Ordförande Robert avgår av hälsoskäl

Så här skriver KP:s (Kommunistiska Partiet) nu avgångna ordförande Robert Mathiasson.

Alla som varit i kontakt med den s.k. ”vänstern”, de senaste tio-tjugo åren kan se hur galet det har blivit. Sunt förnuft – att se verkligheten så som den är och formulera en politik som är bra för vanligt folk (det brukade kallas en materialistisk samhällssyn) – har ersatts av en verklighetsfrånvänd politik byggd på vackra ord, abstrakta teorier och allmänt prat om godhet (det brukade kallas idealism). Den som utmanar och ifrågasätter de givna ”sanningarna” – antingen de vänsterliberala godhetsbekännelserna eller de sekteristiska 70-tals-dogmerna – anklagas för att vara rasist, fascist, opportunist och en mängd andra –ister. En rörelse som inte är förmögen till intellektuell diskussion, där man tar varandra på allvar och har verkligheten – och inte kartan – som utgångspunkt för samtalet. En sådan rörelse är impotent och död.

Bakgrunden är hälsoskäl: Mathiassons hälsa har tagit alltför mycket stryk av interna strider. Orken har tagit slut. När jag skriver detta står Robert M fortfarande kvar som ordförande på KP:s hemsida. Dock har han meddelat sin avgång. Jag undrar hur andra styrelseledamöter har reagerat. Gamle ordförandenAnders Carlsson är ju ännu ledamot och har verkat vara en vettig och resonerande person. Det kanske finns andra som är vettiga och resonerande. Varför har de inte ingripit tidigare? Vem ersätter Robert, och vad vill den personen?

Jag vet åtminstone en till som har skällts för att vara 'fascist' när man pekat på problem med invandringen och frågan om prioriteringar mellan nyanlända och gamla svenskar. Men där kom ju skällsordet från en annan mindre vänstergrupp. Man skulle ju kunna tänka sig maoisterna i Kommunistiska föreningen som varande stålhårda motståndare mot borgerligt 'tyck-synd-om', men de drar sig inte för att larma om flyktingar, pride och mot 'islamofobi'. Foten är nere i det identitetspolitiska träsket alltså, och drömmar om att ena sig med religiösa fanatiker och förmodligen förortsgangsters också. Den som ställer kritiska frågor om det är 'fascist'.

Detta kanske är en internationell trend? I Kanada har det revolutionära maoistiska kommunistpartiet PCR/RCP drabbats av en splittring där en del ledare hoppat av. Jag har dåligt grepp på vad det handlar om, men möjligen är det identitetspolitik som spökar. I Tyskland är det Wagenknecht i vänstern die Linke som är den mest kända kritikern av den politik som nu ödelägger partiet, men vi skall nog inte vänta oss bot och bättring av 'godhetsbekännarna'. Det som kallas/kallar sig 'vänster' fortsätter att traska ut i träsket, lämnar sin bas bland arbetande människor bakom sig - och där är föga förvånande andra grupper ute för att ta hand om de övergivna.

Kan man hoppas att Robert Mathiassons hälsokrasch och avgång blir en väckarklocka för ett parti som visserligen är litet, men som behövs? - Jag tror det när jag ser det!

PS: Se också Lindelöf om detta.