måndag 16 oktober 2017

Är kommunismen verkligen död? - Del 1

Följande text kommer från bloggaren The Saker, en före detta NATO-analytiker med rysk bakgrund, bosatt i USA, som numera skriver från en mer rysslandsvänlig ståndpunkt. Hans inställning tycks vara monarkistisk-religiös. Men jag antar att det är analytikern i honom som gör att han trots en anti-kommunistisk inställning skriver som han gör. Den egna uppfattningen får inte ta över analysen, för då är det ingen analys längre. Därmed kan det komma fram en mängd intressanta reflexioner som hjälper oss att bättre förstå vad som hände i Sovjet/Ryssland även om vi kan ha en annan politisk grund.

Jag har försökt mig på en översättning av grundtexten, med vissa förkortningar och några förklaringar markerade [ö.a. - översättarens anmärkning]. Eftersom den ursprungliga texten är väldigt lång har jag delat upp den. Här kommer första delen som blickar bakåt. Fortsättning följer senare i veckan.

The Saker: Är kommunismen verkligen död? - Del 1


Sovjetunionens sammanbrott 1991 markerade slutet av det längsta försöket med kommunism i den nyare historien. Många såg detta som beviset för att kommunism (eller marxism-leninism, jag använder dessa termer som utbytbara här) inte var en livskraftig ideologi. När allt kommer omkring så avslutades kommunismen i Ryssland 1991, kineserna avlägsnade sig tyst från den också och ersatte den med ett unikt kinesiskt varumärke för kapitalism. Slutligen, ingen av de före detta sovjetiska ”allierade” valde att hålla fast vid den kommunistiska ideologin så snart som de återvann sin frihet. Till och med Chávez typ av kommunism  ledde till ett fullständigt konkursat Venezuela. Så vad finns det att prata om?

I själva verket en hel del, inledningsvis med varje enskilt ord i stycket ovan.

Kommunism – det förflutna:

För det första så kollapsade aldrig Sovjet. Det nedmonterades uppifrån av ledarna i kommunistpartiet som bestämde att den sovjetiska nomenklaturan skulle dela upp den sovjetiska ”tårtan” i femton mindre delar. Det som hände sedan var inget mer än följden av inbördes strider mellan dessa fraktioner. Eftersom ingen gav dessa gäng av partigängare mandat att upplösa SSRU [Socialistiska sovjetrepublikernas union, ö.a] eller i själva verket att reformera det på något sätt, kan deras handlingar bara betecknas som en fullständigt olaglig kupp. Alla, med början med Gorbatjovs och Jeltsins gäng, var förrädare mot sitt parti, mot sitt folk och mot sitt land.

Vad folket beträffar så fick de bara rätten att ge sin mening en gång, den 17 mars 1991, när bastanta 77,85 procent röstade för att bevara ”SSRU som en förnyad federation av jämlika suveräna republiker i vilka en individs rättigheter och frihet kommer att fullständigt garanteras oavsett nationalitet ” (se här för en bra diskussion om denna nu sedan länge glömda omröstning).

Det var ingen kollaps. Det var en kupp, eller mer exakt en serie kupper, alla utförda i fullständig illegalitet av förrädare från partiapparaten och mot folkets vilja. Några kommer att protestera mot att kommunistpartiet var fullt av förrädare. Men såvida man inte kan förklara och bevisa att kommunismen systematiskt och på något unikt sätt frambringar förrädare har denna anklagelse ingen förtjänst (som om kristna inte förråder kristendomen, demokrater demokratin, eller fascister fascismen).

För det andra, är kommunism en livsduglig ideologi? Nå, för det första finns det två tankeskolor om detta ämne inom den marxistiska ideologin. En säger att kommunism kan uppnås i ett land, den andra säger att nej, för för att kommunismen skall vara möjlig är en världsrevolution nödvändig. Låt oss först bortse från första tankeskolan en stund och bara titta på den andra. Det kommer att bli knepigt ändå, eftersom allt vi har för att bedöma dess empiriska korrekthet är en relativt kort lista av länder. Jag kan redan höra invändningen: ”Vad? Är inte Sovjetryssland, det maoistiska Kina, Pol Pots Kampuchea och, säg, Kim Il-sungs DFRK [Demokratiska Folkrepubliken Korea – Nordkorea, ö.a] nog?

I själva verket – nej. För det första uppnåddes aldrig kommunismen som sådan i SSRU enligt den officiella sovjetideologin, utan bara socialism. Detta är varför landet kallades Socialistiska Sovjetrepublikernas Union. Kommunismen sågs som ett mål. Socialismen som en oundviklig mellanliggande övergångsfas. Att säga att kommunismen misslyckades i SSRU är lika logiskt som att säga att en halvfärdig byggnad misslyckades med att ge fullgott skydd. Kina har naturligtvis inte ”misslyckats”, till att börja med. Pol Pots Kampuchea var förmodligen ett (förskräckligt) försök att bygga ett sant kommunistiskt samhälle över en natt, men detta motsäger i sig marxismens historiskt-dialektiskt materialistiska teori som uttalar behovet av en socialistisk övergångsfas. Vad beträffar DFRK så är dess ideologi inte marxism eller kommunism, men Juche, som är mest en avlägsen släkting. Så nej, dessa få exempel företräder nästan ingenting, om bara för att urvalet är för litet för att vara relevant och för att ingen av dem kvalificerar sig som ”testfall”.

Vi kommer nu tillbaka till argumentet ”kommunism kan inte uppnås i ett land”. Låt oss se på det från en enkel röd-vit-blå amerikansk ideologisk position och minnas att förespråkarna för en kapitalism av USA-typ gillar att påminna oss om att Reagans kapprustning konkursade Sovjetunionen som inte kunde hänga med. Andra stolta amerikanska patrioter tycker också om att säga att, jo, USA drev ner oljepriset vilket gjorde det omöjligt för Sovjet att fortsätta ge ut pengar, och att detta prisfall var det som gjorde att den sovjetiska ekonomin kollapsade. Personligen finner jag dessa argument både dumma och okunniga, men låt oss godta dem som självklar sanning. Visar inte det att SSRU kollapsade beroende av yttre faktorer och inte på grund av något inneboende internt fel?

Modern skolning (jag kallar det inte ”undervisning”) betonar verkligen inte logik, så jag kommer retoriskt att fråga följande: Om vi godtar att kapitalismen besegrade kommunismen visar det att kommunismen inte var livsduglig eller att kapitalismen är överlägsen? För de många (tyvärr) som kommer att svara ”ja” skulle jag vilja föreslå att om ni låser in en hyena och en människa i en bur och tvingar dem att slåss om resurser är det minst troligt att människan vinner. Visar det att människan inte är livsduglig eller att hyenan är ”överlägsen”?

Marxismen-leninismen uttalar klart att kapitalismen byggs på förtryck av de svaga och att imperialismen är kapitalismens högsta stadium. Vi behöver inte hålla med om detta argument (fast jag personligen gör det väldigt mycket), men inte heller kan det avvisas helt enkelt bara för att vi inte tycker om det. I själva verket skulle jag hävda att vederläggning av det bör vara ett nyckelelement i vilket som helst allvarligt menat avvisande av kommunism. Men för att vara kortfattad är allt jag vill säga detta: vem som helst som verkligen har rest i Asien, Afrika eller Sydamerika kommer att intyga att kommunisterna (SSRU, Kina, Kuba) verkligen skickade enorma mängder hjälp inkluderande råvaror, teknologi, specialister, läkare, militära rådgivare, agronomer, vattenreningsexperter, etc. I motsättning till detta, fråga vem som helst i dessa länder vad kapitalismen för med sig, och du kommer att få samma svar: våld, utplundring och stöd för ett styrande lokalt comprador-gäng. [Comprador: Portugisiskt-kinesiskt uttryck för kapitalister som arbetar för utländska makter till förfång för det egna landet, ö.a.] För den som hävdar detta kan jag bara förespråka en sak: börja resa i världen.

[Marginalanteckning: Ja, att använda hyenan som en symbol för kapitalismen i min liknelse ovan är rimlig. Vad det gäller ”buren” - det är helt enkelt vår planet. Vad jag tänker är fel är att likställa kommunismen med en mänsklig varelse. Men detta är vid detta tillfälle i vårt samtal min privata åsikt, och inte alls ett argument. Jag har varit anti-kommunist i hela mitt liv, och är det fortfarande, men det är knappast skäl för mig att godta logiskt svaga och kontrafaktiska anti-kommunistiska argument.]

Vid detta tillfälle i samtalet kommer min typiske kapitalistiske samtalspartner att bombardera mig med en salva korta slagord, som ”kompis, i varje kommunistiskt samhälle röstar folk med fötterna, har du glömt båtfolket, marielitos [en del kubaner som flytt till USA, ö.a.] eller de som hoppade över berlinmuren?” Eller ”vartenda land i östeuropa avvisade kommunismen så snart som de sovjetiska stridsvagnarna försvann – säger inte det dej något om kommunismen?” Vanligen får personen som levererar dessa slagord en särskild fröjd i ögonen, en känsla av oundviklig triumf så det är särskilt givande att observera detta innan man avvisar all denna strunt.

Låt oss börja med fotröstarargumentet. Det är rent strunt. Ja, det är sant att några människor flydde från kommunistiska samhällen. Det stora flertalet gjorde det inte. Och var snäll och säg mig inte att ”deras familjer hölls som gisslan” eller ”den hemliga polisen fanns överallt för att hindra det”. Sanningen är mycket enklare.

På ”push-sidan”: Alla de berömda vågorna av folk som emigrerade från kommunistiska samhällen är kopplade till djupgående kriser i dessa länder, kriser som har haft många orsaker, inklusive för det mesta kommande utifrån.

På ”pull-sidan”: I varje fall användes ett kraftfullt västligt propagandasystem för att övertyga dessa människor att emigrera, och lovade dem ”mjölk och honung” om de flydde.

Jag är ledsen om jag måste förstöra någons naiva illusioner, men som en som har arbetat flera år som tolk-översättare och intervjuat personer som sökt status som politisk flykting kan jag intyga att det stora flertalet politiska flyktingar är inget av den sorten: de är för det mesta ekonomiska flyktingar och några få är sociala flyktingar, vilket betyder att någon personlig orsak fick dem att bestämma sig för att det var bättre att utvandra än att stanna. Jag har intervjuat hundratals flyktingar från Sovjetunionen och alla deras berättelser om politisk förtryck var skrattretande, särskilt för en person som mig som visste hur (det mycket verkliga) politiska förtrycket i Sovjetunionen verkligen fungerade. För dem som skulle hävda att, nå, kommunism oundvikligen resulterar i ekonomiska kriser skulle jag bara hänvisa till diskussionen ovan om vad, om något, vi kan sluta oss till efter de få exemplen av marxistiska samhällen i historien.

[Ö.a. Här utlämnas ett stycke där Saker berättar om sin tid som antisovjetisk aktivist.]

Låt mig säga dig sanningen – de flesta av dessa sovjetmedborgare som ogillade det sovjetiska systemet försökte aldrig emigrera. Problemet här är inte familjer hållna som gisslan eller det ”allsmäktiga” KGB, utan det faktum att du älskar ditt land även om du avskyr den härskande regimen. Än värre, de flesta av de som hoppade av (och jag hjälpte personligen en del av dem) blev för det mesta olyckliga när de väl kom till väst, deras illusioner krossades under mindre än ett år och allt de hade kvar var en ständigt närvarande nostalgi. Av det skälet rådde jag dem personligen alltid att inte emigrera.

Slutligen, beträffande de sovjetiska ”allierade” i östra Europa är deras avvisande av kommunism lika logiskt och förutsägbart som deras omfamnande av kapitalismen, NATO, EU och allt det andra. Under årtionden fick de höra att väst levde i fred och välstånd medan de levde i förtryck och misär, och att de onda ryssarna var orsaken till alla deras olyckor. Faktumet att de, när tillfället gavs, sprang iväg för att omfamna det amerikanska imperiet var lika förutsägbart som naivt. Kom ihåg att historien skrivs av segrare, och bara tiden kommer att verkligen säga oss vilket arv kommunism och kapitalism kommer att lämna i östra Europa.

Vad vi vet är att även om den sovjetiska ockupationen av Afghanistan resulterade i ett förskräckligt och våldsamt krig, och även fast Afghanistans folk också verkade omfatta USA:s och dess allierades ”vänliga beskydd”, börjar saker nu ändras. Åren av sekulärt styre och även den sovjetiska ockupationen studeras åter av ett ökande antal historiker och afghanska kommentatorer som nu ser den mer nyanserat än vad de skulle ha gjort i det förflutna.

Bara en enkel jämförelse av afghanernas dagliga liv före och efter den sovjetiska invasionen eller en jämförelselista på vad Sovjet och amerikanerna verkligen byggde i landet berättar en mycket olik historia (även amerikanerna använder idag sovjet-byggda anläggningar, inklusive den nu ökända flygbasen Bagram). Var försiktig med logiken som utmanas här: Jag ursäktar inte den sovjetiska invasionen här, allt jag säger är att klokheten i att ”omfamna den andra sidan” kan inte bedömas i det omedelbara bakvattnet efter ett ”byte” av tillhörighet – ibland behövs det flera årtionden eller mer för att göra en balanserad värdering av vad som verkligen hände.

Min kärnpunkt i allt ovan är enkel: imperiets officiella propagandamaskin (även känd som ”media” och ”undervisningssystemet”) har försökt att lägga fram en enkel berättelse om kommunismen där, i själva verket även en liten utgrävning aningen djupare än de ytliga parollerna visar att saker är mycket, mycket mer komplicerade än den grova och begreppsligt falska berättelse vi blir tilldelade.

måndag 9 oktober 2017

"Var Mao verkligen ett monster?" - recension

Gregor Benton, Lin Chun (red) Var Mao verkligen ett monster? Det akademiska svaret till Chang och Hallidays Mao: Den sanna historien. Oktoberförlaget, Stockholm 2017, 318 sidor.



Var Mao verkligen ett monster? (härefter B&L) publicerades ursprungligen år 2010 och består av en samling recensioner där skribenter på akademisk nivå bemöter anklagelserna i boken Mao: Den sanna historien av Jung Chang och Jon Halliday (härefter C&H). Enligt presentationen på Oktoberförlagets hemsida bör man ha läst C&H för att få riktigt utbyte av motkritiken.  Det har jag inte gjort vilket är en brist, men som intresserad av historia inklusive metodik och historiologi (historia om hur historia skrivs) går det ändå att ha synpunkter.

Om metoder och metodfel

Något som kritikerna i B&L i varierande grad hänger upp sig på är dålig metodik hos C&H. Detta till den grad att redaktörerna tror att deras artikelsamling skulle kunna användas i undervisning (jag antar att det är högskoleundervisning i historia som avses). För det verkar finnas en hel del att studera och kritisera hos C&H, inklusive dunderfel som historiestudenten har en del att lära av.

Låt oss först ta detta med källkritik. Vad är en källa? - Det är något som finns kvar och berättar om en händelse: dokument, muntliga berättelser, film, foto, ljudinspelningar etc. Här är några frågor en forskare kan ställa om en källa (”de källkritiska kriterierna”):

Äkthet. Är det här dokumentet vad det utger sig för att vara, är det helt äkta, helt förfalskat eller bara delvis trovärdigt?

Närhet. Hur nära den händelse vi studerar är det? Från den dagen, eller nedtecknat långt senare?

Tendens. Kan man se om författaren lutar åt något särskilt håll?

Beroende. Är den här källan i själva verket beroende av andra källor? Då kanske den inte är en källa utan en andrahandsuppgift.

Rimlighet. Kan man tro på det som påstås?

Listan på de källkritiska kriterierna finns inte i boken i den form jag gett den ovan. Den bör vara självklar för alla skribenterna ändå. C&H kan kritiseras för slarv eller ren förfalskning på alla punkterna.

I seriös forskning skall det vara möjligt för andra att kontrollera om uppgifter och resultat verkar vara riktiga. C&H kritiseras för att ha en snårig notapparat som gör det svårt för läsaren att kontrollera olika uppgifter. När det verkligen går att kontrollera är det inte säkert att noterna motsvarar vad de antas bevisa. Ta ett fall av citatmissbruk: När Mao vid ett tillfälle kritiserar överdrivna ambitioner i uppbygget, och att det skulle leda till att miljoner människor skulle arbeta ihjäl sig, klipps citatet ned så att det ser ut som om Mao i själva verket ville att miljoner skulle arbeta ihjäl sig. Motsatsen alltså. 

Det är svårt för den vanlige läsaren att värja sig mot tvivelaktiga eller rent felaktiga påståenden. Om C&H påstår sig ha intervjuat en person, men det inte går att hitta denna, eller om personer säger sig inte ha givit någon intervju, är det så gott som omöjligt att som enskild läsare upptäcka detta.

Just en sådan sak – felaktig hantering av källtexter – är något som akademiker gärna slår ner på. C&H kan genom sina (medvetna?) fel avfärdas som dålig vetenskap!  Hur bemöts dålig vetenskap? Kanske får man hoppas på sanningen i ordspråket att ”lögnen har korta ben” - så småningom hinner sanningen ikapp! Då har B&L ett syfte att uppnå.

Det finns en väldig mängd noter och referenser i C&H:s bok, och den påstås vara resultatet av över tio års forskning, men uppenbarligen räcker inte det för att säkra kvaliteten. Problemet är att hela det enorma material som de två måste ha samlat in har sållats på ett sätt så att uppgifter som stödjer författarnas förutfattade meningar alltid väljs, och att uppgifter som talar emot ignoreras. Slutsatserna fanns innan forskningen började. Och allt det negativa dras till det yttersta, på ett sätt så att trovärdigheten skadas än mer. Inget som Mao gjorde var bra, det är vad C&H hävdar. Och i och med att Mao är så förbunden med den kinesiska revolutionen åker hela revolutionen ut. Hur som helst: en forskare må ha sina egna åsikter, men leder det till att forskningsresultaten snedvrids blir det dålig forskning. Mao själv kanske skulle ha varit nöjd med detta, med motiveringen att ”det är bra att bli angripen av fienden”. Vanlig akademiker är inte lika roade. En recensent kallar C&H:s bok en katastrof för Kinaforskningen.

Jag uppfattar C&H som ett i längden kontraproduktivt försök till karaktärsmord, att Jung Chang tillhörde den kommunistiska överklassen i Kina och är ute efter hämnd för Kulturrevolutionen. Bland skribenterna i B&L är kanske Mobo Gao med sin bondebakgrund som hårdast angriper C&H. Jag har skrivit om han bok Striden om Kinas förflutna. Mao och kulturrevolutionen. 


Några avslutande noteringar:

Bokens målgrupp/er bör främst vara Kina- och historieintresserade. En del förkunskaper om det moderna Kinas historia torde vara en förutsättning för att ge läsaren utdelning. Redaktörerna själva tror att samlingen kan vara till hjälp i klassrumsdiskussioner (antar att de menar i historiekurser på högskolenivå när man diskuterar källkritik ungefär som jag nämnt ovan). Eftersom alla dessa recensioner behandlar samma ämne blir det rätt många upprepningar som kan kännas rätt sega. För oss som är tryckfelsnegativa så finns några att anmärka på. (Som det stod på humorsidan i gamla Clarté för många år sedan: ”Ordförande Mao säger att tryckfel är gåliga.”)

Boken känns inte helt aktuell: Kina har inte avskaffat Mao trots larmet om detta från utlandet. I stället träder Kina åter fram som en första rangens makt (med Mao kvar i sitt mausoleum och på sedlarna), och det på en grundval som den gamle ”rorsmannen” lade. Så jag funderade lite på om det här är en viktig bok för lilla Oktoberförlaget att lägga krut på. 

C&H hade en enorm kommersiell och politisk uppbackning när deras bok kom ut 2005. Den passade vissa politiska intressen i ”väst”. Det fanns förhoppningar om att boken skulle skada bilden av Mao även i Kina. Det verkar inte ha fungerat så bra. Om Mao vore så dålig, varför har det inte skett någon 'av-maoisering' i Kina? Det är tydligt att den gamle rorsmannen ännu vördas i breda folklager som ledningen inte vågar stöta sig med. Då är frågan: fattar folk illa, eller fattar de i själva verket väldigt bra?


Nå, var nu Mao ett monster? - Varför inte fråga någon miljard kineser av arbetar- och bondebakgrund? De kanske har svaret!

söndag 8 oktober 2017

Det blev ingen "revolution"

Från SvD:
På lördagen fyllde Rysslands president Vladimir Putin 65 år. Det firade oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj med att organisera protester i minst 80 städer. Men gatorna rensades inte på demonstranter i lika stor omfattning som tidigare, vilket kan tolkas som ett misslyckande för oppositionen. ...
Det finns olika redogörelser över antalet demonstranter i Moskva. Fler än tusen, skriver tidningen Kommersant. Enligt polis samlades omkring 700 personer, inklusive journalister, – betydligt färre än vad arrangörerna hade hoppats på.
700 personer, (observera: inklusive journalister), i jättestaden Moskva måste ju betraktas som ett praktfiasko. Även dubbla antalet hade varit ett fiasko. Kanske 350-400 i Sankt Petersburg. Om det finns någon opposition av format i Ryssland så handlar den inte om de här människorna. Att kalla  Aleksej Navalnyj "oppositionsledare" är rena skojet.  Det är ingen "färgrevolution" på gång. Utrikiska media får nöja sig med att sura över att polisen inte var överaktiv med att spöa upp folk. Den rackarns Putin som aldrig gör som man säger åt'en!

Om man nu skall tala om demonstrationer så kanske den här bilden är mer "talande": Den pigge 65-åringen V. V. Putin tillsammans med den till synes ganska mossige kungen av Saudiarabien. En tusenmannadelegation från Saudi har varit i Moskva och skrivit på miljardkontrakt på olika områden. Undrar vad bossarna i Washington säger om det.


Den där kungen ser så vissen åt så jag undrar om han verkligen vet vem han är och var han är? Men lugn, "Vlad the Hammer" är samlad och har kontroll!

Jag undrar om det fördes samtal bakom kulisserna om saudiskt stöd till islamistiska terrorister i Kaukasus. Det vore ett positivt genombrott för Ryssland, och i så fall ännu ett bakslag för de stater som ännu tycker det är en god idé att använda islamister som ombud. .

fredag 6 oktober 2017

TV årgång 1949

TV i Sovjet redan under Stalins tid? - Ja, se här.

Nästa fråga: bör detta ha kommit som en överraskning? - Nej, i volym 2 av The Bolshevik Revolution 1917-1922 berättar E. H. Carr i en fotnot att det hölls en stor elektro-teknisk kongress i Moskva 1921. Bland de företeelser som där beskrevs som snart inom räckhåll för vetenskapen var television, samt utvinnande av energi genom att klyva atomer.

onsdag 4 oktober 2017

Sputnik 1, 4 oktober 1957!

Vad kan väl vara bättre som hyllning till denna begivenhet, den första jordsatelliten som sköts upp den 4 oktober 1957, än våra fina svenska killar: The Spotnicks från Göteborg, med Rocket Man!



Sputniken där uppe i rymden spelade en mer, låt oss säga minimalistisk, låt (låter den inte som en visslande sparvuggla?):


En helsida i Svenska Dagbladet

En helsidesannons i Svenska Dagbladet idag. Om man nu hyllar en vrångbild av den vanlige SvD-läsaren som en gammal överste på Östermalm i Stockholm får man väl tänka sig en rödbrusig herre som sätter morgongroggen i halsen och bölar: "För bövelen, om man inte får bomba, vad får man då göra!?!?" Eller också kan han nickar och säger: "Helt rätt, koreanska folkarmén har så fina uniformer och går så fint på paraderna ... och har så piffiga små kvinnliga soldater, höhö ... att det vore ju synd att förstöra allt med en massa bomber!"


tisdag 3 oktober 2017

Sopigt nyckelproblem

Jag gick förbi en port i Midsommarkransen i morse och uppmärksammade ett anslag. Nyfiken som jag ibland är, stannade jag till och läste. Det handlade om sopor, och om svårigheterna att få ordning på sophanteringen efter krisen nyligen. Det framkom att överlämningen mellan det företag (Reno Norden) som tagit över efter den tidigare sophämtaren (Liselotte Lööf) inte har fungerat något vidare. Reno har fått en samling omärkta nycklar, det verkar vara allt. Samt att Reno tydligen inte har adress/kontaktuppgifter i fastigheter där man skall hämta sopor. Hade man haft det hade det väl inte varit nödvändigt med affisch i porten.


Ovanstående kanske är lite svårläst, men jag har klippt ut ett par bitar:



söndag 1 oktober 2017

Galen? - Kanske, men oproffsig!

En del människor tycker att Rex Tillerson, USA:s utrikesminister, är "den ende vuxne i rummet". (Avser väl USA-rummet, Tillersons motparter i Ryssland och Kina torde närmast kunna betraktas som jättar i det diplomatiska spelet.) Möjligen är han någorlunda vettig, åtminstone jämfört med en del andra tomtar i USA:s ledning. Jag undrar om han kan sitta kvar efter vad hans chef twittrade tidigare idag.

Det där med 'chef' är viktigt. En chef kan inte häva ur sig osammanhängande beslut till höger och vänster, det måste vara konsekvent så att personalen begriper vad som skall göras och inte drabbas av pinsamma kovändningar och kontraorder.

Enligt vad Tillerson har sagt så finns det kontakter med Nordkorea genom flera kanaler. Det handlar alltså om diplomati. Nu har chefen satt en stor vass kniv i ryggen på sin närmste underchef i utrikesförvaltningen. En del kanske tycker att det beror av att Trump är 'galen'. Är det inte snarare så att han är oprofessionell som chef när han sliter bort mattan under sin högste diplomats fötter? Möjligen beror det här av att neo-cons i Vita Huset tutar i Trumps öron att det bara är konfrontation i Korea som gäller, men det är ju Donald som är chefen.

Kanske desperationen stiger i USA när man får veta att Ryssland och Kina har planer på nya järnvägslinjer som går genom båda de koreanska staterna! Korea kopplas ihop närmre med Kinas nya sidenvägar och med transsibiriska järnvägen, och vad kan USA göra åt det? - Mera bombasmer? Mera bomber?

tisdag 26 september 2017

Personlighet?

- Den jäkel som säjer att jag inte har nån personlighet åker på en fet dj-a propp!

tisdag 19 september 2017

Tack för att vi fick leva vidare

Nyheter kommer att Stanislav Petrov är död - den sovjetiske överstelöjtnanten som 1983 antog att ett larm om inkommande missiler från USA mot Sovjet var falskt, och därmed gjorde att vi slapp det tredje (och väl sista för mänskligheten) världskriget. Hade han meddelat Kreml att "nu är det skarpt läge" hade både dina och mina framtidsutsikter sett väldigt dåliga ut. Men han tog ett annat beslut, och vi fick leva vidare.

En detalj fångade min uppmärksamhet: de missiler som det sovjetiska radarsystemet trodde var på ingång antogs komma från USA. Det gav en viss betänketid, raketerna måste ju åka runt halva Jorden. Hur mycket sådan betänketid finns kvar idag när NATO (= USA) flyttat sina positioner allt närmre gränserna till Ryssland? Detta inkluderar Sveriges position som genom Löfvenregimens (och några föregångares) märkliga försvars-, säkerhets- och utrikespolitik gjort att läget helt enkelt är farligt. Säkerhetspolitik? Sätt ett O före så är det klarare vad det handlar om. Osäkerhetspolitik.

Hur som helst: vila i frid och mottag vår tacksamhet, överstelöjtnant Petrov!