När verkligheten blir lätt att kopiera blir det svårt för kapitalet

Här är ett intressant klipp från Svenskans Wallstreet-blogg, angående det IT-baserade rabattkupongföretaget Groupon var aktiekurs nu störtdyker:

Problemet med Groupon är just att deras verksamhet är så enkel att kopiera. Det är numera omöjligt att försöka hålla reda på exakt hur många hundratals kopior det finns som försöker tjäna pengar på användarnas hunger efter reapriser. Klart är däremot att flera företag som gett sig an metoden under den senaste tiden har gått i graven.

Man skulle ju kunna se det här som problem bara för ett företag, men är man lagd åt det hållet går det att generalisera ut till större delar av ekonomin och fundera över framtiden. Lennart på bloggen Det progressiva USA skriver ofta om den fantastiska utvecklingen vi nu ser, med ungdomliga snillen som med små resurser, men med datakunskaper och uppslag, som raskt utvecklar nya tillämpningar av tekniken. Det behövs inte jätteresurser längre för att hitta på åtminstone något som fungerar och som kan bli en affärsidé.

Men det är uppenbart att massanstormningen av förhoppningsfulla nyföretagarmiljardärer kan slå om till sin motsats. Visserligen kan mängden idéer vara obegränsad, men mängden verkliga nytänkanden är det inte. I allmänhet är det nog så att man kopierar en existerande konstruktion och gör några smärre ändringar som inte har någon större betydelse. Kort sagt: man kan misstänka att det sprutar ut nykonstruktioner och underlag för nya affärsidéer för något som redan existerar fast i annan förpackning. Det underlättas givetvis av att det finns en massa gratis programvara att använda numera. I och med att tröskeln för att ta sig in i branschen sänks höjs å andra sidan tröskeln för att komma åt de stora vinsterna. (Man behöver inte gå längre än till den neoklassiska nationalekonomin för att se det sammanhanget.) Liknande förhållande finns faktiskt i hårdvarubranscher med massproduktion också, där skal och varumärke skiljer sig åt men innehållet är i stort sett samma.

Hur resonerar vi vidare från det här? Tar det från det mest grundläggande, förslagsvis. Vad kan man inte plocka bort ur ekonomin utan att den försvinner? - Enkelt svar: människan. Det är människan som är ekonomins grundval, med sina behov, önskningar, förmågor och kunskaper. På den grunden byggs våra samhällen och alla dess institutioner. När resursfördelningen blir ojämn inom större grupper blir det gruppindelningar där resurskontroll och makt hänger ihop. Toppen av den 10.000-12.000 år långa kedjan av samhällen med hierarkier är kapitalismen. Kapitalismen är ytterligare ett system i raden som inte kan existera utan ojämlikhet. Den förutsätter som tidigare kontroll över resurser. Men: När verkligheten blir lätt att kopiera blir det svårt för kapitalet. Därav den upprörda debatten om fildelning.

Vissa företag gör ju grovt med pengar, inget snack om saken. Är man stor och insutten och inte gör bort sig alltför mycket så går det att plocka ut rejäla vinster som sedan skyfflas vidare, ofta till den ökända "en-procenten". Det går att från ovan roat se ner på alla småskuttar som desperat jagar efter en plats i solen, som oftast misslyckas, men som ibland kan tjäna som en billig reserv av "konsulter" att hyra in på förmodligen för storbolaget goda villkor. Dock - hotet finns där att även storbolag kan drabbas om basen de står på vittrar sönder, exempelvis tidigare storfräsare inom telekom-branschen.

(Man kanske bör tillägga, även om det är en överraskning för många inom IT-branschen, att de flesta människor i arbete inte arbetar där. Det finns exempelvis även i en stad som Stockholm horder av så kallade arbetare som man stöter på nästan överallt, bara man vill se dem!)

Sitter man på reala resurser är läget annorlunda. Jag brukar ta ett paket knäckebröd som exempel, men det kan vara råvaru- eller energiresurser, alltså materiella förutsättningar för vår existens. Har man en järngruva går den inte att kopiera så att man i morgon har tio stycken, däremot går den att tömma på malm och under tiden pressa ut allt större vinster från järnkonsumenterna. Och här syns en intressant motsättning mellan mjukvara/kunskaper som är gränslös, och all hårdvara vi behöver för att kunna leva vidare som biologiska kunskapsmaskiner och som delvis är ändlig, delvis kräver stora insatser för att förnya. Om man vill uttrycka det extremt: kunskaper håller på att bli gratis, materiella resurser omöjliga att betala ... om de ligger i händerna på organisationer som vill ta ut maximal vinst.

Det är klart att kunskaper kommer att fortsätta att ha en kostnad, och den som vill sälja kan inte fullständigt prisa ut sig (en erfarenhet som bostadsrättsmatadorer numera gör i Stockholm), men situationen verkar ändå på sikt ohållbar. Åtminstone om man inte vill ha den berömda "en-procenten" skall bli "nittionio-procenten" vad det gäller att kontrollera samhällets resurser och därmed i princip provocera fram ett sammanbrott. Detta kan naturligtvis driva fram revolutioner som ställer saken rätt, men vem kan i förväg garantera att de lyckas mot fullständigt desperata och insuttna resursbevakare?

För att rädda situationen på sikt verkar det rimligt att se till att kunskaper hålls billiga och sprids, medan resurserna i övrigt fördelas jämlikt och några årtusendens klassamhällen förpassas till historien. Demokratisk kontroll över resurserna kanske blir den sista stora frihetsreformen. Antingen det, eller kaos och sönderfall. Den mänskliga rasen kommer nog inte att få så många chanser att välja rätt väg längre. Jag skrev om människan (det låter ju högtidligt!) som grunden. Men vi är inte självklara. Om vi misslyckas finns härdigare organismer som kan ta över. Bakterierna var här före oss, och även om de inte utför några kulturella stordåd i stil med Mozart eller Jokkmokks-Jocke kommer de att finnas här när vi är borta. Vi kan ju då åtminstone få försvinna på ett värdigare sätt än genom en fullständig kulturkrasch?