När jag tog en morgonpromenad runt Årstaviken och passerade Hammarbyslussen var det här fartyget på väg in. Listervik heter det, och enligt texten på skeppets sida är det Biobränsle på väg som levereras. Klicka upp bilden i större format syns det nog bättre.
I bakgrunden syns norra Hammarbyhamnens bostadshus och en flytande restaurang i form av ett smaklöst "vikingaskepp" (som dessutom har drakhuvudena uppe vilket vikingarna nog inte hade när de gick i land).
Jag har skrivit några poster tidigare om sjöfart och hamnar i Stockholm tidigare, och jag antar att ämnet fortfar att vara aktuellt. En lastbåt kan ersätta tusentals lastbilslass och sjötransporter bör vara ett utmärkt sätt för städer som Stockholm att ta in stora varumängder centralt i staden. Men det kräver att inte varenda gammal hamn och kaj lusas ner av bostadsrätter för folk som "måste" bo nära vattnet.
Alternativt kräver det att folk faktiskt tolererar att ha arbetsplatser i form av hamnanläggningar i närheten av sina bostäder. Stockholm har alltid varit en hamnstad - är det någon slags pinsamhet som måste döljas för att inte "medelklassen" skall känna sig besvärad? Dessutom antar jag att en modern godshantering kan göras betydligt mindre bullrande och skräpig än gamla tiders lastning och lossning.
4 kommentarer:
Hm...biobränsle. Det är ju en torrlastare, inte något man associerar med bränsle. Hör jag ordet bränsle tänker jag på en tanker, och det är det ju inte.
Hamnar ska användas av fartyg. Själv har jag mänstrat av i Frihemnen en gång, sedan hade jag bara några hundra meter hem till lägenheten på Sandhamnsgatan. Jag har också mönstrat på en båt som låg i docka på Finnboda. Jag saknar själva sjöfartsstaden Stockholm, riktig sjäfart alltså.
Tänk när Sveakassarna låg i rader utefter stadsgårdskajen, eller när Bore lll fanns vid Skeppsbron.
Kajer med sjöfart, riktig sjöfart, ger liv åt en stad.
Jaha, du är en gammal beckbyxa alltså? Själv åker jag färjan till Djurgården ibland och andas sjöluft. En gång såg jag två havsörnar på isen vid Skeppsholmen.
Jag håller med, liv och rörelse vid kajerna! Jag kommer ihåg när sand- och stenpråmarna ännu gick in till Söder Mälarstrand och lossade. Nu har det nästan blivit mer av hotellbåtskaj där. Det är ju också bra, men jag tror det behövs platser för godstrafik även vid de centrala kajerna även i framtiden.
Tja, kanske det. Några resor på de djupa haven har jag gjort.
I min ungdom kände jag en italienare som jobbade på Svenska Loyds m/s Gallia och m/s Vinia, som körde vin i tankar och lossade vid Årstadal. Han hade gömt sig under kriget och blev dömd för det. Straffetblev att välja bli sjöman eller sitta i fängelse. Som tur valde han det senare, vilket gjorde att jag och mina kompisa i princip hade fri tillgång till vin.
Jag jobbade också under skoltiden ibland i Frihamnen och kommer ihåg hur man gick undan när sista slinget för dagen kom upp eftersom att kranskötaren då fick litet darr på slinget så lasten ramlade i backen, vilket alltså var meningen. Sedan hade hela sjåargänget gratis kaffe, apelsiner, eller underkläder eller vad det nu kunde vara.
Jag älskar att gå i hamnar, något som nu blivit förbjudet därför att EU tror att hamnar är terroristernas nästa mål. I hamnar fanns upplevelsen av främmande länder. Lukter, spännande varor, intressanta människor samlades i hamnar.
Fast allt var inte bra förr. Jag bloggade om ett möte i Alexandria, har du läst det:
http://fotolasse.se/index.php/samhalle/expressens-ulf-nilsson-pa-bordell.htm
Ulf Nilsson verkar vara en knäppis. Jag minns när han skulle visa att "vi äldre kan också" och lyfte fram Donald Rumsfeldt som ett lysande exempel på åldringar som kan förnya världen (närmast i form av USA:s förnyade krigsmakt - den som nu inte klarar av Irak och Afghanistan). Jaså, han har sprungit till "glädjeflickor" också - suck!
Skicka en kommentar