lördag 21 mars 2015

Kvar i malpåsen!

Nu har den här bloggen legat i malpåse en månad, och det känns så skönt att det kan få bli många månader fler framöver. Men, tänk på att jag är aktiv på andra ställen på nätet:

Små textbudskap från mig förekomma på Twitter. Bloggarna 'Björnpoesi' och 'Björnbild' uppdateras ganska ofta, 'Björnrecension' sällan.

lördag 21 februari 2015

Då slutar vi med "Den mänskliga naturen"

Ja, den var den 21 februari 2007 som jag skrev första inlägget på den här bloggen. Då hade jag ingen aning om hur långt projektet skulle leda. Att det skulle leva i åtta år fanns inte med i planerna. Men att det började med ett inlägg om humanvetenskap var ingen tillfällighet. Den här bloggen uppskattade vetenskap redan från början. Den så kallade vänsterns uppskattning av vetenskap idag är inte mycket att hänga i julgran (jämför med Marx och Engels och skäms, strunt'vänster'!).

Det här är inlägg nummer 4339. Det verkliga antalet läsare är jag inte säker på. Att en visit registreras på bloggen betyder ju inte att det skett någon verklig läsaraktivitet. Men drygt 594.000 är det enligt en räknare, drygt 618.000 enligt en annan. Säg cirka 600.000 träffar på bloggen. Det har varit en liten men trogen läsarskara under åren tror jag. Ofta har det varit intressanta meningsutbyten.

Upplysningar om framtiden:
Som jag tror nu blir det bara uppdateringar här när jag puffar för gästbloggar på annat håll.
Små textbudskap från mig förekomma på Twitter. Dels om nedan nämnda bloggar uppdateras, dels om jag ser någon artikel på nätet som kan vara intressant.
Bloggarna 'Björnpoesi' och 'Björnbild' uppdateras ganska ofta, 'Björnrecension' sällan. 

 - Och, så här till slut: tack till alla läsare och alla ni som på olika sätt, med kommentarer, gästbloggande eller idéer, bidragit till bloggens utveckling under dessa år!

Och så över till den första posten någonsin på denna blogg, medan jag går och kopplar av:


Hur är det med den mänskliga naturen? Är vi stygga och egoistiska, eller rätt hyggliga prickar?

Det är förmodligen en evighetsfråga som är svår att lösa exakt, men i Dagens Nyheter idag (2007-02-21) refereras till en bok av Frans de Waal som kanske ger en del ledtrådar.

de Waal är primatforskare. Han forskar om människoapor, som chimpanser. Erfarenheterna har han tillämpat på människans utveckling. Enligt artikeln var ett moraliskt uppträdande en fördel för de första människorna. De jägare och samlare som samarbetade hade lättare att klara sig, och deras gener fördes vidare till nya generationer. Och därmed har ett moraliskt uppträdande hamnat i människans arv och natur.

Det finns dock en hake: moralen gäller först och främst inom den egna gruppen. Vi kan alltså samtidigt vara moraliska mot våra närstående och slå ihjäl folk som tillhör andra grupper. Kan den knuten lösas upp? Tja, kan vi övertala oss själva att hela mänskligheten tillhör vår egen lilla grupp av jägare och samlare kanske vi alla kan vara vänner ... .

fredag 20 februari 2015

Ur arkivet: Post-sovjetisk sovjet-pop

Det här blir sista 'ur arkivet'-inslaget på den här bloggen. I morgon är det åttaårsdagen och sedan kommer det att bli synnerligen glest med uppdateringar. Nu kör vi en glad melodi, presenterad första gången här på bloggen 30 september 2014:




Låten heter 'Lenin är ung igen'. Jag hittade den här, där man också finner en mer låt oss säga ortodox version, dessutom med engelsk textning.

torsdag 19 februari 2015

Ur arkivet: Har du middagsbordet i ladan?

15 oktober 2014 kom det här inlägget ut på nätet. Återigen ett angrepp på folk som tror/påstår sig tro att ekonomi handlar om pengar, när det verkliga ämnet är resurser.





För någon dag sedan talade jag med en gentleman som tyckte att Magdalena Anderssons uttalande om att "ladan är tom" var dumt. Själv har jag för mig att Mona Sahlin kläckte ur sig något liknande vid ett tidigare tillfälle, då var det något om att "godispåsen" var tom.  Lada eller påse - det spelar nog mindre roll även om 'påsen' var lite mer av att 'dagisfröken pratar till småbarnen'. Vad det handlade om var/är väl helt enkelt om att sno från de mindre bemedlade och ge till de som redan har.

Att "ladan är tom" låter egendomligt hur man än ser det. Vad är ladan och vad är det som inte finns i den längre? Andersson gjorde ett tillägg om att man inte kom till ett dukat bord, men vanligen har man väl inte matbord i lador? Svårbegripligt. Men det handlar om statsbudgeten, och den konstiga idén att varje utgift måste 'finansieras krona för krona', samt att det måste finnas ett 'överskott' i statens finanser. Mindre svårt att förstå, men kanske något som bör betecknas 'ekonomisk vidskepelse'.

Några funderingar:


Kan man eftersträva 'överskott' i statsbudgeten när 'pengar' i stor utsträckning inte längre består av sedlar, mynt och värdepapper som kan användas som pengar? Vad är det för över- eller underskott som i själva verket består av ettor och nollor i databaser? Kan ettor och nollor 'ta slut'?

I ett land med guldmyntfot så måste penningmängden anpassas till mängden guld. Den tiden är över. Det rimliga bör vara att utbudet av 'pengar' (vare sig det är handfasta sedlar, eller ettor och nollor) dels anpassas till behovet för att få betalningarna i ekonomin att flyta smidigt, dels har målet att full sysselsättning skall garanteras. Med andra ord måste ettor och nollor som läggs in eller tas bort på olika konton anpassas till verkliga och önskade flöden av varor och tjänster, och penningpolitiken underordnas flödenas behov.

Så långt tror jag inte Andersson & Co. har kommit. Det får de nog inte göra för sina verkliga chefer heller.

onsdag 18 februari 2015

Ur arkivet: Sällsynta fåglar i fjällen

Den 16 juli 2007 publicerades den här bloggposten första gången. Hur det har gått med fjällgåsen sedan dess vet jag inte. Jag nämner i texten att man kan se enstaka fjällgäss bland de vitkindade gässen på Djurgården, men det var länge sedan det hände mig senast. - Och nu går jag och väntar på att de första flyttfåglarna snart skall komma. Skogs- och ringduvor bör vara på ingång innan månadens slut tror jag.


Här är en språklektion. Det norska "dverggås" motsvarar svenskans "fjällgås". Norsk "vandrefalk" är vår "pilgrimsfalk". Vilket språk man än nämner dem på så är båda inte särskilt vanliga. När det gäller fjällgåsen kan man undra om arten kommer att leva kvar.

Jag har sett fjällgäss två gånger i fjällen, omkring 1990 i Abiskodeltat. En gång var det tre stycken som stod på en sandrevel. Det motsvarade ungefär tre procent av alla fjällgäss i de svenska fjällen. En annan gång var det en ensam gås.

När Vadvetjåkka nationalpark nordväst om Torneträsk bildades 1920 var meningen att spara ett naturligt fjällandskap, inklusive fjällgässen. Men man gjorde en liten tabbe som inte var helt ovanlig på den tiden - man förstod inte att de öppna markerna som fanns där (och som gäss tycker om) hängde ihop med mänskliga aktiviteter, som slåtter. Människorna försvann när parken skapades, öppna marker växte igen och gässen stack iväg. Så har det berättats för mig. Samtidigt flyttar gässen, som Akka från Kebnekaise, ned mot sydöstra Europa till områden där galna jägare skjuter på allt som rör sig, och antalet fjällgäss har minskat kraftigt. Deras häckningsområden har drabbats och de jagas för mycket - prognosen ser inte bra ut.

Det har gjorts försök att föda upp fjällgäss tillsammans med vitkindade gäss för att få dem att flytta mot säkrare områden i västra Europa. Delvis har det lyckats, men det har dragit med sig det paradoxala att det har varit större chans att se fjällgäss på Djurgården i Stockholm än uppe i fjällen. Jag brukar titta på flockarna av vitkindade när jag går på Djurgården, då och då finns där en "fjällis".

Pilgrimsfalken är inte heller så rasande vanlig, men för 60-70 år sedan lär den ha förekommit stadigt nere i Mälardalen. Jag hade tur att se två stycken vid stranden av Torne träsk i juni i år. Först hördes en fågel ropa en bit ut på sjön, och jag fick in den i kikaren och kunde snart konstatera att det där var ingen vanligt drillsnäppa. När den flugit fram och åter en stund kom en mindre likadan, varpå de försvann. Jag antar att de var ett par. Bland rovfåglar brukar honorna vara större än hanarna.

tisdag 17 februari 2015

Ur arkivet: Mentalisering

Tittade igenom listan över etiketter på alla dessa inlägg jag klämt fram under årens lopp. Hittade något som jag helt glömt vad det handlade om - 'mentalisering'. Kollade inlägget och fick fram det här, från 24 juli 2008:



400 000 barn växer upp i missbrukarfamiljer, enligt radion som citerar Folkhälsoinstitutet. En del av dessa föräldrar är så nedgångna att de behöver vård. Vad jag förstår är det en statistisk siffra som inte bygger på att man räknat varje fall, men här finns ett allvarligt problem som är stort.

Att ha en förälder som inte kan kontrollera intaget av alkohol eller andra gifter är i princip att ha en förälder som är mentalt störd. Är det en mänsklig varelse man möter, eller är det i själva verket en flaska eller en pillerburk som man skall försöka kommunicera med?

Mentala rubbningar kan rubriceras som en sjukdom som den drabbade inte rår för. Hur är det med missbruk? Om alkholism bara vore en sjukdom skulle den vara rätt oberoende av hur lätt eller svårt det är att få tag på sprit. Varierar mängden alkoholister med ebb och flod i spritflödet är det andra faktorer som spelar in. Och nu är det flod, och vi vet att mängden alkisar kommer att öka. Eftersom många inte isolerar sig på en öde plats för att kröka kommer det att drabba andra människor. Barn exempelvis. Som har svårt att försvara sig. Och då kan man inte ha den förlåtande attityd som gäller personer med oförskyllt svåra mentala problem.

Mentalisering är ett ord att ta tag i i detta sammanhang.

Mentaliseringsteorin utgår från antagandet att barnet föds med en förväntan om att bli sett och förstått. Upplevelsen av att vara ett enhetligt själv utvecklas inte automatiskt i takt med barnets ökade kognitiva mognad. Det är i stället föräldern som, med sin mentaliserande förståelse, binder ihop barnets olika självtillstånd, som ”håller” eller ”fyller i” barnets ofärdiga psykiska strukturer genom att tillskriva barnet inre mentala tillstånd som känslor, impulser och önskningar.
Det är just därför som anknytningen är så viktig: det är här, i det känslomässiga samspelet med den vuxna anknytningspersonen, som den sociala hjärnan når sin fulla utveckling. Vi är relationella varelser från det att vi föds, och vi blir till i våra relationerrelationer.

Förutsättningen för en gynnsam utveckling är att föräldern är tillräckligt trygg för att våga undersöka sina egna, inre självtillstånd, och sedan använda denna självförståelse för att nyfiket och öppet utforska och försöka förstå vad som rör sig inom barnet. Forskningen visar att trygg anknytning främjar barnets mentaliseringsförmåga, men också att det är förälderns förmåga att mentalisera kring barnet, att leva sig in i och förstå barnets inre psykologiska tillstånd, som skapar den trygga anknytningen.

Den egna självupplevelsen kommer till barnet utifrån; den uppstår ur förälderns mentaliserande blick.

Vilka självupplevelser och insikter kan överföras från ett lallande fyllo eller en fullständigt oberäknerlig galning som skiftar humör från en sekund till en annan, och som mest är upptagen med att odla sitt eget missbruk? Kanske dags att återinföra nykterhetsnämnder som kan sätta tummen i ögat på drinkarna utan att ta alltför mycket hänsyn till deras "integritet"?

måndag 16 februari 2015

Ur arkivet: Journalistskola (avd. för trams)

Publicerat för exakt ett år sedan, och ett slående exempel på den stränga mediekritik som drivs i den här bloggen (eller att man kan tramsa till det om man inte orkar skriva om något viktigt)!

Här är ett tips hur den moderne effektive journalisten arbetar:




Lägg märke till den smarta taktiken! En som heter något konstigt håller på att gråta ihjäl sig för att hennes jycke har dött. Bara det kunde vara en journalistisk bragd att rapportera om. Det skulle inte bara vara 'human touch' på det hela, utan också 'dog touch' vilket stärker historien ytterligare. Många tycker om, och lider, med våra stackars djur!

Men nu förs alltså det hela vidare. Otaliga läsare som redan är djupt rörda över vad som hänt jycken som tillhörde tanten med konstigt namn måste självfallet grubbla över frågan: "vad har hänt med andra kändisars hundar?" Och då står Aftonlövets flinka journalister till tjänst med ytterligare utredningar (bakom en betal-mur). 'Follow-up' i kvadrat! Stigen har snitslats för den vetgiriga allmänheten, den har bara att ta sig över betalmuren för att finna ett  veritabelt ymnighetshorn av skakande berättelser om hur kändisarnas hundar lade nosen i vädret!

(Hrm, vem betalar för att få veta om en jycke fick en boll i halsen? Möjligen kan vi ställa den intressanta frågan om det var hundens eller hundägarens testiklar som grävdes ned. Och kommer detta, hur listigt upplägget än är, att rädda Aftonlövet  från undergången?)

söndag 15 februari 2015

Uppmaning

Alla (?) mina vänner följer mig på Twitter. Nu är det på tiden att alla mina fiender börjar göra det också!


Ur arkivet: Lenticularis

Det var den 22 september 2010 som nedanstående bloggpost publicerades. Platsen där fotografen (jag, alltså) stod var på toppen av en bergklack halvvägs mellan Abisko och Lapporten. Moln är intressanta, och den här sorten tror jag inte syns i Stockholm normalt. Ett citat från SMHI:

Altocumulus lenticularus - linsformade böljemoln bildas i samband med de vågor som kan uppkomma i atmosfären i lä av höjder och bergkedjor. De kallas därför också för lävågsmoln.
 Och visst är det en bergskedja därborta, med Tjuonatjåkko till vänster och Nissuntjårro till höger!



Enligt Wikipedia: "Lenticularis (av latin: lens = lins), förkortning len, är en molnart som används för moln som i formen liknar en lins eller en mandel. De har vanligen skarpa yttre konturer, ibland med irisering. På grund av sin ovanliga form har de ibland misstagits för ufon."

Nej, det här var inte ufon och ingen synlig irisering var det, men kanske just linsmoln som jag fotograferade den 12 juni 2006 klockan 11:24. Egentligen var det väl den berömda Lapporten (Tjuonavagge) ovanför Abisko som var motivet, men molnen kom med på köpet så att säga. Tjuonavagge betyder för övrigt Gåsdalen, men det är mycket sällan man ser fjällgäss i de här trakterna numera.

lördag 14 februari 2015

Ur arkivet: Leningrad cowboys - Leningrad

En gammal post, först publicerad 8 oktober 2007, med en vacker och tragisk sång framförd av dessa konstiga finnar. Det som förvånade mig då var att det inom några dagar blev bortåt tiotusen träffar på bloggen. Antar att folk sökt på 'Leningrad' och 'cowboys' och åkt in i ett sammanhang som de kanske inte riktigt begrep. Men sånt är livet på nätet!



Vemod och revolution, vemod och smärta i all oändlighet. Det stora nordiska vemodet: vi har det, finnarna har det, ryssarna har det i övermått (men norrmännen låter alldeles för glada). Leningrad Cowboys framför en underskön melodi med bakgrund av journalfilmer (och kanske spelfilmsscener på några ställen, jag är inte säker)från det Ryssland som kraschade under Första världskriget på grund av tsarismens inkompetens, men som 40 år efter 1917 inledde den mänskliga erövringen av rymden.

När jag tittar på bilderna av de fårade människoansiktena, av klädtrasorna och eländet tänker jag att det där kan ha varit som i Sverige i mitten av 1800-talet, innan industrialiseringen tog fart. Ryssland var långt efter Västra Europa, man försökte att ta språnget och nå ikapp. Och vare sig man lyckades eller misslyckades fanns dessa fårade människor där och led och kämpade, mitt i leran och misären eller i rymdbasen Baikonur. Eller i Sankt Petersburg/Leningrad, den märkliga staden som tsar Peter lät bygga där det tidigare funnits mest träskmarker och en liten svensk befästning vid Nevas utlopp i Finska viken.