... en restprodukt av tidigare folkrörelsevågor, den s.k. “vänstern”, [har] behållit en form av hegemoni bland dem som vill se en annan utveckling än den som de styrande står för.
Min ståndpunkt är att denna hegemoni är skadlig och bidrar till att svaret på systemets kris är så svagt som det är. “Vänstern” har degenererat och kan inte längre peka ut en trovärdig kurs. Istället står den ivägen för andra att peka ut en sådan kurs. I “vänsterns” kölvatten finns massor av duktigt och intelligent folk som skulle göra större nytta om inte restprodukten låg där och förvirrade vårt strategiska tänkande med sina – jag vill inte säga gamla floskler, för en gång i tiden var vänstern trovärdig och ganska bra. Jag skulle nästan vilja säga frånvaro av rimliga handlingsalternativ över huvud taget.
Vilka som ingår i denna "vänster" anges inte uttryckligen. Men misstanken om en självupptagen medelklass där som egentligen inte vill ha förändring pekar rätt mycket på Vänsterpartiet och "vänstern" inom socialdemokraterna (S-högern får betraktas som öppet nyliberal och bortom det här resonemanget, antar jag.) Övriga grupper kan ju inte sägas ha så mycket inflytande på kampen, åtminstone inte i Sverige.
Resultatet blir i alla fall att motståndet mot krisen på de flesta håll är dåligt utvecklad. - En fundering från mig som är ekonomisk och sparsam: bör barnet kastas ut med badvattnet? Möjligen kan Jans kritik begränsas till att "vänstern" förvirrar med en massa tankegods som är kass, men det finns ju befintliga organisationer också - vore det inte mest ekonomiskt att försöka få in andra tankar som bättre kan tjäna de syften organisationerna ursprungligen hade? Med andra ord att gjuta nytt vin i gamla läglar! (Det är klart, detta lär kräva uppslitande strider och hårda utrensningar av vilt skrikande och slående folkrörelseidkare, men lite spånor får väl flyga när man hyvlar ...)
 |
| Gör "vänstern" att vi måste gå ensamma i mörker och förvirring? |
Jans artikel sprintar med nästan Jan Myrdalsk spänst fram och åter mellan århundradena, men om man försöker vaska fram en grundläggande tanke så verkar den ändå vara en bred folklig politisk samling mot nyliberalismen, utan hämmande organisationsegoism, och som på sin fana har ordet "Jämlikhet" med stora bokstäver. Eller som den samlande parollen är i romanen 2017 som jag skrev om här: "Alla människors lika värde".
Jan länkar också till den här utmärkta artikeln som går in närmre på den fackliga kampens möjligheter när olika viljor och "vänstrar" är inblandade.
10 kommentarer:
Förlåt om måltavlan är lite otydlig. Läser man Frances' artikel (som du så förtjänstfullt också länkar till) parallellt torde det framgå bättre. Alltså: jag syftar på dom som uppfyller kraven i punkterna, och lägger huvudvikten i att vårda eller bygga ett "parti", som de ser som huvudkraften i samhällsförändringen, via att utveckla "den korrekta analysen".
Nästa artikel, hoppas jag, ska bli mer positiv och utveckla punkt 12 bättre. Alltså: vad föreställer jag mig som ett bättre alternativ? Du har hyggligt rätt i din förmodan, men jag är skeptisk till att behålla de organisationer som finns idag. Organisationer har tänke- och handlingssätt som sitter i väggarna.
Tradition förpliktar, heter det ju. Jag har aldrig varit med i ett vänsterparti. För när mitt uppvaknande kom och jag tittade på de olika organisationerna vi har i Sverige, då upptäckte jag något märkligt. Allihop hade uppstått genom splittring, de var organisationer som tagit sin hela existens ur oenighet. Deras skarpaste gränsdragningar var emot de som var närmast, de otydligaste gränserna skulle belysas starkast. Jag kunde därför aldrig välja, jag kunde inte engegera mig i dessa organisationer, kunde inte delta i knappologiska strider i jakt på en för organisationen narcissistisk småseger.
En historia Slavog Cicek brukar dra:
En kvinna och en man går längs vägen. En av Tsarens män kommer ridande, han stannar och säger att han skall ha kvinnan. Han är beväpnad och mannen skulle vara chanslös om han försökte stoppa angriparen. Tsarens man ger sig i färd med att våldta kvinnan, då hör han ett fnitter bakom sig, när han tittar står maken och visslar, varpå han fortsätter sin våldtäkt. Ett par gånger hörs fnitter ifrån kvinnans make. När Tsarens man ridit därifrån säger makenförnöjt till sin våldtagna kvinna: Jag fick vår hämnd, när han inte tittade smetade jag lera på hans pung så han är helt smutsig!
Den lilla narcissistiska segern är viktigare än huvudmålet och det är så jag upplevt de svenska vänsterorganisationerna.
Martin, du missade alltså möjligheten att skälla dina motståndare för att vara "revisionistiska avvikare" (det gjorde jag också, men det är väl ingen idé att gråta över spilld mjölk).
Jag rörde mig bland medelklassen, mina strider bestod i att försöka ta konservatism och nyliberalism ur mina vänner. Du vet, fronten... (Fronten från mitt perspektiv, man verkar där man står.)
"In the rear with the gear", där kan man tryggt vara "monday morning quaterback".
Min poäng är inte att dagens svenska vänster är en särskilt degenererad sort och skulle kunna vara så mycket bättre. Den är att organisationsformen som sådan är ineffektiv - det är ineffektivt att bygga från ideologiska markeringar, mer effektivt att bygga från materiella intressen.
Som Frances beskriver i sin artikel har vänsterns roll i arbetarrörelsen mest varit att ställa sig i vägen för den - "titta här är vi och våra fina formler och teorier" - medan de verkliga arbetarna har skakat på huvet och undrat vad det där är för konstiga typer.
Mina egna erfarenheter är från miljörörelsen (Jordens Vänner). Vi har på det hela taget varit ganska framgångsrika med att hålla i sammanhanget ovidkommande teorier kort, vara pragmatiska och bygga på egna erfarenheter. Och eftersom vi har hållit stenhårt på det har även vänsterister kunnat göra stor nytta där.
Följaktligen rekommenderar jag den hållningen. Jag har absolut inget emot klassanalyser, antikapitalism och gud vet vad - men som sagt, organisationer som byggs kring ideologi och inte kring materiella intressen är i stort sett värdelösa.
Klassanalyser är viktiga. Det gäller ju att veta var man har folk.
Samtidigt tror jag mig förstå problemet med partier med en struktur gentemot rörelser med en annan. Men det är ju partier som skakar fram de långsiktiga strukturerna som gör att vi har en fungerande politisk överbyggnad som är mer heltäckande än vad specialinriktade rörelser kan vara. En miljörörelse sysslar med miljö, ett parti kan också göra det men också försöka få det att passa ihop med hundra andra frågor.
En distinktion till: det behövs parlamentariska församlingar av något slag för att förmedla mellan folk och stat, och dessa delar automatiskt upp sig på partier. Och inget fel i det.
Men de grupperingar jag främst vänder mig mot definierar sig inte så. De definierar sig utifrån "den rätta analysen". Utifrån ideologi, inte utifrån intresse. Det är att sätta verkligheten upp och ner, eller att spänna kärran för hästen.
PS. I första hand syftar jag förstås på den subkultur som definierar sig själv som "vänstern", oavsett vilka organisationer de manifesterar sig i.
Där har jag en allmän känsla av att om någon definierade sig så, säg 1930, så definierade han eller hon sig i första hand som arbetarrörelse. Så är det inte idag. Då var det en social tillhörighet som var viktigast, idag en kulturell. Det kanske är en orsak till att dom var effektivare 1930?
Eller om man anknyter till Manifestet där Marx skrev att kommunisterna inte var någon särskild grupp i förhållande till andra grupper, bara att man hade lite bättre förståelse för vad som hände? Då är man ju på sätt och vis avant-garde utan att utropa sig till det.
Exakt.
Skicka en kommentar