Socialismen – en blandekonomi och
en ekonomisk demokrati
Produktionen automatiseras allt mer.
Människan träder in i vad den gamla kroppsarbetande klassen skulle
kalla frihetens rike, där det manuella arbetet är mer eller mindre
avskaffat och det abstrakta tänkandet riktgivande för produktionens
och samhällets utveckling. Det intellektuella arbetet ersätter allt
mer det manuella. Intelligentian blir det största och dominerande
skiktet. På mycket lång sikt skymtar något slags Athén, där
slavarbetet har ersatts av automatiserad produkion och robotar.
Alternativet är barbariet.
Kapitalismen kan ej längre utvecklas,
därför att produktionsförhållandena inte längre motsvarar
produktivkrafternas utveckling och produktionens allt mer
samhälleliga karaktär. Profitkvotens fallande tendens och den av
det ekonomiska systemet framtvingade överackumulationen av kapital
(inte minst som följd av spekulation) gör det allt svårare att
upprätthålla systemet.
Kapitalets centralisering och
koncentration samt den vetenskapliga och tekniska omvälvningen
skapar kris. Det senare är en ytterligare och därtill ny orsak till
att verkningarna av kapitalismens allmänna kris blir allt mer
fruktansvärda. Konkurrens är bra, men allt som dras ut till sin
spets slår om i sin motsats. En av de konkurrerande får monopol.
Moral och anständighet utplånas. Alla klasser och skikt hade
tidigare moral. Normal fosterlandskärlek stämplas som fascism.
Denna omvälvning, som har givit ett
första upphov till den nuvarande systemkrisen och symboliseras av
Internet, gör det allt svårare för systemet att bestå.
Kapitalismens allmänna kris, vilken förvärras ytterligare av de
hejdlösa spekulationsvinsterna, får allt mer destruktiva följder
också för dess ekonomiska vinnare. Härav kommer den nya sjukdomen
affluensa.
I dagens EU, som är ett försök att
lösa den nuvarande kapitalismens konflikter, förenas den europeiska
jättestatens krafter med monopolens, och den liberala demokratin
vingklipps. Annars kan det framväxande eurokapitalistiska systemet
ej bestå. Monopolens intressen balanseras av EU- staten, som också
lagstiftar och ombesörjer storkapitalets reproduktion, vilken
finansieras av skattebetalarna. I denna finansoligarki manifesteras
makten i sista hand av EU:s centralbank. En hänsynslös vålds- och
övervakningsapparat kommer att se till, att jättestatens allt mer
utförliga bestämmelser efterlevs. De mindre språken, exempelvis de
nordiska, och till sist förmodligen alla utom engelskan, läggs ned.
Kampen mellan lönarbete och
monopolkapital går in i ett avgörande skede och blir en kamp även
för vår nationella existens. I och med medlemskapet i EU har vi
redan pantsatt vår nationella självbestämmanderätt. De som vill
leva söker sig till dem som vill leva och de som dör till dem som
dör. Partiväsendet rämnar och nya partier växer fram. När de
bildades i början av 1900- talet fyllde de gamla partierna en
funktion som bärare av då existerande klassers talesmän. I dag har
de alla vuxit in i statsapparaten och lever av dess pengar.
 |
| Kapitalets kvarn maler vår jord till pengar |
Efter revolutionen
Överallt i de länder där
revolutionen segrar ställs de strategiskt viktiga industrierna under
folkets kontroll. Beslutsprocessen i monopolen bryts upp på många
självförvaltande enheter och allmänheten tvingar storföretagen
att konkurrera genom sina valda organ. De ägs av de anställda och
allmänheten via dess valda organ (fonder). Man kan även tänka sig
statligt ägande i storföretag. Bankerna förvandlas från att ha
varit människornas blodsugare till deras vänner. I synnerhet i
banker och finansbolag bör staten ha ett avgörande inflytande.
Viktigt är att de statliga och kommunala företag som tidigare
tillhörde stat och kommun återgår till sina tidigare ägare eller
övertas av folket, som kan äga dem via fonder. Å andra sidan
kvarlever små banker som andelsbanker och sparbanker. De blir
nödvändiga som en blåslampa i ändan på storbankerna.
Man sörjer för att de småsparare som
förlorar sina pengar inte absolut utarmas. En stor del av kapitalet
ägs ju redan av fonder. Skolan och sociallagstiftningen bibehålls
och byggs ut. Universiteten skall vara autonoma bildningsenheter. I
de folkägda företagen tillsätts den verkställande direktören av
staten, men den demokratiskt valda styrelsen har vetorätt. Efter den
förhoppningsvis lyckade revolutionen samlas representanter för
folken i de nya socialistiska staterna till en konferens för att
besluta om vad som skall ske med de transnationella monopolens
fabriker och dotterbolag utanför deras ursprungliga gränser.
Vad som gäller är att skapa en
maktbalans i ekonomin och samhället, i Montesquieus anda. De
anställda skall veta att företaget är deras tack vare att de
utövar direkt makt allt efter kunskaper och kvalifikationer. På
stora arbetsplatser väljs ledningen av ett representantskap. Och
ledningen skall ha makt. Direkta val skapar på stora arbetsplatser
en ohållbar situation. Det visar erfarenheten. Vägledande bör vara
en kombination av demokrati och effektivitet. Det medför en inbyggd
motsättning som är nödvändig för framåtskridandet.
I ett mänskligt samhälle förvisas
marknadstänkandet till torget för försäljning av varor och
tjänster vid jämnt byte. Arbetskraften blir allt mindre en vara,
eftersom lönarbetet minskar i omfattning. Det råder full
sysselsättning. Privatföretag som arbetar under konkurrenstryck bör
förbli privata, eftersom konkurrensen utvecklar teknik, vetenskap
och tänkande. Detta gäller fram till dess den slår om i
monopolkapitalism, då kapitalismen slår om i sin motsats och
ruttnar.
Om företagen blir alltför stora tas
de över av folkets fonder, och ägarna kompenseras för sitt
förlorade företag. Man skall aldrig hindra en människa från att
starta eget. Visserligen förblir deras företag i regel små, men
det finns driftiga människor som inte kan lyda under någon och för
dem är alternativet att arbeta i ett stort företag avskyvärd.
Dessa människor kan emellertid vara nyttiga och i en del fall kan
deras företag utvecklas till någonting stort. Visserligen är man i
ett privatföretag utsugen, men det spelar ingen roll om lönen är
densamma eller högre än i de samhällsägda företagen.
I de nordiska länderna brukas jorden
som familjejordbruk. De är mycket effektiva och bönderna
individualister, som man bara skulle reta upp om man skulle försöka
att tvinga in dem i kollektiv. Det fåtal gårdar som har flera
anställda kan lämpligen ombildas till kooperativ. Slott och
herresäten måste användas. Annars blir de ruiner och dör. De
sköts antingen av de gamla ägarna eller i nödfall av stat och
kommun. De utgör en viktig del av vårt kulturarv. Bäst vore det om
de ägs av sina forna ägarsläkter, eftersom de av eget intresse
sköter om dem bäst. Egennyttan blir då konstruktiv.
Kunskaperna om hur en ekonomi bör
fungera är så stora, att den kan styras någorlunda av nationella
regeringar och ett demokratiserat EU utgående från helhetens och
inte övernationella monopols diktat. Vägledande för staten blir en
ekonomisk politik i Keynes anda. Staten får också en planerande
roll, men de låsta femårsplaner som kännetecknade näringslivet i
”realsocialismen” tillhör historien. Staten för likaså en
aktiv och planerande region- och miljöpolitik. Annars fortsätter
rovdriften på naturen.
 |
| Kan den här mannen tänkas ha några synpunkter? |
Modell Brus
En tänkbar modell för ett avancerat
och mänskligt samhälle utarbetades under 1960 -talet av den polske
ekonomen Włodzimierz Brus. Hans decentraliserade modell har flera
beslutsnivåer. Det centrala organet fattar direkta beslut om
nationalinkomstens fördelning och investeringarnas allmänna
inriktning, medan löpande ekonomiska beslut överlämnas till
företagen och i sak grundas på lönsamhetskriterier. ”Den
decentraliserade modellen iakttar den utmärkande principen för all
planerad ekonomi, nämligen att den centrala planen och därmed
totalperspektivet väger tyngst.” Besluten fattas av dem som skall
verkställa dem. Den centrala planeringen utgår från av medborgarna
dryftade behov. Behoven planeras. Bara företag med
oligopolställning, monopol och karteller ställs under folkets
direkta kontroll. Rena monopol är sällsynta. Ett sådant i
historien är det brittiska Ostindiska kompaniet, där liberalerna
Mill, far och son, arbetade. De privata och kooperativa företagen är
beroende av konkurrensen på marknaden och den keynesianska politik
som bedrivs av staten.
För att systemet skall kunna fungera
krävs ett bildat folk. Det europeiska samarbetet fortsätter. De
svårigheter som människan nu står inför kräver att FN får en
starkare roll. Detsamma gäller ett demokratiserat EU. Däremot
minskar näringsfriheten, valfriheten, marknadens, varans och
individens frihet. Helhetens krav är viktigare än delens. Vi får
ett reglerat och planerat näringsliv. Annars går jorden och
människan under. Frihet är insedd nödvändighet. Hegel skrev att
Wahrheit der Notwendigkeit ist die Freiheit. Marx och Engels övertog
Hegels frihetsbegrepp. Exempel på hur individens frihet och
näringsfriheten måste begränsas blir exempelvis förbudet mot
plastkassar, som är ett stort miljöproblem. De ersätts av nät-
och papperskassar. Källsorteringen fortsätter och matavfallet går
till grisfarmerna.
Vidare förbjuds pornografi samtidigt
som kärleksskildringarna i litteratur och på film skördar nya
lagrar. Man är inte pryd därför att man inte godkänner pornografi
utan bejakar humanismen.
Profitkvoten visar en fallande tendens,
varför kapitalet söker efter nya marknader. Det är därför man
inom dagens kapitalism ger sig på välfärdssektorn och i Sverige
även skolorna, som har privatiseras. Vi får dock inte tillbaka den
gamla välfärdsstaten utan resultatet blir negationens negation av
denna.
Att behovsplanera en ekonomi och ett
samhälle där storbanker och storföretag är förstatligade eller
befinner sig i samhällelig ägo, och samtidigt lämna utrymme för
en fri marknad och skapande människor, är emellertid inte lätt.
Man gör upp en plan i medvetande om att förutsättningarna kan
rubbas, eftersom samhället är en dynamisk och bångstyrig organism,
som har föga gemensamt med ett meccano.
En fungerande demokrati i både
statliga, kommunala, församhälleligade, kooperativa och privata
företag minskar det privata ägandets betydelse, vilket är
nödvändigt för att produktionen skall kunna utvecklas. I privata
företag bör dock ägaren ha sista ordet. Internet har ökat
hastigheten i produktionen och samhället. Tempot blir så högt att
ingen orkar arbeta åtta timmar om dagen i fem dagar. Sex timmars
arbetsdag kan genast genomföras. Speciellt viktig är den för
människor med fysiskt påfrestande arbete. Den har på sina håll
prövats i Sverige med goda resultat, men stoppas ofta av
marknadskrafternas beskyddare i stat och kommun. Åttatimmarsdagen är
ett verk av kämpande människor och inte bestämd av någon gud. I
dag är produktiviteten så oerhört mycket högre än för 100 år
sedan.
Alla måste på något sätt vara
indragna i den samhälleliga produktionen och/eller reproduktionen.
Annars skapas ett parasitärt och vegeterande skikt. Ett sådant
finns redan. Eftersom de utvecklade kapitalistiska länderna är så
komplicerade utökas läroplikten med ett år. Någon ny människa
skapas knappat, men eftersom människor utvecklar olika egenskaper
under skilda betingelser, kan man vänta sig att många negativa
beteenden minskar. Vi måste beakta egennyttan, inte förneka den
utan länka in den i banor som tjänar helheten. Det måste inses,
att en god gärning av de flesta utförs lättare om man på något
sätt har nytta av den själv. Om det ej respekteras, hamnar vi i en
omöjlig moralisk situation.
I det goda samhället är människorna beroende av varandra. Annars har vi nämligen en benägenhet att ta föga hänsyn. En av statens viktigaste uppgifter blir att planera trygghetsgarantier för medborgarna, samtidigt som människorna tillsammans beslutar om och verkställer mycket av det som i dag handhas av den statliga och kommunala byråkratin. Det nya samhället i den form vi föreställer oss det blir dock knappast det sista systemet i historien, ty det utvecklas vidare av sina inneboende motsättningar, tills människan inte längre kan bo på jorden. Då har hon förmodligen befolkat rymden, varför hennes historia torde existera så länge universum finns. Vad man kan ana är emellertid, att de samhälleliga omvälvningarna blir mindre våldsamma än på de antagonistiska klassamhällenas tid.
 |
| Vissa alternativ är nog inte så aktuella längre |
Språngvis utveckling
Två motsättningar i det goda
samhället, vilka vi redan kan skönja, är för det första den
mellan samhällsnyttan och egennyttan och för det andra
motsättningen mellan plan och marknad, vilka, liksom konkurrensen,
driver utvecklingen framåt. Någon planekonomi som rationellt
utvecklas steg för steg är inte att tänka på, eftersom individens
såväl som samhällets utveckling sker språngvis. Det beror på
hjärnans sätt att fungera. Människan är en sociobiologisk varelse
och hennes medvetande utvecklas ej steg för steg utan språngvis i
ett samspel mellan en biologisk faktor och en social miljöfaktor.
Hjärnan och samhället utvecklas på så sätt att vårt medvetande
tar språng. Det var ett sådant kollektivt språng som västvärlden
tog 1968. Ett samhälle består av människor i olika relationer
till varandra. Vi får leva med att vara både rationella och
irrationella, även om de finns som är mer rationella än andra. I
”realsocialismen” försökte ledningen förneka dialektiken, och
vi såg resultatet. Någonting bör vi ha lärt av historien.
Det politiska systemet bygger på
maktdelning samt allmän och lika rösträtt. Marx talade aldrig om
att krossa kapitalismen utan om att upphäva den. Socialismen blir
negationens negation av den statsmonopolitiska kapitalismen.
Sovjetunionen var den totala negationen av kapitalismen och den
liberala demokratin. Därför föll den. Marx ville inte skriva
recept för morgondagens kök, men nu är hans morgondag både en
möjlighet och en nödvändighet. Vi är tvungna att åtminstone
diskutera ingredienserna, eftersom vi måste ha en klar uppfattning
om vad vi kämpar för. Man kan inte vara mot någonting, såvida man
inte har något alternativ.
Hur det politiska systemet kommer att
se ut och strategin för det klarnar först under kampens gång.
Något sådant kan bara utvecklas gemensamt av unga och gamla,
eftersom de gamla har erfarenheten och de unga besitter kunskapen om
det nya som rör sig i tiden. Höger och vänsterkrafter
(humanister) finns i alla partier. Därför spricker de. Dagens
liberalism är en högerideologi, högern är numera liberal. Den
brukar kalla sig mitten. Edmund Burkes tänkande (den intelligenta
konservatismen) kan inte längre brukas för att legitimera
finanskapitalismen. Seriösa konservativa förenar sig med vänstern.
Vi tänker globalt men handlar lokalt och gräver där vi står.
Ulf Modin
Nya Argus 2–3 / 2018
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar