? Om så inte är fallet finns kanske ett stort hål att fylla ut.
Jag ser iofs på kulturbevarande som smygkonservatism. Kulturbevarande rangordnar kultur då man inte kan skydda alla från tidens tand.
Problemet med fantasilösa fackidioter finns än idag och universiteten spottar ur sig kopior efter kopior. Men 70-talisterna har tvingats att plugga, så bland dem finns det många som inte är skurna i samma form.
Men vår generations kulturer har kanske inte nått kulturstatus än. Desutom kommer kanske vi ha en annan attityd till kulturbevarande då kulturbevararna hetsade emot och ansträngde sig för att kväva våra kulturer. Så kultursynen är kanske att kulturen får klara sig själv, det fick vår göra...
Klart att det finns konservatism om man talar om kulturbevarande - man bevarar det som är värt att ha kvar och föra vidare. Sedan finns ju kulturutveckling också, och bevarande och utveckling får samsas på samma arena, hjälpas åt ibland och kämpa med varandra ibland.
"En armé utan kultur är en tjockskallig armé" som Mao skrev, och det verkar som om Kapitalets armé idag inte har mycket tänkande under pannbenet.
Det tänkande som sponsras från det hållet har ju som fundament att allt kan omsättas i kronor och öre och således är fullständigt utbytbart. Och "kultur" utgår från motsatsen, nämligen att det finns skillnadeer i kvalitet (obs att kvalitet inte i sig innebär någon rangordning, bara att det är olika). Så det är kanske inte så konstigt att kapitalisterna numera är kulturfientliga. Föreställningen om kultur underminerar ju deras verksamhet.
En gång i tiden fanns det rika gynnare - mecenater, som gamle Maecenas själv - som höll sig i bakgrunden och med egna pengar stödde begåvade personer som de tyckte var förtjänta av det. Idag är det sponsring, och då ligger det inte långt borta att sponsorn blir viktigare än det som sponsras. Under kapitalismen blir allt som kan förvandlas till varor också varor. Dessutom vill sponsrarna att deras insatser skall vara avdragsgilla marknadsföringskostnader, vilket innebär att de kan strunta i alla konstnärliga aspekter och bara se hur projektet kan fungera kommersiellt. Och med kommersialiseringen kommer fegheten in - man satsar ogärna på något nytt. Dessutom: i och med att sponsring antas ersätta offentligt skattefinansierat stöd, samtidigt som den är avdragsgill, bidrar det hela ytterligare till urholkning av samhällsfunktioner. Om Ericsson lägger pengar på en segelbåt eller en golfturnering kanske det får uppvägas av indragna extrabullar och fika-påtår på några äldreboenden?
Skicka en kommentar