Under sin tid som partiordförande för Kommunistiska Partiet har Robert Mathiasson på ett mycket förtjänstfullt sätt axlat stora och svåra uppgifter, att formera politisk, ideologisk och organisatorisk kraft som på allvar kan utmana kapitalismen och sätta arbetarsaken på kartan igen.
...
Det är ingen hemlighet att även Kommunistiska Partiet brottas med politiska motsättningar.
– Det som hänt Robert Mathiasson är jättetråkigt. Jag känner mig inte direkt som någon framtidslösning, med tanke på min ålder. Men jag och flera med mig försöker ta ansvar för att det nödvändiga förnyelsearbetet inom K fortsätter. Partiet har under alltför lång tid tappat relevans i arbetarklassens ögon och det är absolut nödvändigt att bryta den utvecklingen, säger Ulf Nilsson.
Dessutom sägs att partisekreteraren bytts ut, vilken orsak det har förklaras inte i artikeln. Partiets hemsida har inte uppdaterats vad det gäller honom och partiordföranden ännu, de gamla namnen står kvar. [Uppdatering kl. 14.27: nu är styrelsesidan uppdaterad.]
Och kan man förvänta sig en grundlig redogörelse för vad "politiska motsättningar" innebär enligt partiet? Eller skall det dras i interna diskussioner tills de flesta glömt bort den här saken? Den sanne kommunisten skall väl varken vara rädd för kritik eller självkritik. Att migrationen spelar en stor roll verkar klart, men finns det andra frågor som plågar partiet? Och kan man räkna med avhopp och uteslutningar igen, och möjligen att en del personer med KP-anknytning försöker bilda något nytt?
När artikeln i Proletären kör det typiska avtackningssnacket om att Robert M. på "ett mycket förtjänstfullt sätt axlat stora och svåra uppgifter" kan man ju undra hur ärligt det är. Den skulle ju kunna ställas mot vad gamle r-hövdingen Frank Baude skriver på sin Facebook-sida där han bland annat sågar sin (av sig själv utsedde?) efterträdare som partiordförande Anders Carlsson, han som i sin tur gav plats för Robert M. (Robert Mathiassons avskedsbrev hittar man här på Facebook.)
En som vanligt ostädad debatt finns på Flashback, men bland allt skräp kan man ibland finna även användbara synpunkter.
När det som varit vänster i Sverige i stort sett har begått politiskt självmord är det tråkigt att KP glider i väg åt samma håll (om vi antar att identitetsfrågor tillåts knuffa klasskampen åt sidan). Finns det möjligen några 'sunda proletärer' i partiet som kan resa sig och knyta näven och säga ifrån? Annars lär väl KP fortsätta att "tappa relevans i arbetarklassens ögon" - i den mån någon sådan relevans finns kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar