söndag 1 februari 2015

Ur arkivet: Oskarshamn, Köpmangatan, någon gång

Den 17 december 2012 hade jag hittat ett vykort med motiv från Oskarshamn, scannat, och skrev följande inlägg. Det visade sig, om man tittar på kommentarerna till den ursprungliga bloggposten, att en insatt läsare hade mer att berätta.




Detta vykort borde intressera alla mina läsare i Oskarshamn (har jag några?) extra mycket. Hittade det just dolt i en liten ask i en byrålåda. Något tryckår finns inte, men utgivare är AB Axel Melchiors Bokhandel i Oskarshamn. Motivet är Köpmangatan. Ovanför K-et i Köpman ligger en cykel slarvigt slängd mot kantstenen. Kanske någon som hade väldigt bråttom in på Järnbolaget JB för att få tag på en speciell skruv?

Två personer, av vilka den ena ser ut som en vuxen kvinna, är på väg runt gathörnet. Går de över gatan hamnar de framför något som jag antar är en biograf eftersom det är en neonskylt där som säger 'Saga'. På den här sidan gatan står två kvinnspersoner som möjligen tittar mot fotografen. Bakom stupröret till höger finns en rund skylt för 'Ericssons Elektriska Byrå. Radio.' Vad det står på skyltarna bakom de två kvinnspersonerna går inte att se.

Var detta Oskarshamns affärskvarter? Namnet på gatan tyder ju på det. Notera hur gatan slingrar sig fram. Det antyder att den följer en byggplan från den tiden när det inte fanns några byggplaner, utan gator och hus fick komma som det passade bäst utan att någon först hade dragit raka linjer på ett papper.

Fotografiet verkar vara taget en mulen dag. Det syns inga skuggor efter solsken vad jag kan se. Det finns ingen uppgift om tid när bilden togs, men jag gissar på senast tidigt 1960-tal.

lördag 31 januari 2015

Ur arkivet: Samhällskontrakt

Den 6 november 2008 tog jag grepp på en av de stora frågorna: hur håller samhället ihop, kan det möjligen bero av någon sorts skrivet eller oskrivet kontrakt, kan man göra något praktiskt åt saken ..?




Begreppet samhällskontrakt är gammalt. Mest blev det känt genom funderingar av filosoferna Hobbes, Locke och Rousseau på 1600- och 1700-talen. De försökte förklara hur statsmakten växte fram och vad det är för överenskommelser som ligger till grund för staten. Mer eller mindre fantasifullt tänkte man sig att människor i ett ociviliserat samhällstillstånd möttes och utsåg ledare för att få ordning och reda. Ur det här kunde konstitutioner, representation, makt, lag och rätt förklaras och försvaras.

Men kontraktet kan också vara informellt. oskrivet och på lägre plan. Det är allt det som sociologer kallar för "institutioner", alltså ofta oskrivna men kända och överenskomna regler för hur vi skall uppträda mot varandra. Jag skulle tro att man skulle kunna se samhället vi lever i som en uppsättning av skrivna och oskrivna kontrakt som ändras lite grann då och då. Ofta går det långsamt. Går det väldigt fort kan man tala om att det skett en revolution i något avseende.

Men låt oss se på det oskrivna kontraktet. När det började risa ner sig i den koncern där jag jobbade var det en och annan som sa "jag trodde inte att bolaget kunde göra på det här sättet". Man tyckte alltså att det faktiskt fanns en sorts outtalad överenskommelse: "vi ställer upp för er och ni ställer upp för oss". Eller för att ta det i lite större format: det kan finnas mer eller mindre outtalade tankar, eller om vi säger moraliska uppfattningar, hur hela vårt samhälle skall fungera. På senare år verkar kontraktet handla mycket om att "vi alla" skall ställa upp för företagen men att företagen inte har andra skyldigheter mot det samhälle de verkar i, utom att utvinna maximal vinst åt ägarna och cheferna. (Det finns företag och företagsideologer som är på väg ut ur det tänkandet, men det får jag kanske återkomma om.)

Och här händer det intressanta saker. När jag funderade på det här inlägget fick jag ögonen på ett inlägg i HuffPost. Now We Start the Fight for a People's Economy!

One gift the conservatives gave us with their election tactics was a clear mandate for socialism. They spent weeks telling the country that an Obama victory was a victory for socialism. And We, the People came out and voted and provided a clear landslide mandate to "spread the wealth around."

,,,,

Our fight starts with getting corporate power under control and working for us again. That is job one. Corporations exist because We, the People make the laws and the roads and everything else that allows corporations to exist and make money. And we do the work. Why do we do this? For OUR benefit -- Why else would we? Did we set up this system so that a very few can use its resources to get all of the benefits of everything we all do? As this blog's motto has been for several years: Who is our economy for, anyway?

We need to get the influence of corporate money our of our politics and out of our lives. Corporate resources should not be used by executives to have influence on our politics. That is not what corporate resources are supposed to be for. We, the People are supposed to tell corporations how to behave, not the other way around.

We need to keep corporate influence away from how we think about politics as well! In a democracy it is up to We, the People to tell companies what they do, not the other way around. Beyond that, we also need controls on advertising to keep them from influencing our humanity -- what we think we need and want and how we think we should live our lives, just to sell products that harm us and the planet.


Det där socialism-snacket kan vi strunta i, det handlar om amrisar som inte har så mycket susning om socialism … men sedan landar skribenten ändå någonstans i gränslandet till socialistiskt tänkande! För vad säger han? Jo helt enkelt att ekonomin och företagen skall tjäna folket, inte tvärtom. Detta kan man kalla paradigmskifte, man kan kalla det för skapande av ett annat samhällskontrakt än det som nu råder. Man kan se det som ett återskapande av äldre modeller där ekonomi och samhälle inte skiljdes åt, utan att ekonomin var inbäddad i och tjänade samhället.

En som är bekant med tanketraditionen från Marx kan tolka detta som ett skift i samhällets tänkande som beror av vad som händer i spelet mellan den ekonomiska basen och den ideologiska överbyggnaden. Om man omtolkar det hela i kontraktstermer för att hålla fast vid temat i det här inlägget kan man säga så här: fram till för några årtionden sedan hade vi en kontraktsmodell som byggde på hierarkiska industriella organisationer med omfattande statlig reglering.

När såväl industrier som hierarkier till stora delar upplösts genom produktivkrafternas utveckling (ny informationsteknologi har spelat huvudrollen här) har också det gamla kontraktet fallit. Men ett samhälle kan inte fungera utan skrivna och oskrivna kontrakt, för då är det inget samhälle längre och faller sönder, och därför måste kontraktet omformuleras.

Antagligen är den ideologiska kamp som nu förs på olika plan ett utslag av behoven av omformulering. Sättet att reagera på möjligheterna till fildelning, till open source och liknande är ett symptom på hur olika tankeskolor stöter samman. Hur olika intressegrupper vill hantera industrikriser är ett annat. Inställningen till stora olikheter i inkomster ännu ett exempel.

Och det är väl här som vänstern kört i diket igen. Hur skall man formulera ett samhällskontrakt för 2010-talet så att det stämmer överens med vad stora delar av folket faktiskt instinktivt känner är rätt därför att det stämmer med hur samhället ser ut och i vilken riktning det utvecklas nu?

På sätt och vis spelar det ingen roll om vänstergrupperna inte formulerar någonting eftersom samhällsbasens utveckling kommer ändå att driva fram ändringar, men kortsiktigt kan många problem undvikas genom att inte bara låter skeendet driva iväg. För visserligen har kapitalismen som självgående system allt svårare att fungera men det kommer inte att avveckla sig självmant även om dess krampryckningar blir allt värre. Därför är det vänsterns förbannade demokratiska plikt att visa hur ett nytt kontrakt, ett nytt avtal som håller människorna samman i ett väl fungerande samhälle, praktiskt kan se ut. När filosoferna för flera hundra år sedan skrev om sina samhällskontrakt var det tankekonstruktioner utan mycket grund i den verkliga historien. Idag skulle vi kunna bygga det nya stora avtalet mitt ute i den historiska processen. Det är en fascinerande tanke.

fredag 30 januari 2015

Ur arkivet: Praktiska förslag

Även om jag skulle kunna skriva att "ett praktiskt förslag är guld värt" så betyder det inte att jag på något sätt eftersträvar guldmyntfot. Tvärtom. Guldmyntfot är för tokar, MMT (som förklaras nedan) är för sunt tänkande människor. Det här inlägget publicerades första gången 22 oktober 2012.


Det är bra med praktiska exempel när man diskuterar ekonomi. Jag har saxat en 'bör göras-lista' från en blogg som skrivs av Britta i Upplands-Väsby. Den finns i det här inlägget  med synpunkter på kommunens planering. Tack för att jag får använda den. Intressant, läs hela inlägget! Jag vill påpeka att alla andra påfund i bloggposten du läser nu kommer från mig och är inget som Britta skall lastas för!

Här är listan, från enkla manuella jobb till större anläggningsarbeten, tillfälliga och permanenta arbeten, säsongsberoende respektive året-runt. Bra exempel!

  • Tömma de offentliga soptunnorna så att inte kråkorna drar ut innehållet när de blir fulla.
  • Sopa trottoarerna och rensa från fimpar så barn inte kan stoppa i sig och svälja.
  • Klippa ner tistlar och (särskilt) kardborrar från gångvägarna så hundar slipper få dem i pälsen.
  • Förse våra få offentliga konstverk med namnskyltar så att konstnärer inte förblir anonyma.
  • Göra gångbanor utmed alla allmänna vägar.
  • Ordna dörröppningar som inte hindrar rullstolar och rullatorer.
  • Rensa Väsbyån och åkanterna.
  • Bygga ett skal, en tunnel i marknivå kring tågen, när de passerar Väsby.

Låt oss anta att vi har en kommun med knapra finanser i en region med stor arbetslöshet. Hur gör man om man har modet att gå utanför de nutida reglerna för budget och finansiering? Nu tänker jag återknyta till vad jag skrev tidigare som exempel på hur intressanta men ofinansierade saker kan finansieras om vi utnyttjar de möjligheter som finns inom ramen för nuvarande penningsystem. Jag ställde en frågelista där, och den kan med en del modifieringar återanvändas för varje punkt på Brittas lista.

1. Skall detta åtgärdas på något sätt?

2. Om svaret är ja, så är nästa fråga: hur?

3. Nu frångår vi dagens budgetrutiner. I stället för att fråga om det finns pengar så frågar vi vilka resurser som behövs, och om de finns tillgängliga. Arbetskraft och expertis av olika typer, material, maskiner.

4. Finns inte resurser måste projektet avbrytas tills de eventuellt blir tillgängliga, eller man får tänka sig andra lösningar, eller ge sig på saker som går att utföra.

5. Finns arbetslösa människor som kan jobba med det här, och erforderlig material, är pengar inget problem. Det skapas ett konto elektroniskt (av riksbanken kanske?) som exempelvis kommunen kan debitera för personal- och materialkostnader. Det som naiva människor kallar ”att trycka pengar” handlar i dagens samhälle om att knappa in några siffror på ett konto, inte om att sprida ut sedelbuntar. Eftersom den svenska kronan inte baseras på några materiella värden kan man göra hur mycket som helst av dessa elektroniska pengar, men grundidén är att nyskapade pengar plus befintliga medel läggs ihop för att projekten skall gå ihop. (Det är alltså inte fråga om att urskillningslöst vräka ut pengar, det här är riktade och kontrollerade insatser.)

Offentliga utgifter för a-kassa försvinner och blir lön till de som får arbete. Arbeten som här utförs skall klassas som just vanliga arbeten, med lön och annat som medföljer ett vanligt arbete. Därmed kommer folk som går på a-kassa eller socialhjälp, inklusive det eländiga Fas3, att förvandlas till vanliga anställda lönearbetare. Samtidigt avvecklas en del kostnader för arbetslöshet i de sociala systemen.



Den som läst min blogg tidigare känner igen tankegångarna. Det är mitt sätt att försöka anpassa MMT (Modern Monetary Theory) till svenska förhållanden. Den svenska staten kan, om den så bestämmer, producera tillräckligt med pengar för att köpa loss resurser som ligger stilla. Staten fungerar inte som ett hushåll som måste balansera utgifter och inkomster utifrån givna penningsummor utan kan (och bör) tillhandahålla betalningsmedel som krävs för att inte viktiga resurser skall ligga oanvända.

En del tycker att detta inte är särskilt uppjagande, utan mer som vad driftiga socialdemokrater kunde hitta på under den stora depressionen. Själv ser jag det som å ena sidan samhällsnyttigt och hjälp till folk som behöver hjälp, dels som ett sätt att få bort lånehajar och skuldsättning från den offentliga ekonomin. Och det upplevs nog som väldigt uppjagande på sina håll. Om staten gör sig fria från banker och andra långivare får de ju mindre makt.

Det är klart att det finns kritiska frågor. Den om inflation har jag avfärdat tidigare. Finns det en fara idag handlar det förmodligen om deflation.

Däremot finns det andra saker att fundera över, exempelvis detta: kan lågskattekommuner utnyttja det här för att kräva att statliga gratiskonton skall finansiera saker som kommunerna borde klara själva? Rimligen borde det vara viktigare att högskattekommuner får tillgång till en sådan här tjänst, medan de rika knösarnas kommuner inte får någon tilldelning. (De har väl redan förklarat hur duktiga de är, och borde i anständighetens namn inte begära några gratispengar eftersom de klarar sig själva.) Bör det finnas motprestationer? Och vad händer med det berömda kommunala självstyret (som väl är ganska urholkat numera) om en högre instans bestämmer om kommunen X:s gatustädare skall få pengar? Vem är det egentligen som ytterst bestämmer i det här systemet? Den "oberoende" riksbanken kan vi glömma, den gör vad den får order om att göra. Det här måste ältas i någon sorts demokratisk process.

Kan ett sådant här system leda till att skatternas roll minskar vad det gäller finansiering av samhällsnyttiga tjänster, men i stället kommer att användas för att hålla tillbaka eventuella inflationsbrasor som orsakas av att det finns för mycket pengar i rörelse på sina ställen?

Som jag ser det finns det en massa möjligheter, problem och intressanta frågor här. Så då blir egentligen den yttersta frågan: hur långt utanför dagens ramar vågar vi tänka?

torsdag 29 januari 2015

Ur arkivet: Den 12 april - 50 år sedan Jurij Gagarins rymdfärd

Det var 12 april 2011 som jag noterade att det var femtio år sedan den första människan for upp i rymden - och helskinnad kom ner igen.


Just det. Jag minns inte om jag har några äkta minnen från sputnik-sensationen 1957, men vad det gäller major Gagarins första rymdfärd 1961 är det annorlunda. På något sätt fick jag veta det när jag stod på (den ganska otrevliga) Högalidsskolans gård och tyckte det var väldigt spännande. De andra verkade inte särskilt intresserade. Förmodligen har de växt upp och blivit muppar som med frånvarande blick och gapande mun lullar fram i livet.

Tittade i gömmorna och hittade de här frimärkena från Tjeckoslovakien. På det översta är det alltså kosmonauthjälten Gagarin och på det nedre en av hans kollegor, German Titov.


Det kan vara av intresse att notera att Sovjetunionen var först med allt som man företog sig i rymden: första konstgjorda satelliten, första levande varelserna som skickades upp, första människan i rymden, första rymdpromenaden ... har jag glömt något? När USA senare skickade folk till Månen och påstod sig ha vunnit rymdkapplöpningen så var det egentligen utom tävlan, för Sovjet hade inte något sådant projekt. Man kan väl jämföra det med att Sovjet kom först i ett antal hundrameterskapplöpningar och gick sedan hem, varpå USA sprang ensam en kilometer och utnämnde sig till segrare i alla kategorier.



Hade det kyrilliska alfabetet varit utrustat med ett H hade German Titov fått heta Herman Titov. Men man har inte H utan det ersätts med G, så Hitler fick heta Gitler. Jag antar att vår gamle kommunistledare Hilding Hagberg figurerade som Gilding Gagberg i ryska sammanhang.

Och här finns lite information om vad Ryssland tänker sig göra i rymden de närmsta årtiondena.

Rymdtemat för idag avslutas med en raket som skjuter iväg från en pelare under Liljeholmsbron

onsdag 28 januari 2015

Ur arkivet: En lektion i etik

Den här bloggposten publicerades för exakt fem år sedan. Skulle tro att den fortfarande är aktuell. Och det har på sätt och vis blivit värre, både med våldet i Palestina och de märkliga försöken att skriva bort Sovjets roll i krossandet av nazismen.


Jag nämnde för ett tag sedan Marek Edelman när han som den siste ledaren för upproret i Warszawas getto dog. Igår var det "Förintelsedagen" som skall få oss att minnas befrielsen av Auschwitz 1945. Som minnesdag verkar den svår att hantera för en del: skall radiopratarna tala om det faktiskt var Sovjets röda armé som stod för befriandet?

Till förtrytelse för de s k Förintelseförnekarna (eller "historierevisionister" som en del av dem kallar sig själva) finns det en del överlevande från Auschwitz som har sin historia att ge. Man brukar håna dem och kalla dem "överlevare". Men jag tror att det finns andra som beklagar att Hajo Meyer överlevde och fortfarande lever, för liksom Marek Edelman tar han avstånd från sionisternas kriminella politik mot palestinierna.

Moralen är ett mäktigt vapen, den är som en stark lampa i mörkret, och när den sätts på vad den sionistiska politiken lett till är synen inte vacker. Meyer skriver om sina erfarenheter från lägret:

I realized there that anybody from a dominating group who tries to dehumanize people from a minority group, can only do so if by education, indoctrination and propaganda he has already been dehumanized himself, independent of the uniform he wears.

Många israeler bär uniform. Han fortsätter:

It is a deep tragedy that in Israel this is not what one concludes from the experiences in Auschwitz. To the contrary, Auschwitz is elevated there into a new religion.

Och denna stränga kritik som jag tror måste bita hårt hos en del, men som de mest förhärdade säkert skakar av sig:

I am pained by the parallels I observe between my experiences in Germany prior to 1939 and those suffered by Palestinians today. I cannot help but hear echoes of the Nazi mythos of "blood and soil" in the rhetoric of settler fundamentalism which claims a sacred right to all the lands of biblical Judea and Samaria. The various forms of collective punishment visited upon the Palestinian people -- coerced ghettoization behind a "security wall"; the bulldozing of homes and destruction of fields; the bombing of schools, mosques, and government buildings; an economic blockade that deprives people of the water, food, medicine, education and the basic necessities for dignified survival -- force me to recall the deprivations and humiliations that I experienced in my youth. This century-long process of oppression means unimaginable suffering for Palestinians.

Idag skriver nyhetsbyrån IRIN från Gaza:


GAZA, 28 January 2010 (IRIN) - Thousands of Gazans made homeless by Israel’s 23-day military assault on the Gaza Strip which ended just over a year ago, are still in tents and damaged buildings; cold weather and recent flash floods have exacerbated their plight, say aid workers and the UN agency for Palestinian refugees (UNRWA).

Undrar vad den rättfärdige sionisten säger om det. De brukar ju aldrig medge några fel utan ständigt skylla ifrån sig. Nästan alla kommentarer till Meyers artikel har dock varit positiva vad jag har sett (utom en som verkar typiskt israeliskt propagandarabblande) och en skriver sålunda:

Here is one camp survivor who does not trade on his victimhood, and he truly was a victim. No longer however, because Mr. Meyer has obviously triumphed over the evil he experienced. Meanwhile young and well-fed Israelis and Jews around the world will trot out their victim status at the first hint of criticism of israel and the cruel and inhumane israeli practices Mr. Meyer so eloquently cites.

Nå, det är väl svårt att avfärda Meyer som "antisemit", vilket ju annars är ett tillmäle som numera öses över vem som helst som vågar rikta kritik mot Israel. Men får bosättarna elda upp sig lite mer kommer nog det också. Undrar vad israelvännerna i Sverige säger? Vad Meyer och kommentaren jag citerade säger är ungefär att israelerna håller på att glida ner i samma ondskas mörker som drev de europeiska judehatarna. Det bör anses som dålig moral att inte tala om det.



tisdag 27 januari 2015

Ur arkivet: Gamla bilfabriker och vindkraft

En artikel från 18 februari 2009, när industrikrisen slog till i Sverige och de gamla bilfabrikerna vacklade. Min icke-liberala ståndpunkt är att fabriker kan användas för att göra saker, och om en sak inte lönar sig att tillverka längre kan man skrapa ihop resurserna och se om det går att göra något annat - inte bara slänga armarna i luften, ge upp, och låta hela den potentiellt användbara strukturen falla ihop med sina mänskliga och materiella resurser. Men det är klart, är man liberal så tror man på någon 'osynlig hand' som skall ordna alla problem, utan att man själv behöver ingripa på något sätt. Nå, detta hade jag skrivit för sju år och några dagar sedan:


Den 11 februari förra året visste vi inte vad vi vet om tillståndet i bilindustrin idag, även om det nog började se lite skumt ut redan då. Just den dagen skrev jag ett i eget tycke ganska bra inlägg om vindkraft på den här bloggen. Det handlade både om vindkraft och vad man skulle kunna göra om det fanns bättre samhällsplanering, i stället för att låta allt flyta och hoppas att det ordnar sig ändå.



Sparsam som jag är återanvänder jag förra årets bild!

I morse pratade man på radion om krisen på Saab och någon nämnde i förbigående det där med alternativa tillverkningar. Vindkraftverk exempelvis. Men då kom någon in och hävdade att visserligen hade Sverige varit bra på vindkraft en gång i tiden, men så hade man stagnerat och danskarna ligger nu långt före oss i utvecklingen.

Det är ju nästan så man kan bli illamående. Vad i h-e har industrins förnäma direktörer pysslat med under de senaste årtiondena? Utvecklat sin spetskompetens kanske:



Robert Nybergs teckningar hittar man här.

måndag 26 januari 2015

Ur arkivet: "finansiell repression"

Det här är ett inlägg från första mars förra året. Men med teman som varit uppe tidigare (se länkarna till babyloniska och athenska skuldavskrivningar i texten) och som fortsätter att vara aktuella. Här är aktstycket:


Ett par ekonomer (med darrig status pga tidigare dålig hantering av data) har skrivit ett dokument till Internationella Valutafonden IMF om den globala skuldsättningen. Huvudpunkterna refereras i en SR-artikel. Själva dokumentet hittar man här. Ett klipp från SR:s sammanfattning följer. Ekonomerna Reinhard och Rogoff ...:

...  har kartlagt den totala skuldsättningen i den industrialiserade delen av världen, alltså inklusive både offentliga och privata skulder, och kommit fram till att skuldsättningen mer än tredubblats på 20 år. Och nu är högre än den varit på 200 år. Det innebär, att både den offentliga och den privata sektorn tvingas betala av på lån istället för att investera. Och tillväxten uteblir.

Det finns ingen annan möjlighet än att skriva av en stor del av de skulderna om världsekonomin ska komma på fötter igen, skriver Reinhart och Rogoff. Och det kommer att krävas mycket större avskrivningar än som någonsin diskuterats i den politisk-ekonomiska debatten.

De pekar särskilt ut de svagare länderna inom eurozonen som starkt hjälpbehövande. Och skriver att västvärlden lever i ett stadium av kollektiv minnesförlust. Det är ren inbillning att tro att västländer inte kommer att tvingas till skuldnedskrivningar, åtstramningar, hög inflation och finansiell repression, skriver författarna, som ekonomiskt havererade utvecklingsländer har utsatts för.
Att stora skuldkriser bara kan lösas genom stora skuldavskrivningar visste redan härskarna i Babylonien för 3600 år sedan. Samt i Aten för 2600 år sedan. Men jag har ett par kommentarer ytterligare till detta.

Problemen finns för en offentlig sektor som tvingas finansiera mycket av sina uppgifter via lån. Med stigande ränteskulder minskar utrymmet för att göra vettiga saker i stället. Problemet är inte olöslig, men det kräver en statlig politik som är uppbyggd på egen valuta och arbetsgaranti. Jag har skrivit om det tidigare och kan förväntas återkomma i ämnet. Enda skälet till att den politiken inte redan genomförts förefaller vara att den strider mot den 'teoklassiska' nationalekonomins dogmer att staten inte kan göra något vettigt.

Vad det gäller privat sektor är det mindre troligt att räntor och amorteringar är huvudproblemet, i alla fall inte för de större företagen. Vad de gör är avhängigt av hur mycket vinst de vill plocka ut. Är vinstnivån för låg i den reala sektorn, där verkliga varor och tjänster produceras, ägnar de sig åt spekulation eller ligger helt enkelt på sina fonder. Med andra ord kan det vara så att de tunga företagen i världsekonomin snarare kan vara utlånare än lånare - de kan exempelvis köpa stats- kommun- och andra offentliga obligationer och därmed förvandla offentliga skatteintäkter till privata ränteinkomster. Baksidan av detta är en kollapsande offentlig sektor på många håll. (För små lokala företag kan läget givetvis vara mycket annorlunda vad det gäller skuldsättning och möjligheten att över huvud taget få lån.)

Kris för euron


Men så var det det där med "finansiell repression" som lämnas oförklarat. Jag gick till grunddokumentet sidan 6, och där ser vi vad som avses.

“Financial repression” includes directed lending to government by captive domestic audiences (such as pension funds), explicit or implicit caps on interest rates, regulation of cross-border capital movements, and generally a tighter connection between government and banks.
Och där ser vi var faran ligger. Ungefär som man kan ha misstänkt sedan länge: när stora fonder byggs upp kan man ge sig phan på att det kommer någon och vill sno dem! Vi som är lite äldre och hann tjäna in full ATP hann ju se hur den krympte ihop till en liten skvätt, exempelvis, men att knycka pensionsfonder är väl en internationell tendens. Andra "bundna inhemska åskådare" kan vara bankinsättningar, med andra ord att man klämmer till med extraskatter på sparande.Var det inte det man gjorde på Cypern för ett tag sedan?

Att sätta stopp för stöld av pensionsfonder för att betala andras skulder borde vara en första rangens politisk stridsfråga. Undrar om det finns något parti i Sverige, eller ens pensionärsorganisationer, som har ryggrad nog att ryta till?

Jag avstår från att gå in på debatten om vad pengar 'egentligen' är, även om det är intressant när man diskuterar skulder och vad lån är. Jag får en vision av vildögda visionärer som stormar fram och skriker "alla pengar är skuld", eller förklarar att bankerna skapar pengar alternativt inte alls skapar pengar utan bara luft. Det kanske får bli en annan bloggpost. Detta även om det är en intressant aspekt att om bankerna inte lånar ut något på riktigt när de skapar ett konto åt bolåneslaven så skulle den senare egentligen inte behöva betala tillbaka något. (Fast då borde väl bostadsrättsköpet också annulleras, eller ...?)

söndag 25 januari 2015

Ur arkivet: Favorit i repris: morotspåsen

Det här inlägget från 15 juni 2010 kan vara ett av de viktigaste på den här bloggen. Det var en uppdatering av en tidigare bloggpost från 2008 ... som inte heller gav så många reaktioner. Och bristen på diskussion om de här frågorna - som ju tillhör marxismens kärna - gör att jag inte känner det lönt att fortsätta med den här bloggen så länge till. Och jag kan ju ha helt fel om alltihop också.

Om man talar om datateknik så är 4½ år sedan inläggets publicering en lång tid. Mycket har säkert hänt vad det gäller datoriserade planeringssystem de senaste åren, men det vet jag inte mycket om. Frågan är om det är värt besväret att försöka ta reda på det. Nå, här kommer det gamla inlägget:




I februari 2008 skrev jag bloggposten Streckkod, morötter och socialism. Det här är delvis samma text, men med en del ändringar och tillägg. Jag tycker helt enkelt att den är bra och förtjänar en upputsning, och det kommer här:


Bloggposten bygger på egna erfarenheter av industriella planeringssystem fram till slutet av 90-talet, på förhållanden som kan observeras i dag i vilken konsumkassa som helst, och några doser socialistisk teori. Morotspåsen är mitt praktiska exempel.

De flesta torde ha handlat i en butik där personen i kassan viftar lite i luften med varan du vill ha - som en påse morötter - i stället för att handgripligen slå in priset i kassaapparaten. Det finns nämligen en mojäng som kan läsa av en rad av svarta streck som finns på påsen - streckkoden. Eller du kanske handlar på ett ställe där kunden själv är kassör och får läsa av koden? Genom elektronisk scanning förs varans kod över till kassadatorn som räknar ut hur mycket du ska betala. Streckkoden vi ser i butikerna är nog oftast EAN-13, en av flera koder inom GS1-systemet och gjord speciellt för produkter som skall läsas av med scanner i utgångskassor. Organisationen för GS1 har en hemsida på svenska. Där kan man också ladda ner en handledning om hur systemet fungerar för närvarande.


Antag att du inte betalar kontant utan använder ett plastkort - då tas pengar från ditt konto och transaktionen registreras i butikens bokföring eller hos en bank. Att koden hjälper till att räkna ut hur mycket som skall betalas är lätt att förstå, men det är inte slut där, långt därifrån. Nu finns det en informationspost i butikens dator - en påse morötter har sålts - och den kan användas till mycket.

Börja med butikens egen planering. En erfaren handlare vet ofta rätt bra hur mycket som kommer att säljas under en viss period. Den uppgiften kan läggas in som kontrollpunkt i datorn. Vartefter systemen blir smartare kommer mer och mer av den mänskliga administratören att kunna ”realiseras i mjukvaran”. För dagligvaror kan hela processen ske automatiskt: med ledning av tidigare försäljning och aktuellt lagersaldo kan datorn räkna fram när lagret har sjunkit till en nivå där den skall skicka en beställning om påfyllning till ett centralt lager (om butiken ingår i en affärskedja) eller direkt till en leverantör. Centrallagret med morotspåsar har också en databas där in- och utleveranser registreras. Vid behov kan datorn på eget initiativ skicka i väg order om påfyllning till en grossist eller till morotsodlaren.

Men nu kanske det behövs en massa manuellt pappersarbete när en firma beställer från en annan? Tänk om produkten importeras också, ännu mer krångel! - Icke nödvändigtvis.

Även om beställare och leverantör har olika datasystem kan de tack vare smarta program samarbeta papperslöst. Det kallas EDI, Electronic Data Interchange. Jag stötte på det redan på 90-talet när det började komma i drift. Ur ett enda grundfil i en dator skapas och skickas beställningar, orderbekräftelser, tillverkningsunderlag, plock- och packlistor, skeppningsdokument, tullhandlingar, ekonomiska underlag, fakturor, prognoser etc. inom och mellan företag. Odlaren har säkert också datoriserad uppföljning, bland annat för att beställa plastpåsar som morötterna förpackas i. Påstillverkaren har sin dator och planerar inköp av råmaterial till påsar från någon annan, etc. Med kablar och satelliter knyts ekonomiska enheter samman över hela jorden i händelsekedjor utan gräns. Enorma mängder information skyfflas omkring utan mänskliga mellanhänder.




Vad har nu detta för betydelse för socialismen? Socialism betyder bland annat att man på ett rationellt sätt planerar samhällets resurser så att alla dess medlemmar får sina behov tillgodosedda (i stället för att låta privatvinst samt efterfrågan, som ju är beroende av betalningsförmåga, bestämma). Den alldagliga streckkod på varorna som vi knappast tänker på och tar för given är i själva verket ett av de tekniska påhitt som gör en socialistisk planekonomi möjlig (detta eftersom koden stödjer kapitalistisk planering, och socialismen växer som bekant ur kapitalismens mylla). Med streckkod som en byggbit skapas kunskapsbasen som underlättar att placera resurserna där de bör vara.

Glöm Sovjets femårsplaner och försöken att bygga socialistiska ekonomier i ofta fattiga och sönderslagna länder med enorm varuknapphet, outbildad befolkning och konstant krigshot. Det här handlar om något mycket annorlunda. Vi är på 2000-talet, glöm inte det. Den historiska ramen är helt annorlunda. Socialismen skapas ur det verkligt existerande samhället, inte ur fantasibilder eller historiska anakronismer.

”Staten ska inte bestämma vad jag skall köpa!” kvider månne en liberal. Nej, det av staten som finns kvar tills vidare bestämmer inte mer än vad den ändå måste bestämma inom ramarna för demokratin. Det finns varor och typer av konsumtion som medborgarna kommer att ha synpunkter på, detta även när staten tynat bort.

Miljö- och hälsokrav kommer att bli allt hårdare. Produktion som skapar växthusgaser eller ödelägger ändliga resurser kommer att begränsas på olika sätt: klimatskatter, förbud, ransonering. Å andra sidan kan lokalproduktion och nyttiga produkter som främjar ett hälsosamt liv premieras, även om det skulle medföra extrakostnader som får dagens företagsekonomer att grina illa. Men i övrigt finns det inga skäl att tala om hur folk ska konsumera. Det är här som socialismen hugger tag i den stagnerande liberalismen och faktiskt söker förverkliga dess goda tankar om möjligheterna för människor att utveckla sina olika förmågor. För att citera vad Karl Marx skrev i Den tyska ideologin (1846, postumt publicerad) om

... det kommunistiska samhället, där ingen har en bestämd avgränsad verksamhetskrets utan där var och en kan utbilda sig i den riktning som han önskar. Staten reglerar produktionen, och detta gör det möjligt för mig att göra det ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker.

(Det där med "kritisk kritiker" var en känga åt tyska filosofer som Marx inte gillade.)

En intressant långsiktig effekt är att man kan få datoriserade nätverk som i och för sig planerar olika saker, men de kommer inte att ha något centrum där någon enskild politiskt icke ansvarig grupp kan kontrollera vad planeringen leder fram till. Demokratiskt utsedda organ med vidhängande tekniska experter kan förse nätverket med parametrar som talar om vad som är möjligt att göra, och så får beställarna hålla sig inom de ramarna, det är allt.

Detta påminner på sätt och vis om det tidlösa tillståndet i de neoklassiska nationalekonomernas perfekt konkurrens-modell där alla agerar men ingen regerar och alla obalanser omedelbart korrigeras. I dag gör vi redan grunden till detta när streckkoden på vår morotspåse får träda i aktion. Det bör dessutom vara möjligt att testköra planeringssystem i virtuella världar för att få en uppfattning om hur de kommer att fungera innan de sätts i skarp drift. Samhällsforskare har redan börjat använda online-spel som virtuella laboratorier. Jag har spekulerat tidigare om detta här, här, här och här.

Sätt in detta i en större historisk process: Marx förutsåg redan på 1840-talet att det varuöverflöd som industrialismen skapade skulle ge möjligheter till ett helt nytt samhälle. I dag har jordbruket blivit en minoritetsrörelse i de gamla industriländerna trots att vi inte äter mindre mat än tidigare. Industrialiseringen har vänts till avindustrialisering trots att det aldrig producerats så mycket industrivaror som nu, och det krävs allt aggressivare marknadsföring för att få folk att konsumera mera – det ser ut som den situation Marx tänkte på faktiskt har förverkligats. Vad finns kvar när jordbruk och industri kräver en bråkdel av samhällets mänskliga krafter? Det blir tjänstesamhället där vi tar hand om varandra. Är det ett folkstyrt tjänstesamhälle som är socialismen?



En demokratiskt beslutad rationell fördelning av produktion och konsumtion innebär att behovet av överbetalda direktörer minskar. Varför betala för tjänster som inte behövs? Det kommer att finnas gott om utrymme för folk med goda idéer för det allmänna bästa, men inte för intressen som bara vill öka kapitalet för kapitalökandets egen skull - och detta är det enda i den här processen som jag kan se skulle kunna leda till våldsamheter. Demokrati och rationell samhällsplanering efter behov måste uppfattas som ett dödligt hot av dessa små parasitära grupper - men inte av världsbefolkningens majoritet (som dock ännu inte till skillnad mot oss kan glädja sig åt ett kvävande varuöverflöd). Men så länge de små eliterna sitter vid maktens centrum får vi räkna med att de kommer att slå tillbaka desperat mot försök att ta ifrån dem deras privilegier.

Sammanfattningsvis kommer de enskilda individernas ekonomiska möjligheter (som kommer att utjämnas), i kombination med miljörestriktioner och övriga politiska beslut fattade i demokratisk ordning att vara den ram inom vilken vi fritt kan leva våra liv. Det blir en verklig frihetsrevolution. Som hjälp till det kommer de att ha datoriserade planeringssystem, och en viktig komponent i dessa är för närvarande streckkoden. Det kommer smartare lösningar framåt, utvecklingen skenar. Hur många år dröjer det innan kvantdatorn är här som ett fungerande hjälpmedel, ohyggligt mycket snabbare än dagens digitala burkar när det gäller parallella operationer (som när tusen personer samtidigt köper sin påse morötter)?

lördag 24 januari 2015

Ur arkivet: Obligatoriskt att läsa

Det här var min nyårshälsning 31 december 2009. Det finns en länk i inlägget som fortfarande fungerar. Läs den, den innehåller såväl inslagna som felslagna förutsägelser för det nu pågående 2010-talet.

Den här bilden fanns inte med i något tidigare inlägg, men den ser ju rätt rolig ut i alla fall. Eller kanske oroväckande - är det framtidens elaka smil vi ser?

Idag är det väl inte så många som bryr sig om att läsa bloggar, så man kan väl skriva lite vad som helst: hejsan toknissar - utan att någon reagerar.

Och varför skriva så mycket själv när det finns andra som gör det mycket bättre. Det här inlägget på Erik Bergs blogg skall du läsa, det är en order! Vad gör killen då? - Jo, han listar upp ett antal punkter av avgörande betydelse för det kommande årtiondet. Egentligen skulle han inte ha behövt gjort det, de skulle redan för länge sedan ha varit formulerade och omvandlade till praktisk politik av Vänsterpartiet och alla andra som kallar sig vänster i Sverige.

Jag citerar bara ett mindre stycke som förmodligen är skvatt obegripligt för de flesta inom dagens vänster:

2. Flera teknologier av kritisk betydelse för de politiska kraftmätningarna, för demokratin och för jämlikheten, närmar sig eller passerar under 10-talet de utvecklingssteg där de förutspås på allvar få betydelse. Det handlar om t ex bio- och genteknologi, kvantdatorer, artificiell intelligens, robotutveckling och nanoteknologi. När de slängs in i handlingen innebär de att nya superförmågor introduceras som kan förändra maktbalanser mellan världspoler och samhällsklasser på samma vis som tämjandet av atomkraften i form av atombomben en gång förändrade den geopolitiska maktbalansen.

Kan du tänka dig Lars Ohly eller Mona Sahlin gå upp i talarstolen och diskutera vad dessa kritiska teknologier har för betydelse och hur de kan användas? - Nä, knappast, eller hur? Och det är en dj-a skandal! Det här är inga konstiga saker, de kan passas in utan större svårigheter i Marx och Engels modell för samhällsutveckling. Men hur många inom vänstergrupperna idag känner ens till den?

När Erik nämner krafter som kan verka positivt ute i världen är det Latinamerika, medan den asiatiska jätten Kina verkar mer som ett hot. Men för de närmsta åren vill jag komplettera listan med södra Asien: Indien, Bangla Desh, Nepal och ytterligare några stater. Jag har vid några tillfällen skrivit om de maoistiska rörelserna i Nepal och Indien, och det lär finnas anledning att återkomma även nästa år.

Alldeles uppenbart bryter dessa rörelser mot den nyliberala världsordningen. Det är de mest undertryckta, "Fjärde världen", som alltmer kommer i rörelse. Stamfolk och kastlösa, kvinnor, etniska minoriteter - adderar man detta blir det rätt många människor. Får de den indiska statsjätten i gungning har det världshistorisk betydelse. Nu försöker staten och inhemska och utländska storföretag att lägga beslag på naturrikedomarna i Indiens efterblivnaste stater. Men vad händer om de inte lyckas? Om upproret i stället bryter sig ut från djungelområdena, ut på slätterna och in i städerna? Om Indiens raketkonstruktörer, IT-specialister, forskare av alla de slag börjar radikaliseras och kräva att landets fattigdom utplånas och resurserna fördelas rättvisare? I Indien finns det mest fattiga och efterblivna, och det mest progressiva och avancerade, och det gör utvecklingen där så intressant. Det är ett land som är som en kontinent med all sin mångfald.

Vad mer att säga innan jag sätter punkt för detta år?


GOTT NYTT ÅR

kan väl vara lämpligt?

fredag 23 januari 2015

Ur arkivet: Stadsförtätning - hur tätt? - historiska perspektiv

I det här inlägget, ursprungligen publicerat 19 januari 2008, kunde jag kombinera intresset för stadsplanering, historia och arkeologi! En kompletterande anmärkning om den gatulösa stenålders'staden' Chatal Huyuk som nämns nedan: folk tog sig in i husen via taken och stegar. Man har funnit skelett med uppenbara skador efter fall. Kanske vad det den erfarenheten som gjorde att idén om 'gatan' som utrymme mellan byggnader, och 'dörren' som ett sätt att gå in i hus, kläcktes?

*******************

När nu stadsförtätning diskuteras i Stockholm kan det vara värt att ställa frågan: hur tätt kan man bygga? Jag har konsulterat lagen, eller flera lagar i själva verket, för att få klart besked. Det finns en bild från stadslagen här bredvid, men vad den föreställer vet jag inte. Medeltida lagar tycks dock ha haft konstnärliga aspekter man inte ser i nutida tråkiga Svea Rikes/Rikas lag.

I den medeltida Bjärköarätten stadgas: "Icke heller får någon bygga närmare en annan, om det tarvas rum för takdropp, än två fot." Och: "Alla gator innanför muren och utanför skola vara åtta alnar breda, så att man kan åka och rida." Så var lagen i Stockholm innan mitten av 1300-talet när Magnus Erikssons stadslag infördes.

En aln är knappt 6 decimeter, en fot knappt 3 decimeter. Gatan skulle alltså vara ungefär 4,8 meter bred och därmed är Mårten Trotzigs gränd med sina 90 centimeter antingen olaglig eller inte gata. Eftersom man bör undvika att åka eller rida i den är väl det senare som gäller.

Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet säger att utrymmet mellan grannhus skall vara "ett dropprum en aln brett". Regnvatten från ett hus fick alltså inte rinna ner på grannhuset. Men där två gårdar möts kan man bygga "knut mot knut".

Angående gatubredd sägs ungefär samma som tidigare: "Alla allmänna gator skola vara åtta alnar breda, så att man kan på dem både åka och rida." Numera är det ju populärt att bygga ut över gatorna i form av övergångar mellan hus. Det var inte lämpligt enligt den gamla lagen: "Den som bygger svale tvärs över gatan tage bort den och böte... Ingen får bygga svale längre ut på allmänna gator eller allmänningar än halvannan aln, utom där det är rymliga allmänningar ...".

Överbyggnaden nedan på Magnus Ladulåsgatan på Söder kanske inte är i överensstämmelse med den gamla stadslagen?



Annars kanske en av världens första kända stadsliknande samhällen kan ge inspiration till förtätningsentusiasterna. Jag tänker på Chatal Huyuk i nuvarande Turkiet där tidiga jordbrukare för 8000-9000 år sedan byggde tätt, väldigt tätt, och upprepar den första frågan: hur tätt kan man bygga? Det man gjorde i Chatal Huyuk var att inte ha gator över huvud taget, folk gick över hustaken och klättrade ner i husen på stegar. Mer förtätat än så kan man knappast få antar jag.

Här nedan ett par rekonstruktioner hur det såg ut därnere hos stenåldersfolket:



Undrar om någon urbanist känner sig inspirerad av detta?