-krafter och -förhållanden

Fin bild som jag hittade på den kanadensiska bloggposten som det refereras till nedan. Kosmisk arbetare med resolut men något frånvarande blick räddar två stackars rymd-hundar från att i all evighet åka runt vår planet. Av perspektivet att döma så befinner sig mannen långt ute i rymden, men tycks inte besväras av syrebrist eller kyla nära den absoluta nollpunkten.

Föregående bloggpost hade en ganska praktisk inriktning. Vad göra? Den här börjar mer teoretisk och handlar snarare om 'varför' i den grundläggande frågan om varför samhällen förändras och ibland går över systemgränser. Sedan drar det åt det praktiska igen.

Inom traditionen från Marx och Engels ser man samhällets ekonomiska bas som svaret på 'varför'. Basen består av dels produktivkrafter (teknik, kunskaper, människor som använder kunskaperna) samt produktionsförhållanden (vilka som kontrollerar produktionen och fördelar dess resultat). Här finns finns en -kraft och ett -förhållande  men vilken av dem (om någon) är viktigast? (Jag har flera gånger publicerat 'supercitatet' från Karl Marx som är grunden till det här sättet att se på historisk utveckling. Som extra läsarservice lägger jag till citatet på slutet av den här bloggposten.)

Den kanadensiske bloggaren och doktorn i filosofi, Josh Moufawad-Paul, har beskrivit en del av den här problematiken. Diskussionen är efter nordamerikanska förhållanden och dessutom tycker jag en del fattas, men just det senare kan vara en bra avstamp för att föra resonemanget vidare.

För att kort sammanfatta det viktigaste hos doktor Josh: om man anser att produktivkrafterna är det viktigaste för att driva fram systemskiftet så letar man efter bra tekniska lösningar för dagens problem men är mindre intresserad (eller ointresserad) av politisk mobilisering. Om systemet i grunden är självförstörande är massaktioner inte nödvändiga. Anser man däremot att produktionsförhållandena är viktigast är politisk mobilisering för att ändra dem ett måste, alltså vill man att produktionsmedlen byter ägare oavsett vilken nivå de befinner sig på.

En sak som Josh inte skriver om är samhällets överbyggnad, trots att väldigt mycket som  påverkar   den ekonomiska basen ändå finns i överbyggnaden. Han ser de två delarna av basen som dialektiskt förenade, de påverkar varandra och man kan inte lämna någon därhän när man planerar sin politik. Men det borde inte gälla överbyggnaden heller. Där finns ju bland annat lagar och statsapparat som ju betyder en hel del.

Att det finns en tendens att föråldrade produktionsförhållanden håller tillbaka produktivkrafternas utveckling vet doktor Josh och (förhoppningsvis) alla andra marxister. Men det beror av att ägandet av samhällets produktiva bas till stora delar lyder under en lagstiftning som skyddar dagens ägare mot grundläggande förändringar som skulle kunna lyfta bort dem och göra nya radikala språng inom vetenskap och teknik möjliga. Man kan inte ändra produktionsförhållandena (ägandeformerna) utan att också ändra överbyggnaden. Men det är vad som finns i samhällets bottenvåning, dess produktiva resurser, som bestämmer vad som praktiskt kan göras.

Här är några reflexioner som har med mitt föregående inlägg att göra: visserligen finns marginaliserade och missnöjda grupper på platser som Rinkeby och Hjulsta. Och som Foto-Lasse påpekade i en kommentar finns andra marginaliserade och missnöjda grupper på landsbygden. Men om man vill se dem som utförare i en samhällsomvandling så är problemet att de som marginella personer inte kan göra så mycket åt hur samhället fungerar. De sitter inte på avgörande resurser (gjorde de det skulle de inte vara marginaliserade). Det går att bygga politiska basområden där, men de kommer likförbaskat att vara isolerade. Detta även om man lyckas bygga Hip-hopparnas och Dansbandsfolkets Förenade Revolutionära Front.

Nyckeln finns hos de som inte är marginaliserade, de som är huvuddelen av befolkningen och som i kraft av sin mängd och positioner kan stänga av samhället om så krävs. Det är de som måste vara övertygade om att produktivkrafterna är så utvecklade att det inte bara är möjligt utan också tvingande att ändra produktionsförhållandena. (Skrev ett i mitt tycke rätt bra inlägg om det för 2½ år sedan.)

Problemet för radikala samhällsomdanare blir då att likt Fridolin i Karlfeldts diktning kunna "tala med bönder på böndernas språk, och med lärda män på latin". Eller för att ta till modernare vulgärpropaganda: "Alla (nästan) måste med". Vad som behövs är verklighetsbeskrivningar som dels kan förstås av olika grupper, dels att få dem att inse att de har gemensamma grundläggande intressen och att de inte skall trampa ner eller ringakta varandra. Och det är inte lätt att utforma en sådan politik. Men samling bör nog ske runt mer produktiva handlingar än att bränna bilar.

Sammanhållning ger styrka!

Och så här ser alltså sagda super-citat ut. Vi ger ordet till doktor Karl Marx 1859:

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. 

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. 

Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena. 

En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande. 

I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.