Lästips om förortslivet

Läs en vettig gästbloggare hos Cornucopia?, en med egna erfarenheter från en stockholmsförort. Tycker det bekräftar annan information som kommit tidigare och stärker bilden av hur somliga förorter behandlas/misshandlas av överheten. Eftersom författaren verkar vara "etnisk svensk" är det skrivna inte så lätt att vifta bort tror jag. Eller ...?

Om vi tar Husby och mannen som sköts där så verkar det konstigt att polisen inte kunde ta hand om en 69-åring med kniv på ett smidigare sätt. Hade det varit en tjugoåring som löpt amok på gatan bland människor med ett samurajsvärd kunde pistolskott ha varit befogat, men nu finns det frågetecken. Ett annat frågetecken är om mannen var hotad av ett gäng. I så fall kan man undra om det är samma figurer som nu ställer till elände med bränder och slagsmål som tidigare ägnat sig åt trakasserier mot just den mannen - fast man säger sig protestera mot skjutningen!?

Historiens egendomliga vägar

Historien vandrar stundtals egendomliga vägar. Gamle tyske filosofen Hegel såg, om jag förstår saken rätt, den historiska utvecklingen som att "Världsanden" vandrar fram genom tiden och blir mer och mer medveten om sig själv. Förutom "Världsanden" tror jag Hegel opererade med mindre "folkandar" också, som bara var aktiva och i god form under kortare perioder innan de tacklade av. För att prata med Hegel så har "Världsanden" lyft på sin feta häck och börjat vandra i riktning mot stater på uppgång, som Ryssland och Kina. Men vandringen verkar lite virrig ...

Trogne läsaren Sixten har skickat en tysk artikel om den ryska flottuppladdningen i östra Medelhavet. Detta kanske inspirerad av min missilfyllda artikel för några dagar sedan. Eftersom många läsare kanske inte vet att tyska är ett viktigt europeiskt språk och inte förstår det skall jag meddela några intressanta uppgifter i artikeln. Fler och fler ryska krigsfartyg samlas utanför syriska kusten. De verkar ha god kapacitet för att se till att det inte blir någon flottblockad mot Syrien, i och med att man har möjligheter att bekämpa ubåtar, rensa bort minor etc.

Ubåtsjaktfartyget Amiral Pantelejev tillhör fartygen som skall patrullera utanför Syrien

En intressant aspekt av det hela är att en del ryska fartyg gått in till Limassol på Cypern. Vad som inte nämns i artikeln är att britterna har baser på Cypern. Kan det gå så att brittiska och ryska styrkor kommer att ligga inom bekvämt skjutavstånd från varandra om det verkligen hettar till? Vad som nämns i artikeln är däremot att det kan finnas ett samband mellan välkomnandet av de ryska fartygen och den ekonomiska krisen som golvat Cypern. Betalar ryssarna bra för hamnrättigheter, har det något att göra med de ryska bankkonton som hann tömmas när cypriotiska regeringen i desperation lade en extra skatt på bankkonton, eller ...?

Om ryska fartyg förtöjda i Limassol skulle utsättas för angrepp så vore det, tror artikelförfattaren, att se som ett angrepp mot EU. EU-staterna har lovat att hjälpa varandra vid angrepp. Samtidigt är ju flera EU-stater djupt inblandade i försöken att underminera Syrien, så det hela verkar som en riktig röra. Vet den där "Världsanden" vad den håller på med egentligen? Skall det sluta med att EU måste försvara sig mot sig själv?

På tal om kravaller ...

... så undrade jag vilket år Berzelii-kravallerna inträffade. Götgatan 48 är ju självförklarande, men till Berzelii Park hade jag inget datum. Testade på google med sökorden "berzelii park kravaller".  Ett av svaren på sökningen ledde till ett upplysande kapitel i en bok. Det är historikern Roddy Nilssons uppsats Kravaller i folkhemmet. Ligister, mods och kollektivt våld under efterkrigsperioden. 1951 är rätt år för Berzelii Park. Hötorgskravallerna 1965 behandlas också, men där visste jag ju årtalet redan.

Intressant läsning, särskilt med tanke på vad den mer eller mindre fina rännstenspressen skrev när det begav sig. Det är i stort sett samma tugg hela tiden. Men hos Nilsson sätts kravallerna in i ett större historiskt perspektiv, vilket ju är historikerns uppgift men något som slaskpress och rännstenspolitiker avskyr.

Det finns ingen anledning att ursäkta våldet och förstörelsen i de senaste upploppen, men de är inte unika som händelser om man ser i ett historiskt perspektiv. Vad man kan frukta är att våldsnivån skruvas upp från båda sidor, med alltmer militariserade polisstyrkor som brakar ihop med nutidens "kravallpojkar" som har tillgång till skjutvapen. Vi är inte där ännu, men risken finns. Det är en följd av den otrevliga utveckling som kallas "militär urbanism" och som jag behandlade första gången på bloggen här. Hur länge dröjer det innan polisens drönare surrar omkring mellan förslummade hus i förorter som bara uppmärksammas när det blir oroligheter?

Gamle Berzelius själv. Ser lite butter eller fundersam ut!

I juni 2010 var det också bråk i Rinkeby, vilket gjorde att jag skrev detta.

In- och uthopp

Vi minns (kanske mer med trötthet än rörelse) Mohamed Omars in- och uthopp från islamismen under de senaste åren. Nu kan vi på samma sätt lägga märke till Thomas Nydahls in- och uthopp från tidningen Dispatch International som blivit för nazi-anknuten för hans smak. Redogörelse här.

Själv tänker jag inte be om ursäkt för något, allrahelst som väldigt litet från min vassa penna blivit publicerat och kan reta upp någon. Men i händelse att det ibland förekommit reformism, revisionism, anarkism, ultravänster, dåliga skämt och usla formuleringar samt en del mindre goda dikter beklagar jag detta (men ber banne mig inte om ursäkt!).

Nåja, MO har inte lämnat islam och TO lämnar inte islam-kritiken, så total-avhopp och omvändelser av Saulus/Paulus-typ rör det sig inte om.

Ryssland stiger fram. Lästips och funderingar

Att se hur världshistoria sker (utan att behöva vara i stormcentrum, tack för det!) är intressant, fascinerande, skrämmande. Det syriska kriget mal på, men det är inte bara striderna i landet utan de ändrade kraft- och maktförhållandena i omvärlden som kan få världshistorisk betydelse. Om en händelse är världshistorisk tar ju ett tag innan vi verkligen vet, det kan ju röra sig om ett tillfälligt buller bara, men just nu verkar det hända saker.

När sarin-, kannibal- och islamistkämparna misslyckats skulle en regelrätt invasion av Syrien vara sista utvägen för USA och dess vänner och lydstater. Men det finns vissa hinder. Inte bara att Syrien har en krigsmakt av helt annan kaliber än Libyen, utan att den rustas upp med kraftfulla vapen av senaste modell. En del vapen finns på land, en del på de ryska krigsfartyg som nu i ökande omfattning samlas i Medelhavet. Den här artikeln handlar om det. De som drog igång den syriska krisen hade nog inte räknat med att det skulle leda till att Ryssland i stor skala återvänder som flottmakt till Medelhavet. Inte heller att Syrien skulle utrustas med robotar som kan slå hårt mot angripare till sjöss, på land, i luften - och detta även om angriparen är Israel.

Syriska regeringssoldater i Deraa-provinsen i södra delen av landet. Där skedde ett storskaligt försök att skicka in nya pålitliga "rebeller" från Jordanien. Försöket misslyckades. 

Nästa lästips: USAmerikanske professorn Juan Cole skriver mycket bra saker, samtidigt som han (likt ett antal andra personer) verkar ha fått Libyen och Syrien om bakfoten. Men som professor måste han väl hålla sig litegrann till fakta även vad det gäller bakfoten, och den här artikeln är läsvärd. Den tar också upp Rysslands ökande inflytande och hårdnande attityd mot bland annat Israel. Netanyahu får se upp vad han tar sig för framöver! Det har pratats om att dra "röda linjer" för det ena och andra på senaste tiden. Det verkar som det är Ryssland som nu bestämmer vilka linjer som räknas.

Ryskt luftvärn modell S-300. Antar att de skorstensliknande sakerna därbak innehåller robotar.

Ur svensk synvinkel är detta intressant. Mycket har förändrats sedan fyll-Boris Jeltsins dagar. Ryssland har gått igenom en av sina perioder av "stor oreda" men har nu en ledning som söker samla landet igen och se till att det inte blir en sparkboll för utländska intressen och plundringar. Sparka vill man göra själv när man känner att det behövs. Men man sparkar inte i onödan, utan talar konsekvent för diplomati och internationell rätt. Samtidigt som detta sker i Ryssland försöker en del krafter i Sverige få oss allt närmre knutna till förlorarsidan, till USA och NATO. Är det smart? Är det inte dags att börja diskutera en uppdaterad neutralitet och ett förhållande till Ryssland som inte pendlar mellan förakt och hysteriska skrik utan några mellanlägen?

Iskander-robot. Skall kunna skicka iväg en sprängladdning upp till 28 mil och träffa rätt på några meter när.  Dessutom är roboten ohyggligt snabb, väldigt flink att svänga samt att lägga ut skenmål, så den är svår att skjuta ned. Finns också i Syrien. Kan träffa såväl israeliska flygbaser som USAmerikanska hangarfartyg, antar jag.

Omdöme respektive regler

Ett citat från norska Radikalt Økonominettverk, ur en artikel som behandlar grekiskt fiffel med officiell statistik:

Det viktigste paradigmeskillet i penge- og budsjettpolitikken fra keynesiansk økonomi til monetarisme kan oppsummeres som «rules versus discretion», altså regler versus dømmekraft. I det tidligere paradigmet var det dømmekraften som hersket, og sentralbankens pengepolitikk og budsjettpolitikken skulle tilpasses økonomiske konjunkturer. I dagens paradigme skal man styre etter regler.

För den som har lite svårt med norska språket: den viktigaste skillnaden mellan keynesianism och dagens monetarism är att den förra styrdes av omdöme och den senare av regler. Då ligger det ju nära till hands att etikettera monetarismen som 'omdömeslös'. Det stämmer nog inte alltid - men ibland. För nyliberalen/monetaristen kan kartan vara viktigare än terrängen ... och då kan man ju gå vilse rejält.

Dessutom, om man skall vara filosofisk, så är ju kravet att penning- och budgetpolitiken skall anpassas till konjunkturerna också en regel! Men det är nog så att den regeln har en annan inverkan på styrkeförhållandena i klassamhället än nyliberalernas regler.

Värmländsk struts?

En struts rapporteras knalla omkring i Molkom i Värmland ...

... och det där på bilden kan ju vara en struts. Eller också är det Löpar-Nisse som virrar omkring tillplattad och förvirrad efter en ovanligt blöt natt och inte riktigt vet var han är. Med värmlänningar vet man ju aldrig ...

På tal om indianböcker ...

... som jag nämnde igår: det har (upptäckte jag också igår, tack vare utskick av nyhetsbrev från Forskning.se) kommit en avhandling som handlar om indianböcker på svenska. I Skinnstrumpas spår. Svenska barn- och ungdomsböcker om indianer, 1860-2008 av Yvonne Pålsson. Snabb sammanfattning finns här, men följer man länkarna kommer man fram till själva avhandlingen som kan laddas ned för vidare studier. Jag gjorde några raska nedslag och fann en del författare och titlar som känns igen.

Det ser ju spännande ut, men verkar det inte konstigt med en skogsindian som har en fjäderbuske à la  prärieindian på skallen?

Följande text publicerade jag redan 2007, Drömmen om Hjortfot (i Palestina, kanske?). Kanske en repris kan passa, grundtanken och slutsatsen känns inte omoderna:

I stället för att skriva om en bok skriver jag den här gången om en kategori av böcker, nämligen den typ av ungdomsböcker som förekom när jag var ung. Det man läser i sin barndom kan hänga med hela livet, och ingen kan hävda att inte även dessa ”oskyldiga” böcker har en ideologisk sida. Författaren har värderingar, bra eller dåliga, som på det ena eller andra sättet lyser igenom. Det gäller även äventyrsskildringar från Wahlströms förlag. Sådana slukade jag och många andra så fort vi hade lärt oss läsa. Det var indianhistorier från Nordamerika eller motsvarande äventyrsskildringar från andra delar av det som idag kallas Tredje världen. De modiga nybyggarna slogs mot elaka indianer (eller svarta eller indier). Det var en kamp på liv och död mot de hemska infödingarna som inte brukade marken som de europeiska invandrarna och därför gott kunde jagas bort, men i dessa berättelser fanns det medhjälpare som var från trakten. Och dessa litterära gestalter måste ha påverkat oss och förvirrat våra oskyldiga sinnen. 

Vi tillhör ju en generation vars mer inflytelserika medlemmar inte har släppt ifrån sig makten och därför är vårt medvetna och omedvetna tankeliv av intresse. Lika väl som vi har en djärv Robin Hood i vårt minne, den modige kämpen för småfolkets rätt mot den elaka överheten, kan där finnas andra figurer, betydligt tvivelaktigare.

Jag tänker på vad sådana som Hjortfot, den ädle indianen i Edward S. Ellis’ berättelser gjorde med oss. Eller andra Hjortfot-figurer som dök upp i äventyrshistorier från Europas koloniala vildmarker. Vad var det speciella med dessa litterära gestalter som den uppmärksamme läsaren säkert redan har upptäckt att jag har vissa invändningar mot? – Fråga en patriotisk norrman om hans/hennes syn på Vidkun Quisling, och du torde få svaret! Det handlar om individer som vänder sig mot sina egna för att tjäna angriparna. Motivet kan vara interna motsättningar, hämnd mellan olika stammar, att en ”ädel vilde” råkar bli bekant med en viting – resultatet blir lik förbaskat ett förräderi. Det där är inte bara litterära konstruktioner: kolonialister har ofta lyckats ställa olika grupper ”därute” mot varandra, ibland med fruktansvärda följder som ännu finns kvar. Men i böckernas form gjordes förrädarna till hjältar och deras offer till nära nog obegripliga monster.

Ibland undrar jag om inte denna Hjortfot finns än i dag i den vite mannens bakhuvud som en vansinnig idealbild. För vad är personer som kungen av Saudiarabien eller Egyptens president, dessa ”västvänliga” härskare, annat än Hjortfotar/quislingar som hellre tjänar utländska herrar än sina egna folk? Det låter så fint med ”västvänlig”. Det är fint att vara vänlig. Men när dessa Hjortfotar bedriver tortyr och annat otyg för att tjäna den vite mannen blir det mindre vänligt. Det kan sluta med en skräll och en situation som är etter värre än tidigare. 

För långsiktigt är det inte klokt att basera sin politik på quislingar. Antingen kan de störtas av det egna folket eller också uppfinner de plötsligt en egen agenda och blir besvärliga. Shahen av Iran var en persisk Hjortfot som gjordes till härskare för att västvärlden inte tyckte om den gamle premiärministern Mossadeq som ville nationalisera oljetillgångarna. Men shahen var inte oövervinnerlig, till slut störtades han och Khomeini kom till makten och gjorde slut på ”vänligheten”. Saddam Hussein är det stora exemplet på samarbetsmannen som så småningom blev så besvärlig att han måste avsättas för att lyfta fram nya Hjortfotar till ledningen i Irak, Chalabi och vad de nu heter. Men det har bara gjort katastrofen än värre.

Kanske finns bilden av Hjortfot hos den normalsvensk liberal som betraktar palestinierna? För vad ser liberalen? Kanske mest en komplett obegriplig och ondskefullt islamisk människohord som ständigt ställer till bråk, medan några fina palestinier som ”president” Abbas försöker ställa allt tillrätta tillsammans med de israeliska och amerikanska humanisterna. Att Abbas företräder ett genomkorrumperat gäng som ställt sig i folkets fienders tjänst är oväsentligt, bara de är ”västvänliga” och utför de polisaktioner och den tortyr som israelerna kräver. Hamas är inte Hjortfotar (men kända för omfattande socialt arbete) och blir därmed fördömda. I stället för att se det verkliga lidandet kan liberalen drömma om Hjortfot i Gaza eller Ramallah som ställer allt till rätta så att palestinierna kan bli lyckliga på sina små landplättar – eller helst bara försvinner ur världens åsyn. 

Kanske hade vi haft en bättre värld om de fina kultiverade människorna i västvärldens stormakter läst mer Robin Hood och mindre Edward S. Ellis när de var barn?

Uppror i Kanada?

Jo, indianböcker läste man ju när man var liten. Kanske en och annan av dem gav impulser till ädel motståndskamp också.

Nu fick jag syn på en artikel som varnar för oro bland de kanadensiska urinnevånarna (kallas 'First nations' också, för att understryka att de var där först). Reportaget kommer från al-Jazeera som vid det här laget har tappat det mesta av sitt förtroendekapital vad det gäller arabiska länder. Man får hoppas att de har mer på fötterna här. - Hur som helst, urinnevånarna utgör fyra procent av Kanadas befolkning, men de råkar bo på områden med enorma naturrikedomar samtidigt som fattigdom och socialt elände är utbrett bland dem. Samtidigt är medelåldern låg, med många i aktiv och rastlös ålder. Det är en explosiv blandning som känns igen från annat håll, exempelvis Indien, där sådana förhållanden gett upphov till en kraftfull väpnad upprorsrörelse bland stamfolken. Indisk gerilla har kunnat slå hårt mot utvinning av råvaror, och det är tänkbart att en rörelse i Kanada skulle kunna göra det också. Fast man kan undra om det går så långt, även om det nu finns rörelser som kämpar för större självständighet för 'First nations'. Det finns ju vissa spärrar att passera innan råvarukriget övergår till skjutande.

En svensk som var pälsjägare i Kanade omkring förra sekelskiftet skrev också några spännande romaner om livet där - Harry Macfie hette han. De böckerna fanns med i min barndoms bokslukande.

En kanadensare som åtminstone har skrivit en doktorsavhandling i filosofi driver också bloggen M-L-M-Mayhem!. Den bör vara ett måste att läsa åtminstone för förhoppningsfulla maoister. Senaste inlägget handlar om ultra-vänster. Även om bloggaren tycker ultra-vänstern kan vara jobbig pekar han på orsaken varför den krånglar:

... when actual ultra-leftist praxis emerges to hamper the movement we should understand that it only emerges because this movement has failed to develop a systematic and revolutionary militancy capable of fighting capitalism.  Ultra-leftist practice, that disconnected and adventurist militant praxis, is produced by those groups are tired of the mainstream left's inaction, their failure to do anything but tail the social democratic movements, and their abdication of revolutionary responsibility. 

Med andra ord: hade inte socialdemokraterna, vänsterpartiet, KFML, KP varit så borgerliga hade Oktoberrörelsen aldrig behövt uppstå! - Själv undrar jag om inte vissa utbrott av ultravänster kan bero av att provokatörer är i farten.

Man får anta att de kanadensiska maoisterna funderar på om de kan samarbeta med rörelsen bland urinnevånarna.

Hur kunde det gå så här?

Jag började plita med det här inlägget för flera dagar sedan. Så började det se ut som försommar därute.  Lusten att skriva blåste bort med försommarvinden. Det blev aldrig färdigt, bara långt och trist och vindlande. Men någonting måste jag ju göra med det. Jag publicerar eländet. Så är jag av med det.

Följande inlägg handlar om de grodor som somliga vänstermänniskor kläcker ur sig. Någon kritik mot naturens grodor finns dock här inte. De är nyttiga och bör uppmuntras!

Jag skrev om ett nytt tänkbart skällsord - 'sarinvänster' - för någon vecka sedan. Någon som uppskattade detta föreslog att jag skulle skriva något om 'kannibalvänster' också. Detta mot bakgrund av att en så kallad rebell i Syrien uppges ha tuggat på delar av en död regeringssoldat.

Notera att jag skriver 'regeringssoldat', inte en smetig omskrivning av typen 'soldat som ännu är trogen mot regimen'. Dels är det en 'regering' i Syrien, inte 'regim', dels är det lilla ordet 'ännu' lömskt och missvisande. Det antyder att regeringens styrkor krymper, att folk deserterar i mängd. Förhållandet torde vara det omvända. I början av krisen förekom deserteringar, men hur är det idag? Är det inte snarare så att regeringsstyrkornas antal ökar, i synnerhet genom att hemvärnet rekryterar i stor skala?

Nå, det var en så kallad rebell med kannibalistiska ambitioner som visades upp på en film som jag inte vill titta på, och hans dåd har givetvis tagits illa upp på sina håll. Jag har noterat uppgifter om att svängningen i kriget kan ha inträffat mot slutet av förra året, när regeringstrupperna började kunna skära av motståndarnas försörjningslinjer. Det borde betyda att även om vapen levereras från olika håll blir det allt svårare att få fram dem till de löst organiserade grupperna som skall föreställa motståndsrörelse. De får svårt med ammunition och annat. Regeringens styrkor tar tillbaka det ena området efter det andra. Och då växer desperationen. Dieten blir konstig.

Men tillbaka till rubriken och frågan 'hur kunde det gå så här?' - Så här med vaddå? - Jo, jag tänker mig tillbaka några år. Då kunde man få en känsla av att en del gammal smörja höll på att sjunka till botten och glömmas. Rått uttryckt: delar av den gamla vänstern var på biologiskt utdöende, och nya generationer utan gamla fördomar var på väg fram. Man skulle slippa höra malande om uppgörelser om ryska revolutionen och Sovjet utan större relevans för dagens situation - man skulle kunna tänka sig en vitaliserad vänster just koncentrerad på dagens och morgondagens möjligheter.

Vackert kvittrande vänster rider på den fula besten

Men icke. Under intryck av de nya imperialistiska krigen har det som skulle kunna vara vänster till stora delar fallit sönder och blivit krigsanhängare. En del ser uppror där normalt funtade iakttagare ser något helt annat. Somliga blev 'bombvänster' och 'kryssningsmissilvänster'. Att de påstådda upprorsmakarna i Libyen och Syrien består av väldigt obehagliga figurer har inte stört (skall vi, på tal om vissa av libyerna, komplettera med 'negerslaktarvänster' också?) utan man blåser på med revolutionsromantik. Även när de så kallade rebellerna rimligen kan misstänkas för att sprida giftgas. Och nu kanske en del äldre herrar i Socialistiska Partiet i Sverige kan utnämnas även till 'kannibalvänster'. - Är detta de äldre herrarnas sista ryck innan de kånkas bort till Hemmet?

Hur kunde det gå så här? Är det för att vissa människor inom vänstern är alldeles för bra på knepiga analyser, och att de helt enkelt virrat bort sig och vägrar se att det är något konstigt med resultaten av tankemödorna? Resultatet blir i alla fall att misstro och motsättningar åter sprider sig, även till områden inom politiken som inte har något med Syrien att göra. Kan man lita på några tomtar som i praktiken stödjer den gamla döende men ännu livsfarliga imperialismen när de pratar om andra frågor som ur vänstersynpunkt inte är kontroversiella? - Giftet sprider sig. Vem tjänar på det?