Men nu kommer de falska risktagarnas beteende under eld från alltfler håll, det är inte populärt att behandla gamlingar illa även om det sker i privatiserad regi. Jan Guillou drämmer till i Aftonlövet och hävdar självklarheten att riskkapitalisterna blir ännu rikare när välfärden raseras. Det är klart, de tillåts ju lägga beslag på medel som annars kunde ha stannat där de var och bidragit till bättre verksamheter.
Cervenka i Svenskan slår knappast in några dörrar när han skriver ner flockmentaliteten på aktiemarknaden. Men vad är det för alternativ han har? - Att gå tillbaka till det som är gammalt, fornt och säkert, så uppfattar jag det. Detta är gott och väl, men spekulationskapitalismen är ju en utväxt ur just den produktiva men lik förbaskat kapitalistiska kärnan. Kan vi verkligen tro på ett system med snälla och hyggliga och samhällsinriktade kapitalister, dessutom ett system som inte tid efter annan slår runt och måste ha stöd på grund av sina inneboende motsättningar? Spekulation och kriser är ju faktiskt en komponent i systemet, och den inbyggda ojämlikheten gör samhälle och människor sjuka!
Det är klart att man kan reglera marknaderna på olika sätt. Marknader är ju alltid reglerade, så det borde i själva verket vara en icke-fråga. Fråga istället om reglerna räcker och vilka krafter som skall se till att denna marknad inte grips av återkommande vansinnesutbrott. Det behövs en stark motrörelse, vilket påpekas i ett kort stycke av Jan Wiklund: Vi behöver institutioner. Han skriver:
Medan vanligt fotfolk för hundra år sen kunde skapa institutioner som fackföreningar, konsumföreningar, hyresgästföreningar – och ABF – tycks vi idag inte i stånd till stort mer än att anpassa oss till statens och kapitalets institutioner och i övrigt skapa efemära ”nätverk” som försvinner så fort de handlingar som bär upp dem har dött ut.
När det har gått utför med folkrörelserna lämnas staten och kapitalet ensamma på scenen. Det som händer nu, som det ser ut, är att de två dels smälter samman, dels att kapitalets behov blir alltmer dominerande för vad staten tar sig för. För att slå tillbaka behövs de fristående institutionerna, folkliga och beredda att arbeta långsiktigt och uthålligt.
De falska risktagarna och deras politiska ombud borde få uppleva att de har traskat ut i ett veritabelt minfält av risker!
9 kommentarer:
Det behövs mer än institutioner för att klara det här. Men visst, institutioner och starka mobiliseringar går hand i hand.
Spekulationsperioder är inget ovanligt i kapitalismens historia, tvärtom. Det förefaller som om varje lyckosam produktionsperiod så småningom resulterar i en överproduktionskris som gör det omöjligt att profitera på annat än spekulation. Problemet är att tidigare spekulationsperioder har triggat motstånd - spekulationsperioden 1770-1790 triggade de franska och amerikanska revolutionerna, spekulationsperioden 1830-1850 triggade chartismen och revolutionerna 1848, spekulationsperioden 1875-1995 triggade välorganiserade arbetarrörelser och nationella rörelser, och spekulationsperioden 1920-1940 triggade samma krafter en gång till. Dessa motstånd tvingade överheten att bete sig anständigt för att inte kastas ut från makten, och så fick vi en produktionsperiod igen.
Problemet är att detta motstånd idag är svagt. Spekulationsperioden som har varat sen 1975 triggade något som kallas "den globala rättviserörelsen" men eftersom dess bas består av sluminvånare och småbönder är den rätt maktlös i vår del av världen.
Och något annat finns inte.
Vad händer när man säljer ut den gemensamma egendommarna på rea och ger garanterade vinster till köparen? Rent kapitalistiskt vad är det som händer? Jo, innovationer, nya affärsidéer kan aldrig aldrig konkurrera med dessa klipp, de kan inte ge garanterade vinster för all framtid, det kan bara staten. Så borgarnas politik och även sossarnas har resulterat i att riskkapitalets krav på avkastning ökar till orimlighet, det finns avsevärt mycket mindre kapital till tillväxt och arbetsskapande verksamhet. (Riskkapital som köper offentlig service skapar inga nya jobb, det skapar inte tillväxt. När staten säljer så stjäl staten kapital från annan verksamhet i samhället.)
Tänk att marknadsliberalism kan vara så oerhört giftigt för marknaden.
Jan, under tidigare spekulationsepoker har det funnits expansionsutrymme, eliterna har kunnat dra efter andan och komma tillbaka, och kanske fixa så att gemene man mår någorlunda bra. Men om vi tänker oss att Ragnarök närmar sig, då finns det inget manöverutrymme för eliten medan underklassen faktiskt tvingas ta ställning till frågan: "Vågar vi ta språnget ut i det okända!?" Inte undra på att det råder tvekan!
Martin, intressanta observationer där, undrar om jag skall lyfta upp dem i en egen post för att ge mer uppmärksamhet!
Jan,
är inte spekulation egentligen de besuttnas interna strid? Spekulation handlar om att omfördela kapital mellan kapitalägare. Medan produktion handlar om att extrahera kapital ur arbetare. Jag ser spekulation som kapitalisternas maktkamp, produktivitetsstegringen under 1900-talet skapade så många nya kapitalister att maktkampen nu kommer dra ut längre i tiden. Det råder en labil borgfred medans de lägre kapitalisterna utplånas, daytradeare och vad det nu är idag.
Men när det sedan bara är de stora kapitalisterna kvar som alla försöker skapa pengar genom omfördelning så är en större konflikt dem emellan oundviklig, är det kan hända dessa strider som skapar möjligheten för andra krafter att vi inflytande? Spekulationens splittrande effekt på kapitalet?
Björn,
så vitt jag sett är det bara jag som talat om detta, även om vissa debattörer tangerat ämnet. Kan bero på att jag står mycket nära frågan som kämpat med innovation och riskkapital-äskande i 3 års tid. Men helt klart märks det bland oss som försöker få riskkapital och förhandlar med dessa gynnare, vi kan inte konkurrera med de affärer staten gör, vi kan inte garantera vinster, vi har inte värdefulla anläggningstillgångar och sådana restvärden i vår verksamhet ,förväntningarna från riskkapital skruvas upp, de blir bortskämda helt enkelt.
Martin: inte är det bara internt inte, de plundrar ju oss andra också.
I vissa avseenden är naturligtvis konkurrens alltid de besuttnas interna strid. Men kruxet är att de har lärt sig att strida och hålla samman, något vi tyvärr inte har lärt oss.
Jan,
givetvis kommer allt välstånd ur arbetet och för hela systemet så blir det alltid arbetare emot kapital. Men ser man på delsystem så är börsen en plats där pengar som extraherats ur arbete sedan omfördelas. Arbetarna deltar inte där då pengarna redan extraherats från dem innan de hamnat på börsen. Därför menar jag att spekulation som subsystem enbart är kapitalägares inre strid. En strid som hela tiden eliminerar kapitalister, tills kvar är stora aktörer som till slut måste släppa borgfreden och gå "head to head", är det inte den situationen som skapar möjligheten för arbetare och folkrörelser?
Sammanhållningen är av typen fiendens fiende, sådana allianser spricker alltid till slut, de är designade för att spricka.
Vet inte om jag skall störa debatten, men här är en synpunkt från min hörna: likaväl som två arbetare som konkurrerar om ett jobb är arbetare så är två kapitalister som konkurrerar om ett kapital kapitalister. Sedan kan diverse andra förhållanden påverka hur man ser på konkurrenterna, men detta upphäver i sig inte konkurrensen.
Björn,
ja, kapitalism är samma sak som "Total war", satt i system. Men det är kanske lite väl reduktionistiskt?
Martin: Men samtidigt hamnar ju alltmer pengar på börsen också - eller på annat vis hos de 0,1% rikaste. De måste ju komma nånstans ifrån.
Skicka en kommentar