Ovanstående karta fiskade jag upp från Pål Steigans blogg. Kina hyr hamnen i grekiska Pireus på 35 år och nu planeras snabbtåg från Pireus till Budapest. Kartan är lite otydlig, men järnvägen passerar Belgrad och Skopje. Därmed är även Makedonien och Serbien så att säga "med på tåget". Däremot ser det ut som linjen gör en knyck alldeles utanför Kossovo. Kanske lugnast att ha lite distans till denna illa fungerande statsbildning.
Här rör det sig om jätteinvesteringar som är av stort intresse såväl för kineser som det fattiga Balkan. Ett jättelikt järnvägsprojekt med diverse kringarbeten, och det måste börja snart om det skall vara klart år 2017. Någon tröst för att EU-bossarna och USA berövade dem det ryska gasledningsprojektet kanske? USA må bråka med Ryssland, men Kina äter sig samtidigt in i det till stora delar NATO-anslutna sydöstra Europa.
För en del år sedan hävdade folk att kineserna visst kunde producera, men att de inte var något vidare på att hitta på nya grejor. (Undrar om inte samma visa sjöngs om japanerna för femtio-sextio år sedan? De kunde imitera, inte uppfinna!) Nu har Svenskan en artikel med rubriken Kina är världens mest uppfinningsrika land. Bakgrunden till detta är att mängden kinesiska patent ökat högst väsentligt under senare år. Nu är man störst i patentansökningsbranschen. Förklaringen verkar vara planering:
Kina satsar enorma resurser på att komma ikapp USA och Europa när det gäller fördjupad forskning, framförallt inom teknologi och digital teknik. Landet har dessutom en femårsplan att nå två miljoner patentanmälningar för uppfinningar och varumärken framtill 2015, enligt en färsk studie av Thomson Reuters.
Ja minsann, en femårsplan! Förslag till slogan: Kina - raka spåret in i framtiden!
Däremot hänger inte Europa med så bra, och det är väl träffande för en världsdel som nästan hänger på repen numera. Man kan undra vad som händer när alltmer självsäkra kineser etablerar allt fler projekt i Europa och de lokala politikerna knappt vet vilken fot de skall stå på. De vill ha in kinesiska investeringar, men hur blir det sedan med politiskt inflytande? Kina har hållit en låg profil på det området, men kommer det att vara för evigt? Under några årtionden har Kina setts som en tillverkare av billiga prylar, men när landet ökar sin tekniska kompetens och dessutom har mycket väl fyllda kassakistor ... vad blir resultatet av det? Kan kineserna ge diskreta antydningar till europeiska politiker om att det är 'harmoni' som skall råda framöver, och att det därmed är olämpligt att delta i USA:s manövrar vid de ryska och kinesiska gränserna?
Kanske lilla Singapore (som ju bebos mest av kineser) varit en förebild för stora Kina? Singapore började med enkel tillverkning, men har sedan jobbat sig upp i värdekedjan. Så gör Kina, men med oerhört mycket större resurser kan man sedan bli global.
En sidoanmärkning: det finns diskussioner om Kina är imperialistiskt, och i så fall hur om man svarar 'ja' på första frågan. En fullfjädrad imperialistmakt sysslar med kapitalexport, men kan om så krävs följa upp med militära maktmedel. För några dagar sedan såg jag uppgifter om att Kina erbjudit sig att ställa upp med stridsflygplan i Irak - och Kina har ju intressen i Iraks oljefält som hotas av islamisterna. Kan man tänka sig att kinesiska trupper börjar dyka upp runt kinesdrivna oljefält, gruvor och annat i exempelvis Afrika framöver?Det kan man fundera över medan man läser den här artikeln om The new Chinese Empire.
På tal om kinesiska järnvägar förresten: ett av Kinas första stora projekt utomlands, redan under Maos tid, var att bygga Tanzam-banan, järnvägen som förband kopparfälten i Zambia med utskeppningshamnen i Tanzania.
7 kommentarer:
Kina gör som Europa och USA gjorde för hundra år sen - utvecklar sin produktiva kapacitet med politisk planering. Då var det mainstream att göra så. Idag är det kätteri - se Ha-Joon Chang http://www.ilocarib.org.tt/trade/documents/economic_policies/SRtrade2003.pdf
Framtidens historiker får försöka lösa gåtan med varför den härskande klassen i Europa (och i någon mindre utsträckning USA) begick självmord.
Inom mitt nuvarande projektområde i miljöteknik är den vetenskapliga produktionen från Kina helt överskuggande andra länders när det gäller vissa tekniker. Kvaliteten på forskningen har också stigit dramatiskt under drygt ett decennium. Google translate och kinesiska medarbetare är det som krävs för mig att hänga med, då mycket publiceras på kinesiska.
Jag kommer ihåg när jag bodde i USA, jag talade med flera amerikanska forskare som var missnöjda med det amerikanska forskningsläget och policy. De visade på grundforskning som man kunde få göra i Europa och sa, sånt får vi nästan aldrig finansiering till här. De sa att de måste kunna referera till ett proof of concept för att få anslag numera. USA har sedan ganska många år nu ägnat sig åt vad ekonomer kallar "Second movers advantage", låt nån annan komma på de nya idéerna och det riskfyllda(ekonomisk risk) arbetet att ta fram proof of concept, sen pumpar vi in massa pengar för att skapa värdet ur idén. Jag arbetade i ett projekt finansierat av DoD (Department of Defence) med 1 miljon dollar för en polsk forskare som rekryterats in till USA för sitt unika drug target. Nästa projekt jag jobbade med var för en Lettisk forskare på en idé från Japan, hela hans ansökan hängde på att det hela hade bevisats av en Japan, han fick in dryga 1 miljon dollar från NIH.
Japan och Europa var de som sysslade med grundforskning, men Sverige har även de börjat snegla på USAs modell för forskning. Jag har vänner som får anslag för idéer där proof of concept kommer från Kinesiska forskare. Där man då går in med svensk forskningsfinansiering för att skapa värdena ur idén. Sverige gör givetvis inget på eget bevåg, så man kan nog anta att grundforskning har fått stå tillbaka över hela brädet i Europa.
Folk brukar tala om USAs förmåga att skapa nobelpristagare. Vad man inte talar om är hur få av dessa som faktisk har proof of concept artikeln i sitt CV. Vet flera amerikanska nobelpris inom mitt fält som skapat missnöjda kommentarer i den akademiska ankdammen. Jag betraktar nobelpris som ett pris till den som populariserar och sprider en bra idé, snarare än folk som kommer på bra idéer.
När det gäller ekonomi och investeringar så har det kanske inte synts så bra i statistiken som det gör så att säga på "golvet". Men USA handlar inte. Handlar man inte kan politiker och ekonomer kräva lojalitet till USA bäst fan de vill. De som arbetar med affärer kan bara ha relationer med de som handlar. Kina har varit segrare ganska länge där. De är snabba till beslut, när de fattar ett beslut då satsar de ordentligt. Du åker till kina för att sälja in ett projekt och har ett möte med massa höjdare, sen kommer du tillbaka efter ett par månader då kineserna beslutat satsa. Då vandrar du in i en stor organisation med massor med resurser som kineserna redan gjort i ordning för ditt projekt. Det är en sann historia från ett litet svenskt företag. Här hemma var de ganska små, omsätter miljoner, inledde ett projekt i Kina, ett projekt som omsätter miljarder. Det är det framtida lokala motståndet emot aktioner emot Kina. De materiella villkoren bestämmer och USAs protektionism är ett duktigt skott i foten.
Slut del 1.
Del 2.
Är Kina imperialister, beror givetvis på vad man menar med imperialist. Krävs det att man bombar länder för att vara imperialist? De anpassar sig till de lokala förutsättningarna i sina affärer i exempelvis afrikanska länder. Är det korruption som är spelreglerna i landet, så utnyttjar kineserna det fullt ut, med sin sedvanliga beslutsamhet. Jag kan inte uttala mig om huruvida de så att säga skapar korruption eller bara utnyttjar den där det går, men i afrika kan man nog vara ganska trygg för att den fanns där innan(fördom). De asylsökande från olika afrikanska länder jag träffat senaste åren har jag alltid bett rangordna imperialisterna och allihopa sade att kineserna var de bästa imperialisterna, bäst som i minst jobbiga för folk i samhället.
Problemet för Europa, det är att en mycket stor del av den Europeiska eliten är ”pot commited” till USA och den amerikanska hegemonin ekonomiskt. Den svenska vapenindustrin till exempel är väldigt beroende av USAs enorma investeringar och konsumtion av vapen. Bankväsendet är väl också beroende av den amerikanska dollarn får man förmoda, de är pot committed i ett luftslott. Många av de som driver på för austerity osv är just politiskt kapital, det är verksamhet som enbart vilar på politik, bank och finans, vapen osv. De använder sitt politiska kapital att värna luftslottet de är beroende av. Därför inför man austerity i europa, inte för att rädda euron, inte för att rädda den europeiska ekonomin, utan för att rädda sitt luftslott. Nu får Européerna lida för att USA har levt på andra så länge, nu när färre går med på att ha en ”rentier state” på sina axlar, så blir bördan större för imperiets perifera regioner, så som europa.
Sanktioner är dessutom inte till för något annat än intern kamp i eliten. En sanktion är att förbjuda den typ av relation som jag beskrev med Kina ovan. Kapitalister/entreprenörer som ger blanka fan i politik och som skapar relationer med de som är beredda att göra affärer som skall hållas i schack, de skall förbjudas skapa sådana relationer och det är givetvis det politiska kapitalet som driver på för sådant. Bland annat har europeiska företag som försökte skapa en relation med östra Ukraina kring naturresurser förbjudits att fullfölja den relationen. Det är politiskt kapital som använder statsmakten för att åstadkomma rättning i leden hos kapitalisterna.
I realekonomin betyder den 11:te femårsplanen mer än det mesta USA har att komma med. Den 11:te femårsplanen är förutsättningarna för så mycket arbetstillfällen och så mycket investeringar i både Europa och USA att snack om frimarknad bara är skrattretande nonsens. 1991 rev vi en mur och kapitulerade villkorslöst…
(*) Pot committed betyder att man redan är så investerad i något att man måste få det att lyckas/överleva till varje tänkbart pris.
Jag myntar härmed uttrycket "System pot commited" för att beskriva det ekonomiska och politiska läget i Europa och USA.
Krig är det mest extrema uttrycket för denna typ av pot commitment.
I Ukraina är vi pot commited. Valutasystemet är vi pot commited till. Vi är pot commited i en nyliberal politisk spelplan. Vi är pot commited i den "fria" kapitalismen.
Det är det starkaste bandet, det är materiellt, det är känslomässigt och det är solidariserande (solidariteten mellan pot commited, inte bland folk).
Vet inte vad pot committed betyder. Vet bara att det gick förunderligt lätt och snabbt för Sverige att byta pot commitment från Tyskland till USA på sin tid. Förmodligen sträckte dom upp ett finger i luften för att känna hur det drog.
Den förmågan verkar den härskande klassen i Europa sakna numera. De verkar ha regredierat till barnstadiet. Eller kanske till hundstadiet.
PS angående imperialism. Kina är helt klart en centrummakt. För att den ska kunna beskrivas som imperialistisk tycker i alla fall jag att det krävs någon form av diktat. Att man driver igenom sin vilja mot andra och på andras bekostnad. Om kineserna gör det, på det här stadiet, vet jag inte. Antagligen kommer de att göra det längre fram, när de har gjorda investeringar att skydda mot diverse lokalbefolkningar.
En dimension av pot commited är utöver pengar, prestige. När det gäller det globala valutasystemet och det amerikanska imperiet, så är det så väldigt många som investerat mer än pengar. Men Sverige har en fin tradition av att spela på bägge sidor, jag är ganska säker på att det inte är glömt.
Valutasystem-mässigt är ju dollarn garanten för rikas pengar här hemma. Det är mycket rikedom som i ett trollslag kan försvinna i vårt förtroendebaserade valutasystem om förtroendet vacklar, men också om dollarn undermineras "på riktigt". Det är dubbelt, samt att på den tiden fanns en aktiv diskussion om systemet, nu framhålls det som en naturlag som inte går att påverka.
Jag var ju inte där, kan vara att de som ansåg att systemet gick att påverka var lika marginaliserade då. Jag menar om 50 år kan man hävda att det fanns en livlig debatt om systemet idag, genom att peka på bloggar och små skrifter, lite debattartiklar och akademiker. Hur såg det ut "på golvet" när det var tyskland? Strax innan såg det kanske otänkbart ut. Det var ju dåligt för folk ganska länge, var det inte det? 20-talet var väl inte precis en fest för svenska arbetare? Det var väl några kapitalister som fick offras i bytet också? Så vi bör kanske kolla vilka det är som har huvudet i snaran idag.
Skicka en kommentar