Vet inte säkert vilket år det var, men det kan vara inför valet 1976. Det var i en annan värld kan man säga, och stora LO sågs fortfarande som solitt socialdemokratiskt. De flesta LO-medlemmar röstade inte på borgerliga partier, men det fanns sådana också - trots att de var kollektivanslutna till det socialdemokratiska partiet. Jag skulle tro att många av dem låg lågt och inte sade ifrån, för att slippa konfrontationer med de socialdemokratiska styrespersonerna i fackföreningarna. Men det började hända saker.
Den vanliga proceduren i denna partianslutning var något som normalt uppfattas som omvänt: i stället för att LO-medlemmar kunde gå med i socialdemokraterna om de kände för det så måste de reservera sig mot medlemskap. Alltså säga ifrån: "Jag vill inte vara med." Om man inte personligen reserverade sig så var man med! Och då satt ju socialdemokraterna med listor på möjligt oppositionella personer. - Vem fick de uppgifterna, vad skulle de användas till? - Det måste ju ha varit en oroande fråga för den som eventuellt ville säga nej till medlemskap i socialdemokraterna, även om man var positivt inställd till fackligt medlemskap.
Två principer krockade: fackföreningen som del av en större partiapparat, respektive fackföreningen som en organisation för alla arbetande inom en specifik grupp, där alla som inte direkt motarbetar facket kan vara med. I en del länder löser man det genom att ha fack på olika grund, som katolska, socialistiska, kommunistiska eller något annat. Dock inte i våra nordliga länder. Här är det ett fack som gäller. I Sverige rådde på LO-sidan kollektivanslutning till socialdemokraterna, och det höll partiet och de partikontrollerade fackliga ledarna envetet fast vid trots att det blev allt mer ohållbart. Ännu kunde protesterna sopas undan, tystas, med hänvisning till "facklig-politisk samverkan" - men inte så länge till. Hållbarheten i upplägget framstod ju klart när kollektivanslutningen till slut upphörde och medlemsantalet i partiet raskt krympte. De tvångsanslutna "röstade med fötterna".
Den där kanske 40 år gamla affischen ger en ledtråd till vad som hände. Tiderna förändrades, alla svenskar var sannerligen inte till vänster, inte ens bland arbetarna i LO. På ytan såg det ut så, men i folkhemmets mer undanskymda skrymslen kunde nya rörelser skönjas. Och nu har LO och socialdemokraterna spelat bort inte bara "facklig-politisk samverkan" utan också sina möjligheter att vara en kraft för framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar