Det är svårt att förutse reaktioner på bloggposterna. Man skriver något som i eget tycke är smalt och trist och föga provocerande, men får en massa kommentarer. Å andra sidan skriver man något som kan tänkas utlösa upprörda protestrop - men det händer ingenting, eller nästan ingenting. Jag trodde att åtminstone någon skulle skriva och skälla för att jag släppte fram en sverigedemokrat för några dagar sedan, men inget av det hände. Kan det bero av att sd i Sundbyberg, och kanske i Stockholms län, är avvikande från hur partiet i stort ser ut? Eller finns det andra orsaker?
För att förvirra ytterligare: jag anser det kontraproduktivt att (som exempelvis Jinge gör) skälla sd som nazistiskt eller nazi-anstucket på väldigt lösa grunder. Det minskar i stället för att öka förståelsen för vad som händer. Däremot skulle jag kunna tänka mig en analys som pekar på tanketraditioner i sd jämförbara med äldre centraleuropeisk (icke-tysk) fascism och en del mörka tendenser som fanns i svenska socialdemokratin fram till Andra världskriget. Det kanske inte är en slump att en ungrare som vill kasta ut romer anser att sd är rätt parti?
Se:
Hur representativt är sd i Sumpan?
Tips till gammalt inlägg
torsdagen den 2:e februari 2012
Kan man göra något positivt av detta?
Astra-Zeneca lägger ner i Södertälje och över tusen arbeten är hotade. Man kan tänka på olika sätt om det: tråkigt för folk som förlorar arbetet och staden som förlorar en viktig arbetsplats. Men varför inte tänka i andra banor? Så här kanske:
Här kommer mängder av personer med hög utbildning att bli tillgängliga för andra, och kanske samhällsnyttigare projekt. Hur var det med den där svenska vaccinfabriken som skulle byggas men som aldrig blev av, exempelvis? Vi vet att hotet om pandemier finns hela tiden. Numera är det fråga om dagar innan en allvarlig epidemi har blivit global, så det gäller att få fram vacciner och läkemedel snabbt. Då är det knappast lämpligt att ställa sig i kö hos utländska tillverkare som inte har våra svenska problem som högsta prioritet. Med andra ord: med en snabb offentlig insats skulle kvalificerade forskare kunna föras över till vaccinfabriksprojektet. Det kommer att kosta en del. Men vi vet att kostnaderna för att hundratusentals svenskar är utslagna från sina arbeten samtidigt på grund av en ekonomi kan vara sjufalt värre!
Det handlar om praktisk industripolitik helt enkelt. Det finns säkert andra projekt som skulle ha behov av kvalificerade forskare och folk som har erfarenheter av avancerad tillverkning. Varför inte ta chanserna när de flyger förbi i stället för att bara stå där och glo? Visserligen visar Saab-historien att "stå och glo" ungefär är vad det nuvarande politiska etablissemanget klarar av. En del kvalificerade Saab-anställda lär hamna i Norge, vilket är en vinst för Norge men förlust för Sverige. Med en god industri/näringspolitik tar vi hand om de kvalificerade krafterna här hemma så långt det går. Att bara låta dem ödeläggas eller försvinna utomlands må vara nyliberala modellen - och vägen till fattigdom - men jag är inte hågad att acceptera den nederlagslinjen.
Här kommer mängder av personer med hög utbildning att bli tillgängliga för andra, och kanske samhällsnyttigare projekt. Hur var det med den där svenska vaccinfabriken som skulle byggas men som aldrig blev av, exempelvis? Vi vet att hotet om pandemier finns hela tiden. Numera är det fråga om dagar innan en allvarlig epidemi har blivit global, så det gäller att få fram vacciner och läkemedel snabbt. Då är det knappast lämpligt att ställa sig i kö hos utländska tillverkare som inte har våra svenska problem som högsta prioritet. Med andra ord: med en snabb offentlig insats skulle kvalificerade forskare kunna föras över till vaccinfabriksprojektet. Det kommer att kosta en del. Men vi vet att kostnaderna för att hundratusentals svenskar är utslagna från sina arbeten samtidigt på grund av en ekonomi kan vara sjufalt värre!
Det handlar om praktisk industripolitik helt enkelt. Det finns säkert andra projekt som skulle ha behov av kvalificerade forskare och folk som har erfarenheter av avancerad tillverkning. Varför inte ta chanserna när de flyger förbi i stället för att bara stå där och glo? Visserligen visar Saab-historien att "stå och glo" ungefär är vad det nuvarande politiska etablissemanget klarar av. En del kvalificerade Saab-anställda lär hamna i Norge, vilket är en vinst för Norge men förlust för Sverige. Med en god industri/näringspolitik tar vi hand om de kvalificerade krafterna här hemma så långt det går. Att bara låta dem ödeläggas eller försvinna utomlands må vara nyliberala modellen - och vägen till fattigdom - men jag är inte hågad att acceptera den nederlagslinjen.
tisdagen den 31:e januari 2012
Grunden för olika socialpolitik i Sverige respektive USA
Historia kan vara mycket intressant. Titlar på historiska verk, artiklar eller böcker, kan däremot vara dö-tråkiga. Vad sägs om den här: Privat eller offentlig välfärd? Ett genusperspektiv på välfärdsstaternas historiska formering.
Ja, den låter inte rolig, men det är en givande artikel som skrevs av Lena Sommestad och publicerades i Historisk Tidskrift nr 4/1994. Det var så mycket korrekturfel i tidskriften så artikeln skickades ut en gång till i en separat och rättad version, och den kom fram när jag städade i en bokhylla igår kväll.
Mycket kort sammanfattning av det som jag tycker var det väsentliga: I USA fanns redan tidigt på 1800-talet en grupp välmående kvinnor som inte behövde arbeta (gällde även bond-hustrur) men som i stället kom att ägna sig åt välgörenhetsarbete till förmån för de fattiga. Däremot var de offentliga insatserna obetydliga. I Sverige fanns inga sådana tendenser av betydelse, hemmafru-epoken var en kort parentes, och därmed måste samhället ta hand om fattigfrågorna också eftersom de inte kunde klaras på privat frivillig grund. Därmed uppstod två olika socialpolitiska modeller.
I Röda rummet beskriver Strindberg hur några socialtanter gör ett misslyckat hembesök i Vita bergens slum, men får man tro Sommestad skall det alltså ha varit ett undantag. I ett fattigt och glesbefolkat samhälle som Sverige på 1800-talet räckte det inte med allmosor som tillhandahölls av samvetsömma rika privatpersoner, utan socialhjälpen/fattigvården måste organiseras av kommunerna för att fungera. Sedan var det väl si och så med hur kommunerna skötte det (skall vi dra upp dåtidens motsvarighet till dagens konkurrensutsättningar, nämligen fattigauktionerna?).
Ja, den låter inte rolig, men det är en givande artikel som skrevs av Lena Sommestad och publicerades i Historisk Tidskrift nr 4/1994. Det var så mycket korrekturfel i tidskriften så artikeln skickades ut en gång till i en separat och rättad version, och den kom fram när jag städade i en bokhylla igår kväll.
Mycket kort sammanfattning av det som jag tycker var det väsentliga: I USA fanns redan tidigt på 1800-talet en grupp välmående kvinnor som inte behövde arbeta (gällde även bond-hustrur) men som i stället kom att ägna sig åt välgörenhetsarbete till förmån för de fattiga. Däremot var de offentliga insatserna obetydliga. I Sverige fanns inga sådana tendenser av betydelse, hemmafru-epoken var en kort parentes, och därmed måste samhället ta hand om fattigfrågorna också eftersom de inte kunde klaras på privat frivillig grund. Därmed uppstod två olika socialpolitiska modeller.
I Röda rummet beskriver Strindberg hur några socialtanter gör ett misslyckat hembesök i Vita bergens slum, men får man tro Sommestad skall det alltså ha varit ett undantag. I ett fattigt och glesbefolkat samhälle som Sverige på 1800-talet räckte det inte med allmosor som tillhandahölls av samvetsömma rika privatpersoner, utan socialhjälpen/fattigvården måste organiseras av kommunerna för att fungera. Sedan var det väl si och så med hur kommunerna skötte det (skall vi dra upp dåtidens motsvarighet till dagens konkurrensutsättningar, nämligen fattigauktionerna?).
Tips till gammalt inlägg
Som ett komplement till föregående inlägg om sverigedemokraterna: jag skrev en rätt bra sak redan första året den här bloggen fanns, 2007. Läs här.
Hur representativt är sd i Sumpan?
Jag skrev för några dagar sedan en bloggpost angående ett försök i Svenskan att använda citat från Strindberg för att polemisera mot Sverigedemokraterna. För den som undrar så kan sd ses som den tredje intränglingen på socialdemokraternas gamla domäner: medan moderaterna hävdar att de är "det nya arbetarpartiet" uppträder vänsterpartiet inofficiellt som "de nya socialdemokraterna" - och sd är väl i stort sett officiellt "de gamla socialdemokraterna". Man skall då vara klar över att detta gamla kan innefatta såväl folkhemmets vänliga allomfattande politik som betydligt mörkare tendenser på folkhemmets bakgårdar.
Hur som helst, jag gjorde en dålig formulering om läskunnighet i allmänhet hos sverigedemokrater och fick en fyndig replik från Stellan Bojerud, ordförande för partiet i Sundbyberg. (Min tanke var nog egentligen inte om bokstavlig läskunnighet utan förmågan att ta till sig en knepig del av vårt kulturarv - och gamle August är knepig! - men vad jag tänkte respektive skrev gled isär.) I övrigt tyckte jag Stellans kommentarer är intressanta nog att lyfta upp till en egen bloggpost.
Så jag upprepar bara frågan jag ställde i diskussionen med Stellan (och som resulterade i de två sista meningarna): hur representativt är sd i Sundbyberg/Stockholms län för landet i stort? Samt gör reflexionen att skall man polemisera bör man ha kunskaper om vad/vem man polemiserar mot. Det behöver inte betyda att man gillar/ogillar, men att man åtminstone inte halkar iväg i samma kontraproduktiva spår som förstör så mycket av den politiska debatten där folk skriker förbi varandra. Finns det någon vänster- eller annan människa i Sumpan eller omnejd som läser det här och kan ge synpunkter på vad sd lokalt håller på med? Eller kan ge intryck från någon annan del av landet? Vem som än eventuellt skriver, tänk på att den här bloggen är modererad och föredrar en hyfsad samtalston, vilket innebär att otrevligheter raderas!
Hur som helst, jag gjorde en dålig formulering om läskunnighet i allmänhet hos sverigedemokrater och fick en fyndig replik från Stellan Bojerud, ordförande för partiet i Sundbyberg. (Min tanke var nog egentligen inte om bokstavlig läskunnighet utan förmågan att ta till sig en knepig del av vårt kulturarv - och gamle August är knepig! - men vad jag tänkte respektive skrev gled isär.) I övrigt tyckte jag Stellans kommentarer är intressanta nog att lyfta upp till en egen bloggpost.
Som svar på undran om sverigedemokraters läskunnighet kan jag meddela att av SD-medlemmarna i Sundbyberg är 100% läskunniga.
30% har examen från universitet eller högskola. 40% har gymnasiekompetens (inkl praktiska linjer). 30% har grundskola eller utländsk folkskola (motsv). Av de sistnämnda är tre egna företagare, fyra har flerårig yrkesutbildning och övriga kortare utbildning till chaufför, väktare m m.
40% är själva invandrare. Chile, Danmark, Finland, Frankrike, Laos, Kina, Rumänien, Serbien, Syrien, Thailand, Tyskland, Ungern och Österrike.
Vi har fem kommunalt förtroendevalda. Två av dessa är invandrare (Laos, Serbien) = 40%.
Gemensamt för de utlandsfödda SD-medlemmarna i Sundbyberg är att de är assimilerade och lojala med Sverige. Dansken t ex har gjort värnplikt i Sverige som fallskärmsjägare i Karlsborg.
Fransmannen är en kopia av Louis de Funés. Österrikaren är etnisk italienare.
De bor här. De lever här. De är respekterade som självförsörjande och pålitliga vänner.
De kräver inget utan ger blott. Med två undantag. Den ene ungraren vill slänga ut alla muslimer och den andra hatar det hon kallar zigenare, men som vi benämner romer.
Tyvärr är vännen DA inte skriven i vår kommun och kan därför inte vara SD-medlem här. Han är flykting från Persien (som en del kallar Iran).
- Det tog mig tio år att fly från mullorna i Iran. Nu håller de på att komma ikapp mig här i Sverige.
Jag vet inte hur representativ SD Sundbyberg är. Men när jag ledde utbildning av SD-funktionärer i Stockholms län så var ca 50% av deltagarna invandrare.
Flest SD-invandrare har Södertälje och de är i regel kristna syrianer.
Så jag upprepar bara frågan jag ställde i diskussionen med Stellan (och som resulterade i de två sista meningarna): hur representativt är sd i Sundbyberg/Stockholms län för landet i stort? Samt gör reflexionen att skall man polemisera bör man ha kunskaper om vad/vem man polemiserar mot. Det behöver inte betyda att man gillar/ogillar, men att man åtminstone inte halkar iväg i samma kontraproduktiva spår som förstör så mycket av den politiska debatten där folk skriker förbi varandra. Finns det någon vänster- eller annan människa i Sumpan eller omnejd som läser det här och kan ge synpunkter på vad sd lokalt håller på med? Eller kan ge intryck från någon annan del av landet? Vem som än eventuellt skriver, tänk på att den här bloggen är modererad och föredrar en hyfsad samtalston, vilket innebär att otrevligheter raderas!
måndagen den 30:e januari 2012
Ibland var August rolig också
Strindberg som humorist? - Tja, här är ett litet stycke, utdrag ur en dagbok, som han förelade allmänheten:
Det var väl roligt, fast man undrar om det var författarens avsikt. Undrar om inte choklad var beskare på hans tid än numera, för övrigt. Samma citat finns även på franska. Så för jämförelsens skull:
Citatet kommer från Legender, Samlade Verk del 38, sid. 87 och 234.
Föregående inlägg i denna serie.
Den 13 [maj 1897]
Städerskan har kokat det uslaste kaffe man kan tänka sig.
Jag hembär det som ett offer åt makterna, och från den dagen dricker jag choklad, utan att knorra!
Det var väl roligt, fast man undrar om det var författarens avsikt. Undrar om inte choklad var beskare på hans tid än numera, för övrigt. Samma citat finns även på franska. Så för jämförelsens skull:
le 13.
La bonne a fait un café le plus misérable qu'on puisse rêver.Där satt den!
Je l'offre aux puissances, et dès ce jour je prends du chocolat, sans murmurer!
Citatet kommer från Legender, Samlade Verk del 38, sid. 87 och 234.
Föregående inlägg i denna serie.
Nya numret av Clarté ...
... har stoppats i kuvert och är nog på väg till posten endera timmen. Som alltid intressant läsning. Den här gången finns det till och med en artikel av mig! Jag har nedtecknat några funderingar om penningteori- och därmed penningpraktik. Normalt ett heltrist ämne, men i vissa synvinklar kan det bli spännande!
lördagen den 28:e januari 2012
Vinter i Kabul
Det är vinter i Afghanistan också. Jag hittade den här, och andra bilder, från eländet i Kabul på Einar Schlereths blogg. I Aftonbladet skriver tre socialdemokrater att trupperna bör tas hem från Afghanistan.
Det moraliska ansvaret för eventuella skadade eller förluster i denna svenska krigsinsats vilar tungt på riksdagsmajoriteten.
Och vem tror att riksdagsmajoriteten tar något moraliskt ansvar om den inte utsätts för något fruktansvärt hot, exempelvis risken för indragna arvoden och pensioner? Jag undrar om de ordinarie ledamöterna ens fattar att det finns ett rejält moraliskt problem här?
fredagen den 27:e januari 2012
Varför kan de inte bara försvinna?
 |
| Jo här ser vi en anslagstavla där den aktuella socialdemokratiska politiken klart och tydligt framläggs, |
 |
| Den här bilden har jag publicerat tidigare någon gång, det var innan senaste valet. Jag tyckte väl att den rätt bra illustrerade den socialdemokratiska politikens flytkraft. |
Varför kan de inte bara skämmas och springa och gömma sig?
"Försörjningsbörda"? - Historisk jämförelse
Här kommer mer material om det i mitt tycke löjliga ordet "försörjningsbörda". Jag hittade ett intressant diagram med medföljande kommentar hos Statistiska Centralbyrån. De finns i en nedladdningsbar fil med historiska befolkningsdata för Sverige, på sid 21.
Ja, det går ju att hävda att "försörjningsbördan" ökar för de stackars arbetande människorna, men vilken kurva man än väljer av ovanstående så förefaller verkligheten gå åt ett annat håll. Sedan kan man ju tillägga att en del av det arbete som dessa stackars nedtryckta försörjare utför på olika sätt är beroende av arbeten som tidigare generationer utfört.
Människor i yrkesverksamma åldrar står för försörjningen
av barn och gamla. Antalet pensionärer och unga i
förhållande till antal personer i yrkesverksam ålder kan
därför ses som ett mått på försörjningsbördan. Förr
förväntades en ung människa kunna försörja sig själv långt
tidigare än vad vi räknar med idag och det medför ett
behov av alternativa mått på försörjningsbördan.
Idag går det 700 pensionärer och unga på 1000 personer
i åldrarna 20-64 år eller med äldre tiders åldersgranser,
600 på 1000 personer i åldrarna 15-64 år. Försörjningbördan
har varit ganska konstant under långa tider men
minskade kraftigt i början av 1900talet och har sedan
dess, efter en viss ökning, stabiliserats på en ny och lägre
nivå än tidigare.
Ja, det går ju att hävda att "försörjningsbördan" ökar för de stackars arbetande människorna, men vilken kurva man än väljer av ovanstående så förefaller verkligheten gå åt ett annat håll. Sedan kan man ju tillägga att en del av det arbete som dessa stackars nedtryckta försörjare utför på olika sätt är beroende av arbeten som tidigare generationer utfört.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)