Kanske jag hörde fel, eller var det verkligen en pensionär som satt där på sin ålders höst och skrev på en gammal hederlig fullständigt icke-elektrisk skrivmaskin!? (För det kan väl inte ha varit Jan Guillou, han har väl inte elektrifierat sig ännu?) Kanske den såg ut så här, en Facit privat:
Den påminner väldigt mycket om min gamla Facit. Notera en intressant detalj nere till höger på tangentbordet: Å, Ä , Ö, samt , och . låg i annorlunda positioner jämfört med hur det blev en bit in på sjuttiotalet. Detta har stökat till det för mig, för jag lärde mig att skriva maskin med alla tio fingrarna just på ett gammalt tangentbord. Man skulle använda alla fingrar, men inte titta på tangenterna utan på texten man skrev eller skrev av. Fingrarna skulle jobba på utan att man behövde tänka hur de skulle placeras, det lärde man sig genom ordentlig övning. Och den fingerställningen jag lärde mig som tonåring sitter fortfarande kvar i skallen och trasslar till det för höger lillfinger. Det är ofta jag missar där.
På tal om ljud så bör väl ljudet från manuella skrivmaskiner tillhöra de utrotningshotade. Samma som med rasslet från en fottrampad symaskin, eller ljudet från en handvevad separator. Hur en hästspårvagn lät finns det väl knappast någon idag levande som har hört? Jag vet att någon gång förra årtusendet så fanns det ett projekt med inspelning av utrotningshotade ljud, men detaljerna minns jag inte.
7 kommentarer:
Hade en pretensiös bohemkompis i min egen ålder som skrev dikter sittande på golvet knackandes på en gammal manuell skrivmaskin.
Jag gick maskinskrivning i skolan, det var en bra läxa, men jag har anammat en annan princip för god arbetsmiljö. Att variera ställning. Gamla tidens arbetsmiljötänk är på väg ut numera, de har insett att tvinga in folk i en stel optimal arbetsställning inte är något bra recept. Min mors axlar är väl testament på det, hon som jobbat som sekreterare och kamrer hela livet, har problem med nacke och axlar.
(Kamrer förresten, ett fint yrke tills det började utföras av kvinnor. Byrådirektör i statliga organisationer var också fint, tills kvinnor började dominera det. Byrådirektören på vår institution kallades i folkmun för institutionssekreterare, vilket hon inte var, vi hade även en sådan, som hade ännu lägre lön och aldrig fick jobba heltid.)
När jag läste Hunter S. Thompsson så insåg jag att man inte behöver skriva så noga. Det befästes ytterligare i filosofin när jag läste om intentionstolkning. I dagens snabba kommunikation så är inte missförstånd lika allvarligt, det kan ge möjlighet att utveckla och nyansera när man får vantolkningar tillbaka och en diskussion tvingas fram. En klarare samsyn nås i slutändan av vad som började som otydlighet och slarv. Det har lett till att jag ofta medvetet är otydlig eller formulerar mig på ett sätt som kan tolkas fel, för att belysa en perspektivskillnad.
Åter till den gamla mekaniska makapären. Tjejen och delvis jag, har problem med handlederna och ulnarnerven, något som verkade vara ovanligt när folk arbetade med de gamla mekaniska maskinerna med stora och tunga rörelser, rörelser som aktiverade armen och fingrarna på andra sätt. Så även om våra nagelband numera är oblodade, så finns andra problem och risker. Tjejen har svåra problem i händerna, men så har hon skrivit mycket striktare enligt reglerna, inte som jag haft ett arbete som växlar mellan datorarbete och hantverksmässigt arbete på labb. Med datorn så kan man kanske av-taylorisera en del arbetsplatser för att skapa en större variation i arbetsmomenten. Jag är ett taylorism-fan, men den behöver uppdateras till att vara arbetsdelning och arbetsspridning, göra sysslor enkla, snabba och optimala är i sig inget fel, men man måste skapa variation och intressanta arbetsplatser. Det finns tayloriserade arbetsplatser där en produkt följs av samma arbetare hela vägen och sånt går att öka med taylorism.
(Märks att jag sitter tankspridd fast i en stuga på landet, en dag då man borde vara i stan och ta upp den knutna näven ur fickan!)
Jan Myrdal lär skriva rasande snabbt, men med bara "pekfingersvalsen". Det tycker jag inte är ett ideal, dock. Och så uttrycker han sig ju ibland så att det blir diskussion tämligen i onödan. Kanske han förväntar sig att liberala läsare skall förstå vad han skriver?
Undrar om jag håller med om beskrivningen av taylorismen och dess eventuella möjligheter, speciellt inte om man kopplar det till dess komplettering med Gilbreths arbetsstudier. Taylor jagade folk att arbeta fortare och inte tänka, Gilbreth var mycket för att påtvinga dem effektivast möjliga arbetsmetoder vare sig de var bra eller inte. Och inget tänkande där heller, det skulle arbetsledningen sköta om. Arbetarna blev till opersonliga bihang till maskinerna, fast numera är arbetarna väl bortsopade av robotar som är bättre på att jobba robotaktigt än vad människor är.
Tryckta ordet är direkt olämpligt för sådan skrivstil, debatten blir ofta långdragen och det finns ingen direkt kommunikation mellan läsaren och författaren, Myrdal bör kanske övergå till att skriva blogg.
Jag håller på att taylorisera mitt eget yrke, jag har skissat på det och har en ganska bra plan för hur det skall åstadkommas. Men jag ser det som ett mellansteg, ett medicinskt forskningslaboratorium som är som typ McDonalds är inte slutmålet, självfallet inte. Men det är mellansteget mellan hantverk och robot. Vi tala Schlaug härom dagen och jag må ha varit hård emot honom, jag har ju samma slutmål. Att människan står över nödtorften och arbetar för "högre värden". Men får det måste nödtorften lösas först innan man flummar iväg. Ett mellansteg kan vara ett liv där man knallar in och jobbar några timmar då och då på en arbetsplats som inte kräver varesig kunskap eller erfarenhet. För att sedan ägna sig åt de "högre värdena". (Nu vet vi ju vad dessa höga värden som folk gillar är, det är föda och sex främst (iaf om man får tro resultatet från associationsleken med slumpvisa personer). Men jag dömer inte, helt legitima saker att ägna sin uppmärksamhet på.)
Jag är inte ett fan av taylor och anhang i genomförandet och hur det snarast blev ett redskap för utsugning. Jag ser det som en väg bort från arbetet som identiteten hos folk. Där arbetet blivit så effektivt att vi kan skapa det vi behöver med mycket mindre insatser. Marx skulle väl formulera det som, "vägen bort från människans förhistoria". (Zeitgeistarna är inne på samma sak, men jag tycker de är lite naiva och lite okonkreta, de har ingen plan för att skapa utopin, mest en tanke om hur den skall se ut.)
Mina idéer kan tänkas mycket skrämmande för folk som "är sitt jobb". De som svarar på frågan, "Vem är du?" med: Jag är en "yrke" på X år från "plats".
Haha, ja jag är före detta industritjänsteman exempelvis ... och nu är det snart dax att kila iväg till uppställningen för dagens grupp-promenad!
Jag har kvar två helt manuella skrivmaskiner. Dock ej använda på år och dar så jag vet inte om färgbanden har torkat. Dessutom har jag en klocka som tickar, om nu någon kommer ihåg sådana klockor som hade fördelen att de gick utan behov av elektricitet..
Ett solur, Lasse! Pålitligt, inga rörliga delar som går sönder, underhållsfritt i stort sett, håller i alla väder (nja, om solen skiner, men det är ju en detalj i sammanhanget!).
Lasse,
såna klockor har bara brackor råd med numera. Mekaniken har utvecklats den också, vad sägs om de självuppdragande klockorna?
Problemet med mekaniska skrivmaskiner är det där med färgbanden, så den jag snodde från morsan har gått till metallåtervinning sedan länge.
Skicka en kommentar