Bara ett enda land – Belgien – köpte in årets TV-sändning från Nobelbanketten. Vi kan sitta där i våra frasiga sidenklänningar och smutta på champagne, alltmedan skeppet sjunker, omvärlden tappar intresset och barnen varken kan läsa eller räkna.
Belgien - är det egentligen ett riktigt land? En nationsgräns runt ett par regioner som inte vill ha med varandra att göra, så verkar det. - Nå, det var en utvikning. Lite tidigare i artikeln frågar Karin Bojs om ... :
Ja, Sverige sjunker och media ägnar sig i väldigt hög grad åt smörja och oväsentligheter. Detta medan de ansvariga är som aporna som inte hör, ser eller säger något. (se not) De flesta topp-aporna är ju själva insyltade i försämringen, skulle de komma ut och vara självkritiska? - Inte i Sverige! Kanske dags att lägga ned Nobelpriset - eller åtminstone se till att de fåniga ekonomi- och fredsprisen försvinner - och göra något vettigt med pengarna? Stöd för änkor och faderlösa, eller som ett litet bidrag till återuppbyggnad av skolväsendet i vårt land?
...samhällets attityd till matematik och naturvetenskap. Varför har själva vetenskapen så perifer roll i svenska mediers Nobelbevakning? Varför lägger Kungliga Vetenskapsakademien en tredjedel av sitt Nobelkrut på ett ekonomipris, som Alfred Nobel över huvud taget inte har nämnt i sitt testamente? Varför ska svenska 15-åringar bry sig om naturvetenskap, när mäktiga vuxna markerar att klänningar och pengar är viktigare?
Notera att jag skrev 'Åkesson' i rubriken förresten. Numera torde de flesta veta vem som avses. Och inte förlorade han något på att inte vara bjuden till den festen.
(Not om aporna: tror den gode Guillou använder liknelsen fel. Handlade det inte ursprungliga asiatiska versionen om att inte se, höra eller säga något ont? Här gör ju aporna själva ont genom att inte höra, se, eller säga något.)
6 kommentarer:
Nobelbanketten har väl aldrig varit någon större tv-hit utomlands, det är inte direkt VM i fotboll eller ens Emmygalan vi talar om. Det vore roligt attveta hur många länder som köpte in programmet ens för tio år sen. Min första tanke när jag läste Karins drapa var: så typiskt för svensk journalistik idag att hon använder ett medvetet halvplojigt argument som spotlight för det hon egentligen vill ta upp, i detta fall PISA-resultaten och den svenska skolans förfall. Det har blivit ett väldigt vanligt grepp i krönikor och s k debattartiklar i svenska tidningar de senaste 10-15 åren: man tar avstamp i något som synts till på tv eller någon popkulturreferens/modebild/ "snackis" eller något som det är populärt att ogilla, svänger ihop en *låtsas*koppling från det och marscherar vidare till det man egentligen är ute efter – men fortsätter att låtsas att den där öppningen hade något samband med resten. Ett slags MacGuffin-retorik, ett väldigt PR-mässigt sätt att diskutera.
Nobelprisens prestige handlar knappast om hur många tv-bolag som sänder själva utdelningen direkt i tv, än mindre hur många som sänder banketten. Förmågan att få fram forskare i nobelklass har ännu mindre att göra med den saken – och inget av det här har något samband med PISA-rankingen. USA är som alla vet det land vars forskare vinner flest nobeldiplom, men de har också dalat rejält i PISA-mätningarna och hur nergångna en del amerikskanska skolor är behöver man kanske inte säga så mycket om. Eller behöver man det kanske? För just DN-redaktionen?
Tack, intressant, särskilt sista stycket om nivån i USA. Verkar som där finns ett fåtal toppskolor som flyter ovanför (och håvar in ett nobelpirs då och då), och resten är undermåliga och underfinansierade. Fast det är fråga om inte kravet på allt större studentlån för att finansiera studierna eroderar basen än mer för de som vill till högre studier. Tydligen räcker inte ett generöst stipendiesystem eller goda idrottsprestationer helt för att hjälpa fram de goda begåvningarna. Man kanske kan se tillbakagången i Sverige, USA och andra ställen som ett tecken på en allmän kris i ett åldrande system? Och så långt som till riktig systemkritik är det nog sällan DN vill gå.
Medelklassen håller absolut på att eroderas i USA (liksom i t ex Storbritannien). Studielån/-avgifter och boende äter upp belopp som snabbt blir orimliga för många familjer, samtidigt sjunker lönerna för flertalet och vägen från studier till ett vettigt jobb, dvs ränta på de hundratusen dollar man kanske plöjt ner i sin college- och universitetsutbildning, blir krokig och osäker. Och det är inte konstigt att det i nästa led föder en hård besvikelse, eller kriminalitet och svart ekonomi.
Och normala privatskolor i USA ser ju inte precis ut som i tv-serierna heller, det är ett gap mellan de många och dåliga och de bättre men svindyra där också. Redan nere på grundskolenivå så är skolavgifterna i bra privatskolor i USA hööööögt över vad svenska friskolor begär. De privata/fria skolor som ligger i det lägre bandet är det ingen som egentligen vill ha sina barn i, det saknas ett mellanband av bra privatskolor med rimliga avgifter, priserna har stuckit iväg uppåt på samma sätt som på en överhettad bostadsmarknad. Men den där uppdelningen bidrar så klart också till att dränera den offentliga skolan på elever med en mera välbärgad bakgrund och begåvning; deras föräldrar ser ofta till att lyfta ut dem. Vilket man ju knappast kan klandra dem för, men det visar krisens ansikte.
Egentligen händer det inte så mycket på den där festen ('händelser' kan ju betraktas som orosmoment och kontrolleras hårt av de ansvariga) så därför blir det inte mycket att se heller. Annat än för en minoritet av rojalist-tanter som vill se kungligheter. Men tycker ens de att svenska kungahuset är så kul numera?
Angående skolsystemet så kan en del av förklaringen till förfallet vara att det inte längre behövs massutbildning av folk med hyggliga kunskaper i att läsa, skriva och räkna. Det tillhörde industrialismens tidigare epoker som nu är över. Därför kan skolorna spotta ut funktionella analfabeter - verkan av det syns när de kommer ut ur skolorna och skall klara sig själva. Det är inte som för 50-60 år sedan när det bara var att gå igenom skolan och sedan vara ganska säker på att ett arbete väntade. Nu väntar ett svart hål för många.
Man kan verkligen fråga sig hur vi idag (och i morgondagens samhälle) motiverar skolplikten, plikten att just gå till en _skola_ med hyfsat godkänd läroplan och ämnen. I dag tar ju grundskolan inte eleven många millimeter närmare ett riktigt jobb, eller ens ett sommarjobb, ribban har helt enkelt höjts på efterfrågesidan och de riktiga knog- och slitjobben är inte heller ägnade för 16-åringar. Hur långe ska vi låtsas att grundskolan är helig och omistlig?
... ja, det där var en riktig knäckfråga! Man kanske skall ta parollen "man lär inte för skolan, man lär för livet" på allvar, och fråga hur livet kommer att se ut framöver. Detta i en värld där robotisering, datorisering och andra hyss minskar behovet av mänskligt arbete. Är det mindre för arbetslivet och mer för kulturen ("nöjeslivet") som utbildningen skall bedrivas?
Skicka en kommentar