Nyttig länk för glömda ord

En del tycker Twitter bara är skrutt, men understundom kan man upptäcka nyttigheter via denna mikroblogg, vilket jag gör ibland. Ta exempelvis bloggen Glömda ord, som presenteras sålunda:

Om Glömda ord

Det här är en blogg som vill värna och uppmuntra användandet av gamla ord så de inte glöms bort. Varje dag publicerar vi ett nästan bortglömt ord och din utmaning är att använda det ordet på ett naturligt sätt under dagen.

Dagens ord är karbas. Hoppas att ingen berättar om erfarenheter av att använda eller bli utsatt för karbasen själv under dagen!

Karbas

Posted on oktober 31, 2013 by Malena Östergren Arvidsson

Dagens ord är:
Karbas - flätad läder- eller rottingpiska att aga med.
Berätta gärna hur du använt ordet under dagen.

Den 24/10 var ordet lurk. Jag tycker det är användbart på många skumma figurer:

Lurk

Posted on oktober 24, 2013 by Petra

Dagens ord är:
Lurk – tölp, slyngel, usling

Undrar hur länge det dröjer tills 'blogg' och 'mikroblogg' blir totalt mossiga och bortglömda och måste räddas?


(Glömda ord finns alltså även twittrade.)

USA och världen som schackbräde

Det borde ... inte längre förvåna någon att en stat som planerade för samexistens med Nazityskland – om inte Storbritannien lämnade över nycklarna till sitt imperium – i dag avlyssnar andra allierade staters mobiltelefoner. 

Det handlar alltså om USA enligt historikern Tomas Pettersson.  Men det finns mer intressant i artikeln, särskilt om USA:s (misslyckade) kamp för att hålla ner de växande ekonomiska stormakterna Västtyskland och Japan på 1970-talet.

Att den tyska förbundskanslern blir avlyssnad av Förenta staterna är inte alls överraskande om man tolkar världen som ledande amerikanska säkerhetspolitiker: som ett schackbräde, där olika regler gäller för de olika spelarna. 

Att se världen som ett schackbräde kanske är OK, men om det är olika regler och en part tror att det är den som bestämmer reglerna är det upplagt för bråk. Ordentligt med bråk, särskilt hos de som inte fått vara med och skriva reglerna men börjar känna sig starka nog för att kunna kräva att få vara med. Och det är den situationen vi har nu. Stalin förutsåg den i viss mån i början av 1950-talet. De besegrade och underordnade makterna kommer i längden inte att finna sig i sin ställning. Ju fler svaghetstecken den ledande makten uppvisar, desto mer kommer de underordnade att slita i kopplen för att komma loss. Detta kan ju innefatta även sådana som Saudiarabien där den härskande gruppen känner sig akterseglad av USA:s korrigeringar av sin politik vad det gäller Syrien och Iran och förmodligen är ganska desperat vid det här laget. USA har ändrat några regler, och vad kan Huset Saud göra åt det? Hitta nya beskyddare?

Fast man kan ju vända på resonemanget åtminstone vad det gäller EU-Europa och säga att där har vi en samling stater som varit märkligt eftergivna mot USA ännu på en sent stadium. Motståndet har ju varit större på annat håll, med BRICS-staterna som en viktig komponent. Kan det vara så att ett svagt Europa hänger om halsen på ett svagt USA? Men när hela FN utom USA själv och Israel röstade mot USA:s blockad av Cuba måste ju hela EU ha varit med i motståndsgruppen? - En diskret markering mot storebror i Washington kanske?

Nu syns de lite mer!

Här är en tidningsframsida med påståendet: Du, vi syns inte på stan:

Och det måste ju medföra åtgärder, som jag noterade på Långholmsgatan tisdag förmiddag:

Marx, Lenin och Mao, gamla kända ansikten. Men som alltid klagar jag över att min favorit Engels inte är med, och ändå är Engels vad jag tror minst lika viktig som Marx. - Nå, man kan ju inte få allt. Och nu är Oktoberrörelsen lite mer synlig på stan, även om själva affischen är undertecknad av Kommunistiska Arbetarkommunen. Tankarna bakom kampanjen beskrivs här. Bra attityd kallade jag det.

Som man ser på översta bilden ställs även frågan Tänkande eller "-ism"? Det handlar om det som tidigare kallades "Mao Tsetungs tänkande" (eller "Maotsetungtänkandet", och med olika stavningsvarianter av namnet Mao) och som numera kallas "maoism". Jag tänker inte referera artikeln, jag antar att innehållet är så pass grundläggande att det bör komma på hemsidan. Nöjer med mig med att klippa in en bild från just den artikeln:

Ja, här har vi upphovsmannen själv, gamle ordföranden Mao. Och bildtexten meddelar att "Mao var en munter person som rökte mycket cigaretter". Av någon anledning väckte detta min ådra som amatörpoet, och jag skaldade:

Hans skinn var gult
Hans hjärta rött -
Men lungan den blev svart!

Mindre lustig tycker jag en annan artikel i samma nummer är, betitlat Den tragiske Shibbye. Artikeln i sig utstrålar militans, men jag undrar om den är så vettig. Någon klok person i redaktionen borde ha ifrågasatt den.

Martin Shibbye gjorde med livet som insats en expedition för att undersöka de otäcka ryktena om vad som händer i Ogaden i Etiopien. Han höll på att förlora. Vem som helst skulle vara knäckt efter en sådan upplevelse. Om han nu är "affischnamn för Europarådets Demokrativecka" så kan han väl få vara det, även om Europarådet på sin höjd förespråkar en begränsad och villkorad borgerlig demokrati? Om man nu skall kritisera detta så borde det ske på ett mer återhållsamt och principiellt sätt, utan att gå in på personens moraliska halt. Han har ju ändå riskerat en hel del som jag antar att de flesta av oss andra på vänstra kanten aldrig skulle ställa upp på. (Av någon anledning kommer jag att tänka på den gamle svenske kommunisten Karl Staf som dömdes till döden av tyskarna under Andra världskriget, men klarade sig.) Visserligen är det sant som det står i artikeln att Shibbye inte har någon skuld till den svenska staten - man kan misstänka att Bildt inte var särskilt engagerad i frigivningen - men när artikelförfattaren ställer frågan till Shibbye "har de förtrollat dig med mediernas strålkastarljus?" är det inte smakligt.

Nåja, under artikeln finns i alla fall en bild som talar om att det är roligt att vara med i Oktoberrörelsen. Det tvivlar jag inte på. Fast alla medlemmar som är avbildade blir av någon anledning väldigt suddiga i nyllet. Konstigt.

Det där med ideologi och -ism är intressant. Jag kanske återkommer i ämnet. Stalltips: jag hävdar en uppfattning snarlik vad gamle Engels hade vad det gäller ideologi ...

Konstig plugg

Jag trodde att den journalistiska kategorin som vi kan kalla 'konstiga växter, i synnerhet potatis, som meddelats till redaktionen' var utdöd för länge sedan. Minns att man drev med saken på svartvita TV:ns tid, i saligen ihågkomna Mosebacke Monarki. Och det var ju minst fyrtio år sedan.

Men, men, i dessa papperspressens yttersta dagar får man ta till vilka grepp som helst för att hålla sig flytande ett tag till. Undrar om Aftonlövet kommer med ett uppföljningsreportage: "Så gick det för monsterpotatisen"?

(Plugg = potatis på äldre stockholmska, för den som funderar.) Och nu över till huvudpersonen ... förlåt, huvudpotatisen:

Blåst på stormen

När det är en normalblåsig vinternatt så smattrar ventilen ganska intensivt i Björnbrums sovgemak. Låter som en ganska ivrig slagverkare har gått igång. Med tanke på hotet om storm borde det ha låtit som ett helt gäng snudd på bindgalna slagverkare under förliden natt. Men inte. Knappt ett knäpp. Lurad igen. Blåst på stormen.

Tillägg om indianernas "europeiska" anor

Här finns mer information om forskarnas tankar om den stora mängden "europeisk" arvsmassa hos de amerikanska indianerna. Nu gäller antagandet att även den europeiska arvsmassan följde med människor som kommit från de västligare delarna av den Eurasiska kontinenten och som sedan gått över det torrlagda Berings sund till Amerika. Inte att det var människor som tagit sig över Atlanten under istiden som jag gissade igår. Men forskningen och diskussionerna lär fortsätta. Spännande!

Till vänster på bilden, vid Bajkalsjön finns en suddig röd prick och så står det Mal'ta. Där hittade man det skelett vars avsmassa visade på härstämning från västra Asien eller Europa. På kartan ser man hur mycket fastland det fanns mellan Asien och Amerika under senaste istiden. Beringia lär ha varit en stor arktisk slätt full med nyttiga villebråd.

"Europeisk" arvsmassa i Amerika

Mer bekräftelser kommer på en sak jag haft uppe på bloggen tidigare:

Minst en tredjedel av indianernas arvsmassa kommer från Europa eller möjligtvis västra Asien, medan resten kommer från östra Asien.

Fast Svenskans rubrik är missvisande: Indianerna kommer från Europa är att ta till i överkant, men det rättas ju till i citatet ovan. En del  människor på den amerikanska kontinenten härstammar tydligen från grupper som kunde ta sig över Atlanten under senaste istiden. Det de kom för kallas Europa idag men hade nog inget namn på den tiden. Men andra kom alltså från östra Asien.

Dock: om så mycket som minst tredjedelen av arvsmassan är från Europa/Västasien kan det betyda att migrationen över Atlanten var större än vad man tidigare kunnat lista ut. Spännande.

Stormvarning!

Helgus alces est

Passar väl bra idag? "Tempestas praedicta!", det vill säga 'stormvarning'.  Helgus är givetvis en latinsk upplaga av kulturpublikationen Hälge som vi hippa storstadsbor alltid läser (i svensk utgåva) för att hålla oss informerade om vad det enkla folket på landsbygden håller på med!

"Vi ser också ett Libyen i sönderfall"

Östra Libyen, det som kallas Cyrenaica, har brutit sig loss för att bilda eget, enligt denna artikel på Nyhetsbanken. Var inte detta en av de saker som det varnades för när libyenkriget drog igång? Libyen är inte stabilt, tar man bort de sammanhållande krafterna kommer hela bygget att rasa samman. Stammar, klaner, islamister och imperialister kommer att ta över och spränga landet i småbitar. Dessutom kan det bli ett kaos som sprider sig till grannländerna. Sådana saker framfördes.

Bland de ivrigaste att slå dövörat till för varningarna var en del trotskister. Jag noterade dock för några dagar sedan att Socialistiska Partiet officiellt säger att "Vi ser också ett Libyen i sönderfall ..." vilket måste betraktas som en praktfull underdrift. Men så mycket mer verkar SP:s ledning inte se, utan fortsätter att slå på trumman för den obefintliga revolutionen i Syrien. Något Syrien i sönderfall verkar de inte se. Och de uppjagade bloggarna Kildén och Åsman är inte nöjda med vad styrelsen sett:

... partistyrelsens användande av ordet ”sönderfall” om situationen i Libyen inte är det mest adekvata begreppet för att beskriva det extremt komplicerade läge som råder efter att hela den gamla statsapparaten föll samman för exakt två år sedan. 

Denna reservation mot styrelsen, samt styrelsen uttalande, finns här.  "Extremt komplicerade läget ...". Tja? Säg aldrig att ni inte blev varnade i förväg.

Det kanske inte blir något varaktigt av den här utbrytningen. Det torde bero av vad omvärlden tycker. Jämför Sudan där yttre krafter lyckades dela landet i en nordlig och en sydlig stat, och kanske lyckas bryta loss ytterligare ett område med begärliga oljetillgångar (Darfur). Vill Egypten ha en granne med i väster med kraftiga islamistiska inslag samtidigt som militärjuntan slåss med inhemska islamister? Vad säger de gamla kolonialisterna i London och Paris? Är Washington över huvud taget längre intresserat? - En hel del intressanta frågetecken. Skulle dock tro att denna nya stat kan få svårt att bli internationellt erkänd.

Lite självberöm på förmiddagen

När jag letade efter en annan sak hittade jag detta som jag skrev på bloggen för snart fem år sedan, i november 2008:

Själv har jag varit skeptisk till de hysteriska glädjescenerna som utbröt efter Obamas valseger. Folk som borde vetat bättre har applåderat med båda händerna. Ännu så länge borde det räcka med en hand. Han har rätt mycket att bevisa, om vi säger så.

Hade jag inte rätt va! Nu har den där karln bevisat en hel del, och det var inte saker som hejaklacken hade väntat sig. Visserligen hade jag inte väntat mig att det skulle bli så illa som det blivit, men jag har i alla fall haft mer rätt än alla tokar som hade fel!

Jag såg nyligen att den så kallade säkerhetsindustrin pytsat in mer pengar i demokratiska partiet i USA än till republikanerna, och vi får förutsätta att det militärindustriella komplexet vill ha återbäring på detta. Och det får de. Liksom storkapitalet och de extremt rika. Och då blir det inte så mycket över till övriga, om man säger så.

Har man rätt kan man vara så här avspänd. Titta, jag kan klappa mig på nosen med ena ramen och vifta i luften med den andra - samtidigt!

Enkel logik: Korrelation är inte kausalitet

Det finns ett ämne som heter praktisk filosofi. Det låter mer användbart och kanske till och med mer begripligt än teoretisk filosofi. En professor i just praktisk filosofi tar itu med det aktuella registret som skånepolisen upprättade över vissa romer. Professor Per Bauhn skriver bland annat, på grundval av den utredning polisen gjort, att:

... dels att registret inte är baserat på etnicitet, dels att ungefär hälften av de straffmyndiga personer som man kontrollerat antingen är dömda eller misstänkta för brott, vilket är grund nog för registrets existens.

Uppgiften om att registret inte skulle vara baserat på etnicitet förekom på ett tidigt stadium, men ingen verkar ha tagit den på allvar. Kanske är det så därför att man utgår från att om merparten av de namn som förekommer i ett register har en viss etnisk bakgrund, så måste registret i sig handla om att bokföra personer med denna etniska bakgrund. Men det följer inte, vilket man inser med tämligen enkla logiska färdigheter. Korrelation är inte kausalitet. Att du finns i ett polisregister och att du är rom innebär inte att du finns i polisregistret därför att du är rom. 

Notera det där på slutet: Korrelation är inte kausalitet. Den inte helt obetydliga detaljen att så många listade är dömda eller misstänkta för brott borde få var och en att reagera. Här är en grupp där det finns hög brottslighet. Men Wolodarski på DN gör inte den kopplingen, i alla fall nämner han inte saken i sina skriverier idag. Det enda nyttiga man kan få ut av den artikeln är några användbara siffror: ungefär 1500 personer bör tillhöra kategorin som antingen är dömda eller misstänkta för brott, och det är ju rätt mycket. Rent spontant känns det som det skulle vara mycket mer än om man gjorde ett slumpmässigt urval av människor, och det pekar snarare på att polisen åtminstone har tittat åt rätt håll. Det är mer än vad somliga människor med vänster- eller liberalåsikter gör, vilket å andra sidan gör att sverigedemokrater och liknande kan kamma hem poäng helt gratis och i onödan. Korrelation är inte kausalitet och undfallenhet för kriminella gäng är inte humanism. Hade det varit några tiotal kriminella bland de över 4000 hade jag instämt i kritiken att registret slår fel, nu känns upprördheten käpprätt åt helvete.

Läs gärna hela professor Bauhns artikel. Han har fler intressanta synpunkter. Hoppas att han nu inte blir offentligt stenad av de rättänkande.

---

Tillägg: det skall tydligen vara 600 av 1200 kontrollerade som är eller misstänks vara brottsliga.Det är mindre än vad jag uppfattade först, men ändrar inte tanken att det i ett slumpmässigt urval av människor inte hade sett ut så där.

Tåligheten har sina gränser

Bloggkollega Skvitts tycker att man skall sprida den här bilden, och det är väl bäst att göra som männschan säger så det blir lugnt!

Afrikansk cyber-punk (!?)

Fick ett par länktips av trogne läsaren Karl och tänkte att de kan vara värda att lyfta upp så att de blir synbara ordentligt:

Den här afrikanska sidan, samt en svenskspråkig sida med en från fransyska språket översatt artikel om afrikansk science fiction.

Jag var på ett möte om miljö en gång där en afrikan ställde frågan varför inte Afrika skulle kunna ha en rymdindustri i framtiden, i stället för att bara vara råvarukoloni och avstjälpningsplats för västerländskt skräp? Och det är ju en bra fråga.

En annan bra fråga är om Marshall McLuhan hade rätt när han trodde att elektroniska media har lättare att slå igenom i kulturer där det muntliga är starkare än i det gamla västerlandet där vi fortfarande domineras av tryckpressen och maskinkulturen med dess serieproduktion. Delar av Afrika (och en del andra områden i Tredje världen) kan ju tänkas gå nästan direkt från traditionellt jordbruk till högteknologi. Inte så att det traditionella jordbruket försvinner, utan att det finns i bakgrunden för den lokal anslutningen till den elektroniska världsomspännande kulturen. Och då kommer givetvis en del av det traditionella att åka ut på det nervsystem som omspänner hela världen. Varför inte kalla det 'kulturberikning' för att riktigt reta alla sverigedemokrater?

Det som kan röra till processen är dels svårartade klimatförändringar, sammanbrott i kontinentens mega-städer, samt lokala krig och konflikter samt inblandning utifrån. Det finns ju ett viss hot om att Afrika kan bli skådeplats för indirekta uppgörelser mellan USA och Kina.

Det är inte skatterna som är problemet

Trogne läsaren Martin har skapat denna bild, med anledning av det här inlägget, (bildoriginalet finns här), och hävdar att den visar att skatterna aldrig varit ett problem:

Jag satt och läste i Naturvetaren här om dagen och de hade med två bilder som inpirerae mig att göra nedanstående bild. Jag har döpt den till "De grundlurade generationerna". Den illustrerar så fint hur lurade både vi och föräldragenerationen blivit.

Snacka om att vi "inte har råd" med ditten och datten. Det är det största bedrägeriet. Men medelklassen köper det med hull och hår, precis som nonsens om att skatterna är problemet. Som jag visar i min bild har skatterna aldrig varit problemet och kommer aldrig vara, en lönearbetare kan inte tjäna på sänkt skatt.

Det ser häpnadsväckande ut, kan det stämma? Att BNP mer än fördubblats sedan början av nittiotalet och att industriproduktionen stigit kraftigt är knappast nyheter för mig. Men att medianlönen för diverse akademiker skulle ha sjunkit från 50.000-55.000 kronor till 30.000-35.000 kronor under 40 års tid verkar nästan otroligt! Frågan är hur mycket nyproduktionen av akademiker spelar in här.

Måste fråga om percentilen (är dålig på statistik). Betyder det att 90 procent av dessa människor tjänade upp till 60.000-75.000 per månad när statistikperioden började men att spännvidden krympt förutom att lönerna fallit så att 90 procent tjänar cirka 30.000/månad nu? (Jag antar att pengarna måste ha räknats om så att förändringarna i penningvärdet har eliminerats.)

Hur som haver, kompletterar man Martins resonemang och gör det generellt för alla lönearbetare så kan man säga att samhällets produktion och rikedomar stigit oerhört. Däremot har löneandelen av den ökningen inte varit så lysande. När det gäller att fördela produktionsresultatet verkar skatterna vara en mindre detalj, jämfört med en glidande sänkning av löneandelen.

För övrigt är det intressant det där att lönespridningen mellan dessa akademikergrupper verkar minska, och detta under en period när individuella löner och betalning efter prestation hyllas! Kan det finnas andra mekanismer än "lön efter prestation" som spökar i bakgrunden?

Bara ett par urklipp - påträngande verklighet?

Här från televisionen. Från att ha försvarat profitskolornas 'rätt' att ta ut profit vacklar nu Borg i den rätta tron:

Och här ett diagram från Politologerna, med följande förklaring:

Vi kan med hjälp av de riksdagsundersökningar som genomförs vid Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, visa två figurer som illustrerar att även moderata riksdagsmän har förändrat sin attityd i frågor som varit centrala inom de moderata leden. Den första figuren visar moderata riksdagsledamöternas inställning till den offentliga sektor

En rimlig tolkning av detta kan ju vara att verkligheten tränger sig på.  När vinstdrivna företag uppträder just som det är meningen att vinstdrivna företag skall uppträda är det inte så roligt alla gånger. Särskilt inte för de som drabbas direkt. Man kan ju misstänka att även moderata riksdagsledamöter då och då kommer i kontakt med den aspekt av verkligheten. Somliga kan dra slutsatser av det.

Arnes klass-analys

Arne Anka, alltså.

Medelklassens svanesång?

När man vill undersöka och förstå samtiden kan diverse tidningsartiklar vara av intresse, exempelvis när det handlar om 'medelklassen' och dess ångest. I skrivande stund är detta det näst mest lästa på DN:s nätsida. Säga vad man vill om 'medelklassen', men intresse för sig själv verkar den ha. Kan det ha något att göra med identitetsproblem? Inte nog med oro för jobb och karriär och diverse annat, till råga på allt kommer den där Reinfeldt och pratar om 'arbetare'! Var det inte det man inte skulle vara längre!?!

Den här hittade jag hos Birger Schlaug

Jag har flera gånger talat om att jag inte tror att medelklassen är någon särskild klass. Den som är väldigt intresserad av ämnet kan ju försöka läsa min magisteruppsats i historia just om klassidéer bland svenska tjänstemän, pdf-filen finns här. (Och uppsatsens framsida här.)

De som kallas 'medelklass' är i allmänhet personer som har hyggligt betalda jobb och visst inflytande på sitt arbete. Att de skulle sväva fritt i tillvaron, fria från kapitalister och arbetare, är fantasier. En del av dem bör nog dessutom betecknas som arbetare. En liten grupp har möjlighet att bli verkligen oberoende och hoppa över staketet till kapitalisterna. De flesta klarar aldrig av det. De får nöja sig med att vara bättre betalda knegare, lönearbetare, proletärer ... .

När den pågående fasen i den industriella revolutionen gör att många tidigare välbetalda arbeten rationaliseras bort eller exporteras upphävs klagorop över att 'medelklassen' vittrar bort. I den mån de här människorna får nya arbeten torde det vara sämre betalda. De glider utför och riskerar att hamna i trasproletariatet om det vill sig riktigt illa (i USA, här är vi inte riktigt i det läget ännu tror jag). Och egentligen räcker det ju med en störning i den individuella ekonomin för att det skall bli besvärligt - sjukdom, skilsmässa, arbetslöshet, dessa räntor som det tjatas om ... . Hörs det oljud i fjärran kan det vara 'medelklassens' svanesång.

Men det kan ju också vara intressant att i undersökningen jag inledningsvis nämnde väga in tyngre alster som inte bara handlar om bolånekollektivets själsplågor i ett samhälle som håller på att glida dem ur händerna. Ta det samhälle de lever i. Varför inte ta några ganska färska debattartiklar från Ny Teknik? En där ett par företrädare från Region Skåne klagar över tillståndet inom järnvägen. Eller det här nödropet om behov av renovering i miljonprogrammets lägenheter. Man kan se till sakinnehållet, strunta i vilka förslag som framförs (de är ju knappast revolutionerande) utan notera att det klagas och dessutom klagas ganska högljutt. Och detta av folk som väl inte med bästa vilja i världen kan tas som samhällsomdanare.  Vi har ju liknande klagomål inom vård, skola, omsorg och andra ställen där marknadsfundamentalisterna varit inne och petat de senaste årtiondena. Samhället är på glid, och som den första länken påpekar så tänker inte socialdemokraterna göra något åt det. Men finns det någon annan kraft som kan peka med hela handen? Någon som säger: "Skit i ångesten, nu ger vi oss på problemen och löser dom, vi har kunskaper och medel för att klara av det!" Var finns 'proletariatets parti' som kan föra framtidens talan?

(En not här: jag har vid ett flertal tillfällen hävdat att det är jäkligt konstigt att socialdemokraterna inte klarar av att göra praktisk politik av den borgerliga krisen med tanke på hur opinionerna i olika ämnen verkar se ut. Men å andra sidan, vad är de själva annat än borgare, även om en och annan trosviss medlem ännu spjärnar emot och viftar med en liten röd vimpel? Och även om de tycker sig ha vinden i ryggen nu så är det inte säkert att de klarar av nästa val. Det kan bli att återanvända den här bilden som jag tycker väl beskriver 'det gamla arbetarpartiets' tafflighet  i politiken:

Repris på Max Gustafsons klassiker alltså! Kan inte de där tomtarna helt enkelt lägga av. Vem behöver dem? [Här hördes visst en teaterviskning någonstans ifrån: "Kapitalet och den egna karriären behöver dem!"])

***

Det här inlägget började jag plita på i våras men blev inte färdig. Det är inte färdigt nu heller. Men är man ekonomisk slänger man inte bara gamla utkast. Man kan slänga dem vidare till eventuellt intresserade läsare. De inlägg som jag då tänkte länka till var dessa. En grej från Cornucopia?, nämligen denna. Och tre stycken från Björn Forsberg, nämligen denna, denna och denna. - Och kom ihåg, läser du tidningar och bloggar kommer du att hitta nytt material till den här undersökningen varenda dag! Den ångestridna medelklassen och dess oförmåga att handskas med samhälle i upplösning kommer vi inte ifrån så lätt!

OR-reaktioner

Jag har ju skrivit en del om den nya Oktoberrörelsen sedan förra året, med mer eller mindre välgrundade spekulationer om dess politik. Detta utan att prata med någon OR-are direkt, vilket är en brist. Men ju mer material som publiceras, desto mindre behöver man spekulera. Och jag hade ju en sorts intervju tidigare i år.

En gång hade jag ett mellanhavande med en tänkbar framtida OR-grundare, det var efter det här inlägget. Det fick jag skäll för och publicerade skället här - tycker att en del av resonemanget i kritiken bottnar av slarvig läsning av vad jag skrivit, men det är inget jag grämer mig för. Tidigare hade en som jag tror mig veta finns i OR varit så upprörd över mina funderingar över folkkrigens tveksamma framtid att han kallade mig "herr", och det kan man väl bli arg för? - Det här kan också vara intressant i sammanhanget. Och det här.

Efter de senaste skriverierna har jag fått in två reaktioner kommentarsvägen. Den ena negativ och med misstänkt utseende och påståendet att "vi i OR" är trötta på smutskastning från mig - undrar om det i själva verket är en KP-are som varit i farten? Den andra kommentaren, samt ett meddelande som kommit in vid sidan av, är däremot positiva och uppskattar att jag skriver kritiskt och seriöst. - Så då kommer jag att fortsätta att göra det, i mån av tid, lust och ork. Man kanske skulle skriva något styggt om revisionismen? OR måste ju få en eloge för att de lyfter upp en kritik som varit stendöd i Sverige i årtionden! Risken är väl att jag själv upptäcker att jag är revisionist, men lite chansningar får man ta!

Indier om Syrien

Jag blev just uppmärksammad på ett uttalande från en av världens mest betydelsefulla revolutionära grupper, indiska CPI(maoist). Det gjordes i ett läge när det såg ut som om USA och Frankrike skulle angripa Syrien med sina kryssningsrobotar. Nu är den faran (för evigt, får man hoppas) undanröjd, men uttalandet innehåller en del principiella ståndpunkter som kan vara nyttiga att ta del av. Hela texten finns här, på föreningen Indiensolidaritets hemsida.

Our Party, the CPI (Maoist) has always maintained that it is only the people of a country who have the right to retain or overthrow a particular regime in their country. It is for the people of Syria to decide whether they want Assad to be in power or not. They have every right to rebel and carve their own future. But due to the unwarranted intervention of the imperialists in the internal affairs in Syria the future of the country has already been facing a great danger and perhaps it will not lay in the hands of the Syrians for a long time to come.

...


Any forces that seek genuine democracy and oppose autocratic regimes should do so independently and basing on their own strength by mobilizing the masses and the support of the world people. They should not collaborate with the imperialists.

...

CC, CPI (Maoist) condemns in unequivocal terms any attempts by the US led imperialists to attack Syria and demands an immediate stop of all such preparations. It extends its support and solidarity to all kinds of resistance by the Syrian people against imperialist intervention and proposed war of aggression. It sees their resistance as part of the entire range of various kinds of resistances the oppressed peoples and nations of the world are putting up against all kinds of imperialist intervention, aggression and control. It firmly states that it is the duty of every democratic person in the world to unequivocally oppose and condemn the proposed strike on Syria led by the US. 

 ...


The war of aggression on Syria could well prove to be the proverbial straw on the camel’s back for the US imperialism which is already bogged down in Iraq and Afghanistan. But the monster of imperialism with feet of clay would never collapse on its own despite its innumerable vulnerabilities. It requires a blow from all the oppressed peoples of the world for it to be wiped out from the face of the earth. If the imperialists dare to attack Syria, the brave resistance of the proud people of Syria with a glorious history of resistance to imperialist interventions and the support of the world people to their resistance would drive one of the final nails into the coffin of imperialism.

Varför skulle de här skogsmullarna i Indiens djungler intressera sig för vad som händer i Syrien? - Inte konstigare än att kinesiska fattigbönder på 1930-talet höll solidaritetsmöten för den spanska republikens kamp mot fascismen.

Några kommentarer:

Det här kan vara nyttig läsning inte bara för de trotskistiska personer som meddelade att de såg fram mot robotattacker mot Syrien, utan även för maoister i väst som kommit med några tvivelaktiga ideer. Dels de som fick för sig att det var ett spontant och internt folkligt uppror mot 'regimen' som pågick och att upproret var värt att stödja (har för mig att de norska maoisterna tidigt var inne på den linjen). Dels de som hävdade att det inte spelar någon roll vem som vinner i Syrien, alla är lika dåliga och vi kan strunta i vem som vinner. Jag skulle tro att islamisternas uppvisningar bör ha givit den linjen dödsstöten. (Och, hm, det kanske borde komma någon självkritisk kommentar från min kanadensiske maoistiske favoritbloggare om detta ...)

I uttalandet sägs att ett angrepp mot Syrien kan knäcka USA, som det sista strået som knäcker kamelens rygg. Det kanske är så att det sätt på vilket angreppet stoppades också innebär den knäcken. USA kan fortsätta i lönnmordsbranschen, men nya stora militära angrepp blir allt mindre troliga och ens möjliga att utföra.

När uttalandet betonar att upprorsrörelser inte skall samarbeta med imperalismen bör detta rimligen också gälla att man håller Ryssland och Kina på avstånd. Dessa två stater spelar en viktig roll vad det gäller att försvara Syrien, men de är inte några revolutionära krafter.

Vad lär oss 'kommunrankingar'?

En sammanfattning av kritiken mot 'kommunrankningar' finns hos Politologerna:

1. Att kommunrankningar oftast görs av organisationer med en agenda, i syfte att påverka. De är inte neutrala. 
2. Risken finns att kommunalt utvecklingsarbete inriktas mot indikatorer som premieras i rankningar istället för de verkliga problemen. 
3. Det är dessutom inte säkert att rankningarna fångar upp intressanta skillnader mellan kommunerna, framförallt inte när det gäller förändringar från år till år. Min erfarenhet är att det är relativt stabilt i botten och toppen, men att kommuner åker berg- och dalbana i mitten av rankningen. Det är därför meningslöst att tolka in mycket i förändringar från år till år. 

Mot slutet av den där bloggposten finns en hänvisning:

Läs även Jonas Vlachos på bloggen Ekonomistas, som har undersökt om kommuner som kom väl ut i Svenskt Näringslivs rankning av företagsklimatet också upplevde minskande arbetslöshet åren därpå – det gjorde de inte.

Det kan ju vara så att gott 'företagsklimat' är just vad ordet säger. Bra för åtminstone stabila och etablerade företag. Och detta behöver inte sammanfalla med gott 'lönearbetarklimat'. När det är privatföretag vi talar om är vinsten ledstjärnan, inte något annat. Ökad 'sysselsättning' (hemskt ord egentligen!) kan vara en bieffekt av vinstjakten, men behöver nödvändigtvis inte vara det. Snarare leder vinstjakten till att företagen skär bort så mycket personal som möjligt.

Troligvis ligger det i den mänskliga naturen att finna rankinglistor och andra relativa jämförelser intressanta. Frågan är dock vad en viss ranking egentligen mäter och vilket värde den ska tillmätas. Svenskt Näringslivs företagsklimatsindex verkar främst beskriva att det går rätt bra här och nu (plus att skatten är låg och M är stora), men det ger mycket liten vägledning om vilka faktorer som ger en positiv utveckling framöver.

Kapitalism och krig

Slutklämmen på den här artikeln är inte så upplyftande:

Capital, historically speaking, has not hesitated to impose costly transformations, often culminating in what Rosa Luxembourg termed “corrective wars.” The need for warfare is not limited to the need for Keynesian demand management, but goes deeper than that. In order to ensure that the misery of the masses of the exploited and the oppressed will not be turned against a systemic movement, capital diverts attention to violence based on ethnicity, religion, color, and nationality.

The ongoing local wars in Syria, the Iraq invasion (part of the so-called “war on terror”), the ethnic violence in sub-Saharan Africa, … the list could be continued. What is cut and dry is that capitalism has now entered a conjuncture where it cannot govern the global economy without resorting to wars.

Om man skrämmer folk kan de gå med på både det ena och det andra

Bra attityd

Jag gillar den här attityden:

I stället för att be om ursäkt och beklaga så säger man: Socialismen var enormt framgångsrik!

Notera ordet 'socialismen'. Det är viktigt. När kommunister ledde de stora revolutionerna i länder som Ryssland och Kina hade de inga illusioner om att det var kommunism de skapade. Här är teorin glasklar: det kommunistiska samhället är ett klasslöst samhälle utan stat, och dessutom byggt på en högt utvecklad produktionsapparat. Att staten skall försvinna är en tanke som  kommunister delar inte bara med anarkister, utan intressant nog också med en del borgerliga personer. En viktig skillnad torde dock vara att anarkister och borgerliga vill riva ner staten direkt och tror att ett bra samhälle automatisk skall komma upp ur ruinerna. Kommunister av Marx' modell är mer realistiska på den punkten. Ett önskvärt samhälle kan inte kommenderas eller drömmas fram. Förutsättningarna måste finnas i verkliga livet.

I länder med svag industriell bas, många lågproduktiva bönder, okunnighet och sjukdomar, och dessutom i ruiner på grund av krig och inbördeskrig, finns inte en chans att skapa kommunism. Men det finns enligt Marx ett mellanstadium mellan kapitalism och kommunism, nämligen socialism. Då finns klasser och klasskamp kvar, och en stat. Det beslut som mannen på bilden nedan och hans partikamrater tog var just att börja bygga socialismen. Och så förvandlade man ett efterblivet bondeland till en stat med stora industrier och rymdraketer, och en krigsmakt som vann Andra världskriget i Europa. Mycket av det som byggdes på 1930-talet förstördes under kriget, men så fortsatte det heroiska byggandet efter kriget. Och liknande stordåd utfördes i andra länder under 1900-talet när kommunisterna var som bäst. (Sedan fanns ju en del dåliga typer också, det finns ingen anledning att dölja det om man är en seriös historiker.)

Det som hände sedan i Sovjet och andra länder var ett nationellt självskadebeteende som verkligen inte är unikt för socialistiska stater. De som ledde tappade kontakten med den folkliga basen och blev en elit med egna intressen som inte sammanföll med allmänintresset. Och därmed gick det mesta över styr och många vanliga människor drabbades hårt.

I Svenskan kan vi läsa den här sura artikeln.

J V Stalin, Hitlertysklands besegrare (bland annat). En intelligent och hänsynslös karl från folkdjupet.

Medan vi ändå är inne på historiesidan: jag såg en märklig artikel på Nyhetsbanken om ett sorts "historiekrig" i Kambodja. En oppositionspolitiker hävdar att det ökända lägret Toul Sleng i själva verket var en vietnamesisk propagandafabrikation för att rättfärdiga det vietnamesiska anfallet 1979. Då kom Kambodjas nuvarande ledare Hun Sen till makten, och det förefaller som en hel del kambodjaner ser honom som en vietnamesisk marionett. Har för mig jag läst någonstans att östtyskar var inblandade i att göra Toul Sleng så att säga presentabelt. - För snart tjugo år sedan började arkivforskningen visa att det inte var miljontals människor som avrättades under stalinepoken i Sovjet. Det var förskräckligt många ändå, och helt onödigt att multiplicera det verkliga antalet med tio eller så - om man inte är ute i skumma syften. Förmodligen är arkivsituationen inte särskilt bra i Kambodja, men man kan ju undra vilka siffror som seriös forskning skulle komma fram till för antalet dödsoffer i Kambodja 1975-1979?

Märkligt släktskap

När nya metoder för att undersöka rester av arvsmassan i gamla ben utvecklas så har forskare kommit fram till att en del "svenska" jordbrukare under stenåldern verkar ha släktskap med dagens sardinier. Det var för 5000 år sedan dessa individer levde, således mer än 4000 år innan man började tala om något som hette Sverige.

Dessa nya bör bli ytterligare ett inlägg i debatten om hur jordbruket spreds över Europa och upp i Skandinavien. Var det genom folkvandringar eller genom att tekniken i sig fördes från folkgrupp till folkgrupp? Fanns det en blandning av befolkningar, där somliga ägnade sig åt jordbruk och andra höll fast vid att vara jägare och samlare?

Har ingen bild på sardinier, men det kanske går bra med en sardin i stället?

Jag skulle för övrigt tro att stenålders- och bronsålderskulturerna på Sardinien är värda att läsa mer om.

Följ pengarna!

Denna epokgörande (?) nyhet kommer från DN. Svenskan är inne på samma sak. Klart att SAP är hetast. Men varför? - "Följ pengarna" är ett lämpligt talesätt i det här sammanhanget också.

***

Nu är det gurgel inom socialdemokraterna i Uppland. Lena Sommestad, som jag ibland har framhållit som en av de vettigare socialdemokraterna, har satts på förmodligen icke valbar plats till nästa års riksdagsval av en valberedning. Det är lätt att gripas av misstanken att partiledningen inte vill ha in henne i Riksdagen igen. Ordning i leden! En längre debatt om detta har utbrutit på Lindelöfs blogg. Se här och här. Till det första inlägget skriver en kommentator:

Denna strid om plats på riksdagslistan är ju typisk för socialdemokratisk aktivitet. Inga ideologiska eller idémässiga utan personstrider.

Lite idéer kan väl finnas med tror jag själv ... med betoning på 'lite'. Och man kan misstänka att mycket av ideerna handlar om att komma så nära köttgrytorna som möjligt. Karriär, karriär ... och följ pengarna!

***

Kan man lita på folk som framhåller som viktig kvalifikation att de varit "socialdemokrater hela livet"? - Tvivelaktigt. Risken att man får en kniv i ryggen i en kris kan inte negligeras. Var har dessa människor sin lojalitet egentligen? - "Följ pengarna ..."

Kan man inte helt enkelt skratta ut 'det gamla arbetarpartiet'? "Lite förtjänas det att hedras, men mest att skrattas åt ändå."

Några länkar om arbetslivet som jag sparat

Här är några länkar till artiklar i Svenska Gladbladet som jag sparat sedan i somras. Anledningen till att de publicerades just under sommaren kanske var att eventuellt lättrörda läsare då kunde tänkas ha andra saker för sig än att läsa just dessa artiklar. För den samhällskritiske finns ju enorma mängder intressanta uppgifter att hämta i artiklar av den här typen.

1. Tomt arbete är ett opium för folket. Intressant artikel med stark inledning:

Vid skatteverket i Helsingfors upptäckte man en dag för några år sedan att en tjänsteman hade avlidit vid sitt skrivbord. Trots att det fanns ett hundratal andra anställda på samma våningsplan tog det två dagar att lägga märke till att han var död. Inte heller då insåg man det därför att någon hade börjat sakna hans insatser utan därför att en god vän tittade in för att göra honom lunchsällskap. En chef på verket förklarade senare att han hade ”arbetat ganska självständigt”.

  Men det finns mer slående saker i artikeln, även om de inte är så 'lustiga'.

2. Cynisk marknad gör unga ofria. Jaja, så gick det med den 'frihetsrevolutionen'! Artikeln är en recension av en bok som handlar om:

... städare, lagerarbetare, säljare, servitörer och journalister [som] gillar sina arbeten, men de gillar inte den otrygghet, ångest och ofrihet som deras arbetsvillkor för med sig. Att aldrig veta om och när man ska jobba nästa vecka gör att man lever i ständig stand by.

Nya tiders arbetsliv alltså, som påminner en del om förhållandena under den tidiga industriella revolutionen.

3. De ser sig själva som det nya proletariatet. Nytt och nytt, men 'proletariat' passar bra.

Timanställd. Projektjobb. Arbetslös. Bemanningsanställd. Vikarie. Så kan livet gå runt i många år för unga vuxna. Utan fast jobb, inget hyreskontrakt, inga lån för att köpa en bostad. Familjebildningen skjuts på framtiden. Allt fler lever i osäkerhet i många år trots att de jobbar mycket. 

Bland mina ursprungliga anteckningar fanns en not om att Martin skrivit något bra om det här, men där har jag dessvärre ingen länk.

Varför ägna sig åt meningslösheter när man kan hänga på en gren och bara koppla av?

(Var jag fått Svenska Gladbladet ifrån? - Jo, det var något som stod i Svenska Mad i början av sextiotalet, på den tiden Svenska Dagbladet var ärkemossigt.  Under samma tid fick Expressen heta Excessen, och med slagordet "tidningen som är ding" [till skillnad mot det officiella "tidningen som har sting"])

Kris i forskningen?

Ett kännetecken för (natur)vetenskap är att forskningsresultat skall gå att upprepa. Om en forskare påstår något så skall andra forskare med samma metoder och underlag komma fram till samma resultat. Men enligt en artikel i brittiska The Economist är det si och så med detta: En tumregel bland riskkapitalister inom bioteknologi säger att hälften av den publicerade forskningen inte kan upprepas. Den regeln kanske är överoptimistisk. Förra året kunde forskare vid en bioteknikfirma bara upprepa sex av 53 'epokgörande' studier inom cancerforskning. En grupp vid läkemedelsföretaget Bayer kunde bara upprepa en fjärdedel av 67 viktiga forskningsrapporter. En datorvetenskapare hävdar att tre fjärdedelar av uppsatserna i hans specialområde är smörja...

Det låter inte så bra. Kan man sammanfatta det som att "skit flyter"? Forskningsvärlden har svällt så oerhört, så mycket folk inblandade numera med så mycket konkurrens och kamp om positioner och pengar - och denna mängd kan paradoxalt innebära att skräp har lättare att slinka igenom numera än tidigare. Vem har tid att ägna en massa tid och resurser att undersöka andra forskares påståenden när man har sin egen karriär att tänka på?

Det hela blir väl inte bättre av att det finns ett otal inte särskilt seriösa tidskrifter med pampiga namn som kan publicera vetenskapligt tvivelaktiga arbeten utan att någon faktagranskare slår larm. - Kris i forskningen, med andra ord!

Vill man hitta guldkornen i forskningen gäller det att verkligen leta!

Känd från den periodiska pressen!

Ja, igår gjorde det senaste numret av den lilla varannanveckas-tidningen Arbetarkommunen åter mystisk entré i min brevlåda, nu avseende vecka 42-43. Någon därute måste tycka  att jag behöver upplysas! Och se, ett tidigare blogginlägg av mig (med kommentarer av bloggkollega Hannu) ger upphov till drygt en sidas diskussion i tidningen! Hannu som är flitigare och snabbare att formulera sina tankar än jag har redan gjort det och publicerat ett inlägg.

Nya numret!

Arbetarkommunen innehåller mest eget material, men även en partiell sågning av den så kallade Che-dagen i Uppsala kan studeras på hemsidan:

Tillställningen var symptomatisk för hur dagens ”vänster” ser ut. Avsomnat och hög medelålder. Samma personer som brukar dyka upp på liknande tillställningar.

"Che är fullt OK, men delar av publiken ganska sömnig" - så kanske man kan sammanfatta det.

Men åter till den helsida som gör att bloggare Björnbrum kan presentera sig som 'känd från den periodiska pressen'. Artikeln heter "Debatt om hur man genomför socialismen. Björn N. och Hannu K:s intressanta uppfattningar!" Orsaken är alltså denna min tidigare bloggpost.

Det som skribenten på Arbetarkommunen kan ha tagit illa vid sig för är jämförelsen med anarkism som Hannu och jag gjorde. Tidningens framsidesparoller "Ersätt borgarstaten med arbetarkommuner" och nej till val kan ju ges en anarkistisk tolkning. Men varken Hannu eller jag ser 'anarkism' som något automatiskt negativt (eller positivt). Angående inställningen till val under vår epok så skriver Arbetarkommunen:

Vi har ingenting att vinna på att bli invalda i det reaktionära systemet som dels korrumperar de som sitter där och bidrar till att förlänga detta system och allt lidande som kommer med det. Vi skulle bli en del av problemet, inte en del av lösningen.

Det är ett huvudskäl till att de indiska maoisterna bojkottar valen. De anser att folk som väljs automatiskt blir korrumperade.

Här är några noteringar med anledning av artikeln.

Minns jag rätt så pekades redan innan Oktoberrörelsen bildades på vikten av att göra sig redo i förväg: man kan inte först göra uppror och sedan bilda sin upprorsarmé. En praktiker kan ju undra hur det skall fungera, även om tanken klart är logisk. Nu kommer en del klargöranden. OR tänker sig inte gerilla på landsbygden eller stadsgerilla (tack för det) utan snarare en sorts dubbelmakt. Denna dubbelmakt skall ändå passas in i tanken om 'folkkrig' där 'landsbygden omringar städerna' som maoisterna anser vara generellt tillämpbar överallt. Eftersom artikeln jag skriver om inte finns på nätet får jag göra några citat innan vidare kommentarer följer:

Vi måste först skapa en dubbelmakt och steg för steg bygga upp den proletära makterövringen genom att dels bygga kommunistiska arbetarkommuner ... och simultant med detta bygge framtvinga upplösandet av borgarklassens stat. Det betyder att vi är för att bygga en ny stat och formera nya proletära statsmän redan innan det fullständiga maktövertagandet ...


För att lyckas med detta måste vi tillämpa principerna om folkkriget på de svenska förhållandena ... Stödbaserna med en ny proletär statsmakt (arbetarkommuner) måste finnas i våra starka områden och från dem "omringar vi städerna" som är fiendens starkaste fästen. En rimlig spekulation är att en svensk revolutions "landsbygd" är de små och mellanstora städerna och de proletära förorterna där kampen är som hårdast kring de stora städerna.


Denna nya proletära statsbildning kommer att vara svag först och sedan gradvis utvecklas. Den kommer stå i rak motsättning till den gamla staten och givetvis vara underjordisk ... till en början och länge existera parallellt med den gamla staten.

I en annan artikel i tidningen finns resonemang som knyter samman "Rote Wedding" i Berlin i slutet av 1920-talet med aktuella grupper som Megafonen i Stockholms förorter. "Röda Wedding" var en stadsdel som delvis kontrollerades av det tyska kommunistpartiet och där polisen ogärna gick in. Verkar som skribenten tänker sig något liknande här. Undrar om Megafonen (och Pantrarna i Göteborg) vill vara med?

Jag antar att det med "borgarklassens stat" avses i första hand våldsapparaten. Att begränsa polisens möjligheter att arbeta i vissa områden kan kännas bra för ungdomar som i onödan blir trakasserade för att de råkar bo på 'fel' ställe, men det finns ju en hel del ordinarie brottslighet där också. Betyder 'dubbelmakten' att det kommer att finnas andra typer av ordningsmakt?  Och hur hindrar man infiltration från de kriminella i 'parallellmakten'?  Det lär krävas en politisk organisation med verklig auktoritet som styr vad som händer och som kan sortera bort olämpliga element. Man kan misstänka att de senare kommer att göra motstånd, möjligen med diskret stöd från just borgarstaten. 

I borgarstaten ingår ju även exempelvis skatteverket, men att upprätta ett parallellt skatteverk skulle jag nog avråda ifrån. Vilken gangsterliga som helst kan pressa företagare på pengar med hänvisning till att man tar upp "revolutionär skatt". Det händer bland annat i Indien, tror jag.

På tal om 'uppskatta' så har jag inte sett några kommentarer från Revolutionära Fronten angående de positiva anslagen tidigare från OR. (Artikeln "Revolutionära Fronten - I täten mot fascisterna" i Arbetarkommunen för vecka 38-39.) Däremot skrev någon till mig angående RF att:

RF har ingen egentlig överordnad organisation så hela diskussionen blir lite missvisande. OR kanske har kontakt med någon RF-grupp, eller enskilda medlemmar.
RF-personer är också ganska "unga", de blir äldre, några lämnar men fullt möjligt att en del söker sig till grupper som har en annan "vuxnare" inriktning men ändå är "revolutionära". Jag tror att OR gör rätt att sträcka ut en hand. Tänk hur många som har försvunnit från kampen pga av att att de inte ser några alternativ.

Det låter ju vettigt. Människor kan ju göra en insats även när de växt ifrån att klottra eller banka in motståndarnas lägenhetsdörrar med yxa!

Undrar hur OR generellt ser på folk som är avsomnade och av hög medelålder? Det borde finnas viss potential bland sådana som visserligen är rätt mossiga vid det här laget, men som har fonder av kunskap från uppsvinget omkring 1970 i färskt minne. (Minnet är lite konstigt, när man blir äldre kan det vara så att man mer minns vad som hände för 40-50 år sedan än för tio minuter sedan.) På tal om gamlingar så presenteras en debatt mellan två av dem på baksidan av senaste Arbetarkommunen: Stefan Lindgren, Sverige, i match mot På Steigan, Norge, och diskussionen gällde om det ännu finns utrymme för reformer/reformism. Steigan är tveksam till det, och jag är böjd att hålla med. Men nu är det alldeles för mycket skrivet igen, dags att sätta punkt.

Anledning till stolthet?

Noterade nyss på denna karta att det hus jag bor i klassas som "... särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt". "K-märkt" brukar man kalla det, men den beteckningen är numera avskaffad.  I och för sig kryllar det  av sådana hus här i stan, men man kan väl få sträcka på sig litegrann i alla fall!

Notera också detta:

Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse kan fortfarande få skyddsbestämmelser i en detaljplan men idag kallas dessa för q-bestämmelser. En sådan kan exempelvis innebära rivningsförbud eller omfatta krav på bevarande av byggnadens exteriör och interiör. 

Kan vara något att tänka på exempelvis för de figurer som fått för sig att äldre hus skall 'förbättras' med balkonger.

Överraskande valspråk

För den intresserade kan meddelas att den blivande ärkebiskopen har ett vapen som ser ut som nedan (upphämtat på den här sidan där man får mer beskrivningar av detaljerna i vapnet). Det är hoptotat av den kände och meriterade heraldikern Raneke.

Det jag fäste mig vid var att valspråket översatt till arabiska torde bli "allahu akbar". Det är vad jihadistterroristerna i Syrien skriker dygnet runt. "Gud är större" alltså, i såväl mot- som medgång. Det var en överraskning för mig att uttrycket finns i svensk kyrklighet också, men det avslöjar bara att jag inte är så bevandrad i Skriften. Se biskopens förklaring här. Logiskt hänger den väl ihop, men en sur filosof skulle kunna påpeka att såväl religiösa utsagor som de neo-klassiska (somliga kallar dem 'teo-klassiska'!) nationalekonomernas modeller kan vara formellt logiskt perfekta men ändå i praktiken ge fullständigt vansinniga resultat.

Hör upp syndare!

Hör upp syndare, episcopum habemus: 

Tweets

Antje Jackelén ‏@BiskopAntje 36m

Stort tack för alla glada tillrop! Jag är omtumlad, glad och tacksam för det stora stödet!

Förr kunde biskoparna heta sådant som Kol eller Jarler (plockat ur minnet, rätt mig om jag har fel) så det kanske fungerar med Antje också. Ölandsprästen Dag Sanddahl är rolig att läsa ibland men nu tycks han ha ramlat över stupet i ren upprördhet. Den här tyska damen vann ärkebiskopsvalet redan i första omgången. Och jag tvivlar på att hon är hemlig (öst)tysk agent. Möjligen (väst)tysk då, men vilka hemligheter förväntas hittas i den svenska kyrkan? Biskop Antje åtminstone kan se till att in- och uttågen ur kyrkorna i fortsättningen sker i god preussisk marschordning!

De gammelkristna har det jobbigt nu kan man säga. Å andra sidan kanske de nykristna inte heller har det så lätt. Det kan ju inte vara lätt när stora delar av det budskap man antas tro på inte fungerar, inte talar till folk längre, inte är troligt. Bibeln kan i princip slängas bort, det räcker med att behålla ett par rader (från Bergspredikan) som säger att man skall behandla andra människor som man själv vill bli behandlad. Och den principen har ju uttalats i andra religioner och filosofiska system och kan därmed misstänkas vara allmänmänsklig och grundad i människans för-mänskliga gener. Därmed kan den knappast kallas religiös utan just grundläggande mänsklig. Profeter kan tala för den, men korsfästelser, folk som går på vattnet eller sticker rumpan i vädret fem gånger om dan för att be till en obefintlig gud behövs inte.

Ju färre fantatiker i en organisation, desto svårare får den att hålla ut när tiderna ändras. Och jag tror inte att mängden fanatiker är så stor i Svenska kyrkan, vilket betyder att dess framtidsutsikter inte är så lysande.

Sötchock?

Ända tills igår var jag saligt omedveten om honungsgrävlingens existens. Detta är en (väldigt liten) honungsgrävling, även kallad ratel. 'Varning för sötchock' kan vi väl säga med kvällstidningsspråk! När den växt till sig kommer den att bli betydligt större. Allätare. Påträffas vad jag förstår mest i Afrika söder om Sahara, i Arabien och Indien.

Bra att veta

Föregående inlägg handlade om en sorts rus. Det finns rus av olika typer. För den hängivne drinkaren som önskar gå in på en bar där latin talas kan jag meddela följande användbara uttryck:

drink pótio alcohólica verkar ju pålitligt, fram med dryckjommet bara!

scotch víschium Scóticum; taeníola glutinatīva bör man däremot se upp med. Jag misstänker att det inte är en skotsk whisky som serveras. Den förvånade bartendern kanske langar upp en tejprulle i stället.

vodka válida pótio Slávica bör däremot vara riskfritt. Vodka är ju vodka på alla språk inklusive ryska!

Och var hittar man dessa nyttiga kunskaper? - Jo, här: PARVVM VERBORVM NOVATORVM LÉXICVM vilket är ett latinskt lexikon över nyskapade ord. Finns på Vatikanens hemsida. Visserligen är latin ett dött språk, men det lever i alla fall. Fast så lätt är det ju inte. För att krångla till det lite mer skrivs U som V. Parvum verborum novatorum léxicum borde det vara.

Blir man yr efter drinkarna och känner behov av en fallskärm bör man fråga efter en umbrella descensória.

Spekulationsruset

Karl Marx, Filosofins elände, 1847:

Det finns till och med faser i de moderna folkens industriella liv, då alla människor gripes av ett slags rus att göra profit utan att producera.

Varför spekulera när man kan ligga och mysa bara?

Rörelsen lever

Jag funderade för några dagar sedan på att skriva något om Oktoberrörelsen, där det ju inte hänt så mycket sedan våren (trodde jag). Man kunde ju undra om rörelsen klarat sig över de första svåra månaderna. Men nu har det hänt saker. Förutom papperstidningen Arbetarkommunen, som jag skrivit lite om tidigare, har nu hemsidan fått en rejäl ansiktslyftning. Det ser lovande ut.

Kampen mot revisionismen är viktig för OR, problemet kanske är att hitta några 'bra' företrädare för denna att puckla på. Jag tycker det är meningslöst att skälla det ganska meningslösa vänsterpartiet för revisionism. Det är nästan så man kan säga samma sak om KP, Kommunistiska Partiet, även om KP är lite mer alert. OR har börjat en kritisk granskning av Proletären. Slutklämmen i det första inlägget i den serien låter sålunda, på tal om det statliga presstödet och hur det påverkar partiet:

Tidningens överlevnad är bunden till den borgerliga statens allmosor. Två saker kan här noteras: 1. att organisationen inte är byggd för klasskamp i en hårdare situation, om repressionen slår till försvinner verksamheten. 2. tidningens innehåll påverkas givetvis av den hand som föder den. Man ser hot i att staten inte ger stöd till de som för fram ”misshagliga åsikter”, att inte tro att Proletären förbereder sig för detta genom att tona ner sådana åsikter är naivt. Fråga exempelvis varför kommunismens symbolik, hammaren och skäran, försvunnit från tidningen.

Det är inte utan att man tänker på vad den albanske ledaren Enver Hoxha sade i Moskva 1960 och som jag diskuterade här:

Bourgeoisin kan låta dig prata men sen ger den dig ett fascistiskt slag i skallen och krossar dig, eftersom du inte har utbildade kadrer som är nödvändiga för att gå till angrepp och inte heller bedrivit illegalt arbete, inte förberett någon plats där du kan få skydd och ändå fortsätta arbetet och inte heller skaffat medel att föra kampen med.

Om läget skärps tror jag inte att eftergivenhet och snällhet kommer att rädda KP ändå. I förlängningen av den liberaldemokratiska staten finns diktaturen, och den bryr sig föga om att du är en snäll och sympatisk människa.  

Hör du, nu skärper vi kampen mot revisionismen ... men var finns de där revisionisterna egentligen?

Den som tittar lite närmre på bilden nedan (från OR:s hemsida) och känner igen sina gubbar noterar att Enver Hoxha står med höjd knuten näven bakom den fryntligt leende gamle ordföranden Mao. Man kan undra om kamrat Enver är i färd med att slå näven i nacken på Mao och påpeka vissa revisionistiska avvikelser? -Till höger ser vi en energisk Lenin i talarstolen. Ännu längre till höger det klassiska konstverket 'Röd kil i vitt block'.

Det skall bli intressant att se hur detta utvecklas. Jag lär återkomma med tankar och synpunkter. En av mina ståndpunkter är att det är bättre att tala om vad man själv vill göra än att kritisera andra som man tycker har fel. Då blir de egna förslagen en sorts kritik i alla fall.

Se för övrigt en statsvetenskaplig fundering över vänsterpartiets senaste linje att hålla sig för sig själv. Kan vara framgångsrik, men det är en sak man borde ha gjort redan under Ohlys tid för att få mer trovärdighet. I stället sålda man ut sig helt till socialdemokraterna bara för att få vara med i jakten på ministerposter - och det gick ju som bekant inte så bra. Revisionism är det knappast, möjligen lite avslagen reformism (på sin höjd).

Bättre med monopol och övervakning!

Det här är ganska kul, rop på 'gamla goda tider' med monopol och reglering:

Albin Rännar, chef för marknadsbevakning vid Aktiespararna, tycker att Stockholmsbörsen borde stoppat handeln i flera bolags aktier redan efter någon minut.

Nu tog det istället en kvart innan handeln stoppades i Fingerprint Cards, och nästan två timmar innan handeln i samarbetspartnern Precise Biometrics stoppades.

– Jag tycker att de borde ha mer resurser, som det var förut när de nästan var monopolister. Då hade de en hel avdelning som satt och övervakade. Och de borde ha starkare sanktionsmöjligheter mot sådant här missbruk. Tyvärr har mycket av övervakningsfunktionen monterats ned, men man borde gå tillbaka till gamla goda dagar, säger Albin Rännar.

Tja, det är ju roligt med 'avregleringar' så länge det inte drabbar en själv. Men 'aktiesparare' finns ju inte, börsen är en spelhåla, och de så kallade aktörerna agerar därefter. Finns det en chans att mixtra med roulettehjulet eller kortleken så bör man räkna med att någon gör det. Att börsen idag skulle ha någon större betydelse för att fixa kapitalförsörjning till företag kan man tvivla på. Och därmed kan man fråga sig varför den skall vara kvar.

Man blir ganska trött på de där finans-dribblarna!

Din tid är ute (?)

Ja, killen längst till vänster ser ju ut som om dödsuret redan slagit för hans räkning!