Kapitalismens nio liv

Här är en artikel, författad av George Chabert, som finns på Pål Steigans blogg och som jag försvenskat. Den knyter ihop ett antal stora rörelsen i samtiden, från 1960-talet och framåt. Det finns en del tankar om artikeln, men jag avstår från att lägga fram dem nu. Bara detta: om kapitalismen har nio liv, så har den inte tio ... och hur många av sina liv har den hittills gjort av med?

Är det så här utsikten mot globalkapitalismens nya sköna värld ser ut?

Kapitalismens nio liv, av George Chabert

Kapitalismens överlevnadsförmåga är enastående. Det som inte dödar den gör den bara starkare. Det som den antikapitalistiska studentrörelsen 1968 i grunden uppnådde, var att försvaga de sista skansarna mot kapitalismen. De trodde att de bekämpade den kapitalistiska ordningen, men det var snarare det motsatta. ”Det är förbjudet att förbjuda”; ”Njut utan hinder”; ”Allt – genast!”. Aldrig tidigare hade man så klart uttryckt det växande konsumtionssamhällets heligaste lagar! Som Milan Kundera sa: Studenterna var ”kapitalets omedvetna samarbetspartners”.

Denna önskan om frigörelse från moralens kedjor skulle visa sig mycket bättre tillsammans med kapitalismens krav än med samhällenas traditionella normativa ramar. I dag har denna utveckling tagit ännu ett steg: ”Självklart kan en mor vara far”, förkunnade den franska ministern för solidaritet och hälsa. Vänstersidans politiker – som nu har nya sociala rättigheter som sina främsta kännetecken – argumenterar för ”fler-föräldraskap” och ”transföräldraskap”, och obegränsad rätt att välja könstillhörighet. Vi kan vänta oss att folk i allmänhet i likställdhetens namn komma att kunna få nytta av behandlingar som idag gör det möjligt att förvandla en kvinna till far, och en man till mor. Kvinnor kan snart slippa att föda barn själva – på bekostnad av både kropp och karriär – genom att hyra en fattig kvinnas livmoder, och då helst med statligt stöd.

Konsumtionskapitalismen utnyttjar kravet på frihet till att avskaffa institutionella och kulturella hinder för att utvidga konsumtionssamhället till ständigt nya områden. Allt som av naturen var gratis stämplas med ett varumärke och blir till varor att sälja. Vattnet fylls på flaskor och säljs, och luften köps för miljarder i form av CO2-kvoter.

Det studentfesten 1968 och dagens ”transrevolution” gör med de traditionella samhällena kommer en storstilad invandring till Europa att göra med nationerna. Europas nationer, som i flera århundraden har definierat de mänskliga gemenskaperna, hindrar med sina tullavgifter och säregna lagar och regler den globala marknaden, och måste avvecklas i en eller annan eurozon. Allt som begränsar tillväxten måste avlägsnas, för inget skall kunna hindra fri flytt av kapital, varor och människor. Migranterna, som de västliga makterna massproducerar med sina upprepade militära interventioner, har flera viktiga funktioner. En sak är att migranterna försvagar den reglerade arbetsmarknaden och gör det omöjligt att upprätthålla välfärdsstatens kostsamma stödanordningar. Men det viktigaste är att de gör landets ursprungliga medborgare till migranter i sitt eget land. Som Kung Harald uttryckte det: ”Norrmän har också invandrat från Afghanistan, Pakistan och Polen, Sverige, Somalia och Syrien.” När alla är norrmän är ingen norrman.

Ingenting kan nu hindra kapitalismens frammarsch. Samhällena bryts ned till lösa gemenskaper av individer. Försvagandet av nationell sammanhållning leder till våldsammare samfund. I Frankrike lever polisen i ständig fruktan varenda vecka för attacker ur bakhåll. Myndigheterna är maktlösa, och medborgarna i gemen känner sig otrygga. De välmående skyddar sig i egna stadsdelar. Politik reduceras till kompromisser med minoritetens inbördes motstridiga ultimata, medan marknadskrafterna dryftar ekonomins spelregler.

Europa har överlåtit stora delar av den produktiva ekonomin till industriländer i Asien. Tillväxt mäts nu med utbyggnad av infrastruktur som hus, vägar, skolor, sociala tjänster och handel, alltså med allt det som utgör den passiva ekonomin. Den exponentiella demografiska tillväxt som följer avskaffande av nationella gränser och är nedtecknade i internationella avtal omöjliggör varje tanke på mindre tillväxt eller så kallad grön tillväxt. En taleskvinna för franska regeringen säger det rent ut: ”Vårt land kommer under åren framöver otvivelaktigt att konfronteras med massiva rörelser i befolkningen.”

Den påstådda ”äldrevågen” är mycket mindre problematisk än den växande ”invandrarvågen”. Investeringarna i den passiva ekonomin, finansierad med lån på den internationella lånemarknaden, kväver med pengar maktlösa stater på ruinens brant. De mäktiga finansaktörerna kan råda ohindrade: Som EU-byråkraten Günther Oettinger sa: ”Marknaden kommer att lära italienarna att rösta rätt.” Välståndet för ett fåtal kommer nu att nå nya historiska höjder: under 2018 bodde det i Frankrike, enligt den statliga statistikbyrån Insee, 9,3 miljoner under fattigdomsgränsen, medan de rikas förmögenheter ökade med 60%. Vi kan lugnt med den amerikanske filosofen Fredric Jameson dra slutsatsen: ”Det är nu lättare att föreställa sig världens slut än kapitalismens slut.”