Om inte det görs ordentligt motstånd kommer politikereliten att fiffla bort pensionerna, förmodligen enligt någon sorts osthyvelprincip där man utan att göra så mycket väsen om det tar en bit i taget - tills det inte finns något kvar. Och då kan de ju se förvånade ut och säga "va, finns det inget kvar, det hade vi ingen aning om!".
Men det går ju att ställa motkrav som förmodligen kommer att göra politikerna upprörda. Om någon förändring (= försämring vad det gäller ålder/pensionsvillkor) sker skall detta kompenseras med det ena av dessa två saker:
Antingen arbetsgaranti - vill du ha ett arbete garanterar det offentliga i normala fall att du skall få ett arbete. Med tanke på alla verkliga och bildliga hål som finns i vår offentliga sektor och infrastruktur finns det många jobb där också. Det finns ingen anledning att gå med på att folk skall behöva "skapa jobb" ( = sälja skosnören vid dörrarna?). Det är samma sak som att säga att det i själva verket inte finns tillräckligt med jobb. Men jätteinvesteringar för framtiden inom olika fält skulle kunna ändra på det, till skillnad mot en syndaflod av olönsamma småföretag.
Eller också, ifall det av något skäl inte går att ordna arbeten till vissa personer, kan de få en medborgarlön som går att leva på. Detta är ju faktiskt en sorts pension fast under annan etikett, men man kunde ju kombinera med en klausul om att personen då får ställa upp ibland om någon samhällsnyttig småsyssla skulle dyka upp. Eftersom många är slut på arbetsmarknaden innan de ens fyllt femtio kanske just femtio vore en lämplig gräns för medborgarlönen.¨
Och ... ja ... pengar är inget problem. Inte om resurser finns tillgängliga och man är i ett land som har sin egen valuta. Ett sådant land är Sverige. (Kom nu inte med pinsamma protester om att "trycka pengar" - har du plånboken full med tjocka sedelbuntar, va?)
Det som saknas i debatten om pensioner är bland annat realism. Hur försvarar man allt högre pensionsålder samtidigt som samhällets produktivitet oavbrutet stiger och investeringarna i näringslivet i hög grad handlar just om att bli av med folk? Det verkar som om en del toknissar tror att 1920-talets arbetsmarknad går att återupprätta på 2010-talet, i en helt annan situation.
Det är naturligtvis trevligt att ha en arbetsplats att gå till då och då om man känner för det, och vad hindrar att den som är pigg och känner för det arbetar till åttio eller mer? Några timmar i veckan kan räcka. En del bönder kanske gör det ännu, och i det gamla bondesamhället arbetade folk från koltåldern tills de föll ihop. Jag har svårt att tro att det är ett ideal att eftersträva. Arbetslivet bör göras om, men för framtiden och inte för det förflutna!
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
24 kommentarer:
Politikereliten har tydligen förstått att Adam Smith och Karl Marx hade rätt: det är endast arbete som ytterst skapar de värden, som kapitalet kan lägga beslag på och spekulera med...
Att höja pensionsåldern ska väl ses som ett sätt att öka det absoluta mervärdet genom att öka den totala arbetstiden. Kampen om 8 timmars arbetsdag handlade ju om att sätta begränsningar för det absoluta mervärdet.
Den andra metoden, att öka det relativa mervärdet, är en modernare men jobbigare metod: att sänka kostnaden för arbetskraften genom ökad produktivitet i konsumtionsvaruindustrin.
Men allt handlar om att pressa ut så mycket profiter och räntor ur folket. Tills profitjägarna sparkas iväg...
Kan inte detta resonemang kompliceras av att de flesta arbeten numera inte är mervärdskapande? De kan handla om omfördelning men inte skapande av mervärde. Politikereliten förstår nog inte det, de tror att arbete = arbete utan större kvalitetsskillnader (faktisk samma som ligger i botten av neoklassiska ekonomin där folk i stort sett kan byta jobb hur som helst). Men genom att tvinga fram alltfler improduktiva arbeten som inte ens är nödvändiga (samtidigt som man faktiskt slaktar såväl produktiva som icke produktiva nödvändiga arbeten) kanske hela samhällsekonomin görs ännu mer instabil?
Min mor har nog aldrig jobbat så mycket som när hon gick i pension. Hon är en som alltid skall hålla sig sysselsatt. Hon är volontär i förskolor i fattiga områden och en massa olika frivillarbeten, sen får hon åka in till sitt gamla jobb varje gång det är komplicerade löneutbetalningar.
Hon märker ju att det finns stora hål lite var stans, jag tycker till exempel att hennes volontärarbete i förskola skulle vara avlönat, behövs det fler folk så behövs det fler folk. Hennes arbete bevisar ju detta faktum.
Det är inget att oroa sig för, det kommer finnas massor av arbete att göra efter pensionen, lön, det lär dock bli en ovanlig fågel.
Jag vet inte vad du menar med att politikerna tvingar "fram alltfler improduktiva arbeten som inte ens är nödvändiga".
Är det Fas3 och sådant du tänker på? Där handlar det väl mer om att sänka den allmänna lönenivån genom att ge kapitalet gratis arbetskraft (och t.o.m. betala skattepengar för den!).
Tanken är ju inte att alla som kan ska få arbeta utan att pressa ut så många som möjligt på arbetsmarknaden. Vilket inte strider mot att de som faktiskt har ett arbete ska jobba så länge det överhuvudtaget går.
Martin, där har vi möjligheterna och problemen: det finns duktiga och energiska människor som kan och vill göra bra och nyttiga saker - och så finns det svartalver som utnyttjar detta för att parasitera på vad dessa människor gör. Den slutliga lyckan för dessa svartalver vore väl om den avlönade busschauffören eller svarvaren ersattes av en ideellt arbetande busschaufför eller svarvare!
Hannu, för att komplicera diskussionen ytterligare: även om politikereliten larmar om "full sysselsättning" så är denna i själva verket = NAIRU, alltså att en massa människor inte har arbete.
Men för att backa lite, så är det mervärdeproducerande arbete, som industrier där man gör saker, som politikerna har usel förståelse för. Fallet Saab fullkomligt skriker ut detta. Det finns ingen industripolitik, möjligen för att politikerna tror att det inte är modernt att producera saker längre. Då hamnar man i stället inom sektorer där man inte gör annat än att omfördelar existerande mervärden. Men om man samtidigt skär bort alltmer av mervärdeproduktionen blir det ju mindre att omfördela, vilket med existerande maktförhållanden leder till en allt snedare fördelning av samhällets förmögenhet, vilket leder till ...
Såg i senaste Clarté att det kommit en bok som angriper mängden obehövliga arbeten där folk bara sitter av sin tid utan att göra något nyttigt. Den kan möjligen backa upp min argumentation ytterligare, för misstanken är att det är mot den typen av icke-arbeten som "arbetslinjen" driver samhället. Fas3 blir därmed en otrevlig krumelur i kanten.
problemet med både neoklassisk och marxistisk ekonomi är att de tror att arbete = arbete = arbete. De räknar inte med någon form av kvalitetsskillnad eller att olika sorters verksamheter är unika, både till input och output.
Det är väl detta "real economy"-folket invänder emot när de klagar över den överdrivna användningen av matematik i ekonomivetenskapen. Siffror klarar ju bara av att beakta kvantitativa skillnader, och om det är de kvalitativa som är viktigast kan man inte uttrycka så mycket med siffror.
Jan, du har rätt (igen). Kollade bakåt i bloggen och här http://bjornbrum.blogspot.com/2011/07/vad-ar-arbete-egentligen.html finns en bra bit ur en artikel av sociologiprofessor Göran Ahrne som kan vara till hjälp när man diskuterar vad som är arbete.
Sedan måste jag väl försvara nationalekonomin litegrann: om man ser på ett samhälle i stort, makroekonomiskt, är det logiskt att slå ihop allt arbete till "arbete". Vill man se vad korkskäraren eller sumprunkaren betyder ekonomiskt får man gå ner på mikronivån. Och dessutom gäller det i nationalekonomin oftast varor och tjänster som produceras för en marknad. Därmed försvinner folk som byter arbete eller hjälper varandra eller de som utför ideellt arbete ur resonemanget. Vi kan kritisera att stora delar av samhällets rörelser görs osynliga, men samtidigt måste en totalmodell av samhället väldigt svår att skapa. Hur mäter man värdet av att otaliga far- och morföräldrar ställer upp och tar hand om barnbarn exempelvis? Eller att pigga grannar i småhusområdet ställer upp och hjälper mindre pigga grannar med att klippa gräsmattan?
Ändå kan ju de kvalitativa skillnaderna vara helt avgörande, även makro. Exempelvis om man råkar vara specialiserad på något som inte är gångbart, då speler det ju ingen roll hur mycket man försöker, man kommer ingenvart ändå.
Ta till exempel IMF:s insisterande på att länder som är hårt specialiserade på (säg) kaffeodling ska ägna sig ännu mer åt kaffeodling. Ju mer dom då arbetar, desto mindre får dom ut, eftersom priset sjunker ju större utbudet blir.
Eller för att generalisera: ta expertisens insisterande på att varje land ska ägna sig åt sina "komparativa fördelar" - om den komparativa fördelen ligger i något som inte går att utveckla vidare förlorar man hur mycket man än gnor.
Pensionerna är redan bortfifflade. I alla fall för oss som är födda på 1950-talet. De flesta av oss kommer inte att kunna leva på den pension vi kommer att få. Detta för att vi främst betalt till ATP-systemet men bara får ut pensioner ur det nya systemet till vilket vi knappt betalat nåt.
Några år hit eller dit på pensionsåldern spelar därvidlag mycket liten roll.
Jan,
känner igen det från den företagsekonomiska renhetsläran. Det som satte Nokia på pottkanten. Att renodla sin kärnverksamhet, det är något med det dummaste jag varit med om i mitt liv, idag ser jag hur konglomeraten står stadiga medan de renodlade trillar som furor. Det skall vara en ekonom att tro att man står stadigare på ett ben. Det skall vara en ekonom som är så inkompetent att de inte klarar förstå mer än en produkt och mer än en bransch. Det skall vara en ekonom som har så lite förståelse för verkligheten att de inte kan se produkt och branschöverskridande synergier.
Uppenbarligen sitter professorer på Handels och experimenterar med verkligheten, tutar i sina studenter snurrigheter för att de sen skall gå ut i verkligheten och genomdriva trenderna sen kan professorn se resultatet. :)
Själv skall jag bygga ett konglomerat, allt annat vore vansinne! Vem fan vill bara gör en enda sak hela livet?
Jan, ricardiansk utrikeshandelsteori kanske ligger utanför den här debattråden, men om vi tittar speciellt på människor på arbetsmarknaden så antar ju neoklassikerna att folk i stort sett är utbytbara. Det är samlat utbud och efterfrågan som gäller, är du svetsare ena dan kan du bli hjärnkirurg den andra (ja, lite överdrivet uttryckt, men åt det hållet drar det). I själva verket kan det vara så att utbud-efterfrågan gäller för somliga grupper och "produktionskostnaderna" för andra. Har för mig att jag skrev om det i en magisteruppsats i nationalekonomi. Skall kolla, kanske kan bli ett inlägg om det också.
Anders, om pengarna inte finns oavsett ålder får vi väl förbereda oss på en social explosion? Betänk att antalet pensionärer är så stort att deras köpkraft eller brist på köpkraft påverkar hela ekonomin - det är ett jäkla bra argument för att slå mot försämringar vad det gäller summor och ålder.
Martin, jag känner igen det där med specialisering respektive konglomerat från "stora bolaget" där jag tillbringade många år. Jag misstänker att tjattret om "kärnverksamhet" i själva verket mer handlar om kompetens/brist på kompetens i ledningen. En kompetent högsta ledning ser till att det finns kompetenta ledare i de olika grenarna av koncernen. Kanske värt en egen bloggpost att diskutera detta, tack för påminnelsen!
Nej, ricardiansk handelsteori är förstås bara det mest extrema fallet av teorin att allt arbete är samma sak.
Men faktum är att såväl liberaler som marxister följer Ricardo i spåren, teoretiskt...
Det är klart att det finns en utvecklingslinje över Cantillon, Smith, Ricardo och fram till Marx. Och vad de koncentrerade sig på var dåtidens 'nya ekonomi' i form av manufaktur och industri. Det var ju där det hände något. När Ricardo gav ut en nyutgåva av sitt huvudarbete 1821 (första kom 1817) fick han lägga till ett kapitel om maskiner som hade börjat bli en stor grej.
Det är i alla fall där som den extrema reduktionismen börjar, teorin att allt kan reduceras till siffror utan sort på.
Det finns ju en reduktionism i botten av arbetsvärdeteorin: allt arbete kan reduceras till ett anonymt grundmått, exempelvis en timme där någon gör något vadsomhelst. Men eftersom denne någon kan vara fullständigt oskolad eller behöva årtiondens utbildning så måste man börja räkna uppåt igen om man skall jämföra olika konkreta arbeten. Arbetskraften är en vara, och dess kostnader bestäms av dess produktions- och underhållskostnader.
Jan,
jag har jobbat i ett kaffeprojekt, ligger på hyllan nu, men jag gick igenom kaffeindustrin och upptäckte att det skulle finnas utvecklingsmöjligheter för kaffeproducerande länder. (Även om mitt projekt gick ut på att göra dem rendundanta.)
Allt kaffe i världen (utom en del av det svenska kaffet och några andra mindre aktörer) kommer från de stora livsmedelsdrakarna. Nestle, Kraft mfl. Men sättet de organiserat sitt kaffeoligopol är mycket effektivt och designat för att pressa priserna i de riskabla delarna, odlingen. De sköter förädlingen och låter småodlarna och kaffeproducerande länder konkurrera sins emellan för drakarnas gunst. De äger kafferosterierna, frystorkningsanläggningarna, superkritisk koldioxidexktraktion av koffein och distributionskedjorna. Kort sagt allt annat än basproduktionen, bara de lönsamma delarna.
Utvecklingsmöjligheten för kaffeproducerande länder är att kapa band med drakarna, vägra sälja oförädlat kaffe på en världsmarknad och börja sälja rostat kaffe, frystorkat kaffe, koffein och koffeinfritt kaffe på en världsmarknad. Det är högteknologisk industri som i sin tur skulle locka annan sådan industri, där det finns ett behov av superkritiskt-koldioxidapplikationer.
Drakarna drar i dagsläget enorm nytta av att odlarna slåss sins emellan och bjuder under varandra för ett kontrakt med Nestle. Men vi vet också att en kapitalist inte klarar av någ så små negativa förändringar i vinstläget. Det innebär att det bara skulle krävas att en av de större kaffeproducerande länder lade om sin kaffestrategi till enbart försäljning av förädlade kaffeprodukter, för att orsaka enorm kris hos drakarna, strid inbördes och slutgiltigt tappande av greppet om kaffemarknaden.
Det finns flera kaffeproducerande länder med muskler och en vänstersinnad regering som skulle kunna orsaka detta, exempelvis Brazilien skulle kunna slå sig fri från drakarnas grepp. Brazilien skulle faktiskt vara den ideala nationen för att genomföra detta, de har redan en väl utvecklad övrig industri.
Men jag antar att det inte var detta som IMF hade i åtanke när de snackade om att ett land skall utveckla sina komparativa fördelar.
Mycket intressant kommentar Martin. Jag läste Polhems så kallade ekonomiska skrifter från början av 1700-talet, och där kritiserade han också att Sverige skickade billiga råvaror som koppar utomlands - och sedan köpte tillbaka dem i förädlat skick och dyrare. Han såg det som ett slaveri under de utländska köpmännen. Det påminner mycket om kritiken under 1900-talet om utplundring av råvaruländerna i Tredje världen.
I mitten av sjuttiotalet var det också en period där en massa råvaruproducerande stater försökte följa OPEC:s mönster och skapa karteller, men jag tror det sprack. Det stora problemet i den sortens organisationer är ju sammanhållningen. Någon sviker de andra och säljer till lägre pris än överenskommet, och så rasar den kartellen ihop. Men idag kanske man skulle kunna tänka sig att det existerande regionala samarbetet i Latinamerika kunde vara stötta för en politik att gå högre upp i förädlingskedjan. Kanske kineserna vore intresserade och lämnade några säckar gamla dollarsedlar som stöd?
Björn,
i en bristsituation är det en difinitiv möjlighet, i situationer där det inte råder brist är det lätt för handelsbolagen att spela ut producenter emot varandra. Men det är kaffekris på kaffekris i världen. Varför inte producentländerna utnyttjar möjligheten att låta sin kaffebönsodling skapa mervärde i sina hemländer är för mig obegripligt. Kraft mfl skulle tvingas köpa rostat kaffe av dem, om än motvilligt. För det finns liksom inte tillräckligt för världens koffeinister. Detsamma gäller en del andra enkla råvaror som odlas i tredje världen, som kakao, men det har jag inte studerat så ingående och konvertering av fiskolja till kakaofett har lindrat bristen något, men det råder ändå brist. Där kan man öka förädlingen och skapa mervärden hos producentnationer. En möjlighet om det inte vore för att politiker i fattiga länder alltid är i fickan på råvaruuppköpare.
Det här gäller fler och fler råvaror från tredje världen, de har alla möjligheter idag, men inte förmågan och politiken.
Det där om råvaruutsugning togs upp av mina lärare redan i småskolan. Om du säljer järn och köper bilar så går du ofelbart back, behövde man inte vara många år för att begripa.
Ibland är jag undrande inför dessa kriser. Att det var något fel när smör inte fanns ett tag i höstas är begripligt, men ropar blaskorna ut att det är kaffekris samtidigt som man går till storköpet och inhandlar två paket mellanrost till extrapris verkar det ju lite underligt.
Björn,
kaffekriserna har med råvarupriset att göra. Säkert också mest med de stora drakarna, i Sverige dricker vi "svenskt" kaffe. Resten av världen fick kanske mer "Robusto" inblandat i sitt skitkaffe. Svenskarna har säkrat sitt kaffe! :)
Men iom den omfattande bristen på så mycket råvaror, hur skulle maktkartan se ut om det leder till en råvarulands-hegemoni? Den skulle nog se lite annorlunda ut.
Jaha, "frost i södra Brasilien" då?
Skicka en kommentar