Det där med konjunkturuppgångar som inte medför så många nya jobb - eller att jobb som förlorats under gången kris inte återuppstår - har man hört om sedan nittiotalet åtminstone. Jobless recovery. Nu verkar det vara så dags igen enligt en artikel som man dessvärre bara kan se början av: företagen i USA uppgraderar sin maskinvara men anställer inte. Arbetslösheten biter sig fast.
Sett över tiden är det inte så konstigt. Jämför en fabrik där man monterar elektroniska komponenter på mönsterkort, säg 1970 och år 2000. 1970 sitter människor i långa rader i fabrikshallarna och handlöder fast komponenterna på mönsterkorten. År 2000 är det en ensam person som laddar in all behövlig material i en lång maskin som sedan gör jobbet på egen hand med bara lite mänsklig övervakning. Jag undrar om det idag ens skulle vara möjligt att handarbeta på det sätt man gjorde 1970, med tanke på att elektroniken är så annorlunda idag. Då var det stora blaffor till komponenter, idag små flugskitar som knappast kan hanteras manuellt och väl förmodligen klistras fast, inte löds.
- Vad vill jag säga med detta exempel? Jo, att den idé som fortfarande finns i en del nationalekonomi, nämligen att arbete och maskiner (kapital) kan bytas mot varandra i stort sett hur som helst inte fungerar i praktiken. Har man mekaniserat ett arbete är det svårt, förmodligen ofta omöjligt, att gå tillbaka till handarbete. Det är helt enkelt inte lönsamt, och det är lönsamheten som avgör företagets val av produktionsfaktorer. Och därmed kommer det att behövas allt färre människor som "gör saker".
Jag minns en diskussion om det en gång. Tror vi kom fram till att bland de få jobb man kan gå tillbaka från maskin till handarbete är lövrensning: den där mojängen som används för att blåsa iväg löven kan ersättas med en gammal hederlig räfsa.
Nå, en tämligen enkelriktad teknisk utveckling gör att mängder av arbetsuppgifter kräver mindre insatser av levande människor. Den utvecklingen fortsätter hur konjunkturen än ser ut. Företagen som överlever lågkonjunkturen kommer att fortsätta att uppgradera sin teknik. De kommer ut ur krisen med produktionsapparater som kräver mindre arbetskraft, och därmed blir det denna jobless recovery. För USA:s del tycks det här ha skärpts ytterligare genom låga räntor som gör det billigare för företagen att låna för att skaffa nya maskiner, samt en skatterabatt på nya investeringar. Deras behov av att nyanställa är litet.
Det stora problemet i de gamla industriländerna är att politiken släpar efter. Politikerna verkar ännu delvis hänga kvar i tankar om en arbetsmarknad som den såg ut för tiotals år sedan, samtidigt som man kapitulerat för bankmaffian. Därmed får man svårt att hantera läget med allt mindre behov av levande arbete i produktionen (och i en hel del tjänster dessutom), samtidigt som den kända trion "skola-vård-omsorg" skulle behöva kraftiga tillskott men inte får det för att man tror att det saknas pengar. Och samma gäller för offentliga investeringar i stort - de behövs men kan inte på samma sätt som tidigare baseras på en omfattande industri som ekonomisk stöttepelare. Här behövs ett omfattande nytänkande och politiskt mod, vilket är något helt annat än att påtvinga hela kontinenter "sparsamhet" för att göda det improduktiva spekulationskapitalet. (En "sparsamhet" som för övrigt den kände ekonomen Stiglitz för Europas del kallar för "självmordspakt".)
(Att företag i de gamla industriländerna flyttar produktion till utvecklingsländer och drar nytta av billigare arbetskraft, och mer handarbete, där, är en annan historia. Och det bidrar inte till några nya arbeten i hemlandet, förmodligen. Möjligen kan man tala om en utlokaliserad återhämtning.)
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
6 kommentarer:
Jag brukar säga en enda sak: Arbets-myntfot, arbetskraft är alltings begränsande naturresurs. Ekonomins storlek skall avgöras av tillgången på den begränsande naturresursen.
Frigörandet av arbetskraft är en möjlighet!
Då gäller det att se till att frigörandet blir en välsignelse och inte en förbannelse!
Vi borde väl vara glada över att maskiner ersätter slit, vi vill ju inte gå tillbaka till att göra allting med muskelkraft?
Vid tidigare skiften har det inte varit några problem - alla har fått plats i den nya ekonomin.
Vad är det då som skiljer den här gången? Kan det vara att skiftet sker inom en spekulationsekonomi där allt fler tar hand om allt mer?
Och att detta får äga rum för att de rörelsemobiliseringar som sker är för små och för splittrade för att göra politisk effekt? - Se http://www.folkrorelser.org/blogg/2011/12/10/hur-folkrorelser-tvingar-makten-att-bli-serios/
Viss återgång till hälsosamma kroppsansträngningar kanske skulle vara bra för delar av befolkningen? Man behöver ju inte slita ut sig, men däremot få ta i så att kroppen känner av att den finns med och behövs?
Björn,
vill du förstöra ingifte prinsens affärsmöjligheter?!
Produktivitetshöjning borde rimligen göra alla rikare. Arbetare har tid och pengar att konsumera kultur, service och mycket annat. Folk får tid över att engagera sig, skapa kultur, konst och bra saker i sin närmiljö.
Jobbless recovery verkar vara en form av assymetrisk krympning av ekonomin tills den stämmer med kakans storlek igen.
Det verkar dessutom som om ägarna av produktionsmeden inte vill dela med sig av produktionsökningen. Det tycker jag nog att de skall.
Jag förstör gärna det mesta som har med 'prins Daniel' (hahaha!) att göra!
För övrigt byggs det gratis-gym på olika håll i parker. Det finns ett här på Söder nära bron till Reimersholme bland annat, så även vissa kommuner deltar i sabbandet av 'affärsmöjligheterna'!
I övrigt håller jag med om vad du skriver.
Skicka en kommentar