 |
| Kan denna bild på något klurigt sätt illustrera mentaliteten hos en del vänsterfolk som slår varandra i huvudet med sverigedemokraternas fascism/icke-fascism? |
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
10 kommentarer:
Nja, det är inte riktigt så enkelt. För det finns en liten grupp som går längre än att bara ta SD i försvar. Denna grupp har börjat sprida myter som odlas inom den fascistiska rörelsen, så som "smygislamisering".
Det är folk i denna grupp som tar rasistiska fotbollshuliganer i försvar och gud vet allt. Det är en bra bit över gränsen. Vi vet ju att dessa personer förmodligen under 20 års tid varit först ut på banan att kritisera eventuellt våldsamma vänsteraktivister. Från de mest extrema SD-apologeter har de senaste veckorna aktiviteten att försöka få in SD i värmen spridit sig som ringar på vatten i del av vänstern och en del av den vänstersinnade bloggsfären.
För en utomstående så ser SD-apologeternas kampanj, delvis organiserad ut, den är en autonomt organiserad grupp, hur som helst. Motståndet mot denna grupp är inte organiserad, det är typ jag och min sten.
Kampanjen för SD uppfanns inte i dessa vänsterled, den drevs av liberala aktivister, av fascistiska aktivister på nätet. Innan den nådde vänsterbloggarna, det som vänsterbloggarna skriver, reproducerar argumenten i princip ord för ord. Den kampanjen drev liberala aktivister väldigt långt, de använde co-optade föreningar, som Vetenskap och Folkbildning för att försöka etablera benämning av SD som fascister, så som pseudovetenskaplig. Efter en längre kampanj fick jag VoF att ta bort detta och ändra sin publikationspolicy. Några dagar senare så reproduceras denna propaganda i diverse vänsterbloggar, presenterat som en vänsterståndpunkt. Det känns inte så troligt eftersom jag nyss läst argumentet, allihopa, ord för ord, skrivna av de värsta nyliberaler man kan tänka sig.
Varför får gubbarna så rabiat motstånd? Kan det ha att göra med att denna fascistiska rörelse växte fram under dessa gubbars "vakt"?
När jag var i lågstadiet, så hade en kompis till mig Fredrico flera gånger blivit jagad hem från skolan av knivbeväpnade ungdomar som brukade klottra BSS i vår betongförort. Våra kommunistiska lärare (tillika samma generation som Anders, Sven, Stefan och de andra profascisterna) kom med lösningen, jag och min kompis Anders fick följa Fredrico hem från skolan. Redan där blev det alltså vår uppgift att lösa fascistproblemet. Under 80-talet höll föräldragenerationen sin hand över fascisterna, de var missanpassade ungdomar, det gjordes dokumentärer om dem, det skrevs böcker. Man inrättade statliga program till förmån för fascisterna, om man gav fascisterna något skulle de sluta vara fascister var kanske tanken. Under hela 80-talet så var fascisternas offer ignorerade, det gjordes inga dokumentärer om dem, skrevs inga böcker, man hade inga statliga program till fascisternas offers förmån. Inte ens offren i de egna leden brydde man sig om, ungdomar i rörelserna fick helt enkelt räkna med att ta en kniv för den goda sakens skull, eliten och den äldre generationen som levt hela sina liv med privilegiet att slippa fascistiskt våld, tyckte mest ungdomarna var gnällspikar. Under 90-talet så slutade de yngre vänsteraktivisterna följa ledningen i alla vänsterrörelser, den priviligerade generationen i ledningen, ungdomarna började göra motstånd emot fascisterna. De äldre vänsteraktiva började tävla med varandra om att ta fascisterna i försvar och "ta avstånd" ifrån fascisternas offers självförsvar. De ägnade betydligt många fler spaltmeter åt stöd för fascisterna än de ägnade fascisternas offer. Objektivt profascistiska hela vägen.
Nu är de tillbaks igen, de är mer än villiga att bortse från 30 år av SD:s historia för att friskriva dem. Klart man inte vill erkänna 30 år av att ha tagit fascister i försvar på bekostnad av de yngre generationerna i rörelserna. Att vissa av dessa rörelser vid det här laget näst intill uteslutande består av en generation, det funderar man inte så mycket på, man fortsätter att angripa de yngre vänsteraktiva först och främst, man fortsätter hålla sin hand över fascisterna. Summan av ens ansträngning är profascistisk och så undrar man varför man sitter där, ganska ensamma i sina tankesmedjor. Medan ungdomen organiserat nya organisationer som skrämmer gubbarna mer än fascisterna, kanske en medvetenhet om vilken sida linjen de råkat vingla som är grunden till rädslan.
Gemensamt för alla som påstår sig vara "vänster" och ändå försvarar fascister är att de var med på 80, 90, 00 talet och bagatelliserade fascisterna och motarbetade motståndet emot fascisterna. Genomgående för alla som försvarar fascisterna är att de tillhör den priviligerade generation som aldrig upplevt fascistiskt våld. Själv upplevde jag fascistiskt våld redan i lågstadiet, uppmaningen från kommunistiska lärare var att det var vårt problem att lösa. Det är sant än idag, jag börjar med profascisterna i de "egna leden".
Vänsterns uppgift är att göra slut på kapitalismen och bygga något bättre. Det gör man inte genom att med negativa exempel backa upp exvis sd.
Björn,
göra slut på kapitalismen är ingen popularitetstävling. Popularitetstävling är att kämpa för bevarandet av status quo. Alla framsteg som gjort har gjorts med kamp och det har gjorts med odisciplinerad kamp, som en rörelse har tagit under sina vingar och sedan skrivit en romantiserande historia om.
Det finns två sidor av myntet, i ett läge är politik underkastelse för den politiska ledningen, i andra lägen är politik elitens underkastelse för folks kamp.
Titta på tillståndet i de gamla vänsterrörelserna, vad är det för folk i V, vad finns kvar i FIB och SKP, osv. Att inte begå självkritik med det nuvarande tillståndet i rörelsen är höjden av arrogans. All aktivitet finns i organisationer som helt sonika fick skapas utan de gamla vänstereliterna. Sen kan man sitt och säga att dessa rörelser är kontraproduktiva och leva på sin föräldragenerations meriter medan man sparkar på de egna barnen.
Kan man ta tyska rasistiska fotbollshuliganer i försvar, då kan man fan i mig ta militanta antifascister i försvar också!
Du har nog rätt, Martin.
Men jag misstänker att det kan finnas en simplare förklaring också: ren senilitet (nu kastar jag sten i glashus iofs...)
Hannu,
alltså det spelar ju ingen roll om jag har rätt eller inte. Vi kan inte fara tillbaka tretti år i tiden och börja om och den gången ta det fascistiska våldet på allvar. Då istället redan tidigt 80-tal börja kämpa emot det fascistiska våldet, avslöja det och därmed hindra våldsspiralen som utvecklades under de politiska eliternas näsa.
Vi kan sitta och skrika "gubbjävel", respektive "ligist" åt varandra tills korna kommer hem, det för oss inte framåt.
Jag tycker att ett steg är att hålla fronten, kort sagt, aldrig hålla sin hand över fascister vad som än händer, det är helt gratis. De äldre kan bagatellisera fascisterna och rasisterna, men det är mycket tydligt att rasism är väldigt viktigt för de yngre vänstersinnade, det är bara underkasta sig det. De yngre är beslutsamma i den frågan och nog så mycket ligisttillmälen lär inte ändra den beslutsamheten.
Hur kan de båda delarna av vänstern bli nyttiga för varandra? Det finns en klar linje som kan dras genom hela rörelsen, de odisciplinerade unga och aktiva organisationerna så som AÅA, RF mfl, och de teoretiskt fulländade och klassiskt disciplinerade organisationerna så som KP, SKP och gud vet allt, tillsammans med mer populistiska och parlamentariskt lojala V. Nu mer än någonsin behövs om inte "unit cohesion" iaf förmågan att samlas, förmågan att mobilisera det utbredda och ibland våldsamma missnöjet i samhället.
Vi kan inte idka en popularitetstävling och hoppas att vi kan rekrytera tillräckligt med medelklassröster för att förbättra villkoren för de som inte röstar alls och som visar sitt missnöje på flera olika sätt.
Nej, vi kan ju inte göra om historien, men vi kan lära oss av den. Då blir intressant att diskutera frågor som: Varför underskattade vänstern den fascistiska faran på 80- och 90-talet? (Jag utgår alltså från att du har rätt på den punkten.)
Efter nazismens seger 1933, erkände kommunisterna att man hade underskattat den fascistiska faran. Finns det en inneboende benägenhet hos vänstern att vilja sluta ögonen för att reaktionen kan få ett folkligt stöd?
Att utforma en effektiv linje mot fascismen kräver diskussioner. Det är inte en oviktig fråga om t.ex. sverigedemokraterna ska karakteriseras som ett fascistiskt parti eller inte. På vilket sätt ska det göras taktisk skillnad mellan sd och de öppet nynazistiska grupperna? På vilket sätt främjar högerns icke-fascistiska delar i praktiken fascismen?
Det är inte ett problem att denna fråga diskuteras, men det är ett problem att nivån på debatten är rätt låg. Det duger inte att utgå från ordboksdefinitioner.
Henrik Arnstads definition av den nutida fascismen, är inte så dum även om den har sina (liberala) begränsningar. Fascismen ses uteslutande som en ideologi.
Kominterndefinitionen tog med den ideologiska aspekten, ultranationalismen, men omfattade också fascismens viktiga funktioner i klasskampen.
Jag tror det är generationsfråga, se på världen. Det hat jag ibland vädrar emot min föräldrageneration, det hatet finns även hos imperiakapitalets nya generationer, det hatet finns hos industrialismens kapital, det finns hos det nationalistiska kapitalets nya generation.
Det är ingen isolerad företeelse till mig. Vår generation är en bunt revanschister, både socialisternas/kommunisternas ungar och nazisternas, adelns osv. Det är inte isolerat till enskilda individer, den som planterade fröet till hatet emot 40-talisten var son till en dedikerad KP medlem. Han pekade på deras dekadens. På senare tid ser jag klassarmabetet under senare delen av 1900-talet som dekadens, en dekadens som givetvis betraktas med lika stor avsmak från andra hållet.
I fascism diskussionen kan man gå helt förbi Arnstad, han är en "Red herring" det är en etablerad definition i akademiska kretsar av en "godkänd" akademiker som ifrågasätts, det är Griffin man ger sig på och hans definition, den som Arnstad plankat (från Griffins wikipedia):
"Griffin's theory of fascism suggests that a heuristically useful ideal type of its definitional core is that it is a form of palingenetic ultranationalism. In other words it seeks, by directly mobilizing popular energies or working through an elite, to eventually conquer cultural hegemony for new values, to bring about the total rebirth of the nation from its present decadence, whether the nation is conceived as a historically formed nation-state or a racially determined 'ethnos'. Conceived in these terms, fascism is an ideology that has assumed a large number of specific national permutations and several distinct organizational forms. Moreover, it is a political project that continues to evolve to this day throughout the Europeanized world,"
Ifrågasätter du Arnstad är din egentliga måltavla, Griffin, en etablerad och accepterad definition av fascism.
Sedan skall fascism ses som en emergens, man kan inte jämföra med Mussolinis fullt utvecklade fascism under dess helhet. (Intressant är dock att alla angrepp på Arnstad definierar Mussolini som fascist efter 1922, trots att han kallade sig fascist, utan först efter liberalerna gjort gemensam sak med honom.) Att jämföra helheten för fascismen med SD som är i början av den fascistiska emergensen, det är inte rimligt på en enda fläck och det är objektivt profascistiskt att vänta på att fascisten massmördat vänsteraktiva innan man definierar fascisten som fascist. De inom vänster som hemfaller åt detta, är främst Stefan Lindgren och Anders Romelsjö och jag har sagt ifrån. Jag skickar ungefär två hatbrev i veckan till stefan. Har kallat han revisionist, Chrustjevist, Duginist och mycket annat, han publicerar bara delar av det jag säger ibland, men han avslöjade sig idag, när han skrev om nationalbolsjevikerna i positiva ordalag.
Jag är numera av uppfattningen som företräds av Kerstin på Motvallsbloggen, att liberalism är protofascism.
Jag anser mer och mer att Stalin var en jävla mjukis mot nazisterna och det blev en draksådd för hela socialistiska projektet, ju mer jag är ute och reser i Östeuropa. Chrustjev var en jävla katastrof.
Den som inte ser att det idag finns en drive att bryta folkfronten, i till exempel Ukraina, men även i Sverige och många andra länder, den är en naiv idiot.
Skicka en kommentar