I vilken egenskap talar ekonomen?

Jag skummar igenom några bloggposter av den australiensiske ekonomiprofessorn Bill Mitchell. Man hittar honom här, han presterar långa inlägg som jag ofta bara orkar skumma igen. I den här bloggposten från förra veckan angrips den otrevliga tendensen att akademiska ekonomer låter sig köpas för att prestera skönmålande rapporter åt grupper med tvivelaktiga intressen. Om isländska svindlare låter US-professor Mishkin, mot en rejäl betalning, prestera en rapport om att den isländska ekonomin går lysande men bankerna kraschar några månader senare ... betyder det antingen att karln är inkompetent eller har fått betalt för att inte se efter hur det verkligen förhåller sig med den isländska ekonomin. Han lånar sitt goda namn som vetenskapsman till ett dokument som är helt uppåt väggarna och blir därmed själv en del av svindeln.

Bill Mitchell citerar en kommentar från Wall Street Journal, skriven när Mishkin lämnade sitt akademiska liv för en post i USA:s "riksbanks" styrelse. Där har vi Island, $134,858 (bör ha motsvarat ungefär en miljon svenska kronor då), och ... men titta, karlfan har varit i Sverige också! och fått $ 63,188 för att ha deltagit i rapportskrivning:

... in the year before joining the Fed in 2006, [Mishkin] made a tidy sum dispensing advice to central banks, governments and business groups around the world. He collected a $134,858 consulting fee from the Icelandic Chamber of Commerce; $63,188 from the Riksdagen, or Swedish Parliament, who hired him to co-write a report on the Swedish central bank; $15,600 from the Central Bank of Chile, $15,575 from the Bank of Korea, $9,161 from the Bank of Spain and $4,250 from the Bank of Canada. That was all in addition to his salary from Columbia University.

År 2006 misstänkte man dock inte att det var något fel med Mishkin och hans medutredare. Detta är vad riksbankschef Ingves sade:

Jag tycker att det är ett mycket bra initiativ av finansutskottet att låta två mycket kvalificerade utomstående experter göra en oberoende utvärdering av den svenska penningpolitiken. Öppenhet och insyn har varit centrala delar i arbetet med att bygga upp förtroendet för penningpolitiken efter det att inflationsmålet infördes 1995. Vi ska nu med stort intresse gå igenom rapporten och de förslag de båda experterna framför ...

Den ohyfsade medborgaren måhända muttrar "förtroende, vilket dj-a förtroende din skitgubbe? Kvalificerade. Utomstående. Experter. Oberoende... hahaha!".

Det här skall vara rapporten som togs fram på uppdrag av svenska Riksdagen. Med tanke på att det är en  tunn historia på 115 A4-sidor, varav rätt många innehåller saker av mindre intresse eller är tomma, måste drygt 549 dollar per sida vara en rätt god ersättning. Jag bara skummade igenom inledningen, med teorier om inflationsbekämpning, omöjligheten att göra något åt arbetslöshet för gör man det blir det bara värre, teorin om rationella förväntningar - tankeflarn som den gångna ekonomiska krisen borde ha sopat bort men som fortfarande är den sorgliga 'huvudströmningen' inom nationalekonomin. Och som väl kommer att fortfara att vara det tills den nuvarande generationen av professorer resolut skickas i pension.

För att återvända till inledningen och frågeställningen i det här inlägget: det är ett problem när man inte vet vems intressen som pratar. Är professorn i nationalekonomi möjligen samme nisse som också har uppdrag för privatbanker eller andra finansiella institutioner eller för någon politisk rörelse? I vilken egenskap pratar han då när intervjuaren sticker fram sin mikrofon? Som vetenskaplig forskare eller som banktjänsteman eller konsult? Kommer den akademiske professorn att prata mot uppfattningar som han vet råder i styrelsen på banken varifrån han får en del pengar för olika jobb? Med andra ord, slår akademisk vetenskaplig integritet högre än personliga plånboksintressen?

Jag tycker man skall ha en sträng granskning och utgå från att ekonomerna tillhör enprocentsgruppen i samhället. En del av dem har kanske inkomster som enprocentare, men de flesta torde vara lägre betalda tjänsteandar till enprocentsgruppen som inte kan bryta sig loss ur sitt olämpliga beroendeskap. Sedan finns det en hel del ekonomer som uttalat finns på nittionioprocent-sidan, och dem gör vi tummen upp för!