Sjöstedts avslutning en början eller det definitiva slutet?

En sak torde vänsterpartiet för närvarande ha lyckats med, nämligen att ha kapat åt sig ett eget territorium i den svenska politiken. Mindre beror det av egna förtjänster, mer av att socialdemokraterna och miljöpartiet mer eller mindre havererat som alternativ. Med en socialdemokrati som äter upp sig själv och ett miljöparti som slänger gamla principer över bord är det inte en stor prestation att ta över tomrummet, men det är ändå en intressant position som förmodligen sprider viss oro på sina håll och kan orsaka positiva bi-effekter.

Veteranen Olle Svenning gör en delvis annan, men ändå rätt likartad värdering:

Kan den ­politiska vänstern – de rödgröna – ­skriva program för att, enkelt och högtidligt ­uttryckt, rädda demokratin och miljön från den auktoritära kapitalismen? ­Möjligen är det Miljöpartiet och Vänsterpartiet som kommer att vara mest framgångsrika i det arbetet. De partierna upprätthåller ett visst mått av systemkritik.

Socialdemokratin är upptagen av ­annat.

Jag skulle nog säga att om miljöpartiet uppvisar vissa livstecken kan det bero av just oro att tappa mark till ett vänsterparti som åtminstone för närvarande verkar lite vitalare än normalt. Annars kan det (för alla partier) röra sig om krampryckningar i livets slut, innan historien kör förbi dem.

Jag slog upp nye partiordförandens tal (skrivna versionen, inte filmade på nätet) för att kolla läget. Det kan vara bättre på att titta på en skriven text, då är det mindre risk att man rycks med av retoriska knep eller inte tänker ordentligt på vad som egentligen sägs (eller inte sägs).

En kommentator till talet, Jan Jönsson (från SKP?) skriver:

Ett ordinärt sossetal, inte många ord om hur man avskaffar kapitalismen, snarare ett försvarstal av kapitalismen som tydligen bara behöver reformeras en del. Vad jag förstår är han tillbaka till den ruta där de utopiska socialisterna börja.

En annan är positivare:

Mycket bra och realistiskt tal! Jag blev berörd. Tycker att jag känner igen en del tankar från Jesus
Stig Öberg
Pingstpastor o teol mag

Utopisk socialism och teologi kanske kan hänga ihop? - Vetenskaplig socialism gör det knappast! Jag vet inte hur mycket man bör gräva i högtidstal vid kongresser, men här är ett längre citat som på ett tror jag typiskt sätt blandar goda tankar och suddigheter:

Vi har politiken för full sysselsättning.

Vi vill använda det ekonomiska utrymmet för att investera oss ur krisen. Med Vänsterpartiets politik skulle tiotusentals nya arbeten skapas för att bygga hyreslägenheter till de bostadslösa, renovera slitna fastigheter, bygga vindkraft och skapa Europas bästa järnväg. Medan regeringen ökar den privata konsumtionen för dem som tjänar mest så investerar vi för framtiden, det ger jobb nu och bättre konkurrenskraft senare. Vi är det enda parti som föreslår en skattepolitik som ger oss till ett jämlikare samhälle, en mer rättvis fördelning av skatterna och skatt efter bärkraft ger oss dessutom utrymme att satsa på investeringar för fler jobb.

Vårt budgetförslag skulle skapa många nya välbehövliga arbeten i det offentliga, med fler som arbetar i äldreomsorgen, fler fritidsledare som tar hand om våra barn och fler busschaufförer i en utbyggd kollektivtrafik skapar vi en bättre vardag samtidigt som fler är i arbete. Genom vårt program för generationsväxling i offentlig sektor ges tusentals unga plats på arbetsmarknaden medan äldre erfarna arbetskamrater får handleda.

Vi har en politik som skulle ge fler en efterfrågad yrkesutbildning så att de kan ta de jobb som finns och de nya arbeten som skapas. Vi finansierar satsningarna på forskning och innovationer. Vi vill ha en industripolitik värd namnet och vi vill ge de små företagen bättre möjligheter att anställa genom att ta bort deras ansvar för sjuklöneperioden.

Sist men inte minst så vill vi göra sysselsättningen till det övergripande målet för den ekonomiska politiken. Så är det inte idag. Självklart kan en väl avvägd makroekonomisk politik klara såväl statsfinanser som inflation och samtidigt ha som mål att alla kommer i arbete. Utmärkande för klok politik är att den klarar av mer än en tanke åt gången. Idag är vi ensamma om att vilja modernisera de ekonomiska ramverken så att sysselsättningen sätts främst.

Man märker fort tveksamheter. Notera 'det ekonomiska utrymmet' och 'finansierar'. Jag kanske är överdrivet misstänksam, men detta låter som om Sjöstedt sitter fast i den borgerliga ekonomin även om han sprattlar något lite vad det gäller 'ekonomiska ramverk'.  Det här är inte särskilt radikala tongångar även om någon hysterisk borgare kanske tror det. Radikalt vore det om det framfördes förslag som utgjorde ett direkt hot mot de krafter som kontrollerar penningpåsen. För att upprepa vad jag skrivit förut: det väsentliga är om resurserna för att göra bra saker finns. Om de finns är pengarna inte en fråga om 'finansiering' även om borgerligheten skulle vägra att släppa till dem (exempelvis för att täcka ett jätteprogram för att angripa bostadsfrågan i Storstockholmsområdet) - staten kan göra samma sak som bankerna, nämligen skapa nya pengar. Gör man en sådan sak blir det en enorm maktförskjutning i samhället, men det verkar inte som om Sjöstedts ny-socialdemokrater är ute efter det. Däremot pratas det om 'konkurrenskraft', så man kan undra om Sjöstedt vill göra något åt det permanenta exportöverskottet.

 Åter till Svenning (några kursiveringar av mig):

Det gick inte att spåra ett uns av revolutionär kampanda eller antiparlamentarism när Vänsterpartiet nyligen höll kongress. Jag kan inte påminna mig en enda fråga där Jonas Sjöstedts åsikter ­inte skulle kunna rymmas inom socialdemokratin. Ett av Sjöstedts centrala uppdrag är att återupprätta den unikt framgångsrika socialdemokratiska välfärds­ideologin. En strategi för att rädda socialdemokratiska idéer och väljare ­medan det socialdemokratiska partiet, alltmer historielöst, faller samman.

Sjöstedts ambitioner är stora; han vill också erövra de ekologiska ödesfrågorna från Miljöpartiet. Stillsam vänstersocialism och radikal grön ideologi ska smälta samman som hos de stundtals segrande skandinaviska socialistiska partierna. En strategisk utmaning, ­riktad mot Miljöpartiet, allt större tack vare sin förmåga att dämpa politisk samvetsnöd hos den politiskt villrådiga delen av medel­klassen.

Jaha, från ena hållet trängs socialdemokraterna av 'det nya arbetarpartiet', och nu kanske från det andra hållet av 'de nya socialdemokraterna'?

På tal om offentliga investeringar för att hålla krisen på avstånd - det kommer rop på sådana från flera håll. Exempelvis skriver Nemokrati om det. Någon, jag missade att notera vem, hade en lista på olika uppslag, och ett var elektriska vägar. Jag har nämnt projektet tidigare ibland på bloggen. Inte för att jag tror att det är allena saliggörande vad det gäller att lösa problemen med längre transporter inom Sverige, men för att jag antar att det finns en hel del fördelar. En elväg bör vara flexiblare än en järnväg, bland annat. Den här filmen kommer från elvägsprojektets hemsida.




Ibland kan stora projekt med märkbara positiva effekter vara ett sätt att väcka upp folk och visa: "Det finns en framtid, gå inte och rulla tummarna i väntan på Jordens undergång!" Här bygger man inte för att möta den aktuella krisen, man bygger för kommande generationer. Och ett antal sådana projekt (innefattande mycket av det som finns på Sjöstedts lista) skulle effektivt kunna göra slut på arbetslösheten i Sverige. Och eliminerad arbetslöshet är en maktfråga det också. Därmed blir det en första rangens politisk stridsfråga.

Följer man Svenning så har nu vänsterpartiet nått sin avslutning, som ett socialdemokratiskt parti. Det är ungefär det vi känner igen från för en generation sedan, innan nyliberaler och politikerbroilers fullständigt tog över gamla socialdemokratiska partiet. Men nu är det kapitalistiska systemet inne i en djupgående kris med oklar utgång. Vi kan få den egendomliga situationen att även måttligt reformistiska förslag från vänstern utlöser vansinnesreaktioner från allianspartierna. Men just det kan i sin tur dra med sig ytterligare sprickor i systemet när skillnaden mellan den politiska polemiken och vad folk ser behövs och är möjligt att ordna blir plågsamt stor. Då kan det rasa iväg mot en uppgörelse som blir betydligt radikalare än vad reformisten Sjöstedt någonsin tänkt sig!