torsdag 29 september 2016

Nu vet jag hur krigspropagandans slipsten ska dras!



Nu har jag läst klart Gillys Konsten att sälja krig. Propaganda från Cato till NATO. som jag aviserade för några dagar sedan.  En upplysande bok. Jo, jag har satt några frågetecken i marginalen på ställen där jag undrar "är det rätt det här?". Ibland kan det vara fel som en alert lektör hade kunnat peka på. Men det är mindre saker i jämförelse med helheten.

Lite konsumentupplysning först: boken är i stort sett uppdelad i tre huvuddelar. Först propagandans psykologi - varför och hur påverkas vi? Sedan ett avsnitt med metoder för/typer av propaganda. Och till sist ett antal praktiska fall, från första världskriget och fram till pågående krig. Propaganda dissekeras, analyseras och värderas.

När det gäller att beskriva propagandan får man ibland på köpet avslöjande av mer eller mindre falska 'sanningar'. Hyllade Ingvar Carlsson verkligen DDR som det påstås? ('Hylla' förresten, jag avskyr det ordet. Ibland betyder det att den som anklagar någon för att 'hylla' själv inte har rent mjöl i påsen.) Var Winston Churchill verkligen den orubblige hjälten i spetsen för ett lika orubbligt brittiskt folk 1940? Hur var det med tyska övergrepp under första världskriget? Etc., etc. Den brittiska propagandan om de brutala "hunnerna" avslöjades för övrigt som påhitt. Och när sådant händer blir det svårare att senare komma tillbaka och visa på verkligt otäcka saker, eftersom man redan visat sig opålitlig för att inte säga lögnaktig.

Boken innehåller massvis av intressant information som ibland leder de egna tankarna vidare. Det handlar om krigspropaganda, men ofta kan man tänka på andra typer av opinionsmässiga föroreningar. Metoden med ständiga upprepningar, samt innötande av vissa fraser (etikettering), får i alla fall mig att tänka på såväl sverigedemokrater modell Avpixlat som dessas argaste motståndare. På Avpixlat verkar redaktionsdatorn vara programmerad att genast lägga till "spännande, mångkulturella" varje gång Malmö nämns. Kan vara lite tjatigt i längden, liksom motståndarnas utantilläxor om "människors lika värde", "nazistiska rötter" etc.

Det finns massvis med slående reflexioner i boken, där gängse propagandabilder får sig en törn. Plötsligt framstår arga motståndare som rätt lika:

Sovjetunionens skäl för att ockupera Afghanistan var närmast identiska med Sveriges och USA:s. Röda armén vill a) utrota terrorismen (självförsvar), b) stabilisera landet (införa fred) och c) bygga upp det (civilisera landet med socialism) ...
Skillnaden mellan den amerikanska ockupationen och den ryska är att ryssarna faktiskt gjorde mer för att leva upp till sin retorik. (sid. 221)
Självförsvar, uppnå fred och stabilisera - det är klassiker i de aggressiva staterna propaganda. Varför Sverige är i Afghanistan har regeringarna svårt att förklara. Det kan vara därför som det är så tyst om kriget hos oss. Genom att inte göra så mycket väsen av det håller överheten den besvärliga diskussionen borta. Media är medskyldiga till det. Det har i stort sett varit omöjligt att dra igång en soldatdyrkan av USAmerikansk typ. Varför är det så? Jan Myrdal ansåg att svenskar som slogs i Afghanistan borde betraktas ungefär som de svenskar som slogs på finsk (och därmed tysk) sida i det finska fortsättningskriget mot Sovjet 1941-1944. Finns det i själva verket en stor blotta i bilden av det svenska kriget i Centralasien, en blotta där propagandan misslyckas, men som krigsmotståndarna inte lyckats utnyttja?

Jag nämnde grälet mellan sverigedemokrater och deras motståndare ovan. I det sammanhanget nämner Gilly en intressant och användbar term: avhistorisering (sid. 218f). Det handlar om missbruk av kanske inte helt relevanta historiska företeelser. Felet med avhistorisering är att:

... det nära förflutna trängs undan av äldre historia. I stället för att basera vår förståelse av den nära nutiden på de händelser som inträffar tolkar man dem abstrakt och allegoriskt. ... Fienden är irrationell och dess karaktär är reducerad till den etikett vi har gett den.
Att i tid och särskilt otid dra in nazismen och Hitler och Axelmakterna i debatter om dagsproblem är en sådan avhistorisering. I och för sig gäller det att göra rätt jämförelser. Jag tror aldrig jag har hört någon jämföra en härskare idag som USA tycker illa om med Mussolini. Detta trots att Saddam Hussein nog var mer av mussolinitypen. Förmodligen anses gamle Benito som en löjlig italienare som inte kvalificerar sig tillräckligt på listan över onda härskare. Nej, då utnämns var och varannan liten tyrann till 'vår tids Hitler'. Och med/om Hitler kan man ju inte diskutera, han måste bara krossas. Gilly citerar för övrigt Goebbels som tyckte att de allierades krav på fullständig tysk kapitulation som en gåva - det svetsade samman tyskarna mot den fullständigt obevekliga fienden!

Min generella kommentar som historieintresserad är att äldre historia har betydelse för nyare historia, men det är inte en uppsättning relationer som kan behandlas hur som helst. Om historiska företeelser har en tendens att upprepa sig i liknande former under lång tid torde det bero av att den omgivande miljön är likartad. Har det skett kraftiga förändringar i samhället blir upprepning omöjligt, hur ivrigt än några entusiaster försöker. På 1930-talet kunde såväl brunskjortor som rödfront-kämpar ställa upp med enorma gatudemonstationer. 70 år senare är det några ungdomar i olika gäng som slåss med varandra, som skadar varandra, men inte kan påverka samhället i stort.

Pierre har arbetat länge med boken. Jag har ett svagt minne av att jag en gång i tiden hjälpte honom med en liten sakuppgift, nämligen namnet på den 'tidning' som utkom i det antika Rom. Det är min insats för den här boken.

Det är inte otroligt att jag använder Gillys bok som en manual vid framtida kommentarer här på bloggen.

onsdag 28 september 2016

Postnord har svårt med adressen



Att Postnord har problem kan man förstå. Här är ett exempel. Ett brev modell lite större skulle hämtas hos ett av deras ombud. Notera adressen: Pålsundsgatan 32, hos någon som kallas Nära dej.

Men om man tittar på Postnords hemsida så ser adressen ut så här:

Nära Dej Jarans Livs
Pålsundsgatan 4
117 31 STOCKHOLM

Jag kan avslöja att Pålsundsgatan 32 inte ens existerar. Tror att nummer åtta är högsta numret på den lilla bakgatan. Även postnumret har man missat, med fel sista siffra. "Nära Dej" verkar vara någon sorts kedja av butiker. Står man på andra sidan gatan och spanar så ser man "Jarans livs" med stora bokstäver. Sedan finns det ett litet hjärta där det står "Nära dej", men det tror man väl är någon liten reklamsnutt eller liknande, och så  jagar man vidare och undrar vart man skall gå.

Mycket mystiskt. Sitter någon på Postnord och knackar in adresserna på hämtningsaviet för hand, och rör ihop gatunamn och nummer? Jag trodde att sådana här saker sköttes genom att man trycker på en knapp på datorn, och så spottar den ut rätt adress varenda gång ur sitt ofelbara minne!

Det är klart: även förr i tiden kunde det bli fel. Men jag minns bara ett sådant fall. Ett paket som skulle gå till posten på Hornsgatan hamnade i stället på posten på Kungsholmen. I övrigt fungerade det alltid. Det kanske var bättre när halvsura posttanter skötte verksamheten?

lördag 24 september 2016

Börjat läsa 'Konsten att sälja krig'



... av Pierre Gilly. Bokhyllorna är fulla så jag köper sällan böcker numera, men den här införskaffades härom dagen. Jag utgår från att den innehåller en massa nyttiga handbokstips när/om jag vill börja krig med någon jäkel jag inte gillar!

Har bara bläddrat hittills, men noterar att det är 508 finstilta fotnoter över drygt 270 sidor text, samt en litteraturförteckning på nio sidor! Verkar som författaren lagt ned visst arbete på verket ...

"Går att beställa på Bokus, Adlibris, vanlig bokhandel eller direkt från förlaget" skriver författaren. Skulle nog avråda från Bokus med tanke på att de först tog emot min bokning och beställning, samt betalning, sedan talade om att de inte kunde leverera, samt slutligen ställde ut en kreditfaktura att betalas efter en månad eller så.. Direkt från förlaget verkar smidigare. Gynna de små kämpande förlagen! Här är deras hemsida:' www.verbalforlag.se.

fredag 23 september 2016

Åtminstone ett problem kan lösas för Ericsson

" ... transporter från Kina kan ta flera månader med båt, på den tiden kan efterfrågan hinna dö och man står plötsligt med produkter på väg in i Sverige som inte går att sälja."

Detta säger logistikprofessorn David Eriksson, på tal om att Ericsson-produktionen kan hamna i Kina. Men jag undrar om han hänger med riktigt där. Snabbtågen från Kina har redan börjat gå över Asien och in i Europa. Det är de nya sidenvägarna som drar igång. På ett par veckor kan ett tåg med exempelvis elektronik för Ericsson ta sig från fabrikerna i Kina till Tyskland. Nu har jag inget koll på dagsläget, men i slutet av förra årtusendet hade LME ett logistikcentrum i Tyskland, tror det var (är ännu?) i Aachen. Det fick ersätta centrallagret i Huddinge söder om Stockholm.

Men frånsett ovanstående möjligen positiva klackspark så håller jag med om professorns pessimistiska tongångar. Flyttar man ut produktion kan det kosta mer än vad som beräknats, och den är svår att flytta tillbaka. Och när allt större delar av bolagets centrala verksamheter bedrivs i utlandet är det inte otroligt att alltihop flyttar ut, och sedan är det nog snart slut med det gamla bolaget. Tråkigt, men utvecklingen flyter på. Vill inte bossarna på LME ha Sverige så kanske inte Sverige vill ha LME. 

En gång reste sig LM-tornet stolt mot himlen. Men vems torn är det nu, och vad för verksamhet pågår där? Jag tog bilden på 1970-talet.

torsdag 22 september 2016

Lite reflexioner om Ericsson


Jaha, vad har vi här då? Dels ett metallföremål - det är L M Ericssons klassiska symbol. Den har inga fästanordningar eller hål för skruvar, så jag undrar om den skulle limmas på något underlag.

Dels en liten plastgrej (verkar vara utformad för att sitta som prydnad exempelvis på en bakelse), där det står "LME 100 år". Därmed har vi en säker datering, för hundraårsjubileet inträffade 1976, Det var väl också ungefär vid den tiden, jag minns inte exakt när det hände, som den gamla företagssymbolen kastades ut till förmån för den nymodighet som korridor-humorn kallade "tre korvar". Uttryckt lite mer högtidligt var det 'ett grafiskt E', som i Ericsson. Undrar vad gamle Lars Magnus tänkt om det?

Bildresultat för ericsson
Här har vi "Ericsson tre korvar"

Hade man jobbat minst fem år på LME 1976 blev man bjuden på en storstilad middag på valfri restaurang. Det var trevligt.

Till hundraårsjubileet kom det också ut ett bokverk i tre delar om företagets historia. Men det var inte den första. Hemming Johansson, som var en stor man i det tidiga bolaget, skrev en liten bok om dess historia från 1876 till 1918. Vid femtioårsdagen kom ett band. Även när 125 år firades kom det ut en bok. P.g.a. arbeten hemma kommer jag inte åt hyllan där dessa böcker finns, men de finns förhoppningsvis kvar på sin plats.

Jag undrar om det blir något hundrafemtioårsjubileum. Nu ser det illa ut. Det har i och för sig sett illa ut tidigare. Just i mitten av 1970-talet exempelvis, men så kom braksuccén med AXE som fick firman att flyga ett bra tag framöver. Men även andra faktorer har bidragit till att hålla LME flytande. Skulle tro att rätt låga löner har spelat roll. Låga tjänstemannalöner motiverades med att firman i sig var en stor trygg arbetsmarknad där man kunde byta jobb och kanske få bättre betalt. Mot slutet av nittiotalet var dock den epoken slut vad det gällde interna arbetsbyten.

Nu hotas det (man vet ju inte hur mycket det ligger i det hotet, det kan vara taktik) med att lägga ner all tillverkning i Sverige. Den tillverkning man har kvar, alltså. Mycket av verkstäderna och logistiken såldes ju av till andra företag redan på nittiotalet. Dessutom har den klassiska basen vid Telefonplan avvecklats. På sätt och vis kanske det är roligare där nu med tokiga konstfackare än med tokiga ingenjörer? Det finns nog viss koppling mellan konstruktion och tillverkning, så man kan undra hur det går med ingenjörsjobben i Sverige om tillverkningen flyttas bort.

Eller om man bör fundera på hur det går med hela firman. Kommer kineserna och köper den (också)? Och kommer Sverige att bry sig? I liberal anda har ju de stora företagen, eller rättare sagt "de stora företagens ledare", haft en tendens att i mer eller mindre otrevliga ordalag bryta sig loss från de lokalsamhällen där organisationerna växt upp. De ville inte inse att man kan inte bara flyga iväg och vara 'internationell' och tro att hemmabasen ändå kommer att vara kvar. För vad händer om det blir en kris, och man måste ha hjälp? Vem riktar man sina böner till? Det älskade utlandet kanske inte bryr sig om svenska direktörer som pratar halvknackig engelska och är allmänt okultiverade. Och tänk om böner till svenska politiker faktiskt möts av hårda motkrav? Exempelvis att mindre kompetenta företagsledare måste försvinna?

Nå, inget varar för evigt. Lars Magnus' gamla verkstad på Drottninggatan växte till ett världsföretag, men nu verkar det vissna bort. Det kommer annat. Den tekniska och vetenskapliga revolutionen drar vidare. När det gällde fordonskrisen 2008 hävdade sådana som jag att här fanns möjligheter vad det gällde krisföretag som SAAB: en hel fabrik full med kunniga arbetare och tjänstemän, den borde kunna utnyttjas till annat än att göra bilar. Elfordon, vindkraftverk, vad som helst som en industri av den typen kan ta fram. Hur är det med Ericssons fabriker i Borås och Kumla? Är de så strängt nischade att de bara kan tillverka telefoniprodukter, eller skulle de möjligen kunna göra annat som handlar om elektronik?

måndag 19 september 2016

Några bilder och data - valet i Berlin

Jag spekulerade inte så mycket om delstatsvalet i Berlin, varför det gick som det gick. En anmärkning om att Berlin är storstad och huvudstad fick antyda att där kunde hända saker som avvek från andra tyska delstater, som Mecklenburg-Vorpommern där det nyligen också var delstatsval.  Men nu upptäckte jag ett twitterflöde som heter Europe elects, samt #BerlinWahl, och där fanns det en del data av intresse.

Valdeltagandet ökade, alltså färre så kallade soffliggare. Men berodde det av att anarkisterna sprang och röstade för att hejda AfD:s frammarsch? En del trodde att det skulle bli så, "till och med anarkister röstar igen":


Jo, tack vare AfD ökade valdeltagandet, men hur? I vänstra kolumnen nedan finns Nichtwähler, "icke-väljare" i en enda stor klump. Mittkolumnen visar hur de delat upp sig. Minustecknen betyder hur många väljare som slutat vara Nicht och i stället röstat, och på vilket parti. Och där ser man att AfD varit den stora Nicht-magneten, med 64.000 väljare. Kan man klämma till med en tumregel: om valdeltagandet ökar så är det ganska sannolikt att de nya rösterna hamnar hos utmanare mot etablissemanget?

Det kan finnas undantag, som när tidigare röstskolkare röstar på sittande regering under en kris, men det kan inte vara fallet här. Är det någon kris i den här ekvationen så handlar det om migrationen. Något liknande, men med andra politiska förtecken, hände när Hugo Chávez fick fattiga venezuelaner att rösta. Det ändrade landet politiska inriktning en del. Och när AfD får ut passiva tyskar så blir resultatet tydligen att det mer än väl uppväger röstande anarkister.

En märklig detalj är att Piratpartiet verkar ha rasat samman och mängder av dess väljare passiviserats.

Photo published for Abgeordnetenhauswahl Berlin 2016

Inte ens fri öl verkade hjälpa. "Den som idag inte röstar på AfD får ta sig en gratis-öl!"


I ungefär gamla Östberlin blev vänstern die Linke starkast i den norra delen (rödlila) och AfD i den södra (svart). De gröna starkast i stadscentrum (tror jag det är) och socialdemokrater och kristdemokrater i väster.



Man kan ju vända på siffror i det oändliga, men kanske ändå inte förstå vad som ligger bakom. Här är en sista bild. Det visar utbildningsnivån för vänsterns väljare i Berlin. 17% anges ha studentexamen ("Abitur") och 18% högskoleutbildning. Om man lägger ihop detta med grundskole- och mellanstadiefolket så blir det 60%. Undrar vad övriga 40% har gjort i skolan? Men sammanfattningsvis så har die Linkes väljare en rätt hög utbildningsnivå. Samma gäller för övrigt för de gröna.

Dj-a nötter!


Det här visar att man inte skall vara med i "USA-ledda koalitioner". USA skjuter andra framför sig, drar in dem i sina egna brott. Precis som Sverige blev medbrottsling genom att skicka flygplan till Libyen. Se vad som hänt: danska flygplan förvandlades till IS' flygvapen. Det är möjligt att USA:s militära underrättelsetjänst gjorde en tabbe och inte förstod att den syriska regeringsstyrka som var placerad i området sedan lång tid var just en regeringsstyrka som försvarade ett belägrat område mot IS. Men är det verkligen troligt? Med satelliter, spaningsflyg, signalspaning, folk på marken, är det otroligt att USA:s militära och civila ledning inte visste hur de militära styrkorna var placerade.

Och om det verkligen är så att USA gjort bort sig (och dragit med sig andra länder): är det vettigt att Sverige militärt arbetar allt närmre sådana klantskallar? Är det inte rimligare att hålla rejält avstånd?

PS. Om till och med Carl Bildt är skeptisk mot det senaste "ryska hotet" mot Sverige så finns det väl inte mycket mer att säga. DS

PS igen: Moon of Alabama visar hur alltfler stater träder fram och påstår sig vara medskyldiga till bombningen av syriska armén, och hur orimligt det verkar. DS.

söndag 18 september 2016

Delstatsval i Berlin

Några minuter efter att vallokalerna stängt i Berlin kom de första prognoserna. En (härifrån) ser ut så här:

Och vad ser vi här då? - Jo, att tendensen för de stora partierna, socialdemokraterna och kristdemokraterna, är fortsatt nedgång. Även om detta är ännu ett delstatsval så har förmodligen väljarna synpunkter på hur de stora partierna sköter sig på riksnivå, och det slår igenom även på delstatsnivån.

Som väntat gick det bra för Alternativ för Tyskland (AfD). Sammanräkning pågår och siffrorna som just släpps är prognoser, men vi kan väl gissa på att de hamnar mellan 11 och 12 procent av rösterna. Intressant är att vänstern, die Linke, verkar gå fram. Annars har partiet haft det kämpigt ganska länge, det verkar ha trampat vatten (om man kan säga så om en politik som "har svårt att bottna"). Liberalerna i FDP klarar femprocentspärren och går framåt.

Gänget som går framåt verkar lika splittrat som de som går bakåt. Die Linke och AfD får väl betraktas som politiska motpoler. Det skulle tyda på rätt skarpa skiljelinjer i väljarkåren. Det kanske också är så att Berlin, som huvud- och storstad har en del egenheter vad gäller befolkningssammansättning, och att det slår igenom i  valen.

Majs är najs!

För ett tag sedan publicerade jag ett avsnitt ur en sovjetisk reklamfilm från 1960-talet. Här är hela filmen, 18 minuters pushande för majsodling:




Ryska språket kan ju vara lite knepigt att förstå, men bilderna är trevliga. Förresten, är det inte den gamle TV-bekanten Drutten vi ser i cirkeln i nedre högra hörnet?


fredag 16 september 2016

Skämtan med svenska krigsmakten

Bildresultat för shoigu
- Tja, vad ska man säga om de där svenskarna? Kanske det här: "Lite förtjänar de att äras, men mest skrattas åt ändå!"
Det är stor genomgång av det internationella läget, med ryske försvarsministern Sergej Shoigu och hela hans stab. Man går igenom område efter område, det rapporteras och analyseras om NATO, Syrien, USA etc. När det närmar sig slutet för mötet minns Shoigu plötsligt något:

- Men hur är det med Sverige? Hur är läget i svenska försvaret?

En vessleliknande underrättelseagent räcker upp handen och får ordet:

- Herr försvarsminister, enligt samstämmiga rapporter är svenska krigsmakten helt upptagen av HBTQ och feminism.

- Hela krigsmakten?

- Ja, verkligen. Den är ju inte så stor, för övrigt. Alla våra källor, såväl öppna som ... mer diskreta ... säger samma sak: det är HBTQ och feminism som gäller.

- Jaha, jaha ...

Shoigu tittar frånvarande ut genom fönstret och tänker att en rejäl laddning borsjtj skulle sitta bra till lunch.

- Nå, skulle det bli något bråk med Sverige får vi väl skicka en gayparad då, så kanske de känner sig nöjda. Och med det så förklarar jag mötet avslutat. Marsch till lunchrummet!