torsdag 28 juli 2016

Vilka är farliga? - Kanske en förklaring

En journalist vid namn Fuad Hussein beskriver läget så här:
”Det är inte flyktingarna som har kommit från kriget ni ska vara rädda för. Det är istället första och andra generationens invandrare – de som avskyr vad de ser som det syndiga livet i Europa samtidigt som de hatar västs ingripanden i Mellanöstern”... ”Al-Qaida sade detta redan för tio år sedan; vi hittar våra soldater i Europa, de som är födda i Europa, kan länderna och deras svagheter.”

Citatet kommer från Ledarsidorna, en sajt som går hårt åt nuvarande invandringspolitik. Därmed är väl det hela helt ointressant enligt somliga, men det förklarar en sak som jag funderat över de senaste dagarna.

Som bekant består migrantströmmen i stor utsträckning av vältränade yngre manspersoner i värnpliktsåldern. Sådana som Avpixlat-gänget har sett det stora hotet i att dessa skaror skulle gripa till vapen mot de nya värdländerna. Men attentaten i Europa och Nordamerika på senare tid har begåtts av andra sorters människor. Sådana som är födda eller åtminstone uppväxta här, som är mer eller mindre integrerade i samhället, ibland kriminella och marginaliserade, men inte alltid. Alltså första eller andra (varför inte tredje?) generationens invandrare.

En gemensam nämnare är var de har sina rötter, i muslimska länder, men den gemensamma nämnaren är så bred att den knappast är användbar om man vill hitta exakt vilka personer som är farliga. De flesta muslimer försöker ju inte mörda omgivningen. Vilka de farliga är vet man först när det skett en mordorgie. Och därmed blir det väldigt svårt att förebygga attentat. Kanske inte omöjligt, men det beror av vilka metoder myndigheterna och allmänheten är beredda att ta till. Massrepatriering? Stenhård kontroll av moskéer? Stoppa all finansiering och allt utsändande av predikanter från misstänkta stater?

Möjligen kan man gissa att den nuvarande strömmen av desertörer, kriminella etc. på sikt kan bli farlig som islamistiska fotsoldater, ungefär som Fuad Hussein beskrev det. För närvarande kanske det främst är europeiska kvinnor och flickor som är i riskzonen, men hur det än är med det så borde det flödes stoppas och vändas. Det är som när man resonerar om vissa typer av risker, som kärnkraft: det är väldigt liten risk att något farligt händer, men när det händer är skadeverkningarna så stora att risken ändå bör reduceras så långt det någonsin går. Den som har annan uppfattning får förklara varför.

Självfallet har "västs" krig och plundring i Afrika och Asien en stor skuld i det här. Att få stopp på krigsanstiftarna är en del av problembekämpningen.

Några övriga reflexioner medan jag ändå är inne på temat folk som flyr från "svält och förtryck".

För några veckor sedan hörde jag ett reportage i P1 om människor som försöker ta sig in i EU via de spanska enklaverna i Marocko (Ceuta och Melilla, tror det var den senare som nämndes i det här sammanhanget). Här rör det sig om afrikanska migranter. De fixar att lägga upp 10.000 kronor för att muta marockanska gränsvakter för att komma igenom. Mången svensk fattig, exempelvis fattigpensionär, skulle bli själaglad över att få den summan i handen, medan de antas överleva på småpengar varje månad.

Och så var det den arge chauffören på Öland som anklagades för att spöa upp en migrant. Det framkom senare att de flesta som bor på asylboendena på Öland uppför sig bra, men det finns en otrevlig minoritet som exempelvis kräver att bussen skall stanna där de står, inte där hållplatsen är. Luktar inte det överklass som tagit med sig överklassmaneren hit, och som förväntar sig att svennebananerna (eller, som det så trevligt heter om kvinnor/flickor: "svennehororna") skall betjäna överklassen även när den kommer hit som asylsökande?

onsdag 27 juli 2016

Ännu en av de gamle går bort

Den som gick med i Sveriges Kommunistiska Parti år 1941, när det nazistiska Tyskland stod på toppen och kunde slå till mot Sverige när som helst, saknade inte mod. Det kan man konstatera så här 75 år senare, och fråga hur många av C-H Hermanssons borgerliga belackare  som skulle ha visat samma mod. (Det fanns ju socialistiska/kommunistiska belackare också, som dock var av en annan kaliber.) Hur som helst, ännu en av de gamla har gått bort, med ett politiskt arv som går att diskutera. Men C-H Hermanssons böcker finns kvar för den som vill veta mer om svensk storfinans.

måndag 25 juli 2016

Favorit i repris: Björnbrum dissar 'värdegrunden'

Här nedan ser du en bloggpost som jag lade upp redan 2009. Oj vad tiden går! Finns det något jag så här sju år senare beklagar (det är ju så vanligt att folk 'pudlar', 'tar avstånd från ...' etc etc)? Javisst: den usla grafiska kvalitén på teckningarna. Egentligen skulle de ju göras om så att texterna går att läsa ordentligt. Det ser ut som om jag tecknat ganska tunt med blyerts, och det blev ju inte så tydligt. Men budskapet kanske går fram i alla fall? Här finns åtminstone en person som har svårt att svälja den alltmer kommersialiserade och offentligkontrollerade soppa som prideparaden utgör. Jag alltså. Och jag misstänker att det kan finnas två, tre stycken till!

Nå, här kommer mitt gamla inlägg, långt från värdegrunder, allas (?) lika värde, och åsiktskorridorer:

*************

Jag bryr mig inte om att gå och titta på Pride-paraden. Har sett den två gånger. Det torde räcka. Men betänk: en rörelse kan skapa en motrörelse. Tänk om de trista gråa och anonyma massorna börjar röra på sig och skapa en egen parad... .

En dag kanske vi här, mitt i Kgl. hufvudstaden, får bevittna några tappra människor med en okynnig & småfräck banderoll:



Eller en man med plakat och glimten i ögat!


Eller skall vi tänka oss en aktivist med djup personlig ideologisk uppfattning som drar upp en stenhård politisk kamplinje:



Naturligtvis blir det motstånd i början, men så småningom kanske opinionen svänger och toleransen för de avvikande ökar ...



torsdag 21 juli 2016

Mystiskt språk - rehuvuding?


Var och handlade för några dagar sedan.  Skulle väga en påse äpplen och få fram en prislapp. Men något var det som inte fungerade. Denna märkliga text kom fram på skärmen. Rehuvuding? Reflytta? Är den månne någon ny konstig variant av poesi?


tisdag 19 juli 2016

Grattis, Janne!

Idag fyller Jan Myrdal 89 år. Gratulationer! Hoppas du kan fortsätta att bidra med din ojämförliga utblick och kunskaper, och med din förmåga att vara de alltför välkammade till förargelse. Nu ändrar sig mycket i världen, och fort, och då behövs grundkunskaper och någon som kan förmedla dessa.  (Ur den synvinkeln är det inte konstigt att Myrdal utsätts för allehanda konstiga påhopp, han är ju klart störande för många i ankdammen.)

Tror jag redan tidigare har talat om att Myrdals bok från 1960 om Afghanistan, Kulturens korsväg hette den i första upplagan, var bland de första böckerna jag lånade när jag fick tillträde till vuxenbiblioteket - det bör ha varit 1965. Och det har satt sina spår i min världsbild också.


1978 - Myrdal talar i Kungsträdgården, Stockholm

måndag 18 juli 2016

Det går utför





Inget snack om saken: Sverige är på väg utför. Ganska länge har bekymrade människor frågat vad följderna blir av att räddningspersonal måste ha polisskydd för att ta sig in i vissa områden. Man har bekymrat frågat om inte "orosungarna" förstår att även deras egna familjer kan bli drabbade om ambulansen eller brandbilen inte vågar köra fram direkt när det kommer larm. Frågan är inte längre hypotetisk. Ungdjävlarna, och väl deras lite äldre ledarfigurer, är beredda att gå över lik för att hävda territoriell kontroll. Vad är den svenska statsapparaten, som ju är uppdragsgivare för den räddningspersonal som hamnar i sten- och bombregn, beredd att göra för att vända utvecklingen?

För många år sedan, bör ha varit över 40 år sedan, frågade en gammal tant var jag arbetade. "På L M" svarade jag. (Vad L M betydde var naturligtvis självklart.) "Jaha, det är ju ett gammal stabilt företag" sa tanten. - Jojo, så var det då. Hur är det nu? "Tveksamma siffror".

Det verkar spricka överallt. Fisken ruttnar både från huvudet och från stjärten som det verkar.

söndag 17 juli 2016

Poetiskt tips till historiker

Här är två rader från Bodil Malmstens diktsvit Nefertiti i Berlin:

Det finns bara ett sätt att tolka historien
                bli den

Ett rimligt tips, men väldigt svårt att göra i verkligheten. Hur blir man historia? Kan man lägga undan sitt eget medvetande, sin egen historia, och i stället förstå hur andra människor i andra tider och under mycket annorlunda betingelser tänkte? Vad hade den vackra egyptiska drottningen Nefertiti för tankar, hur såg hon på världen? - Vad hade killen som körde lastbilen in i folkmassan i Nice på Rivieran i huvudet? Det kan vi bara gissa.

Eller blir man historia genom att göra något som folk minns, ungefär som Herostrates' bedrift att sätta eld på ett tempel? - Efter det blev han ju känd! Detta liksom den mordiske chauffören i Nice den 14 juli. Men han lär snart vara bortglömd i raden av alla andra som tycker sig ha en mission här i världen, och måste demonstrera det på ett våldsamt sätt. De börjar bli rätt många vid det här laget.

En konstig kupp i Turkiet, den konstgjorda staten Sydsudan är i konstant och våldsamt kaos, det eländiga kriget i Jemen, några fler poliser skjutna i USA etc. etc. och fortsättning i all evighet. Det syriska kriget kanske nu vinns av regeringsstyrkorna i Aleppo. Genast träder propagandan in och meddelar att det är synd om civilbefolkningen i östra Aleppo där de så kallade rebellerna har förskansat sig. Att det finns många fler människor i västra Aleppo verkar inte intressant att meddela, trots att de drabbas av bombardemang från "rebellerna". Ja, ja, historien rullar på. Om jag fick skulle jag välja mig en annan historia att leva. Men utan tvivel har historiker som är inriktade på vår samtid mycket att gräva i och tolka nu, och de lever ju mitt i denna smet.

Klio - historieskrivningens musa. Tydligen skriver hon inte bara historia, utan tutar i någon sorts lur också.

fredag 15 juli 2016

För att citera Stagnelius ...



Ett kvidande dårhus är världen
Jag längtar till sällare länder

... vilket var Erik Johan Stagnelius' syn på det hela i början av 1800-talet. Har det blivit bättre sedan dess? - För övrigt heter dikten 'Längtan efter det himmelska'.

söndag 10 juli 2016

Kris för 'tyska banken'?






För en vecka sedan lade jag upp den här bilden av "Bank of Germany" här på bloggen. Detta med en antydan om att dagens Deutsche Bank inte är i så god form. Idag kommer det nya uppgifter om bankeländet, via Pål Steigans blogg. Aktievärdet ligger på 8% av vad det var år 2007, och DB lär inte ha klarat av ett så kallat stress test.

Skulle det skaka till i den europeiska ekonomin finns det risk att såväl DB som italienska banker faller, och då är krisen över oss igen. Fast jag tycker det har varit permanent kris nu i rätt många år, sedan 2008 åtminstone. Skillnaden är bara att det ibland är det mer, ibland mindre kris. En massa småfolk lever faktiskt i permanent kris. Det var därför brittiska arbetare röstade mot EU medan de bättre bemedlade röstade för att stanna kvar. Drar krisen in även i 'medelklassen' kan stämningarna bli annorlunda. Det blir intressant att se hur den tyska regeringen reagerar om stora banker i det egna landet riskerar att krascha.

Samtidigt är det märkligt att EU:s centrala makt har problem av den här typen. Annars kunde man ju tänka sig att tyskarna, just på grund av sin enorma styrka, kunde tvinga de andra medlemsstaterna att betala så att hela Tyskland alltid går på plus, men det kan finnas annat här också: styrka och sunt förnuft kanske inte alltid går ihop. Det är samma sak som jag funderat på vad det gäller USA: USAmerikanerna har kunnat plundra i stort sett hela den här planeten, men ändå är landets ekonomi usel. Är det månne så att usel ledning ger usel ekonomi? Kan det ha något med förruttnande kapitalism att göra?

torsdag 7 juli 2016

SAGAN OM ABBE ABBORRE OCH JESPER GÄDDA (ELLER 'IDENTITET' OCH SJÄLVBEDRÄGERI')



(Abborren på bilden, ett foto jag tog för några dagar sedan, är nog inte Abbe i den här historien.)

Abbe var en liten abborre som för inte så länge sedan kläckts ur ett romkorn. Han (eller om vi försiktigtvis säger 'hen') simmade omkring i Mälarens gröna grumliga vatten och bekantade sig med det nya livet. Det fanns mycket att se och lära!

Trots att det mesta såg bra ut var Abbe inte riktigt nöjd. Kanske det kom från mötet med den inställsamme men i grunden elake mörten Mårten. Mårten hade sagt till Abbe att man kan bli vad man vill och att man själv får bestämma vem och vad man vill vara om man inte trivs med vad man råkar vara. Man väljer sin egen nya identitet om inte den gamla passar. Säger abborren ”jag är en tångruska” så måste alla hålla med om det, för annars är de tångruskofobiska! Och nu undrade Abbe om han verkligen ville vara en abborre.

Olyckligtvis kom denna olustkänsla att bekräftas när Abbe kort därpå mötte en liten spigg.

- Hejsan abborren, pep spiggen.

- Jag är en tångruska, svarade Abbe argt.

- Ääh, nä, men du ser ju ut som en abborre …

- Vad!? Har jag inte rätt att välja min egen identitet!?

För att understryka denna retoriska fråga visade Abbe några vassa tänder.

- Jovisst, jovisst, ursäkta att jag inte såg det, kved den lilla spiggen skrämt.

- Och nu är jag en jättestor mal som simmar i Emån i Småland!

- Men … jaja, det är så klart att du måste få välja själv … identitet … helt klart …

Efter denna triumf simmade Abbe glatt vidare. Nu började han (hen?) känna sig på rätt plats i livet. Den lilla spiggen mötte strax därpå några tusen av sina närmsta syskon och kusiner, och berättade att han just ”mött en komplett idiot”.

Medan detta hände tornade något stort upp framför Abbe: Jesper gädda.

- Hejsan abborren!

- Jag är ingen abborre, jag är en tvåhundrakilos mal i de småländska vattensystemen!

Jesper verkade något undrande.

- Tvåhundra? Du verkar lite klen för det. Och vi är ju i Mälaren, inte i Småland.

- Jag har rätt att definiera mig som jag vill. Identitet! Och nu är jag en hiskeligt enorm blåval, störst i hela havet!

- Oj, här går det snabbt i rollbytena må man säga. Nå, vad sägs om lite valfläsk …

- Vad jag förstår inte …

Jesper log med hela sitt elaka gäddgap:

- Bara att det suger lite i hungertarmen, och på blåvalar finns det ju gott om mat.

Och därmed försvann Abbe i Jespers breda käft. Hans (ursäkta, 'hens') vidare öden i gäddans tarmsystem besparar jag läsaren.

- Synd att abborrar ska vara så jäkligt beniga, men köttet är ju gott, muttrade Jesper och simmade hemåt.