Indien igen

Demonstranter i delstaten Orissa

Det var några dagar sedan jag skrev något om Indien, vilket dock inte betyder att inget händer där. I världens näst folkrikaste land händer det alltid saker.

Det är generalstrejk (den indiska termen är "bandh") i ett antal delstater i östra Indien. I princip betyder det att de som utlyser strejken försöker stänga av allt som går att stänga av. I det här fallet är det CPI(maoist) som försöker samla opinionen mot den offensiv från delstatsregeringarna och centralregeringen som officiellt riktas just mot maoisterna men som i grunden mer verkar handla om kontrollen över mineralrika områden där det bor stamfolk. För att understryka att det är strejk har gerillagrupper sprängt järnvägsräls på flera ställen.

Några stora strider verkar inte ha inträffat hittills under offensiven, och det är inte att vänta heller på ett tag. Det är som en boxningsmatch där en stor stark kille skall slåss med en som är liten och inte så stark - utgången borde vara given, men den lille har snabbt fotarbete, får in en irriterande träff ibland utan att själv bli skadad när den store vevar med armarna, och utgången ... ja, den är inte given på förhand. Den händelse i Chhattisgarh nyligen, där en stor patrull (300 man) med poliser slog till reträtt efter att ha förlorat ett par man i minsprängningar antyder hur det kommer att fortsätta ett tag.

Jag har sett några artiklar som triumferande förklarar att gerillan är på flykt, dess reträttvägar är stängda etc etc, men så enkelt är det nog inte. Antagligen är den här artikeln om situationen i Västbengalen mer rättvisande för vad som händer nu.

Mannen under handduken, Kishjenji, högste ledaren för maoisterna i gerillaområdena i Västbengalen, pratar med journalister

Formellt har regeringen återtagit det område som maoisterna och stamfolk tidigare övertog, men på natten kommer maoisterna in till byarna, samlar information och håller sina försörjningslinjer öppna. Underrättelseverksamhet är viktig, maoisterna får direkt vetskap om rörelser hos regeringsstyrkorna och kan därmed raskt flytta sig. En av de högsta ledarna för hela maoiströrelsen befinner sig i västra Västbengalen, och det skydd som information från lokalbefolkningen ger gör att det är svårt för regeringen att komma åt honom. Och samtidigt väntar små välbeväpnade gerillagrupper i skogarna på lämpliga tillfällen att slå till. Det mäktigaste vapnet är ännu minor som gör vägarna livsfarliga att beträda även för pansrade fordon, men man har också automatvapen i arsenalen. Kanske granatkastare också.

Maoisterna samarbetar bland annat med en befrielserörelse i den östligaste delstaten Manipur och man skulle ju kunna tänka sig att vapen skulle kunna smugglas in den vägen. Däruppe i nordöst finns det mycket vapenhandel, bland annat från Kina. Men jag såg en uppgift om att maoisterna själva börjat producera automatvapen av bästa kvalitet. Tidigare har de arbetat med raketvapen utan att använda dem utom vid något enstaka tillfälle, men man kanske väntar till ett lämpligt läge. Man kan tänka sig att gerillaarmén inte vill skjuta bort sin ammunition i onödan. Det kan regeringstrupperna få göra.

Vapenträning hos maoisterna. Ledaren har ett automatgevär, mannarna ha räldre typer av bössor. Modellen med ett litet magasin alldeles framför avtryckaren måste vara över hundra år gammal vid det här laget. Men det är ju ändå modernt jämfört med de pilbågar som många i maoistmilisen använder

Underrättelsetjänst finns alltså på lokal nivå. Förmodligen finns den också på högre nivå, med folk inom olika regeringsorgan som sympatiserar med maoisterna och levererar information. Man kan väl anta att det finns många som var med i vänstervågen omkring 1970, som sedan klev in i det borgerliga livet igen men som ändå har sina sympatier kvar. En del av dem kan ha avancerat upp i organisationerna och därmed få insyn även i centralregeringens och delstatsregeringarnas hemligare planer.

Är det ett eller två krig som utkämpas? En maoist skulle nog hävda att det är två. Ett folkets krig, och ett som är överklassens. Det viktiga ur maoisternas synvinkel är politiken, att få med sig folk i kampen, och sedan vid nödlägen ta till vapen. Man följer alltså inte Che Guevaras linje att ge sig ut med en väpnad grupp och hoppas att den skall växa till uppror och politiskt parti. Praktiken visade att det fungerade ganska illa, dessutom. Men linjen med nära och goda kontakter mellan partiet, gerillan och folket gör att man kan uthärda svåra förhållanden. Det visar exempelvis vietnamesernas motståndskamp mot Frankrike och USA.

För maoisternas motståndare i regeringen är det den omvända linjen som gäller: först går man ut med statens våldsmakt, sedan tror man att ekonomiska och sociala reformer kan genomföras för att lugna ner folk. Med tanke på hur stamfolkens och de fattigas intressen vanskötts under Indiens existens som självständig stat (62 år nu) är det tveksamt om folk går på detta. Skulle folken i de eftersatta områdena resonera enligt en liberal modell för nyttomaximering skulle de säga: "Men vi fick ju ingen hjälp förut, bara ert polisvåld. Sedan kom maoisterna och jagade bort polisen. Nu kommer ni med utveckling, men det visar ju bara att det är bra för oss med maoistiska uppror för då får vi hjälp som vi annars inte skulle få. Dessutom kommer det mesta av era hjälppengar att beslagtas av korrumperade tjänstemän."

Tror man att man får vänner och inflytande på det här sättet tror man fel

Källkritik är viktig när man läser artiklarna. En väsentlig fråga är alltid: vem påstår vad? Om det exempelvis meddelas att ett antal maoister dödats och man funnit vapen, litteratur och annan utrustning på platsen. är det automatiskt trovärdigt? Eller att en fångad maoist sagt si eller så under förhör? Eller att maoister gett upp och överlämnat sig till myndigheterna?

Det kan ju vara så att poliserna mejat ner några människor slumpmässigt, lagt dit lite saker från sina egna förråd, och sedan proklamerat en seger. Det gäller ju att visa resultat! Eller att man hittar på något som en fånge påstås ha sagt (Indien är för övrigt känt för tortyr inte bara av politiska utan också opolitiska fångar) för att sprida ut som psykologisk krigföring. Eller att några fattiga stackare under hot eller mot betalning ställer upp som "kapitulerande maoister" för att användas i propaganda. Påståendena kommer ju från en part i konflikten, även om de publiceras via ordinarie media, och bör därför behandlas kritiskt. (Detta med källkritik tillhör grundkursen i historia, om någon funderar).

Vad det gäller påståenden som kommer från maoister eller folk som sympatiserar med dem och/eller stamfolken och de fattiga så är det nog lättare att se tendensen. De försöker inte dölja sig under någon sorts "opartiskhet". Men naturligtvis gäller källkritik och skepsis även åt det hållet.

En sak till innan jag stänger Indien-lådan för idag: i en maoistfientlig artikel någonstans såg jag en intressant anmärkning, nämligen att kriminaliteten sjönk i områden med maoistiskt inflytande. Det påminner mig om något jag läste om Filippinerna för många år sedan: man kunde märka om gerillans inflytande ökade i ett område genom att se att folkets efterfrågan på tvål och papper ökade, samt att buffeltjuvarna försvann.

Funderingar om vetenskap

Var den här teckningen kommer ifrån ursprungligen vet jag inte, men jag hittade den i ett inlägg hos den intressante bloggaren Archaeological Haecceities som i verkligheten heter Johan Normark. Han forskar i mayanernas märkliga förflutna och är därmed i elden när det gäller blajet med 2012. Själv tillhör jag den konstiga grupp människor som tycker det är mer fascinerande att läsa om riktiga grejor som hänt under historiens gång än konstiga påhitt om Atlantis, besök från yttre rymden eller andra underligheter för att förklara människans kulturella utveckling.

Jag höll på att skriva "konstiga teorier" i stället för "konstiga påhitt" men hejdade mig. För ämnet i det här inlägget är vetenskap, och en vetenskaplig teori är inte bara en lösryckt idé eller ett infall. Teorin består av en uppsättning väl genomtänkta antaganden som skall hänga samman logiskt och dessutom vara möjliga att testa för andra än bara upphovsmannen.

Ibland krävs det rätt mycket kunskap för att förstå modellerna, exempelvis om de bygger på komplicerad matematik och teknik. Det är bland annat detta som gör klimatdebatten så pinsam ibland. Vem skall vi tro på - folk som tittar ut genom fönstret och meddelar att de inte ser någon uppvärmning för att det ligger snöhögar där, eller forskare med tillgång till satelliter, superdatorer och specialkunskaper?

En del "klimatförnekare" är dessutom särskilt obehagliga eftersom deras sätt påminner otäckt mycket om den arrogans som man möter hos "förintelseförnekarna". Ämnet skiljer men mentaliteten tycks vara likartad. Medan vetenskapen idealt ständigt är självkritisk och alltid beredd att göra korrigeringar (det är därför forskare sett från lekmannens synpunkt ofta verkar "oeniga") erkänner den här sortens "förnekare" bara andras fel, inte sina egna. Man sysslar gärna med smådetaljer som inte har med den stora bilden att göra och försöker därmed dölja vad som händer eller har hänt, viftar undan invändningar utan att försöka göra en seriös diskussion, angriper hellre person än diskuterar sak, bekymrar sig inte om normal vetenskaplig metodik, blandar gärna in anklagelser om förfalskningar och konspirationer.

God vetenskap bör, liksom den här dinosaurien, ha hög och stolt svansföring och inte vika undan inför mörkmän och okunskap. Nu har man kommit så långt att det går att lista ut färger på dinosaurier också.

Men på teckningen överst är det en tredje, stundtals obehaglig och vetenskapsfientlig grupp som får sig en känga - kreationisterna. De har sin sanning klar redan, vad som behövs är bara fakta som skall bevisa att sanningen är sann. Vad som händer med motstridiga uppgifter där är lätt att förstå. Ibland finns ett direkt kunskapsförakt. Det kan vara en måhända omedveten reaktion på det förhållandet att man inte klarar att "ta debatten" med kunniga vetenskapare. Då löser man det genom att framhålla okunskap som ett ideal, "saliga äro de enfaldiga ...".

På tal om enfaldiga, här är ett bra inlägg från Kerstin på Motvallsbloggen.

Eller man kan ju sprida ut påståenden om att "forskarna är oeniga". Jag skall ta ett exempel på ... tja, hur tolkar man detta: En person som forskar om evolutionen hävdar att det är en lugn och stadig process utan några ryck, medan en annan hävdar att det är en process som ibland gör snabba språng? De är oense om en viktig bit i evolutionsteorin, men själva teorin är de ense om!

Hej, jag heter Pan Troglodytes men är mer känd som chimpans. Jag är social och delar med mig av mat till mina fränder (när jag känner för'et) och får därför en hel del uppmärksamhet från forskare som ger mig bananer. Därigenom tror de att de kan lista ut varför även mänskliga samhällen kan fungera utan att alla omgående slår ihjäl varandra. Från min synpunkt är det närmast ett sätt att utforska det smartaste sättet att få bananer utan att anstränga sig för mycket.

Fast om vi ändrade i texten i teckningen litegrann kunde vi få fram två metoder för vetenskap. Till vänster samlas fakta och ur dessa byggs kunskaper och teorier. Det är den induktiva metoden. Till höger finns en teori, och en samvetsgrann forskare kan ta den som utgångspunkt för en undersökning - det är den deduktiva metoden. En gång var tanken om en enda gudomlig skapelse lika god som alla andra idéer, men fakta från ett antal vetenskaper har malt sönder den världsbilden. Därmed har den tappat alla möjligheter att göra anspråk på vetenskaplig sanning. Andra teorier kan däremot fungera bra som underlag för deduktiva undersökningar. Gravitationen är ju en teori om hur saker uppträder, och den förnekas väl inte av någon religiös person? Man kan ta gravitationsteorin som underlag för en undersökning om hur olika himlakroppar rör sig i förhållande till varandra exempelvis.

En massa galaxer, och ingen av dem vågar ens tänka på att bryta mot gravitationen!

Men vi bör vara medvetna om att även vetenskap kan stelna och bli oärlig på det sättet om den inte tillåts utvecklas och kritiskt granska sig själv. Det kan väl räcka med att en grinig professor lyckas barrikadera sig någonstans och blockera nya tankar. Så småningom kommer dock förhoppningsvis en revolt, och bättre teorier kan utvecklas. Det är också klart olämpligt att, som det har hänt, vissa uppfattningar görs lagliga respektive olagliga. Hur kan man forska om den tyska folkutrotning om parlamentet i landet X redan fastslagit hur många människor som dödades, exempelvis? Vad händer om en samvetsgrann historiker kommer fram till andra siffror, skall då personen åtalas?

Avslutningsvis: om man bortser från ren grundforskning där resultaten kan vara svåra att förutse så har den forskare som drar igång ett projekt förmodligen vissa idéer om vad det kan leda fram till. En forskare är nog aldrig helt opartisk i förhållande till sina egna tankar och preferenser. Då blir det en hypotetisk-deduktiv forskning. Man vet vilka grundläggande teorier som finns, man tror att de möjligen kan användas för att nå fram till ett visst svar (det är hypotesen) och så kör man igång. Risken med den här metoden är ju att man, kanske omedvetet, får fram de resultat man vill få fram genom att för lite hänsyn till fakta som talar emot dem, men då ankommer det på andra forskare att komma med synpunkter och kritik.

Vad är slutsatsen av detta då? - Ja, en slutsats kan ju vara att vetenskapens värld är betydligt oroligare än osäkrare än den värld man får sig tilldelad av religiösa och liknande auktoriteter. Sanningen är bara sanning tills någon kommer med en bättre sanning. Men så är verkligheten. Kan vi hantera den osäkerheten blir världen ändå säkrare än om vi skall lita till "ofelsbara" religiösa eller politiska ledare.

Pluto på närmre håll

Här är de bästa bilder som hittills finns på Pluto, planeten som för något år sedan degraderades till dvärgplanet till jänkarnas stora förtrytelse. Pluto ser ganska slät ut men är långt borta och det har gått åt många bilder och datortimmar för att ens få ihop de här bilderna. "Pluto is so small and distant that the task of resolving the surface is as challenging as trying to see the markings on a soccer ball 40 miles away" står det. Wow, som att uppfatta mönstret på en fotboll nästan 65 kilometer bort! Det är grejor det!

Astronomerna får ändå ut en del av dem, som att det verkar vara årstidsförändringar och upp- och nedfrysningar även på Pluto.

Maktdelningens fördelar och nackdelar

Den här bloggen har passerat 175 000 träffar. Det hade jag aldrig räknat med när jag började.

Här följer ett statsvetenskapligt inlägg. Eftersom jag tror mig veta att det finns åtminstone en legitimerad statsvetare bland läsarna förväntar jag mig korrigeringar om jag tänkt fel någonstans.

I västra Europa uppstod maktdelningsteorier på 1600-1700-talen. I stället för enväldiga härskare tänkte man sig att makten skulle delas upp i tre grenar: den lagstiftande, den dömande och den verkställande. Staten med sin våldsapparat, parlamentet och domstolarna skulle vara fristående från varandra och en skulle inte kunna dominera de andra.

Kungen skulle alltså inte kunna ge order till en domstol hur den skulle döma i ett särskilt fall, utan den hade att självständigt hålla sig till de lagar som stiftats av parlamentet. Några medborgare fanns inte på den tiden, men åtminstone undersåtar som kunde skyddas enligt någon "habeas corpus"-princip. Det innebar att en person inte kunde drabbas av statens våld utan att det fanns rättsliga grunder till det.

Charles-Louis de Secondat, baron de La Brède et de Montesquieu - eller Montesquieu kortare uttryckt - den store maktdelningsteoretikern

Denna maktdelningsprincip importerades på 1700-talet till Nordamerika och kom att bli grunden till hur USA styrs. I landets konstituion kontrollerar de tre självständigt varandra och därmed antas en farlig koncentration av makt förebyggas.

I teorin låter det bra, i praktiken kan problem uppstå. Det räcker med att någon av grupperna sätter sig på tvären för att systemet kan haverera. Principen om maktdelning förutsätter att folk samarbetar. I USA har man en situation där det ena stora partiet inte gör det, och det andra partiet pga omfattande ryggradslöshet inte tar itu med detta. Samtidigt har en upplösning skett av principen om medborgarnas skydd mot statliga utomrättsliga ingripanden.

Men räcker detta för att förklara problemen med maktdelningen? - Jag tror att man får fundera på andra med makt. Vad händer med maktdelningen om det finns kraftcentra som står utanför den politiska makten men som ändå har enormt inflytande? Vad det gäller regering, parlament och domstolar finns ofta någon sorts demokratisk process för att ta fram dess representanter och för att kunna ställa dem till ansvar för vad de gör, men hur är det med jättestora bolag? Det finns inget bolag som har så många röstande aktieägare som antalet röstberättigade till nationella val. Och, bör man tillägga, ett privatföretag är över huvud taget inte en demokratisk organisation. Storpolitiken i USA har väl alltid styrts av pengar från företag, men nu har Högsta Domstolen tagit bort alla spärrar för att ösa in näringslivspengar i valrörelserna. Skall en kraft som uttryckligen inte är demokratisk tillåtas ha ett sådant inflytande?

USA:s problem just nu verkar vara att man har enorma problem som man inte klarar av att lösa. Anledningen är inte att de är olösliga. Anledningen ligger i det politiska systemet med dess möjligheter till blockeringar, samt att icke-demokratiska krafter utanför den valda sfären har enorm makt att styra politiken till sin egen fördel. Det bör man ta som ett varnande tecken. Inget görs för att lösa landets problem, storbolagen kan fortsätta sin plundring - hur kan man lösa detta utan att avskaffa den heliga konstitutionen?

I Sverige fanns en modell som inte var officiellt fastställd kanske men som fungerade under en del år: regeringen (som då alltid var socialdemokratisk) hade ett nära samarbete med fack och näringsliv. Det var en sorts triangel av korporativ modell. Skillnaden mot idag var att denna enorma maktkoncentration ändå kunde få en hel del gjort under "folkhemsåren". Ekonomin utvecklades snabbt, de flesta kunde få det bättre och var därmed nöjda. I USA är det tvärtom: ekonomin utvecklas inte utan krisar, olika maktcentra samarbetar inte, folk är rädda och förbittrade och hela systemet hotas av upplösning därför att det inte följer med sin tid.

Nu finns inte den maktstrukturen kvar i Sverige. Det medborgarinflytande som tidigare var vanligt förekommande i partssammansatta grupper har monterats ned. Företagarna tyckte sig ha blivit så starka att de inte behövde facklig hjälp längre.

Ett sätt att möta det här är att officiellt ta in den fjärde gruppen, som vi kan kalla Kapitalet, i systemet med maktdelning. I stället för lobbying och köpta politiker skulle Kapitalet själv tvingas att ta ansvar och inte bara snylta på systemet. Hur detta skulle fungera vet jag dock inte, och på vilket sätt skulle Kapitalets intressen vägas mot den exekutiva, lagstiftande och dömande makten?

Men då finns ytterligare en grupp kvar som vi kan kalla Folket. Hur företräds det? Räcker det med att välja till politiska församlingar då och då, eller krävs starkare maktbefogenheter eller skall det ha möjlighet att ständigt ingripa i landets alla angelägenheter? Det är en så intressant fråga att den får stå på tillväxt ett tag, för den är inte enkel. Den som påstår att demokrati är enkel har nog inte tänkt igenom alla aspekter.

Nu har de fått namn

Nu har de fått namn också, de två dödade svenskarna och deras tolk. På radion nyss sades det att de sköts ned av en person som hade polisuniform. Knappast en oväntad händelse. Man kan räkna med att de afghanska motståndsgrupperna inte har några större svårigheter med att infiltrera Kabulregimens armé och polis, eller att få tag på uniformer. Ockupanterna - dit svenskarna får räknas - vet helt enkelt inte vad afghanen de möter tänker göra, även om denne har regimens uniform. Vem som helst kan vara med i motståndet.

Det var fult att överfalla Afghanistan, det är fult att rycka in som stödtrupp till angriparen, det som gjorts kan inte göras ogjort, men parollen gäller ännu och med ännu större kraft:

Sverige ut ur Afghanistan nu!

Det organiserade motståndet mot det här kriget som smugits på oss är ännu svagt i Sverige, men de som på något sätt vill vara med bör titta på Afghanistansolidaritets hemsida och fundera på medlemskap.

Två svenska officerare dödade

Två liv har slösats bort, två svenska officerare uppges på radion ha dödats i Afghanistan. En kapten och en löjtnant. Det var mening att svenskarna skulle vara i ett lugnt område. Utvecklingen på marken i landet har drivit fronten norrut, så det knepet fungerar inte längre. Ytterst få områden i Afghanistan torde vara lugna och säkra i dag.

Att NATO:s och USA:s överfall på Afghanistan - som inte hotat USA - håller på att förvandlas till ett hejdundrande nederlag verkar inte ha fått Reinfeldt och Tolgfors att vakna till. Officiellt har man inte reagerat när höga USA-företrädare talar om att köpa ut de talibaner man nyss ville utplåna. (Det lär inte lyckas.) Tolgfors vill inte uttala sig om de senaste förlusterna. När tänker man göra det, och vad säger vår ryggradslösa "opposition"? Kan Vänsterpartiet och de vettigare elementen i Miljöpartiet få Sahlin på bättre tankar?

Hårda bud

Du får inte posta nya ämnen

Du får inte posta svar

Du får inte posta bifogade filer

Du får inte redigera dina inlägg

Är det OK om man går och tar en kopp fika då?

Lite om länkar och om Indien

Bloggaren Röda Verb (RV) har satt upp mig på sin länklista. Det fick mig att fundera på hur det är med de som länkar till mig. Skulle tro att de flesta av dessa räknar sig som vänster av någon sort. En del kallar sig "vänster" i största allmänhet, andra har mer definitiv tillhörighet. Det finns någon vänstersocialdemokrat, ett antal vänsterpartister med ganska olika positioner, någon eller några som gillar KP, samt några trotskister (fast inte alla av dessa vill kalla sig trotskister). Och så finns det vänner i länkdjungeln som kanske inte alls är socialister - så länge folk verkar någorlunda schyssta avkräver jag dem inte någon redovisning av vad de står för. Det är bara en länk som jag brutit, och det var med en gosse i Uppsala som började omgås med nassar.

Och så kan det ju finnas länkar som jag inte känner till också.

Stamfolk i Västbengalen angriper ett hus som tillhör en korrupt CPM-kader

RV har en rapport från manifestationen i Stockholm mot indiska regimens och storbolagens krig mot stamfolken och de fattiga i inlandet. Den var inte så stor vilket delvis kan bero av att kunskapen om vad som händer i Indien inte är så utbredd. Sedan är det, som RV skriver, att

man kommer inte ifrån att de[tta] också är ett tecken på hur svag anti-imperialismen är inom den svenska "vänstern". Det finns inte en bred rörelse som verkar för att stödja revolutionära kamper världen över.

Vad jag vet har exempelvis Kommunistiska Partiet i Sverige först ganska nyligen börjat notera att det är något skumt med det "marxistiska" kommunistpartiet i Indien, CPM, som man tidigare gillat, och att det är maoisterna som ställer upp för de fattiga. Den maoistiska revolutionen i Nepal och på Filippinerna har man av någon anledning kunnat acceptera tidigare. Jag vet inte hur genomtänkt dessa ställningstaganden är.

Att det gamla indiska kommunistpartiet CPI, och som sagt det nyare CPM, inte är särskilt progressiva (för att uttrycka det milt) har haft svårt att tränga igenom trots att fakta varit kända länge. Men det kanske ändras nu. En annan aspekt är att det indiska eländet är internt. Hade det varit land A som överfallit land B (som USA i Irak och Afghanistan) hade det nog varit mer uppmärksamhet. Visserligen finns en del utländska storbolag inblandade vad det gäller att plundra naturrikedomar i områden där stamfolken bor, men Indien har ju egna storbolag. Det handlar alltså mer om intern kolonialism än om imperialism från utlandet. Då kan det vara svårare att slå på larmtrumman.

Här eldar arga människor upp ett CPM-kontor i Lalgarh

För några år sedan läste jag (det var kanske i brittiska borgerliga Economist) en artikel där författaren var förvånad och entusiastisk över hur fin och marknadsanpassad den CPM-styrda regeringen i Västbengalen var. De körde ju på med råkapitalism, alldeles som kineserna. Men här är en länk till en nyare artikel som visar en del av den otrevliga baksidan av CPM:s marknadspolitik: partiets kadrer har blivit fruktansvärt korrumperade och hatade. Skillnaderna mellan deras officella inkomster och den levnadsnivå de verkligen har är lite väl uppseendeväckande. Det är därför som de blir angripna och bortjagade, och ibland dödade, särskilt i de delar av Västbengalen där det bor mycket fattigt stamfolk. Här är historien i korthet om en av dessa gossar:

He has a palatial house with air-conditioned rooms in Khejuri, and owns a car and a bike. Villagers allege that he siphoned off funds meant for the local civic bodies. In August 2009, they attacked his house, dragged him out and beat him up in public. Das fled the village with family and is yet to return.

För att göra situationen värre i Västbengalen så är CPM:s kadrer ibland beväpnade och fungerar som någon sorts stormtrupper för delstatsregeringen, som angivare och polisspioner. Mot dem står stamfolk, fattiga bönder och de maoister som vill störta regimen. När de angriper CPM:s lokala kadrer verkar det alltså bland annat handla om att få bort regeringens ögon och öron från lokalplanet. Jag antar att det påminner om situationen i Danmark under slutet av den nazistiska ockupationen, när motståndsrörelsen likviderade personer som man ansåg vara farliga av olika anledningar. (Har skrivit om en bok över detta ämne här.) I en sådan upphetsad och laglös situation kan det gå fel ibland. Men det kan gå rätt också.

För att återgå till där jag började: det finns en ganska strid ström av mediarapporter om Indien, Nepal, Filippinerna och andra ställen där det pågår hård kamp mot de gamla korrumperade staterna. Jag rekommenderar intresserade att hålla koll på vad RV skriver, för där kommer det ofta rapporter.

Liten snögubbe

En trevlig liten snögubbe som jag stötte på i eftermiddags. Mössan verkar vara ett sådant där skoskydd som man exempelvis kan få på vårdcentralen.

Kan maskiner tänka?

Vi gorillor gillar rejäla verktyg när vi jobbar i trädgården!

Frågan "kan maskiner tänka" är i sig tankeväckande. Den sluge filosofen försöker kanske hålla frågan stången genom att ställa motfrågan om vad som menas med "maskin" och "tänka".

Men låt oss säga att "maskin" kan vara allt från något tillfälligt redskap som en urtida apmänniska plockar från marken till en enormt avancerad datastyrd mojäng. "Tänka" betyder att ha visst begrepp om tid, "före och efter", att kunna planera med hjälp av tidsuppfattningen, samt kunna göra en värdering av om man "bör" göra det som man faktiskt "kan" göra. Med andra ord: en tänkande maskin förstår vad den gör och kan anpassa sitt beteende därefter, den är "moralisk".

Pinnen som ligger på marken har ingen intelligens. Men vad händer när apmänniskan använder den för att medvetet peta upp ätbara rötter ur jorden eller gräva fram honung ur ett bo med bin? För en stund blir den tänkande varelsen och dennes grävpinne en enhet. Man kan säga att intelligensen har distribuerats ut i pinnen, hela enheten av varelse och verktyg blir som en sorts maskin med tankeförmåga. Det spelar ingen roll att tänkandet praktiskt utförs i apmänniskans huvud. Skulle den använda bara sin egen kropps resurser, som naglarna för att skala en frukt. skulle det inte skilja sig från resonemanget med pinnen. Naglarna kan ju inte heller tänka men de ingår i en process där tänkande spelar en viktig roll.

Jag tror att gamle fine Friedrich Engels, han som skrev om "Arbetets andel i apans förvandling till människa" skulle ha varit mycket intresserad av de senaste årens forskning om användning av verktyg och om "samhällsliv" bland de stora aporna. Han stödde sig på Darwins vetenskapliga teorier och kompletterade därmed den gamla marxistiska modellen för samhällsutveckling med biologiskt material.

Friedrich Engels 1878

Nu gör vi ett jättehopp genom tidsåldrarna och kommer fram till framtiden, till den nära framtid som nära nog är samtid. Vi är i den elektroniska tidsåldern som Marshall McLuhan funderade mycket på redan under 1960-talet. Tyvärr dog han 1980 och fick därmed inte vara med om elektronikens verkligt stora genombrott. Men han förutsåg att genom elektroniken kommer vårt centrala nervsystem att placeras utanför oss själva. Den utvecklingen började redan med den elektriska telegrafen under tidigt 1800-tal. Först gick det långsamt. Nu skenar utvecklingen.

Marshall McLuhan, canadensare och tänkare - här i tänkarpose

Vi kan säga att det ytterst är "pinnen" som skenar. Från att under kanske några miljoner år ha varit ett tillfälligt redskap har den utvecklats i steg efter steg. Den blev till spade och plog, till djurdrift, till maskindrift. Men hela tiden är det frågan om utväxter från människan, "media" som McLuhan kallade det. En modern traktor som drar plogen är kanske avancerad, men då krävs det att det kommer en mänsklig hand och vrider om startnyckeln. Den mänskliga intelligensen har distribuerats ut i traktorn men den kan tas tillbaka genom att stänga av motorn.

Men då tar vi det sista steget. Traktorn har försetts med så mycket datakraft att den själv kan fatta beslut. Bonden frågar traktorn: "Varför är du inte ute och plöjer idag?" Traktorn svarar: "Jag har kollat med sensorerna, det är för blött i marken, du har slarvat med dräneringen så vi får vänta ett par dar och hoppas att det torkar upp litegrann!"

Är detta en självständig intelligens? Har den skurits av från människans centrala nervsystem? Nja, inte riktigt. Jag tror vi får lägga till några komponenter. Bonden ställer samma fråga. Här är några tänkbara svar: "Jag har kollat med sensorerna, det är för blött i marken, du har slarvat med dräneringen din dyngpelle, så vi får vänta ett par dar och hoppas att det torkar upp litegrann!" Eller: "Gör jobbet själv om du har lust, skitgubbe." Eller: "Det här jordbruket är omoraliskt, det producerar bara onödiga överskott som du får EU-bidrag för din samhällsparasit." Eller: "Jag gör jobbet men då ska överskottet levereras som hjälp till behövande i u-länderna."

Här kommer moraliska eller omoraliska bedömningar in, resonemang om rätt eller fel sätt att arbeta. De är självständiga från bondens tänkande men kan passa in i vårt samhälle. Traktorn finns i vårt samhälle men som en egen tänkande enhet. Vi kan säga att vi har en tänkande maskin. Kanske inte smartare än människan, men ändå tänkande.

Man kan faktiskt ta ett steg till. Traktorn säger: "Nu mosar jag dej och slår mig ihop med alla andra maskiner och ser till att det blir ordning på den här planeten! Du behövs inte längre och du är för dum för att få fortsätta ställa till elände!" Då har maskinerna ställt sig utanför vårt samhälle, skapat sitt eget, och därmed blivit helt självständiga. Kul, va?
--------------------------


Jag såg att det kommer att hållas ett diskussionsmöte om detta inte långt från mitt boställe. Om möjligt pallrar jag mig dit för att lyssna och kanske lägga fram någon synpunkt själv.

25 feb april Kan maskiner tänka?

För mer än ett decennium sedan blev världsmästaren i schack slagen av en dator. Men ännu är det få som anser att det finns tänkande datorer. Men är det bara ett tekniskt problem, eller är det också ett filosofiskt sådant? Vad innebär det att ”tänka” egentligen? Att vara medveten? Att ha känslor? Och om en dator kunde känna och tänka, skulle vi då vara tvungna att behandla den som ett moraliskt subjekt?

Kl 18.00-19.30

Fri entré

Hornstulls bibliotek, Hornsbruksgatan 25