Den nya syntesen - del ett

Ulf Modin, baserad i Finland, skickade ett manuskript med titeln Den nya syntesen. Det är ganska långt, och jag har därför delat upp det i åtta avsnitt som kommer att publiceras med ett par dagars mellanrum.

Ken vaivojansa vaikertaa,

On vaivojensa vanki,
Ei oikeutta maassa saa.
Ken itse sit' ei hanki.

 (Berömd strof ur en dikt av Kaarlo Kramsu om den sydösterbottniske bondeledaren Ilkka. Tesen i den är, att den som ej tar sig an sina problem blir deras fånge. Den får ingen rätt i landet som ej själv tar sig den. Klubbekriget riktade sig mot Flemming i Åbo och ägde rum i slutet av 1500-talet. Fria bönder reste sig mot ett hotande adelsvälde. En parallell i rikets västra del är stora daldansen 1743.)

***

Den version av marxismen som världens kommunistpartier fungerade efter utarbetades av Lenin. Denne utgick, liksom Robespierre, från Rousseaus Samhällsfördraget med den senares tes om den allmänna viljan och trodde att det är möjligt att göra en objektiv analys av den objektiva verkligheten. 

Rousseaus allmänna vilja, liksom tron att man kan göra en objektiv analys av den objektiva verkligheten, blir i händerna på maktmänskor fruktansvärda redskap, som legitimerar den totalitära diktaturen. Det finns en objektiv verklighet och den kan i viss mån objektivt beskrivas. Vi måste emellertid beakta, dels att varje mänska enligt hjärnforskarna i sitt huvud har en specifik väv av erfarenheter, kunskaper och drömrester, vilken bestämmer vad hon ser, och dels rörelsen, historiens rörelselag. Och den är alltid snabbare än vårt medvetande om densamma. Materien (vårt samhälleliga vara) utvecklas snabbare än vårt medvetande om den, och analysen, de bearbetade intrycken av vårt samhälleliga vara, bestämmer i sin tur mänskans praxis men är alltid efter materiens utveckling. 

Med hårt arbete och en smula tur kan ett snille nå fram till en god uppfattning om verkligheten, även om han/hon alltid är efter denna. Då uppträder en Marx eller Einstein. I och med att rörelsen aldrig upphör, blir emellertid alla böcker gamla. Det innebär inte att vi skall sluta att läsa dem, ty de innehåller mycken visdom. Det viktiga är att söka de vises sten, inte att tro att man finner den. Det gör vi heller aldrig, eftersom materien utvecklas snabbare än medvetandet.

Att många som i sin ungdom sökte de vises sten lägger av är naturligt. De flesta har nämligen upphört att utvecklas vid omkring trettio. Intellektet och rättskänslan tillbakabildas. Det är det är då som folk har stadgat sig. Få utvecklas sedan de har fyllt femtio. Det är en del av åldrandet och går ej att göra någonting åt. De som inte genomgår det är abnorma. Begåvade mänskor är sådana, och ju mer begåvade de är, desto mer abnorma är de per definition. I regel lider de av något och drivs framåt av ångest. 

Man äger dock ej snille för det man är galen, påpekade Kellgren. Genier är stora barn som aldrig upphör att förundra sig. De som orkar igenom trots alla vidrigheter besjälas av en naiv optimism. När allt brakar går de alltför depressivt lagda under som tänkande varelser. En del håller ut tack vare en tro av religiös karaktär, andra därför att de lyckas analysera den period de lever i och inrättar sig därefter. Sådana var Marx och Engels. 

Men utan framtidstro och en tro på det goda i mänskan orkar ingen. De flesta är så naiva, att de till och med tror på det godas slutseger, historiens slut. Utan dem blir det heller ingen förändring. De som anser sig veta vad de behöver, eller inte behöver tänka för att klara sig, stagnerar. Biologiskt normala mänskor kan bara ta till sig nya tankar när de tvingas till det och vanligen i samband med att deras materiella situation förändras, eller hotar att förändras, radikalt, eller de råkar i en själslig kris. För att vilja en förändring måste man ha behov av den. En mänska eller en klass som nått sitt mål tillbakabildas.