I februari tyckte jag att man skulle försöka göra något vettigt med de många forskare som blir arbetslösa när Astra-Zeneca lägger ned i Södertälje. Har man månne läst och begrundat min blogg hos berörda myndigheter? Hur som helst: eftersom jag gärna är en glad och positiv person så tycker jag att de inledande fanfarerna angående ett nytt svenskt institut för medicinsk forskning låter positiva. År 2013 redan skall man vara igång, i ett samarbete mellan Stockholms universitet, Karolinska institutet, Kungliga tekniska högskolan och Uppsala universitet. Namnet, Science for life, låter inte så upphetsande för mig, men vad är väl ett namn? ("Det är språklig slapphet" kanske en språklig renhetsivrare - en purist - skulle utropa!)
Science for life skall bland forska om cancer, diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och alzheimer, samt antibiotikaresistens. Det sistnämnda är extra intressant eftersom det finns risk att alltför stor användning av antibiotika snart gör att skador som under en tid varit lättbehandlade och ofarliga åter kan bli mycket farliga. (Det enklaste är ju naturligtvis att hålla utskrivning av antibiotika på en rimlig nivå så att bacillerna får mindre chans att lära upp sig och slå tillbaka, men det verkar utopi.)
Med tanke på den usla bostadssituationen i Stockholmsområdet så kanske det är bäst att börja värva medarbetare som redan bor här. Visserligen talas det givetvis om 'forskning i världsklass' och Nobelpris, men utan att veta ett skvatt om de här forskningsområdena misstänker jag att en stor del av jobbet ändå är rutintröskande av saker man i stort sett redan vet och där det inte krävs nobelpristagare för att skaka provrören. Det väsentliga är ändå att samhällsviktig forskning kan göras.
14 kommentarer:
Det lät som en intressant satsning, känns som en proaktiv inställning till samhällsproblem, hjärt-kärl, alzheimers osv, men oxå för att utnyttja den lediga kompetens som nu uppstått. Detta tillsammans med de som kommer skapa verksamheter kring delar av Astra. De som kommer bilda verksamheter i anknytning till det som finns vid institutet. Kan få stor effekt.
Tjejen forskade på klusterbildning av entreprenörer och företag, hur man får dem att uppstå. Enligt henne så bör man agera rätt för att främja sådant.
Hennes observation är att stora strukturerade projekt för att få igång saker, att kontrollerande sätt att försöka organisera fram kluster av verksamheter ofta är helt verkningslösa. Då kompetensen och entreprenörerna organiserar sig "naturligt", kontaktsökande och skapandet av relationer ingår i entreprenörens beteende. Därför är punktinsatser, små åtgärder, indirekta saker som forskningscentra oftast mycket mer effektiva i att skapa en mångfald av verksamheter, dessa småsaker kan få stora effekter.
Hon skrev en avhandling om entreprenörskluster och företagslokalisering. Istället för att få göra något vettigt av sina kunskaper har hon dock de senaste åren suttit i kläm i försäkringskassans alla turer.
Jag tror Alfred Marshall var den siste av de gamla nationalekonomerna på 1800-talet som hade kläm på det här med dynamik i företagsgrupperingar. Sedan dröjde det till senare delen av 1900-talet innan någon kom igång och tittade på detta fenomen i Italien. Det är klart att olika parter spelar olika roller: staten kan inte beordra fram kreativitet, däremot skapa kringstrukturer som hjälper kreativa människor och grupper. Det var väl tänkt att Kista skulle bli ett kluster, men jag vet inte hur det gick med det.
Hoppas det fixar sig för tjejen. Har det inte blivit svårigheter i Gnosjö-klustret med ökad arbetslöshet, de kanske behöver experthjälp?
Björn,
gnosjöandan är en sinneskonstruktion av liberaler utan förankring i verkligheten. Den som levt i småland nån tid av sitt liv, kan förklara vad gnosjöandan verkligen är. Sekt-nepotism, inte nödvändigtvis en kreativ miljö som håller i längden, inte det bästa sättet att sålla fram rätt folk och organisera dem.
I gnosjö finns det för få rationella mottagare av experthjälp. Inte för att jag har fördommar... :)
Tja. Hon är i slutet av Rehabkedjan och kämpar nu för att inte bli tvingad att arbeta för sin arbetslöshetsförsäkring, som hennes arbetsträningsplats tillsammans med AF försöker tvinga in henne i. Hon tar en proaktiv approach och gör sin arbetsträningsplats till ett större utredningsprojekt och jobbar för fullt med att ordna finansiering från branschorganisationer, kommun och tillväxtverket. Gräv där du står.
Akademiker landar på fötterna... :)
Gnosjöborna får väl undervisas på rätt ställe, exempelvis i bönehuset, där pastorn säger: "I Jeremias, sjunde kapitlet åttonde versen kan vi läsa: HERREN säger att du skall bilda ett kluster av alla företag på din ort, och det skall vara försett med den modernaste IT-tekniken som kan finna nåd för mina ögon, och det skall vara en fräsig hemsida också!"
Martin:
Nej, akademiker landar inte alltid på fötterna. Det är en myt. Tvärtom är de i värsta fall helt körda, nästan överallt, om de inte är tillräckligt anpassliga.
En ironisk sak med akademiker och tekniker som jobbar med avancerad teknik. Många av dem förstår inte hur beroende de är av social labour, att arbeta tillsammans. Är liberala individualister som inte förstår att en individ inte bygger den industri som krävs för att deras kompetens skall vara nödvändig.
Ser tendenser till omsvängning under galjen av många av mina kursare. Numera också doktorer som går ut till en arbetslöshet större än den för folk i samma ålder utan specialistkompetens. Individer som inte ser hur en individ skall kunna bygga en anläggning med utrustning för tiotals miljoner för dem att leka med. Det gör inte en individ, det gör bara folk som arbetar tillsammans.
En måhända tragisk tanke som slår en är att när allt löper på som smort blir folk översäkra på sig själva och tror att de klarar sig som individer. Vilket leder till sociala sammanbrott där de återigen begriper att de behöver sina medmänniskor. Och att vi därför aldrig når ett stabilt tillstånd.
Jag hoppas att jag har fel.
Jag tycker det låter rimligt. Liberalismens grunder kan nog hittas där, med folk som kommit sig upp i smöret och tyckte att behovet av samarbete inte var så stort längre. Det var ju fabriksägarna i Manchester som var liberaler, inte deras arbetare.
Jag tänkte närmast på tidsskedet. Det är inte förrän nu när allt börjar gå åt helvete som folk börjar tvivla på nyliberalismen. När allt gick på som smort svaldes den även av folk som borde ha varit misstänksamma för sin egen del.
Alternativt: På 30-talet begrep folk att de måste bygga upp såväl keynesianska konjunkturdämpningar som social välfärd. När allt gick som smort på 60-talet glömde man bort hur nödvändigt det var.
Och så gick det som det gick.
Finns de som går andra vägen. En fd vänstersympatisör blev nyligen invald i en moderat styrelse för nån kommun. När det kniper så allierar man sig med de som har pengar, för sitt eget intresses skull. I och med invalet så får man väl lov att gratulera, hennes personliga sits har blivit mycket bättre.
Synd att hon är så politiskt inkompetent. Men moderaterna rekryterar på identitet, inte politik och ideologi, så det spelar ingen roll.
Ur en synvinkel är det väl bra att de inkompetenta går till moderaterna?
Björn,
vem vill du ha i ditt lag. Blondinen med stora bröst och doktorsexamen. Eller en orakad slusk, som framstår arrogant och förtryckande? En logisk diskussion med en idiot får alltid idioten att framstå i bättre dager, ger idioten sympati, särskilt om det är en tjej, då blöder chauvinisternas hjärtan.
Beslut fattas nästan uteslutande känslomässigt. Logik är en sorts efterkonstruktion som vi skapar för att förstärka beslutet. Därför vinner den trevliga idioten över den kalla logikern de flesta fall. Att ha rätt emot en idiot kan kosta dig allting, idioten får sympati och du framstår som ett svin.
I ett parti där ett fåtal i partiets topp kan styra i kulisserna, så är idioter det bästa man kan få tag i.
Man kanske kunde tänka sig att slusken fick distansjobba och att man därmed inte behövde se personen så ofta (som blondinen)?
Skicka en kommentar