Det ser kanske visset ut för närvarande - gråväder, regn, stormar som står på kö, förkylning med medföljande håglöshet - men livet går vidare. Lite hjälp med att få stjälken nedsänkt i vatten kan alltid vara uppiggande. Bokstavligen om man är ett saintpaulia-blad, och bildligt om man exempelvis är människa som inte vill vissna.
Möjligen kan nyheterna från Syrien vara positiva. De observatörer som Arabförbundet skickat dit har inte (trots ett påstående som sedan återtogs) sett att regeringen har prickskyttar som skjuter folk från hustak. Nu är oppositionen - vad det nu är för figurer? - sura och vill att observatörerna åker hem igen. Kanske är man oroliga för att Arabförbundets folk skall se 'fel' saker och berätta om det? 'Fel' saker skulle kunna vara 'fredliga demonstranter' som skjuter på soldater och poliser och folk som stödjer regeringen. I Libyen skulle vi tro att det var folk som kallades 'rebellerna' som kämpade för befrielse. I Syrien har man inte lyckats få till sådana grupper, så där etiketteras de 'desertörer' från armén. Misstänkta är de lik förbaskat.
Jag är ingen storkonsument av nyhetsmedia, men nog borde jag väl ha sett någonstans rapporter om den fula roll med pengar och legoknektar som Qatar spelade i Libyen och som man möjligen försöker köra repris på i Syrien. Men icke. Man måste ut på nätet, och det stör mig något. Visserligen har det talas mycket vackert om 'medborgarjournalistik' och liknande angående bloggar och hemsidor de senaste åren, men jag skulle faktiskt hellre se att ordentligt källkritiskt tränade journalister med djupa kunskaper om områdena det gäller, samt rejäla redaktionella resurser, står för rapporteringen. Då kanske såväl 'rebeller' som 'desertörer' och oppositionsgrupper granskats betydligt hårdare, liksom de skugglika krafter som opererar i bakgrunden. Och vi kanske skulle slippa svenska flygplan i ett nytt krigsområde.
Nu är inte Syrien samma som Libyen. Det verkar som en klar och tydlig linje håller på att dras upp: Hit men inte längre! Vad det gällde Libyen förvånades jag över personer som glatt accepterade att flera tiotusentals människor dödades i ett onödigt krig, och dessutom inbillade sig att NATO skulle ha bytt sida och nu slogs för den arabiska våren. Förhoppningsvis kan livet gå vidare i Syrien utan månader av bombardemang och massdödande.
Kanske till och med - hemska tanke för en del! - kan syrierna själva få bestämma hur de vill ha det! Därvidlag kan den ryska flottan utanför syriska kusten och den ryska flottbasen vara avgörande. Kanske NATO drar sig för att bomba i närheten av ryska stridskrafter. Men det är ett farligt spel, på gränsen till riktigt allvarligt krig, som pågår omkring Syrien och Persiska viken. Även om alla de stater som är inblandade nöjer sig med att hytta med näven och skrika hotelser kan ett litet missförstånd ändå dra iväg på ett okontrollerbart sätt. Det kan räcka med att ett amerikanskt och ett iranskt fartyg krockar i Hormuzsundet därför att ingen vill väja, och någon dessutom börjar skjuta, och så kan hela området från Iran till Israel vara i krig inom några dagar. Skulle dessutom Ryssland (och kanske Kina, som har stora intressen av oljeleveranser från bland annat Iran) bli indragna så har vi en global i stället för en regional konflikt, och var hamnar vi då? Det pratas om att tankertrafiken i Hormuzsundet kan blockeras och orsaka ny kris i världsekonomin. Den krisen kan komma utan att sundet ens blockeras, bara det verkar trovärdigt att det kan bli svårt att få ut tankfartygen kommer oljepriset att rusa i höjden.
Snart kommer våren till bergen och slätterna i 'den bördiga halvmånen'. Blir det blomstrande och fredliga syner för människorna där, eller ett nytt krigshelvete? Varför tycker somliga att man är en idiot när man föredrar fredlig och kontrollerbar konfliktlösning framför krig som man aldrig vet hur de kommer att sluta - och varför kan man bara rycka på axlarna åt några tiotusental döda araber som dessutom aldrig fick chansen att tala om ifall de var beredda att bli dödade? Har jag blivit för gammal och trött när jag inte ser våld som förstahandslösning i en situation där det finns andra möjligheter?
6 kommentarer:
Jag läste massa om Libyen när det begav sig och blev så jävla förbannad att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Vad gäller Syrien så intar jag en enklare men ändock nästan 100%-igt sätt att ta ställning. Läs vad DNs nyhetsredaktion skriver och anlägg motsatt åsikt. Kan iofs vara lite svårt att argumentera med det som grund, men det är ett förvånansvärt kraftfullt argument även bland liberaler, iaf det mer sansade slaget.
Det har varit tydligt länge var nyhetskanalerna i världen har sin lojalitet och det var längesedan det var läsaren. Morsan brukar läsa i tidningen och ringa och förfasa sig över både Khaddafi och andra. Jag säger som jag brukar, det tror jag när jag ser en flyktingström politiska flyktingar som vittnar om övergrepp. Från hästens egen mun. Växte upp ibland exil-latinamerikaner och i situationer som den som påstås pågå i Syrien så flyr de oppositionella som har barn att rädda livet på. Vore syrien en riktig fasciststat så skulle det vid det här laget ha försvunnit tusentals människor spårlöst, skjuta demonstranter gör svenska polisen också, så det höjer jag inte längre på ögonbrynen för.
Ett äldre öknamn för DN lär vara "madam Andersson". Är inte säker på meningen, kanske det handlar om att fnaska för makten?
Men nog är dom skickliga på ljugandet, våra massmedia. Det gäller ju att lagom ofta gräva fram en och annan skandal, för att få folk att tro att de är oberoende från makten.
Men ibland går de över gränsen i media. Hade SAP varit samlat och målinriktat, och inte splittrat i konstiga fraktioner, undrar jag om drevet mot Juholt fungerat. Detta för att ta ett exempel.
Väldigt bra inlägg Björn. Situationen har inte varit lika alarmerande sedan 1939, men de flesta ser det inte, och det är tack vara våra media.
Som en tysk påpekade, det var likadant i Tyskland på trettiotalet, det kom smygande "och lite till och lite till", det var ju inte så farligt. De få som protesterade och anade avfärdades som galenpannor.
Vad gäller drevet mot Juholt, det är väl ingenting annat än en fortsättning på drevet mot de tidigare S-ledarna, Mosa-Mona ex. Med de media vi har och med den politik som Alliansen för, med gott bistånd vad gäller strategi och taktik från USA, så torde det inte spela någon roll vem S väljer som ordförande.
Alliansen är, gissar jag, just nu livrädda för S, på grund av att man vet att den ekonomiska situationen kommer att förvärras och då ligger det nära till hands att folk börja rösta på oppositionen, om inte annat så för att straffa sittande regering, det som är typiskt i de länder som kommit längre vad gäller samsyn mellan partierna än vi i Sverige gjort, i de länder där det bara handlar om vem som ska få äran att göra storfinansen till lags. Vi ser ju att det går i samma riktning i Sverige - med ilfart just nu.
Och journlistkåren, som smorts de senaste 10 åren, i varje fall de med fasta tjänster, är livrädda för att förlora sina skattesänkningar, sina billigare pigor och sist men inte minst, sina välavlönade jobb, de skriver för sina liv, för sitt eget välstånd just nu.
Jag antar dels att vindflöjlarna i journalistkåren nog svänger raskt om de känner att det är nödvändigt, dels att det inte skulle behövas så mycket verklig opposition från S och V för att få Alliansen ur balans. Men då måste S ta sig samman och rensa leden. Det borde väl finnas paragrafer om medlemmars uppförande som vore tillämpliga på dyngskvättarna inom partiet?
Vad det gäller krisen i Asien: ja, det står och väger, och så länge ingen av parterna tappar balansen fortsätter det så. Men vad som händer ifall någon av dem gör det ...?
Skicka en kommentar