Varför skulle denna mängd av förmodligen normalt rätt fridsamma personer vara så destruktiva? Kanske en annan artikel ger svaret, och det var i den jag upptäckte det för mig nya ordet 'ergodic' som kanske blir 'ergodisk' på svenska. Vad betyder detta? - Kärnfrågan är om ekonomer med ledning av kända data kan göra rimliga förutsägelser om framtiden. Enkelt så betyder ergodisk antagande att det ekonomiska utfallet vid vilket som helst framtida datum kan pålitligt förutses genom en statistisk sannolikhetsanalys av befintliga marknadsdata. Med andra ord att vi kollar hur läget ser ut idag och tidigare, och av det gissar hur det ser ut i morgon - och vi får rätt.
Här finns det naturligtvis jätteproblem. Jag har tidigare nämnt den ödesdigra formeln som bidrog till första fasen av den nuvarande krisen. Matematisk var den riktig, men det var vissa saker ur verkligheten som inte togs med eftersom de inte förväntades inträffa, exempelvis att väldigt många människor samtidigt skulle få svårt att betala sin bostadslån. Och så gick det som det gick, bubblan sprack!
Det är den här påstådda förmågan som ändå gör att många ekonomer är styva i korken. De har undermedlet! De har formeln! De vet! Och eftersom inga stenhårda utrensningar har skett, och de har beskydd från högre ort, kan de fortsätta att vara styva i korken.
 |
| Bilden föreställer tre nationalekonomer som oavlåtligt kräver att få bli matade av det arbetande folket |
De här tankarna om ett samhälle där alla vet allt går tillbaka till David Ricardo enligt artikelförfattaren, med andra ord till början av 1800-talet när industrialismen knappt ännu kommit igång och samhället ännu var relativt statiskt. Man kan tillägga att när Marx kom igång några årtionden efter Ricardo blev bilden mer motsägelsefull. Hittade Marx en tendens så tittade han genast efter mot-tendenser. Det var nog bland annat därför som han aldrig blev färdig med Kapitalet. Samhällsekonomin började helt enkelt bli väldigt svår att överblicka och sammanfatta.
En sak som glids förbi i förbigående i artikeln är sparande. Om det går att exakt förutse framtiden, och därmed parera för den, skulle sparande knappast vara behövligt. Man behöver ju inte ha några större buffertar för 'oförutsedda utgifter' eftersom de redan är förutsedda och kan åtgärdas redan i förväg. Och finns det inget sparande finns det heller inga investeringar, lär oss neoklassisk nationalekonomi. - Men vi har hela tiden att hantera en framtid som är oklar, med alla sina myndigheter, pengar, företag, konjunkturer, ändringar i teknologi, klimat, kultur, resurstillgångar ... och därmed faller nationalekonomernas anspråk på att kunna göra exakta förutsägelser. De kan gissa, och ibland kan de missa - ett mindre antal ekonomer såg den senaste krisen komma, de flesta gjorde det inte. Och att de inte gjorde det berodde nog bland annat på att bilden i kristallkulan grumlades av att detta flertal 'objektiva vetenskapsmän' hade andra intressen än den rena sanningen att ta hänsyn till - de hade ju sina karriärer, konsultuppdrag och prestige i allmänhet att tänka på!
Jag håller mig på Marx' sida och hävdar att vi kan se tendenser, men exakta förutsägelser som den ergodiska processen förutsätter klarar vi inte av. Det finns för många okända komponenter framöver för att dagens och gårdagens data kan användas till annat än mer eller mindre goda gissningar.
17 kommentarer:
Tog de inte varning av vad som hände Myron Scholes och Robert Merton - se http://en.wikipedia.org/wiki/Long-Term_Capital_Management.
Klart att man tar lärdom. Om man köper ett bombsäkert tipssystem som inte fungerar som förväntat köper man ju inte samma en gång till. Man köper ett annat bombsäkert tipssystem som någon övertygande snubbe har totat ihop!
Björn,
*asgarv* du beskrev just exakt hur kvacksalveribranschen funkar! :D
Jaha, det kanske vore en framtid - jag kunde sälja kranvatten som homeopatisk medicin? (Fast i själva verket är det tragiskt och grymt att lura folk på det sättet!)
Extrapolerar du i statistik så hamnar du alltid fel.
Statistiskt sett är entreprenören ett misslyckande, de har inte skapat något som fått nationalekonomiska konsekvenser, därför inte sannolikt att de gör det i framtiden. Statistik förutser inte framtiden, den beskriver det som hänt. Det enda som blir förutsägbart av statistik, det är du och ditt handlande, såna som jag kommer utnyttja det. För det är lättare att förutse dina förutsägelser än för dig att göra dem! :)
Det där sista är ett knep vi använder för att ta genvägar i kventmekaniska beräkningar. (Ledsen för spammandet.)
Det är klart att en trendlinje som fortsätter bortom verkliga data ganska fort blir suspekt. Men ta bostäder, där det under några tiotal år varit en trosartikel att lägenhetspriserna alltid kommer att gå upp. Eller tanken att vi kan ha exempelvis tre procents tillväxt per år hur länge som helst utan att köra in i någon vägg. Det kommer ju alltid att hända något som rubbar den där trendlinjen. Men då har skojarna redan tagit betalt och pyst iväg till något annat.
Kvent ... kvantmekaniska, kanske?
Ja, kvantmekaniska. Det är lättare att förutse vad datorn kommer komma fram till än det är för datorn att komma fram till det, så istf att lösa problemet så löser vi problemet med vad datorn kommer svara, dramatiska prestandaökningar emot litet offer i precision och felmarginal.
Det finns givetvis en önskan för en nationalekonom att samhället skall vara helt mekaniskt, det skulle ge deras yrke mening, en vidare mening. Jag ser det inom alla discipliner, biologer vill peka ut brottslingar och allt möjligt. Samma sak med nationalekonomer givetvis. Det är farligt när ekonomer kokar ihop saker med matematiker, två grupper som inte kan något om verkligheten lär inte skapa något bra. :)
Det mekaniska tänkandet har väl iofs varit grunden för vår västerländska idévärld inom samtliga discipliner sedan 1500-1600talen. Det började smått med att Gud dragit upp världsordningen likt ett mekaniskt ur och sedan dragit sig undan efter uruppdragningen innan man kom på att det gick att skippa Gud och se till att ge alla så mycket materiell välfärd som möjligt eftersom utvecklingen följde en snett uppåtgående regressionslinje. Det måste ha kommit som en chock för många åren runt 1968 att man trots ett överflöd gick ut och kritiserade samhället och konsumismen, folk hade det materiellt sett bättre än någonsin!
Aprops att spå framtiden så har nu Kodak gått i konkurs:
http://www.aljazeera.com/news/americas/2012/01/201211971834313953.html
Enligt en av de intervjuade i avsnittet så var man långt framme på 1970-talet med att utveckla den digitala tekniken för kameror men man missade tåget, ett öde man nu delar likt många andra historiska företagsjättar. På 1970-talet var det svårt att förutspå något sådant, hur skulle man exempelvis få in filmrullarna i telefonen?
Björn skriver:
Och finns det inget sparande finns det heller inga investeringar, lär oss neoklassisk nationalekonomi.
Har jag förstått saken rätt så tillverkar banken pengar själv vid utlåning. Så varför behövs det då sparande?
Kerstin, det är helt riktigt. Den ekvation 'sparande = investering' (S = I) som lärts/lärs ut blir allt tveksammare. Nu skapar bankerna pengar till konsumtion, men på samma sätt kan staten skapa pengar ur tomma luften för investeringar. Men det är en insikt som man helst inte vill skall komma ut.
Martin och Karl: man kan ju inte komma ifrån att det finns samband i tillvaron. Saker hänger ihop, och de hänger inte ihop hur som helst. Det är ju det som gör vetenskapliga undersökningar - eller helt vardagliga iakttagelser - möjliga, och faktiskt också förutsägelser. Problemen uppstår när man sträcker förutsägelserna längre än vad det finns underlag för, och att man dessutom hävdar att ens gissningar är helt säkra beställningar på framtiden. Som när astronomi och fysik tas som förebilder inom samhällsvetenskap.
Apropå Kodak: tänkte jag skulle plocka fram någon gammal bleknad instamatic-bild att lägga upp som minne på bloggen.
Får mig att tänka på hur bankerna gjorde reklam för sin fonder. "Den här fonden har ökat med ** procent och sparar du i den blir du miljonär på några år", ungefär. Hur de nu kunde veta det? Vilket det visade sig att de inte kunde.
Man förvandlade en börsuppgång som faktiskt historiskt sett var en undantagsföreteelse till en trend, och så drog man ut den trenden långt bort i den dimmiga framtiden ... fonder, aktier, bostadsrätter etc. Nu sker en rättning tillbaka till mer normala förhållanden, men då uppfattas det som onormalt!
Matematiken och datorerna avskärmar folk från det faktum att någonstans bakom alla siffror i ekonomi, så har någon suttit och plockat siffror ur röven. Satt nyss en hel dag och gjorde den aktiviteten med några mycket högavlönade individer. :) Men då kan man såklart invända att det är företag och investerare som håller på på det viset. Nationalekonomin jobbar inte så. Det faller dock på att det inte finns några vattentäta skott.
Att värdera siffror handlar om sunt förnuft OCH källkritik. Jag har mina tvivel om båda vad det gäller nationalekonomer, jag anser att historiker är överlägsna vad det gäller att kritiskt värdera det material de undersöker. Det finns ju "de källkritiska kriterierna" som helt enkelt inte kan undvaras.
Skicka en kommentar