Ericsson och den permanenta krisen

Det berömda L M-tornet. Jag tog bilden den soliga sommaren 1975. Det är ruskigt högt. Jag har varit halvvägs uppe i tornet en gång, och det var hööööögt!


Mina erfarenheter av Ericsson (eller L M som man sa på den tiden) är i stort sett från förra årtusendet. "Jamen det är ju ett fint gammalt företag" sa en tant just när jag börjat arbeta där. Skulle någon säga det idag? Om jag klev in på ett Ericssonkontor idag är utsikten synnerligen liten att jag skulle träffa på någon jag kände sedan förr, alla bekanta ansikten är nog utrensade. Nu är det 4000 till som eventuellt åker ut, och firman krymper ytterligare. Märkligt nog föll aktiekursen, annars brukar ju aktiespekulanterna gilla att företag gör sig av med folk.

Vad jag minns av LM är ett företag med kriser som återkom ungefär med femårsintervall. Kanske det är fel, men första var 1975/1976 strax innan första AXE-ordern kom och man var på gång att sparka 500 tjänstemän. Sedan har det kommit tillbaka i samband med teknikväxlingar, problem att få tag på komponenter, leveransproblem och liknande. Samtidigt är det ju ett företag som alltid borde ha framtiden för sig - kommunikation är ett växande fält i den elektroniska tidsåldern. Men bland annat på grund av ledningsproblem har man haft svårt att växla över från ett gammalt stelt byråkratiskt företag till ett modernt och smidigt marknadsfenomen. Snacka går ju alltid, att verkligen genomföra moderniseringar är något annat. Från slutet av 1980-talet började det kännas alltmer som permanent kris, med serier av omorganiseringar som aldrig tog slut och som aldrig verkade lösa några grundläggande problem.

Aftonbladet skriver:

Ericsson offrar de anställda. Huvudlojaliteten finns hos aktieägarna ...

Vinstnivåerna är inte direkt alarmerande låga (30 miljarder) men sjunkande.

– Det blir tuffare tider och vi måste anpassa oss, säger Svanberg som om marknaden vore ett ödesdrama, omöjligt att förutse för företagsledningen. Framtidsplanering borde annars vara Svanbergs huvuduppgift.

När marknaden ramlar ner över Ericsson-ledningen ställs omgående frågan: Vad betyder det för aktieägarna? Där finns huvudlojaliteten.

De anställda däremot måste anpassa sig och i ett enda slag, utan spår av planering, bära bördorna av en klen företagslednings alla missgrepp.

Två svenska, och flera utländska, anläggningar hotas av nedläggning. Svanberg sitter kvar.

En åskådlig bild av maktförhållandena inom privatkapitalismen.

Enligt Dagens Nyheter säger Svanberg att bland de hårdaste konkurrenterna finns kinesiska Huawei.

- De blir duktigare och duktigare och är vår viktigaste konkurrent på sikt. Dels ökar deras kunnande och de är också aggressiva i sin prissättning, säger Svanberg.

Huawei finns uppe i Kista, de är beredda att ta över folk från Ericsson kan man misstänka. Visserligen finns det duktigt folk som Ericsson definitivt inte vill förlora, men i ett företag som nästan permanent krisar är det inte så roligt att arbeta och då kan en uppstickare som Huawei vara ett alternativ.

Tänk hur det var för några årtionden sedan, då trodde väl ingen att stora kinesiska företag skulle dyka upp på världsmarknaden och utmana de gamla väl insuttna industrierna. Det kanske är detta som är hotet från Svanbergs synvinkel som måste mötas genom att skära i kostnaderna idag och dra upp vinsterna: om några år kanske kineserna kör över honom genom att vara överlägsna på alla områden. Mittens Rike kommer tillbaka! - När jag läser om sådant tänker jag: ack om man åter vore i övre tonåren och hade begrepp att satsa stenhårt på orientaliska språk, kinesiska, koreanska, japanska, hindi ... då kunde man ha kommit någon vart i livet! Men i brist på en tidsmaskin får jag säga att ett bättre skydd för Ericsson och andra svenska företag vore om man bröt med den opålitliga aktiemarknaden och hade nio miljoner svenskar som stöd i stället.