Ach, den där Croner är visst inget Dummkopf!
Jag visste vad det var för sorts folk som var potentiella nationalsocialister ... Man hörde det i rösten, i sättet att argumentera, att välja uttryck, i försöken att tränga sig på och fram, i den frånstötande blandningen av smicker och hänsynslöshet, i den med ansträngning överkompenserade osäkerheten i uppträdandet - man nästan "luktade" sadisten, kanske innan mannen själv begrep vart han var på väg. Jag har träffat några sådana typer inom alla politiska läger i Sverige. Det finns ingen som helst likhet mellan dem ifråga om social status men en förbluffande identitet ifråga om den personliga situationen: de var eller kände sig tillbakasatta, hejdade i sin karriär, hindrade att göra sig gällande - och jag misstänker att den "orättvisa" behandling de enligt egen åsikt var utsatta för berodde på dem själva. Därför var de beredda att med vilka medel som helst avlägsna dem som stod i vägen för dem, i värsta fall med våld, om omständigheterna medgav det.
Citatet är från boken Ett liv i vår tid, sociologen Fritz Croners självbiografi från 1966, sidan 218-219. Det är en spännande bok, ett stycke dramatiskt 1900-tal som man får ta del av.
Croner var från en judisk familj, fanns längst bort på östfronten under Första världskriget, blev senare chef inom det tyska arbetsledarförbundet. Så kom nazisternas maktövertagande, Croner flydde till Sverige och var med om att dra igång den sociologiska forskningen om tjänstemän. Jag hade nytta av hans böcker när jag skrev uppsatser om svensk tjänstemannahistoria.
Det kanske finns andra sätt att betrakta den typ av människor som dras till nazismen. Och man kanske kan ta bort etiketten och bara se människotypen som sådan: som Croner skrev så mötte han den inom alla politiska läger. Det är helt enkelt en farlig och destruktiv människa.
Jag undrar om inte vår gamle bekant Nietzsche skulle ha känt igen denna ruskiga figur och klämt dit sin egen etikett: ressentiment. Ett franskt uttryck som betyder avsky, avundsjuka, hat.
Nietzsche såg sådana människor som farliga för sig själva och andra. De kan vända sitt misslyckande i livet mot sig själva, eller de kan bli verkligt farliga som religionsstiftare och försöka ta makten över andra. Man kanske kan lägga till vissa politiska ledare som farliga. De spelar på människors rädsla och korttänkthet för att själva surfa upp till makten.
Om vi skall kunna befria oss från det elände av hat och skuldkänslor och annat giftigt tankegod som trycker ned oss måste vi befria oss från ressentimentet. Lyckas vi med det kan vi börja närma oss idealet: Övermänniskan.
Övermänniskan är ingen Nazi-Übermensch. Nazismen fanns inte på Nietzsches tid, däremot fanns antisemiter - och dem kallade han missfoster. Övermänniskan är svår att få grepp på, men det verkar handla om en människa som just gjort sig av med allt det som gör oss andligt förkrympta, hatet, avundsjukan, mindrevärdeskomplexet. En andligt fri människa alltså, som Nietzsche visionerade om när han vandrade i den höga friska alpluften.
5 kommentarer:
Jag är inte för monokultur ens inom mig själv. Kan vara kul att vara en övermänniska ett tag kanske. Men inre renhet verkar skapa krav på yttre renhet och det är aldrig bra. Jag strävar emot inre kaos, kanske man skulle säga. :) Eller kortare, rock n roll. :)
Det verkar lite väl jobbigt att vara
Übermensch enligt gamle FN:s modell.
Om man aldrig gör fel, hur vet man då att man gör rätt? Att göra rätt, är inte det att begränsa sina upplevelser? FN vill att vi gör oss av med vad jag antar är egenskaper som han värderat som mindre värda. Ett mindervärdeskomplex kan vara en mäktig drivkraft medan ett gott självförtroende kan leda till liknöjdhet. Vad gäller hat får jag väl citera Doktor Kosmos "om inte min farfar hatat statarsystemet så hade du plockat potatis åt greve von Röv, istället för att spela i ditt lilla skitband!". Saker blir vad man gör dem till och du vet inte att du gör rätt om du aldrig gör fel. Min filosofi som står i motsats till en strävan efter någon sorts inre renhet.
Croners beskrivning sätter ord på den där magkänslan man får när man talar med folk ibland. Men man skall inte dra för stora växlar på det, det insmickrande sättet, det omsorgsfulla valet av formuleringar, probeandet för att se om det som skall sägas kan tänkas hamna i god jord. Det är inte tillräckligt för att placera någon i fack. Trodde min morbror skulle ge luft åt rasistska tankar en gång, visade sig att han skulle berätta för mig att han röstat på V, han kom ut som kommunist till mig, släktens enda kommunist. Han gav luft åt åsikter som var tabu i hans sociala sfär, han hade varit sosse lika länge som han fått rösta, att rösta på kommunisterna, hade 10 år tidigare varit helt otänkbart, tabu. Så man bör vänta på vad folk faktiskt säger innan man dömer dem, men visst ger folk ifrån sig vibbar som de kanske inte ens själva är medvetna om.
Själv har jag oerhört lätt för att avgöra om en person är troende kristen eller ej. En livsnödvändig förmåga när man bodde i jönköping, men en viktigare förmåga var att få troende kristna att tro du var troende kristen. Det är det verkliga tricket, när betyg, arbete och mängder med andra saker låg i troende kristnas händer, då måste man kunna koden.
Jag är inte övertygad om att avundsjuka är destruktivt - snarare ser jag det som en biologiskt utvecklad reaktion mot att vissa peroner snor àt sig för mycket. Och därmed en evolutionärt värdefull egenskap, ägnad att stärka samarbetet inom gruppen.
Men, förstàs, allt kan gà till överdrift.
Martin & Jan: det gäller nog att försöka balansera känslorna (vare sig de är positiva eller negativa). Man kan ogilla orättvisor eller dåligt uppträdande, det är en sak och de känslorna gör att vi primater kan hålla samman i våra grupper, men när ogillande av orättvisa förvandlas till avundsjuka som kanske inte ens är sakligt grundad, eller när man slungas ut i obalanserat hat av en annans verkliga eller inbillade fel - då har man halkat över till fel sida. Då får vi negativa känslor av en typ som Nietzsche var ute efter, och vi riskerar att bli dominerade av små fula själar som odlar dessa känslor till sin egen fördel och för att få makt över oss.
Skicka en kommentar