Birger Schlaug skriver ...

... en serie inlägg på sin blogg i samband med att miljöpartiet skall kläcka ur sig ett nytt program. Första inlägget här, och nummer två och tre följer på det. Här är ett klipp ur tvåan, där Schlaug gör något som ibland ger intressanta resultat. Han vänder på ett känt resonemang och skriver att det inte är ...:

... ekonomisk tillväxt som gett oss allt det goda vi idag uppfattar som självklart: skola, sjukvård, bra boende, mat på borden och materiell god standard. Det är människors behov och vilja att förbättra sina och sina medmänniskors liv som drivit fram uppfinningar, verksamheter och regelverk som också lett till ekonomisk tillväxt. Vi har fått bättre bostäder, vi slipper hungra, vi har fått bekvämare liv därför att vi har strävat dithän. Och den strävan har lett till ekonomisk tillväxt.

Frågan är alltså om det verkligen är ekonomisk tillväxt som tar oss vidare till nästa steg i samhällsevolutionen, nästa steg på utvecklingstrappan -  eller om vi befinner oss i skede där andra lösningar är både önskvärda och nödvändiga. Min övertygelse är att varje tidevarv har sin lösning på den eviga frågan om vad som är utveckling. I vårt tidevarv har vi dels att ta hänsyn till att vi snart är nio miljarder människor på en begränsad planet och att trycket av vår konsumtion blir allt mer brutalt, dels att ta hänsyn till vad som gör oss mer tillfredsställda med livet – är det ökande konsumtion och mer arbete eller är det andra värden som vi nu kan utveckla?

Det är inte någon ny tanke att fundera i dessa banor. Idag är det delar av - men långt ifrån hela - den gröna rörelsen som främst funderar i dessa banor, medan allt från konservativa till socialister verkar ointresserade. Kanske känner de att deras ideologier angrips. Men så är det faktiskt inte. Man behöver inte vara ett grönt avdankat språkrör, eller ens grönmelerad, för att kritiskt analysera jakten på ekonomisk tillväxt. Man kan vara fullt trogen liberalismens, socialismen och konservatismen och ändå på goda grunder vara tillväxtkritiker.

Jag tror alla som någorlunda medvetet jobbar i Marx' och Engels' tradition känner igen en hel del här. Dels att det är mänskliga aktiviteter, kämpandet med och mot naturen, som utvecklar och förändrar våra samhällen. Men också att som ett resultat av den kampen skapas olika idéer om hur problemen skall lösas. Eftersom samhällets produktiva grundval rör sig åt ett håll kommer idéernas huvudström också att röra sig ungefär i den riktningen. Ofrivilligt kommer en del borgare att ge utlopp för progressiva tankar, helt enkelt för att verkligheten tränger sig på och får dem att tänka till!  - Ibland undrar jag om inte Birger Schlaug är mer marxist än de flesta vänsterpartister!

Ovan bostadsrätternas bolånekollektiv seglar frihetens moln förbi

Med risk för att låta tjatig, här kör jag en repris på supercitatet från Marx. Alltså, återigen, doktor Karl Marx skrev 1859:

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.

Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena.

En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande.

I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.

... och det är fördj-t att vänsterpartister och miljöpartister, som borde ligga närmast till hands bland de politiska partierna av större format att diskutera de här frågorna, i stort sett har backat ut. Kan det bero av att deras ledningar domineras av borgare som inte är intresserade av några förändringar av nuvarande system trots att det brakar ihop runtomkring dem? Löner och arvoden kanske är viktigare för topparna? Eller är de helt enkelt trögtänkta?