En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
8 kommentarer:
Det tycks vara komplett omöjligt att hålla två tankar i huvet samtidigt:
1. att kapitalets flyttlasspolitik är inhuman, och
2. att det inte är de kringflyttande arbetarna som ska betala det kaos den ställer till.
Det återstår fortfarande att se SD eller andra invandringsfiender att kritisera t.ex EUs austerity-politik, eller WTOs förbud mot aktiv industripolitik i fattiga länder. Dvs det som tvingar folk att bege sig på flytt. Med andra ord - de är hycklare.
Det var oförskämt av artikelförfattaren att påstå att Karl Marx skulle varit någon sorts trångsynt nationalist, som ville stoppa invandringen i den brittiska arbetarklassens intresse.
Tvärtemot var ju Marx en av de ledande i skapandet av den första internationalen, där solidaritet mellan arbetarna i olika länder var hörnstenen. Inte några krav på "stopp för invandringen".
Hannu: Det beror på från vilken sida man ser det. Det borde vara möjligt att bygga landet överallt så att folk slipper emigrera. Jag läste nånstans att det var en viss upprördhet bland Stockholms arbetare på 1870-talet över alla smålänningar och dalmasar som invandrade och drev ner arbetarlönerna i Stockholm för att dom inte hade vett att organisera sig och hade låga krav. En del ville "stoppa invandringen" - men tack och lov segrade en mer realistisk syn - att man snabbt som fan borde försöka integrera invandrarna i den stockholmska arbetarkulturen så att de inte skulle bjuda under. Dessutom borde man, sa man sig, försöka organisera arbetarna i hela landet så att lönerna höjdes där och folk skulle slippa flytta till Stockholm.
Det tog lång tid innan detta program fick effekt. Men det fick det till slut.
Slipper emigrera? Migration är väl lika självklart för självforverkligandet som rätten att välja ett skrå? Varför skulle det vara så drastiskt annorlunda att flytta mellan länder (framförallt i en statslös framtid, då 'länder' som sådana inte existerar) än inom länder? Själv har jag haft turen att födas med ett medborgarskap som gjort det möjligt för mig att migrera relativt fritt mellan länder och kontinenter mitt hela liv. Det har varit en underbar frihet som jag unnar alla människor. Det verkar som om vissa delar av gammalvänstern har degenerat till någon sorts nationalromantik. Nationen är en historisk kategori med en början och ett slut. Vi Marxister bör inte annat än med glädje se fram emot den framtid nar mänskligheten befrias fran detta gissel.
Aby: Självklart flyttar många helt frivilligt - min fru t.ex. som flyttade hit från Spanien för att hon träffade mig. Sen finns det dom som tvingas för att inte bli skjuten eller svälta ihjäl. Däremellan finns alla nyanser.
För dryga hundra år sen flyttade många svenskar till USA för att de fick det bättre där. Det gör de inte längre, de får det bättre här. Ska vi beklaga detta? Eller är det kanske ett steg framåt?
Och ska vi applådera det faktum att stora delar av världen hålls nere i konstlad fattigdom av en allians av WTO-regler och inhemska korrupta regimer?
Aby,
flytta för självförverkligande? Knepigt nyspråk, men ja, man tvingas flytta och det är det du säger. Det är en minoritet som uppskattar flyttande.
Det mesta flyttande inom Sverige är tvångsförflyttningar dikterade av marknaden och genomdrivna med hjälp av staten.
De som flyttar utan någon form av brist eller problem där de redan bor, är lätträknade. Jag har aldrig träffat nån... (Inte ens adelssprätten som bodde på Azorerna flyttade dit enbart för att hen ville, det fanns ju mer skatt och sånt här hemma, så till och med eliten flyttar av någon sorts brist på hemmaplan.)
Steigan skriver mer: http://steigan.no/2014/12/01/om-krisa-og-kampen-mot-fascismen-og-rasismen/
Det är klart att mer skulle kunna göras om vi hade en effektiv och medveten och bred socialistisk arbetarrörelse. Men om vi inte har det, kommer vi någonsin att få det om gränserna enligt somligas önskemål är mer eller mindre öppna? Är det inte snarare så att öppna gränser på kapitalets villkor (för det är de verkliga villkoren som gäller, inte några andra drömda) gör att valet mellan socialism och barbari inte kommer att utfalla till socialismens fördel?
Björn: Den socialistiska, internationalistiska arbetarrörelsen uppstod på 1800-talet i en värld med öppna gränser. Inte minst för att skydda sig mot samma öppna gränser. Första Internationalen bilades som en kampanj mot internationellt strejkbryteri.
Problemet är att dagens arbetarrörelse, eller det som finns kvar av den, har blivit subaltern och beroende av en paternalistisk stat. Kanske är det nödvändigt med öppna gränser för att arbetarrörelsen ska våga satsa på sig själv - för att inget annat hjälper?
Skicka en kommentar